Issuu on Google+


Översättning Katarina Kuick


Till Daniel och Max


prolog Det tog min pappa hundratrettiotvå minuter att dö. Jag räknade dem. Det skedde på Jellicoe Road. Den vackraste väg jag någonsin sett, där trädkronornas skimrande lövverk bildade ett tak över våra huvuden, som en tunnel till Shangri-La. Vi var på väg mot havet, hundra mil bort, eftersom jag ville se havet och pappa hade sagt att det kanske var dags för oss fyra att göra den resan. Jag minns att jag frågade: ”Vad är det för skillnad på en utflykt och en resa?” och att pappa svarade: ”Narnie älskling, det förstår du när vi kommer dit.” Och det var det sista han sa. Någonsin. Vi hörde henne nästan på en gång. I den andra bilen, så djupt fastkilad i vår att det inte gick att avgöra var den ena började och den andra slutade. Hon sa att hon hette Tate och sedan trängde hon sig ut genom glas och stål och klättrade över sina egna döda – bara för att vara med Webb och mig; för att hålla fram en hand som vi kunde krama så hårt vi förmådde. Och sedan kom en kille som hette Fitz på en stulen cykel och räddade livet på oss. Långt senare var det någon som frågade: ”Tänkte ni på ­vilket m ­ irakel det ändå var att det kom någon innan det var för sent?” Tänkte jag på det? 5


När man ser blixtlåsen dras upp på två svarta liksäckar på Jellicoe Road, som om ens föräldrar var något slags skräp, då vet man. Mirakel dör.

6


kapitel ett Tjugotvå år senare Jag drömmer om pojken i trädet och just i det ögonblick då jag ska få höra svaret som jag väntat på, rycker fick­ lamporna mig därifrån, bort från vad som hade kunnat bli ett sådant där ögonblick av klarhet som människor p ­ ratar om resten av livet. Om jag varit en mer melo­dramatisk person skulle mina suckar ha hörts eka över skolans ­område och ända bort till Jellicoe Town. Frågan måste ställas: Varför ficklampor? Att tända min sänglampa hade varit mindre uppseendeväckande och ­mindre ­teatraliskt. Men om det är något som jag lärt mig under de s­enaste fem åren, så är det att det t­eatraliska spelar en stor roll för alla som bor här på Jellicoe School. Så medan jag ser senior­elevernas hotfulla gester och ser ­deras munnar röra sig, vänder jag tillbaka till ­drömmen om pojken i trädet och den harmoni jag finner där. ­Harmoni, jag tycker om det ordet. Det får nog bli årets ord för mig. Det är något med den där pojken som gör att det känns som om jag hör ihop med honom. Att jag ingår i ett sammanhang. Sammanhang. Hänga samman. Märkligt ord. Men strunt i semantiken, ordet har ändå sin plats där

7


uppe ­tillsammans med harmoni. Någonstans i den där suddiga tillvaron som varken är här eller där hänger jag fortfarande i trädet, med knä­ vecken över en gren och fingrar som spretar, jag sveper i mig luften som är berusande och mättad med den söta doften av ek. Vid min sida finns, som alltid, samma pojke. Jag vet inte vad han heter och jag vet inte varför han dyker upp, men han är alltid där, och spelar samma låt på en sådan där bärbar spelare för kassettband från åttiotalet, en sång om röda träd och känslor för vänner man lämnat ­bakom sig. Pojken låter mig sjunga med och jag kommer in på samma rad varje gång. Han får alltid tårar i ögonen då och hos mig väcks en diffus känsla av nostalgi som jag inte förstår, men som ändå gör ont. Vi kommer aldrig ända till slutet av ­låten och varje gång jag vaknar tänker jag att jag måste fråga honom om de där sista raderna. Men nästa gång glömmer jag ändå alltid bort det. Jag berättar historier för honom. Massor av historier. Om ­Jellicoe School och Jellicoe Town och om kadetterna från militär­skolan i Sydney. Om kriget om territorium som ut­kämpas mellan vår skola, jellisarna och ­kadetterna. Och jag berättar om Hannah, som bor i det halvfärdiga huset nere vid floden, strax utanför skolans område. ­ ­Hannah som är för ung för att gömma sig för världen här ute och för smart för att inte ägna sig åt ­något vettigare än att ordna med helgpermissioner åt e­ leverna i mitt elev­ hem. Hannah som tror att hon vet allt om mig. Jag ­berättar för honom om när jag var fjorton – inte långt efter det att 8


