Issuu on Google+


Joseph Conrad

NO S T ROMO Översättning av Sten Söderberg

13

en modern klassiker

Modernista stockholm


Innehรฅll Fรถrord vii Fรถrfattarens kommentarer xiii gru vsilvr et 23 isabellor na 137 Fyr en 289


Förord » I n n a n han skrev Nostromo var hans karaktärer i grunden enkla och heroiska… Naturen var deras motståndare, det var hon som framkallade deras heder, storslagenhet, lojalitet.« Så skrev Virginia Woolf strax efter Joseph Conrads död 192 4. Det är möjligen en förenkling. Man vill gärna sätta ett stort frågetecken för det enkla och heroiska hos en karaktär som till exempel Kurtz i Mörkrets hjärta. Ändå pekade Woolf på ett slags förskjutning i Conrads författarskap som han själv kommenterade när han, i det egna förordet till Nostromo, skrev att arbetet med romanen under åren 1903 till 1904 föregicks av en »subtil förändring av inspirationens art.« Nostromo är kanske Conrads mest svårlästa bok. Ett myller av karaktärer där ingen riktigt tillåts stå i centrum, och en kakofoni av röster där ingen är mer tillförlitlig eller sympatisk än någon annan. Den linjära tidens gräns mellan nu och då har utplånats och läsaren undrar ibland vilken av alla costaguanska revolutioner eller statskupper romanen egentligen handlar om. Svaret på den frågan är nog att det inte spelar någon roll. Inte heller är det nödvändigt att utreda exakt vilken eller vilka av alla verklighetens imperialistiska handelskrig och gränskonflikter Conrad tog stoff ifrån. Panamas utbrytning från Colombia 1903 som stöddes och leddes av USA fanns där i bakgrunden, liksom de europeiska stormakternas styrkedemonstration utanför Venezuelas kust 1902. I användandet av autentiska eller halvt autentiska namn och händelser smidde Conrad en länk mellan verklighet och fiktion, utan att för den skull låta sig kedjas fast av historien eller geografin. Ändå är hans påhittade sydamerikanska republik sprungen ur sin historia i lika hög grad som verklighetens nationer och gränser. Medvetenheten om det förflutnas kraft ligger alltid tätt under ytan i Conrads romaner, men i Nostromo har histovii


rien fullständigt brutit igenom ögonblickets tunna hinna. Det är inte – som i romanen Lord Jim – de enskilda gestalterna som bär förflutenheten inom sig och handlar därefter. Historiens förlopp är inte längre begränsat till en karaktärs öde och den upphör därför inte med titelpersonens död. I Nostromo har allt som sker, skett tidigare och det kommer att ske igen, med andra människor och i andra delar av världen. Läsaren vet att Costaguanas blodiga historia kommer att rulla på också när romanen är färdigläst. Man vet det därför att romanen uttryckligen säger det, men mest av allt vet man det därför att romanens form tvingar en att erfara det. Man strävar framåt i sin läsning mot gåtans lösning och hjältens triumf – och kastas ständigt tillbaka i tid och rum, till situationer och platser där man varit förut. Och gestalten Nostromo är ingen Lord Jim, eller ens en Kurtz. I romanen som bär hans namn finns ingen vild natur mot vilken han kan mäta sina krafter, och ingen ursprungsbefolkning att betvinga. Han har vänt havet ryggen och gått i land vid Sulacos lugna golf över vars stilla vattenyta ångbåtar stadigt tuffar norrut lastade med silver. Och berget ur vars innanmäte rikedomen hämtas bjuder inte heller något motstånd mot brittisk ingenjörskonst och amerikansk finansiering. I Nostromo har naturen reducerats till råvarukälla, en doftoch ljudlös kuliss mot vilken människors handlingar utspelar sig. Kanske skulle man kunna säga att Conrad i denna roman helt och hållet har förmänskligat historien, om man håller i minnet att den världsbild Conrad här ville spegla inte rymmer alla människor. Alla de som klättrar genom gruvans gångar med bergets tyngd på sina axlar rör sig likt skuggor i romanens utkanter. I statskuppernas kölvatten väller de ibland fram över torget och in i berättelsen. Namnlösa och i flock skränar, blöder och dör de i frihetens namn för än den ene, än den andre generalen. Och på balkongerna ovanför välver den inhemska aristokratin sina planer på nya statskupper, konstitutioner och avtal med de utländska handelsbolagen. Och var hör Nostromo hemma ? Mannen utan förflutet men med många namn – »il nostromo« betyder båtsman och det viii