­ remiten viskade något i mitt öra och sedan sköt sig – då E jag försökte leta upp min mamma, men bara kom halvvägs. Jag berättar att det var kadettens fel. Pojken i trädet snyftar hejdlöst när jag berättar om ­Eremiten och om min mamma, men hans ögon skiner upp varje gång jag nämner Hannah. Och varje gång frågar han: Taylor, den där översten som kom och letade efter dig den där gången? Vad hände med honom sedan? Jag försöker förklara att översten inte alls är viktig i min historia, men pojken skakar bara på huvudet, som om han visste bättre. Och så finns det gånger, som den här gången, då han lutar sig framåt för att påminna mig om det som ­Eremiten viskade till mig. Han lutar sig så långt fram att jag kan känna hans doft, rosen­ ­ myrten och sandelträ, och jag ­spetsar öronen så att jag a­ ldrig ska glömma. Jag spetsar öronen, jag måste minnas, för av skäl jag inte känner till vet jag att det han säger kommer att ge mig svaret på allt. Han lutar sig framåt och viskar i mitt öra … ”Upp med dig!” Jag ligger kvar en sekund eller två, om drömmen ändå dröjer sig kvar och jag kan glida över i den igen, tillbaka till det där avgörande ögonblicket. Men ficklamporna sticker mig i ögonen och när jag lyckas fösa undan dem ser jag seniorernas otåliga ansikten. ”Måste vi hota dig för att du ska komma upp, Taylor ­Markham?” Jag kliver ur sängen, drar på mig tröja och skor och plockar åt mig inhalatorn. ”Ni har flanellnattlinnen”, på­ 9


pekar jag krasst. ”Hur rädd kan man bli?” De leder mig längs korridoren, förbi seniorernas rum. De andra tjejerna i årskurs elva, mina klass­kamrater, står i sina dörrar och följer mig med blicken. Några, ­Raffaela till exempel, försöker fånga min blick men jag låter den inte fastna någonstans. Raffaela väcker något sentimentalt inom mig och i mitt liv finns ingen plats för ­sentimentalitet. Men ett kort ögonblick snuddar tankarna vid de allra f­ örsta nätterna här inne i Lachlan House, för fem år sedan. När Raffaela och jag låg sida vid sida i sovsalen och hon lyssnade till n ­ ågot jag berättade men inte längre kommer ihåg, något ur mitt storstadsliv. ”Taylor Markham”, sa hon. ”Jag tänker be en bön för dig nu.” Och fast jag ville skratta åt henne och förklara att jag inte var den som trodde på något eller n ­ ågon, så in­ såg jag också att ingen någonsin hade bett för mig förut. Så jag lät henne hållas. Jag följer seniorerna ner för två trappavsatser och in i just den sovsalen, juniorernas. Fönstret här påstås vara elevhemmets mest undan­ skymda och därför lättast att använda. Jag har faktiskt lyckats klättra ut genom mitt eget fönster, men det har jag aldrig vågat avslöja för någon senior. Det ger mig större f­rihet och innebär att jag inte behöver redogöra för ­vartenda steg jag tar för spionerna i sjuan. Jag började själv som en sådan. Man handplockas tidigt på J­ellicoe School. 10


En tagg pressar sig igenom skornas mjuka tyg och in i min fot, och jag låter den göra det men stannar upp ett ögonblick tills de knuffar mig vidare. Jag fortsätter att gå, låter dem spela sina roller fullt ut. Det är bara känslan av mjuk jord under mina fötter som gör att jag i kolmörkret kan urskilja stigen som leder ner till högkvarteret. En av seniorerna snubblar bakom mig i n ­ atten. Men jag fortsätter att gå, med slutna ögon och m ­ entalt fokus. Ända sedan jag flyttades från den gemen­samma sovsalen i sjuan så har jag tränats för att ta över ledarskapet för Lachlan House, precis som de andra skyddslingarna i de andra elevhemmen har ­tränats att ta över sina. Fem år, det är en lång tids väntan, och någonstans på vägen började jag tröttna. Så när vi är framme vid skjulet och jag kliver in och känner ­vågen av fientlighet slå emot mig börjar jag planera hur jag ska rymma från det här ­stället. Skillnaden är att den här gången ­kommer jag inte gå i åttan och det kommer inte finnas någon k­ adett som hakar på. Det k­ ommer bara att vara jag. Enligt ­Dickens är självbevarelse­driften den främsta naturlagen och om jag bara orkar förlåta honom för att uppfinna en så patetisk fi ­ gur som Oliver Twist så ska jag tacka honom för det rådet. Levande ljus lyser upp det presenningstäckta ­jordgolvet och där sitter seniorer från alla elevhem med sina ­efterträdare framför sig, i väntan på utslaget. ”Det här är den officiella överlämningsceremonin”, säger Makthavaren. ”Det hela är mycket enkelt. Det ­ 11


här är inte någon demokrati. Den som har makten ­bestämmer. En makthavare kan bara bli avsatt om fem av sex elevhems­ledare skriver under ett dokument som förklarar honom ­eller henne inkompetent. Makthavaren har sista ordet i fråga om alla förhandlingar med k­ adetter och jellisar. Det är bara han eller hon som har rätt att göra eftergifter till fienden.” Richard från Murrumbidgee House låter undslippa ­något som mest liknar ett kvävt skratt. Jag vet inte om det är för att han är säker på att uppdraget är hans eller om han skrattar åt det absurda i tanken att någon ens skulle komma på tanken att göra några eftergifter till fienden, men ljudet skär i mig. ”Det viktigaste är att aldrig avslöja något”, fort­ sätter Makt­havaren. ”Särskilt inte för lärare eller annan ­personal. Varje gång din husvärd kallar till möte så går du dit och ser ut som om du lyssnar intresserat, men låt dem aldrig ana vad som försiggår här om nätterna.” ”Och det är?” frågar Ben Cassidy artigt. ”Ursäkta?” säger en senior från hans elevhem. ”Jo, jag undrar, vad är det egentligen som försiggår här om nätterna?” ”Vad menar du?” envisas senioren. Ben rycker på axlarna. ”Alla pratar alltid om vad som försiggår här om nätterna men det verkar aldrig försiggå någon­ting, utom möjligen ett och annat sånt här möte.” ”Då kan du börja med att låta bli att prata om de här mötena”, säger Makthavaren. 12


”Ja, men det är ju inte precis som om ingen vet att de före­kommer”, fortsätter Ben. ”Som en gång när jag var hos Hannah och vi åt scones, då frågade hon mig hundra­tals frågor, så där som hon alltid gör.” Han ser sig omkring på oss andra skyddslingar, som om vi skulle vara ­intresserade. ”Hon bakar dem själv. Mmm. Under­ bara. I alla fall så satt vi där och pratade och jag frågade: Hannah, du har bott i det här huset så länge jag har v­ arit här och härifrån har man superbra sikt över alla elev­ hemmen, så vad tror du händer här utanför skoltid?” ”Vilken smart fråga till någon som pratar med rektorn stup i kvarten”, säger Richard. ”Du är så blåst, Cassidy.” ”Vi hade inte mycket att välja på”, säger ledaren från ­Clarence House, ger Ben en förintande blick och k­ lappar till honom över bakhuvudet. Ben ser ut att fi ­ nna sig. I ­sjuan fick han stryk minst en gång i månaden, ­oftast av sina egna seniorer. Han brukade gå och hälsa på Hannah, och det störde mig eftersom han hade en egen vuxen som var ansvarig för hans elevhem och något jag verkligen ­hatade hela sjuan, eftersom jag hade bott hos Hannah i hennes halvfärdiga hus hela året dessförinnan, var att behöva dela henne med resten av skolan. Upplysningen om att hon är en sådan som ställer frågor är minst lika störande. Mig f­ rågar Hannah aldrig någonting. ”Vilken sorts scones?” frågar jag Ben. Han tittar upp, men senioren klipper till honom igen. ”Okej, kan vi släppa det här nu?” säger Richard otåligt. ”Och komma till saken i stället?” 13