var en sådan han var när han steg i land och blev »nostro uomo«, vår man. Men vilkas ? »En folkets man« kallar Conrad honom, men att vara »of the People« – av folket – är inte samma sak som att vara folkets man. Hos Conrad speglar ord som »vi« eller »oss« ett ekonomiskt tillstånd och en historisk process snarare än en grupp människor. Vilket inte betyder att det inte finns ett sådant »vi«. Och ett »dem«. I romanen Lord Jim som kallats Nostromos tvillingtext försöker berättaren Marlow förklara sitt eget förhållande till den unge engelske styrmannen Jim genom att upprepa mantrat: »Han är en av oss«. Han är en av oss när han hoppar från den sjunkande båten med sovande muslimska pilgrimer (»Se vilken boskap ! sade den tyske kaptenen«). Han är en av oss när han undgår att för sitt brott dömas till döden av den europeiska domstolen i kolonin. Han är en av oss när han väljer att tro på en svekfull vit mans ord bara därför att han är vit. Att han är en av oss gör honom till vårt ansvar. I romanen tolkar Marlow det på sitt sätt, och Conrad ger läsaren samma tunga frihet. I den senfödda och betydligt mörkare tvillingromanen Nostromo har gemenskapens »vi« berövats all sin gemytlighet och blottar sin innersta betydelse som är ägandets. I egenskap av vår man befinner sig den förre detta båtsmannen Gian’ Battista bortom alla de begrepp som Woolf förknippade med Conrads tidigare hjältar: heder, heroism, lojalitet. När kapten Mitchell kallar honom »Min Capataz de Cargadores« och skryter om honom som »en man på tusen« är det inte Nostromos moral utan hans brukbarhet som hyllas. Det spelar inte längre någon roll om han hoppar från det sjunkande däcket eller ej. Hur han än handlar är han dömd att tjäna den månghövdade men ändå diffusa makt som vi har blivit vid 1900-talets början. Vi är engelsmännen som spränger i berget, bygger järnvägen och äger rederiet som fraktar silvret vidare ut över haven. Vi är Holroyd, amerikanen som på avstånd finansierar gruvdriften eftersom han vet att hans land är det största i hela Guds universum och snart, mycket snart, kommer att ta över Europas roll och »sköta världens affärer, vare sig världen vill ix


det eller inte«. Vi är de som kommer resande till utbrytarrepubliken Sulaco för att prospektera marken kring bergets fötter och finner det rikt på kobolt, bly och koppar. Vi är de ekonomiska intressena, det nav kring vilken denna kaleidoskopiska roman snurrar. »Det finns ingen fred och ingen vila, där de ekonomiska intressena vill utveckla sig. De har sina lagar och sin rättvisa. Men de grundas på effektivitet och är omänskliga«, säger en av romanens karaktärer. Den historia som Conrad ville teckna i Nostromo kunde inte mätas med människolivs mått. Den krävde en berättelse utan början och utan slut, och därför är den här romanen också, som Conrad själv skrev, den mest omsorgsfullt övertänkta av hans romaner.

* Jag har påstått att Nostromo är svårläst, men det betyder inte att handlingen är svår att förstå. Händelseförloppen är egentligen ganska enkla, ungefär som hos de äventyrsberättelser till sjöss vars arvtagare Conrad också var. Men det är en roman som vittnar om det som Edward Said beskrivit som Conrads radikala attityd till språket, »en ständig strävan att få orden att tala även om det ofta klart framgår att ord är ytterst otillräckliga«. »Drastisk« kallade Virginia Woolf hans stil och hon skrev att: »Man öppnar hans böcker och erfar samma känsla som den sköna Helena måste ha upplevt när hon såg sig i spegeln och insåg att hon aldrig någonsin skulle kunna sägas vara en ful kvinna.« Det var om inte tveeggat så i alla fall ett mångbottnat beröm. Varför är den spegelbild som sköna Helena möter inte helt enkelt skön ? Och varför välja just henne, vars skönhet gått till historien för att den bär på tragedi ? Det är någonting med Joseph Conrads stil och språk som inte så lätt låter sig inringas, och Virginia Woolfs försök är ett av de vackraste, i sin lekfulla men pregnanta brist på precision. Den enklaste av definitioner vore att säga att Conrad skriver väldigt många ord, och att Nostromo känns som hans kanske ordrikaste bok. Om man läser den för långsamt blir man nästan lite vansinnig. x


Färgerna är för starka, tingen för många och prepositionerna kastar läsaren i, över, på, under, framför, bakom. Boksidans alla bilder, sinnesförnimmelser och positionsbestämmelser drar och sliter. Språket vill oss något, inte bara genom att säga det som sägs, utan genom att vara som det är. Mångordigt. Massivt. »Conrad vill skriva sönder språket« har jag utmattad antecknat i marginalen. Kanske kan man påstå att Conrad i Nostromo försökte skriva sig igenom och bortom den världsordning som också gjort språket till sitt. Inte för att han egentligen trodde att det var möjligt. Han är ingen förtröstansfull författare. I romanen säger en av karaktärerna att »de ord man känner så väl har en mardrömsmening i det här landet. Frihet, demokrati, patriotism, regering – allesammans har de en smak av dårskap och mord.« Drygt hundra år senare har det landet blivit det enda vi känner, vi har alla blivit costaguaner. Just därför bör vi läsa Nostromo och ge oss den romanens ordrikhet och komplexitet i våld. Därför att den speglar vår värld utan att inge falsk hoppfullhet om en bättre framtid. Men för att den samtidigt, i själva sitt överflöd på ord och tid, vittnar om att det alltid är möjligt att längta. – MOA MATTHIS –


Författarens kommentar N o s t r o m o är den mest omsorgsfullt övertänkta av de långa romaner som tillhör perioden efter publiceringen av novellsamlingen Typhoon. Jag avser inte att påstå att jag då blev medveten om någon överhängande förändring i mitt själsliv eller i min inställning till mitt skrivarlivs uppgifter. Och kanske det aldrig skedde någon förändring utom i fråga om sådana mystiska och ovidkommande ting som inte har något att göra med konstnärliga teorier; en subtil förändring av inspirationens art, ett fenomen för vilket jag inte på något sätt kan ställas till ansvar. Det som dock i någon mån bekymrade mig var, att jag efter avslutandet av den sista novellen i Typhoon inte tyckte att det fanns något mer i världen att skriva om. Denna egendomligt negativa och oroande stämning varade en kort tid och sedan kom det första uppslaget till Nostromo – liksom i fråga om många av mina längre berättelser – i form av en lösryckt anekdot som totalt saknade anmärkningsvärda detaljer. I själva verket hade jag hört historien redan 1875 eller 1876, då jag som mycket ung man befann mig i Västindien eller snarare i Mexikanska golfen, ty mina besök i land var korta, få och slarviga. Den handlade om en man som påstods ensam ha stulit en stor pråm full med silver någonstans vid Tierra Firme-kusten under uppståndelsen kring en revolution. Ytligt sett var ju detta en bragd. Men jag hörde inga detaljer, och eftersom jag inte hyste något intresse för något brott för brottets egen skull, var det inte sannolikt att jag skulle lägga det på minnet. Och jag glömde det till mer än tjugofem år senare, då jag stötte på samma historia i en trasig bok, som jag råkade få tag i utanför ett antikvariat. Det var en amerikansk sjömans livshistoria, skriven av honom själv med bistånd av xiii