Ledarna ser på varandra och sedan på oss igen. Och sedan på mig. Omedelbart hör jag svordomarna, ilskan, skepsisen, giftig­heterna som bubblar under ytan hos princip alla i rummet, bortsett från seniorerna. Jag vet ungefär vad de kommer att säga, men jag vet inte vad jag känner. Lika av­ trubbad som vanligt, typ. ”Du är inte något populärt val, Taylor Markham”, säger Makthavaren och överröstar sorlet. ”Du är för ­oberäknelig, har en tveksam meritlista och att rymma med en ur ­fienden, även om du var ung då, tyder på dåligt omdöme. Men du kan det här ­stället utan och innan och du har varit här längre än någon annan och det är den största merit någon kan ha.” En av mina seniorer petar mig hårt i sidan och jag antar att det betyder att jag ska ställa mig upp. ”Från och med nu”, fortsätter Makthavaren, ”besvarar vi inga frågor och ger inga råd, så kom inte springande till oss. Vi finns inte längre. I morgon åker vi hem för att plugga inför examen och snart har vi åkt och vår tid här är över. Så vår fråga till dig är alltså: Ställer du upp eller ska uppdraget gå vidare till nästa kandidat?” Jag hade inte väntat mig att bli tillfrågad, eller få ett val. Det hade varit bättre om de bara sagt åt mig att ta över. Det finns ­inget i det här uppdraget som jag ­verkligen ­brinner för. ­Samtidigt är tanken på att själv stå under ­någon annan av skyddslingarnas makt rent kväljande och jag vet att om inte jag har makten så kommer jag att åka på 14


många ­nätters vakttjänstgöring och få stå och frysa häcken av mig någonstans ute i snårskogen. När jag samlat mig nickar jag och Makthavaren räcker över en lila anteckningsbok och ett tjockt, prydligt ­hopvikt papper som jag antar är kartan över t­erritorierna och vad som tillhör vilken gruppering. Sedan börjar ­seniorerna ge sig av och det är precis som med alla andra bagateller, i samma ögonblick som de är borta är det som om de a­ ldrig funnits. Jag sätter mig igen och gör mig beredd på det jag vet ska komma. Fem elevhemsledare inriktade på strid. En gemensam fiende. Jag. ”Du vill inte det här. Det har du aldrig velat.” Jag tror ­kommentaren kommer från ledaren för Murray House. Han har nog egentligen aldrig sagt något till mig förut, så tanken på att han skulle veta vad jag vill fascinerar mig. ”Avsäg dig så skriver vi fem under”, säger Richard och ­tittar på de andra. ”Vi gör processen kort, du slipper en massa l­ idande och vi tar över verksamheten.” ”Richard har många jättebra idéer”, förtydligar tjejen från Hastings House. ”Du är inget bra på att ta folk, Taylor.” ”Och du kommer aldrig på mötena.” ”Och inte en enda gång förra året levererade du någon värdefull information om kadetterna.” ”Du lägger för mycket tid på att tjafsa med Hannah. Och om hon håller koll på dig så håller hon koll på oss.” ”Du skiter i alla andra.” 15