en journalist. Under sina irrfärder hade den amerikanske sjömannen några månader arbetat ombord på en skonare, vars kapten och ägare var den tjuv om vilken jag hade hört talas i mina unga dar. Jag hyser inget tvivel härom, ty det kunde knappast ha inträffat två så egendomliga händelser i samma del av världen, båda dessutom förknippade med en sydamerikansk revolution. Karln hade faktiskt lyckats stjäla en lastpråm med silver, och det förefaller som om det lyckades tack vare att hans uppdragsgivare litade på honom. De måste ha varit mycket dåliga människokännare. I sjömannens berättelse framstår han som en ärkeskurk, en simpel bedragare, dum, grym, sur och frånstötande och totalt ovärdig det storartade tillfälle som slumpen hade gett honom. Det intressanta var emellertid att han skröt öppet om det. Han brukade säga: – Folk tror att jag tjänar en massa pengar på min skonare. Men det är bara småsmulor. Inget för mig. Då och då sticker jag i väg i hemlighet och hämtar en tacka silver. Jag måste bli rik långsamt, ser ni. Det fanns också en annan egendomlig omständighet med mannen. En gång under något gräl hotade sjömannen honom: – Vad skulle kunna hindra mig från att skvallra i land om det där silvret, som ni har berättat om ? Den cyniske skurken blev inte det minsta skrämd. Han bara skrattade: – Din idiot, om du skulle våga säga något i den riktningen om mig i land, så får du en kniv i ryggen. Varenda man, kvinna och barn i den där hamnen är mina vänner. Och vem kan bevisa att pråmen inte sjönk ? Jag har inte visat dig var silvret finns gömt. Eller har jag det ? Så du vet ingenting. Och tänk om jag har ljugit, va ? Så småningom tröttnade sjömannen på den oförbätterlige skepparens vedervärdighet och rymde från skonaren. Hela episoden upptar bara omkring tre sidor i hans självbiografi. Inget att tala om. Men då jag läste dem och fann denna egendomliga bekräftelse på de få ord jag hade råkat höra i min tidiga ungdom, väcktes minnet av denna fjärran tid, då allt var så nytt, så överraskande, så äventyrligt, så intressant: det var xiv


främmande kustremsor under stjärnorna, bergens slagskuggor i solskenet, människornas lidelser i den korta skymningen, halvglömt skvaller, ansikten som blivit dimmiga … Kanske, kanske fanns ändå kvar något i världen att skriva om. Dock såg jag i förstone inget mer i den korta historien. En skurk stjäl ett ordentligt grabbtag av stort värde – det är allt folk har att säga. Antingen är det sant eller osant, och i vilket fall bär det inget djupare intresse. Att dikta upp en sannolik redogörelse för stölden tilltalade mig inte, eftersom mina talanger inte ligger åt det hållet och det därför knappast var värt besväret. Det var först då det gick upp för mig att silverskattens tjuv inte nödvändigtvis måste ha varit en inpiskad skurk, att han till och med kunde vara en fin karaktär, en medagerande i och möjligen ett offer för en revolutions växlingar, det var först då jag fick en vision av ett skymningsland, som skulle bli provinsen Sulaco med dess höga, skuggiga sierra och dess dimmiga Campo, de stumma vittnena till händelser med sin grund i lidelserna hos människor, som var lika kortsynta då det gällde gott som ont. Detta är det sanna ursprunget till boken Nostromo. Från det ögonblicket – tror jag – började den komma till. Men även då tvekade jag, som om jag av självbevarelsedrift varnades från att ge mig ut på en fjärran och mödosam resa till ett land fyllt av intriger och revolutioner. Men det måste ske. Det tog större delen av åren 1903–1904 att skriva boken, med många mellanspel av förnyad tvekan, därför att jag höll på att gå vilse på de allt större vidder som öppnades för mig då jag fördjupade min kunskap om landet. Ofta, då jag tyckte mig ha kört fast i republikens alltmer tilltrasslade affärer, packade jag, bildligt talat, min kappsäck för att fly bort från Sulaco och skaffa mig luftombyte. Jag skrev då några sidor på Havets spegel. Men som jag redan sagt varade mitt besök på den sydamerikanska kontinenten, så berömd för sin gästfrihet, i omkring två år. Vid min återkomst fann jag (för att nu tala i kapten Gullivers stil) att min familj mådde bra, att min hustru var hjärtinnerligt glad över att besvären var över och att vår lille gosse hade vuxit avsevärt under min frånvaro. Min främste lärofader i fråga om Costaguanas historia är xv


givetvis min aktade vän, framlidne Don José Avellanos, sändebud vid hoven i England och Spanien m. m., m. m., och hans opartiska och vältaliga Historien om femtio års vanstyre. Detta arbete har aldrig publicerats – läsaren kommer att upptäcka varför – och jag är i själva verket den enda person i världen som äger kännedom om dess innehåll. Jag har begrundat det allvarligt under inte så få timmar, och jag hoppas att min tillförlitlighet inte sätts i fråga. För att göra mig själv rättvisa och avvärja blivande läsares farhågor ber jag att få påpeka att de få historiska anspelningarna inte är medtagna för att ge mig tillfälle att stoltsera med min enastående belästhet, utan att var och en av dem har nära sammanhang med berättelsen, antingen i den mån de kastar ljus över händelsernas natur eller genom att direkt påverka de öden om vilka jag talar. Vad dessa människoöden beträffar, så har jag så kyligt som möjligt i mina egna lidelsers svallning försökt skildra dem alla, aristokrater och simpelt folk, män och kvinnor, latinare och anglosaxer, banditer och politiker. Och det här är ju till slut också historien om deras lidelser. Det är läsarens sak att avgöra hur långt de förtjänar intresse i sitt handlande och i sina hjärtans hemliga drifter, så som de röjs av tidens bistra nödvändighet. För egen del måste jag bekänna att denna tid inte var enbart bister utan också fylld av vänskap och oförglömlig gästfrihet. Och tacksamheten manar mig att här nämna Mrs Gould, Sulacos främsta dam, som vi tryggt kan lämna åt dr Monyghams hemliga dyrkan, och Charles Gould, den idealistiske främjaren av stora materiella intressen, som vi måste överlämna åt hans gruva – varifrån det inte finns någon undanflykt i denna världen. Vad beträffar Nostromo, den andre av de båda ur rassynpunkt och i social ställning så motsatta männen, bägge lika fångna av silvret i San Tomés gruva, känner jag mig förpliktad att säga ytterligare några ord. Jag tvekade inte att göra denna centralgestalt till italienare. Först och främst verkar det trovärdigt: det svärmade på den tiden av italienare i det västra halvklotets utmarker, som var xvi


och en som läser vidare kommer upptäcka. Och för det andra fanns det ingen som passade så bra vid sidan av Giorgio Viola, garibaldinon, idealisten från de gamla människovänliga revolutionernas tid. För egen del hade jag behov av en man av folket, som stod så fri som möjligt från alla klassfördomar och alla inkörda tänkesätt. Det innebär inte någon sidovördnad för alla konventioner. Mina skäl var inte moraliska utan konstnärliga. Hade han varit anglosaxare, skulle han ha försökt nästla sig in i det politiska spelet på orten. Men Nostromo aspirerar inte på att bli ledare för egen del. Han vill inte höja sig över massan. Han nöjer sig med att känna sig som en makt – inom folket. Men Nostromo är vad han är huvudsakligen därför att jag i mina unga dar fick inspirationen till honom av en medelhavssjöman. De som har läst en del av det jag har skrivit förstår omedelbart vad jag menar då jag säger att Dominic, chefen på Tremolino, under vissa omständigheter kunde ha blivit en Nostromo. I varje fall skulle Dominic ha förstått den yngre mannen fullständigt – även om han också skulle ha förargats. Han och jag upplevde tillsammans ett ganska galet äventyr, men galenskapen spelar mindre roll. Det känns verkligt tillfredsställande att tro att det i mina unga dar måste ha funnits åtminstone något hos mig som var värt att väcka den mannens bistra förtroende, hans halvt ironiska tillgivenhet. Många av Nostromos utläggningar har jag först hört från Dominics mun. Med handen på rorpinnarna och de orädda ögonen spejande över horisonten under den löjliga huva som skuggade hans ansikte, kunde han uttala den vanliga inledningen till sina obarmhärtiga visdomsord: »Vous autres gentilhommes !« i en likgiltig ton som ännu ringer i mitt öra. Precis som Nostromo ! »Ni hombres finos !« Mycket likt Nostromo. Men korsikanen Dominic hyste en särskild bördsstolthet från vilken min Nostromo är fri. För Nostromos släkttavla måste ha varit ännu äldre. Han är en man med tyngden av otaliga generationer bakom sig och inga föräldrar att skryta med … Som en man av folket. I sin jordnära tanklöshet och frikostighet, sin slösaktighet, xvii