Jag stänger av och försöker hitta tillbaka till pojken i trädet … ”Lyssnar du ens på oss?” ”Jag tycker vi röstar.” ”Om fem vill ha bort henne så är hon borta.” Tillbaka i trädet … andas in den berusande doftstarka luften och lyssna till en sång utan slut och en pojke vars historia jag borde förstå. ”Det här är det sämsta beslut de någonsin fattat, tror jag.” ”Lugna ner er. Det är bara att rösta så är vi av med hela ­problemet.” ”Hon satte eld på tvättstugan när jag bodde i hennes elevhem. Hur ska man kunna lita på henne?” ”Det var russinscones.” Rösten skär tvärs igenom alla andras och jag höjer blicken. Ben Cassidy tittar på mig. Jag vet inte vad jag ser i hans ögon, men det tar mig tillbaka till nuet. ”Vad håller du på med, Ben?” frågar Richard lågt, hot­ fullt. Ben tar sin lilla tid, sedan tittar han på Richard. ”Makt­ havaren gav henne uppdraget, det bör vi respektera.” ”Vi har inte kommit överens om att hon ska vara ledare.” ”Ni behöver fem röster emot”, påpekar Ben. ”Murray? Hastings? Darling?” frågar Richard de andra i tur och ordning. De undviker att se på mig och jag inser att de har planerat det här. ”Clarence …?” ”Raffaela menar att vi måste se till att erövra böne­ trädet”, avbryter Ben innan Richard hinner sätta klorna i 16


honom. Det märks att de andra inte har diskuterat det här med honom. Han anses vara den svagaste länken. Fast inte när de behöver hans röst. Ett rejält misstag. ”Det är allt vi verkligen vill ha från jellisarna”, muttrar Ben utan att titta på någon. Richard ser med avsmak på honom. ”Och så måste vi förstås prioritera klubbhuset.” Ben börjar på en ny tråd, och jag kan se att han njuter av ­situationen. Tystnad. Tonvis med tystnad. Och jag inser att jag ­också har rösträtt, och att min röst kommer att hålla mig kvar. Tills vidare, i alla fall. ”Vem är det som är jellisarnas ledare i år?” frågar jag. Jag tittar rakt på Richard. Han tvingas inse att jag har kommit för att stanna och trots att jag i hans blick kan se förräderi, svek, irritation, hat, hämndlystnad och allt annat han tänkt sig att få toppbetyg i, låter han mig hållas. ”Det får vi snart reda på”, säger han. Men jag gillar den här känslan av makt. ”Ben?” säger jag med blicken fortfarande fäst på Richard. ”Ja?” ”Vem är det som är jellisledare nu för tiden?” ”Chaz Santangelo.” ”Sansad eller fundamentalist?” ”Lynnig, så det är viktigt att hålla honom på gott humör.” ”Alla jellisar är lynniga”, säger Richard. Jag låtsas inte om honom. ”Kommer han att bli ett problem?” frågar jag Ben. 17


”Absolut. Men han är inte någon grobian”, säger Ben. ”Inte som kadetternas ledare.” ”Vem är det då?” fräser Richard. Jag ser hur Ben nästan duckar, som om det skulle komma en hand farande och smacka till honom över bak­ huvudet igen. ”En sak i taget. I år ser vi till att få över jellisarna på vår sida”, säger jag och ignorerar alla i rummet utom Ben. Kören av protester är som de där receptskrivna låtarna som alltid blir listetta. Efter en sekund känner man igen melodin och efter två börjar man tröttna på den. ”Något sånt har vi aldrig gjort”, gläfser Richard. ”Och hur långt har vi kommit med det? De sista åren har vi förlorat mycket territorium. Både till kadetter och jellisar. Vi har inte mycket kvar att förlora.” ”Ja, men böneträdet, då?” undrar Ben igen. ”Böneträdet har ingen hög prioritet”, säger jag och reser mig. ”Raffaela säger att överenskommelsen för tre år sedan var ­oetisk”, envisas han. Jag försöker att inte tänka på att Raffaela, Ben och jag till­bringade nästan hela sjuan ihop. Vi tog vår tillflykt till Hannahs hus. Nu kan jag inte ens komma ihåg Bens bak­ grund. En hel drös fosterfamiljer, har jag för mig. En av dem satte en fiol i handen på honom och förändrade på så vis hela hans liv. ”Gör mig en tjänst”, säger jag, aningen för teatraliskt. ”Blanda aldrig mer in etik i det vi håller på med.” 18


9789185763252