sin manliga fåfänga, i den dunkla känslan av sin egen storhet och i sin trohet mot det förtvivlade och impulsiva, är han en man av folket, och han väcker ingen avundsjuka därför att han avstår från att leda och i stället härskar inifrån. Och många år senare, då han åldrats som den berömde kapten Fidanza, och har vunnit anseende i landet, då han sysslar med sina många affärsangelägenheter och överallt på Sulacos moderniserade gator följs av aktningsfulla blickar, då han stannar vid cargadorens fönster, besöker logen, lyssnar under oberörd tystnad till anarkisternas mötestal, förblir den nya revolutionsrörelsens gåtfulle beskyddare, den pålitlige, rike kamrat Fidanza med vetskapen om sitt moraliska sammanbrott väl dolt i bröstet, fortfarande en folkets man. I sin blandning av kärlek till och förakt för livet och i den förvirrade övertygelsen om att ha blivit förrådd, att dö förrådd, han vet knappast av vad och genom vem, är han fortfarande av folket, folkets obestridde store man – med hemlighetsfull härkomst. Ännu en gestalt från dessa upprörda tider skulle jag vilja nämna, och det är Antonia Avellanos – den »vackra Antonia«. Att hon skulle vara en tänkbar variant av den latinamerikanska unga flickan vågar jag knappast försäkra. Men för mig är hon det. Fastän hon alltid står lite i skymundan för sin far (min aktade vän) hoppas jag att hon ändå är frimodig nog att göra begripligt vad jag tänker säga. Av alla de människor som jämte mig bevittnade Occidentala republikens födelse, är hon den enda som har påmint mig om att livet måste fortsätta. Antonia aristokraten och Nostromo folkets man är den nya tidsålderns tillskyndare, de sanna skaparna av den nya staten. Han genom sina legendariska och djärva bragder, hon som kvinna blott och bart genom styrkan av det hon är, den enda varelse som kan väcka en allvarlig känsla i en lättsinnig slarvers hjärta. Om någonting kunde förmå mig att åter besöka Sulaco (jag skulle avsky att se alla förändringar) så vore det Antonia. Och det sanna skälet härtill – varför inte vara uppriktig – det sanna skälet är att jag har format henne efter min första kärlek. Hur brukade inte vi förvuxna skolpojkar, hennes båda bröders kamrater, se upp till den flickan, som själv nyss lämnat skolan. xviii


För oss var hon banerföraren för en tro, till vilken vi alla var födda, men som hon ensam kunde hålla högt med aldrig sviktande hopp ! Hon hade kanske mera glöd och mindre värdighet i sin själ än Antonia, men hon var en patriotismens orubbliga puritan utan spår av anpasslighet i sina tankar. Jag var inte den ende som var kär i henne, men det var jag som oftast fick höra hennes bitande kritik av min brist på nit och iver – precis som stackars Decoud – eller vara måltavla för hennes stränga, oundvikliga utskällningar. Hon förstod inte riktigt – men vad spelar det för roll. Den kväll då jag kom som en skamsen men ändå trotsig syndare för att ta slutligt avsked, fick jag en handtryckning, som kom mitt hjärta att hoppa, och såg en tår, som gjorde mig andlös. Hon var äntligen så mild, som om hon plötsligt hade fattat (vi var sådana barn ännu !) att jag faktiskt skulle resa för alltid, resa mycket långt bort – till och med så långt som till Sulaco, som låg okänt och dolt för våra ögon i den Lugna golfen. Det är därför jag ibland längtar efter att få se ännu en skymt av »vackra Antonia« (eller kan det vara den andra ?) när hon rör sig i den stora katedralens dunkel, ber en kort bön vid graven där den förste och siste kardinalbiskopen av Sulaco vilar, står försjunken i vördnad inför monumentet över Don José Avellanos och med en dröjande, mild, trogen blick på medaljongen som hugfäste minnet av Martin Decoud, innan hon högtidligt går ut i solskenet på plazan med sin stolta hållning och sitt vita hår, en relik från det förgångna, oförmärkt av unga män som otåligt väntar på en ny tidsålders gryning, nya revolutioners utbrott. Men detta är den meningslösaste bland drömmar, ty i samma ögonblick som den strålande Capataz, folkets man, uppgav andan och äntligen blev fri från kärlekens och rikedomens prövningar, förstod jag, att det inte fanns något mer för mig att hämta i Sulaco. Ok t obe r 1917. J. C.


FÖR STA DEL EN

G r u v s i lv r e t


Första kapitlet U n d e r den spanska överhögheten och många år efteråt hade staden Sulaco, vars yppigt sköna apelsinlundar vittnar om dess ålder, aldrig haft någon större ekonomisk betydelse än en hamnstad kan få med ganska stor handel i oxhudar och indigo. Erövrarnas klumpiga djuphavsgaljoner, som behövde en stadig bris för att över huvud taget flytta på sig, skulle ligga blickstilla, där moderna klipperskepp drivs fram av minsta segelfladder, och därför hade de varit utestängda från Sulaco av den förhärskande stiltjen på den vida golfen. En del hamnar i världen är svåra att nå in till på grund av förrädiska undervattensklippor eller häftiga kuststormar. Sulaco hade funnit en skyddad vrå undan världshandelns frestelser bakom den högtidliga stillheten över den djupa Golfo Placido, Lugna golfen, vilken öppnade sig i en väldig halvcirkel som ett taklöst tempel mot oceanen, med höga berg till murar, som reste sig mot molnens sorgdok. På ena sidan av denna breda båge i republiken Costaguanas annars raka kust bildar kustkedjans sista utskott en obetydlig udde som kallas Punta Mala. Från mitten av golfen ser man inte själva kustremsan men krönet på ett brant berg i bakgrunden kan skymtas som en skugga mot skyn. På andra sidan flyter vad som tycktes vara en tunn strimma av blått dis mot horisonten. Detta är halvön Azuera, ett vilt kaos av skarpa klippor och stenterrasser, utskurna vertikala raviner. Den sträcker sig långt ut mot havet som ett grovhugget huvud av sten, ett utskott från den gröna strandremsan på en smal hals av sand som täcks med risiga buskar. Eftersom regnvattnet omedelbart rinner av och försvinner i havet är där så torrt och jordlöst att inte ens ett grässtrå påstås kunna växa. Det är som om det vilade en förbannelse över halvön. De fattiga, som av någon dunkel instinkt alltid sammanställer 25


ondska och rikedom, berättar att det är livsfarlig mark därför att det döljer förbjudna rikedomar. Vanligt folk i trakten, peonerna på estanciorna, vaqueros från kustremsan, tama indianer som kommer långväga ifrån till torget med buntar av sockerrör och korgar med majs, värda omkring tre pence, är alldeles övertygade om att det ligger hela högar av glittrande guld i de mörka klyftor som genomskär Azuera. Traditionen förtäljer att många äventyrare från förr i tiden har försvunnit där under sitt sökande efter skatterna. Det sägs också att en gång två kringströvande sjömän – americanos kanske, i varje fall alldeles säkert gringos av något slag – lyckades övertala en spelgalen lösdrivare, en mozo, att tillsammans med dem stjäla en åsna, varpå alla tre gav sig i väg med ett knippe torra vedpinnar, en skinnsäck vatten och proviant nog för ett par dagar. Med pistoler i bältet inlät sig de tre på att med macheteknivar hugga sig väg genom busksnåren till halvöns hals. Nästa kväll syntes en rökspiral stiga mot himlen. Det kunde bara ha varit från deras lägereld och det var den första rök i mannaminne som stigit upp mot himlen över stenhuvudets knivskarpa rygg. Besättningen på en kustskonare som låg i stiltjen tre sjömil från stranden stirrade häpet ända till mörkrets inbrott. En negerfiskare som bodde i en ensam stuga i den närbelägna viken hade sett de tre ge sig i väg och höll utkik efter någon signal från dem. Han kallade på sin hustru just då solen höll på att gå ner. De hade iakttagit det sällsynta tecknet med avund, tvivel och vördnad. De gudlösa äventyrarna gav inget annat tecken ifrån sig. Sjömännen, indianen och den stulna åsnan sågs aldrig mer. Vad indianen beträffar, en man från Sulaco, så betalade hans hustru några mässor för hans själ, ty liksom åsnan, vilken väl får antas vara utan synd, hade han säkerligen mött döden. Men de båda sjömännen tror man fortfarande lever bland klipporna, fjättrade av sin framgångs ödesdigra förbannelse. Deras själar kan inte slita sig loss från deras kroppar, som håller vakt över den upptäckta skatten. De är nu rika och hungriga och törstiga – en sällsam teori om envisa gringospöken som plågas i sitt förtorkade och utmärglade kött, därför att de 26


trotsigt hänger fast vid sitt kätteri, där en kristen skulle ha avsvurit sig djävulen och återlösts. Detta är alltså de legendariska invånarna på Azuera som vaktar dess förbjudna rikedom. Och skuggningen mot skyn på ena sidan och den blå disfläcken som bryter horisontens skärpa på den andra är de båda yttersta punkterna på den båge som bär namnet Golfo Placido – lugn eftersom ingen någonsin har hört talas om att någon frisk vind har blåst över dess vatten. Då de passerar den linje som kunde dras från Punta Mala till Azuera går skeppen från Europa på väg till Sulaco omedelbart miste om oceanens kraftiga brisar. De blir byte för nyckfulla luftdrag, som stundom kan fortsätta att leka med dem trettio timmar i sträck. Framför dem och ovan den lugna golfen hänger de flesta dagar på året stora, orörliga och ogenomskinliga moln. På de sällsynta klara morgnarna kastas ännu en skugga över golfen. Gryningen bryter fram högt bakom Cordilleras upptornade mur, skarpskurna mörka toppar ovan en hög sockel av skog som växer upp från själva kustbandet. Bland dem reser sig Higuerotas vita hjässa majestätiskt mot det blå. Nakna klipputsprång svartfläckar den släta snöhättan. Då middagssolen sedan drar undan bergsskuggorna från golfen börjar molnen rulla ut från de lägre dalgångarna. Deras trista trasor sveper över de nakna klipporna ovan skogsbältena, döljer topparna och stormrivs som rök över Higuerotas snötäcke. Cordilleras är borta för ens blick, som om de hade upplösts i grå och svarta ångor som långsamt drar ut mot havet och försvinner i den tunna luften utmed hela den solstekta kusten. Molnbankens trasiga utkanter stretar alltid lika förgäves efter att nå ut till golfens mitt. Solen äter upp dem, som sjömännen säger. Såvida inte något mörkt åskmoln bryter sig loss från den täta massan och tränger sig hela vägen över golfen tills det försvinner bortom Azuera, där det plötsligt slår ut i flammor och mullrar som ett lufthavets hotfulla sjörövarfartyg, som drejat bi över horisonten och gett sig i strid med havet. 27


Om natten färdas molnmassan högre upp på himlen och försänker hela den lugna golfen i ett ogenomträngligt mörker, i vilket regnskurarna brusar upp helt oväntat och slutar lika plötsligt – ibland här, ibland där. Dessa molntunga nätter har faktiskt blivit till en visa bland sjömän utmed hela den stora kontinentens västkust. Himmel, land och hav försvinner tillsammans ur denna världen då Placido går till sängs, som det heter, under sin svarta poncho. De få stjärnor som lämnas kvar ute till havs under kanten av det bistra molnvalvet, glänser matta som i mynningen på en mörk grotta. I denna gränslöshet flyter skeppet osynligt fram under ens fötter och seglen slår osynliga över ens huvud. Inte ens Gud Faders eget öga – tillägger man hädiskt – kan se vad en karl har för sig där nere, och man har full frihet att kalla på djävulens hjälp, om inte också hans ondska skulle försättas ur spel av ett sådant förblindande mörker. Golfens stränder är branta hela vägen runt. Tre små obebodda öar gonar sig i solgasset strax utanför molnslöjan, mitt emot infarten till Sulacos hamn. De kallas Isabellorna. Där ligger Stora Isabella, Lilla Isabella, som är rund, och Hermosa, som är minst. Den sistnämnda är inte mer än en fot hög och omkring sju steg tvärs över, bara det flata krönet på en gråstensklippa som ryker som het aska efter regnet och där ingen vid sina sinnen skulle gå barfota före solnedgången. På Lilla Isabella växer en gammal ruggig palm med en tjock kvistig stam, en sannskyldig häxa bland palmer, vars vissna blad rasslar över den grova sanden. Stora Isabella har en källåder som springer fram ur en ravins vildvuxna vägg. Det är en smaragdgrön landremsa, över femtonhundra meter lång, som vilar platt på havsytan och har två stora dungar tättstående träd, med djup skugga vid foten av deras släta stammar. En ravin sträcker sig utmed hela ön och är fylld av buskar. En hög klippa på ena sidan ön övergår långsamt till en grund nedbuktning i strandens smala sandremsa på den andra sidan. Från den låga ändan av Stora Isabella kan man se en öppning i kusten på tre kilometers håll. Den ter sig som vore den 28


uthuggen med yxa ur kusten och den leder rakt in i Sulacos hamn, vilken utgörs av en avlång vattenremsa, som en insjö. På ena sidan ligger Cordilleras skogklädda utsprång och dalsänkor, i rät vinkel mot själva stranden. På den andra har man fri utsikt över den stora Sulacoslätten som förlorar sig i ett mystiskt, opalfärgat fjärran under det torra diset. Själva staden Sulaco – murars krön och en stor kupol, glimtar av vit sten i en väldig dunge med apelsinträd – ligger mellan bergen och slätten på en smula avstånd från sin hamn och utom direkta synhåll från havet.



9789174994230