Issuu on Google+

Annette Curtis Klause

Översättning: Lena Jonsson

Blod_o_choklad_inlaga_läsprov.indd 1

10-06-15 08.04.27


BLOD OCH CHOKLAD Copyright © Annette Curtis Klause 1997 Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2010 Published by agreement with Lennart Sane Agency AB Omslag: Marit Messing Typsnitt: Goudy Old Style, Duc De Berry Sättning: Marit Messing Tryckt av Elanders Sverige AB, Vällingby 2010 ISBN 978-91-638-6745-3 www.bonniercarlsen.se

Blod_o_choklad_inlaga_läsprov.indd 2

10-06-15 08.04.27


E

ldslågorna steg högt mot skyn och lyste upp natten som ett kusligt, flammande tivoli. Gnistregnet ersatte stjärnorna och det sekelgamla värdshuset såg ut som en silhuett framför helvetet, när Vivians tillvaro uppslukades av eld Två gestalter uppenbarade sig i den sönderslagna entrédörrens öppning och sprang mot skogen där hon stod. Deras sovplagg var fläckade av sot och ansiktena vita av skräck. Den som knuffat ut dem försvann in igen. Ännu ett fönster exploderade. Tre av stugorna stod också i brand, liksom stallet. Hästar skrek skräckslaget medan en handfull tonårspojkar jagade ut dem från spiltorna. I West Virginias bergstrakter, flera mil från närmaste stad, var det ingen som förväntade sig att brandkåren skulle komma. 3

Blod_o_choklad_inlaga_läsprov.indd 3

10-06-15 08.04.28


Någonstans bakom sig hörde hon en kvinna jämra sig. ”De gjorde det med flit. De ville röka ut oss.” ”Få in henne i en av lastbilarna”, skrek en mansröst. ”Jag hämtar den andra bilen”. ”Akta er för krypskyttar”, ropade ytterligare en kvinnlig röst tillbaka. ”De kanske väntar på att knäppa oss när vi drar.” ”Åk mot Maryland”, hörde Vivian sin mor säga. ”Vi möts hos Rudy.” Någon drog Vivian i armen. Hennes mamma Esmé stod flåsande bredvid henne. ”Jag satte tant Persia i min bil. Var är din far?” Nu, när hon stod ensam med dottern, blev rösten gäll av skräck. ”Han gick tillbaka in”, svarade Vivian med rösten hes av tårar och rök. ”Med Gabriel och Bucky.” ”Ivan!” Esmé började gå mot huset, men Vivian fick fatt i henne och höll henne kvar. ”Nej! Ni får inte gå in dit båda två! Det klarar jag inte!” Esmé kämpade för att komma loss, men Vivian var femton år gammal och lika stark som hon. ”Du kan inte hindra honom”, sa Vivian. ”Han har svurit att försvara flocken.” ”Men jag måste stå vid hans sida”, bönföll Esmé. ”Det är mitt folk också.” Vad har jag ställt till med? tänkte Vivian. Om hon hade hejdat pojkarna så hade det här kanske inte hänt. Om hon ändå hade berättat för sin far om hur oregerliga de hade blivit. Någon rundade husets hörn. Det var Bucky som ledde en 4

Blod_o_choklad_inlaga_läsprov.indd 4

10-06-15 08.04.28


späd flicka, något äldre än Vivian. Gabriel bar ett skrikande knyte i famnen. Elden vrålade ut sin seger. En bärande bjälke gav vika med ett brak som om en jättes ryggrad knäcktes. Taket kollapsade i en påfågelsvans av eldstungor och gnistor. ”Pappa!” skrek Vivian. Men det var för sent.

5

Blod_o_choklad_inlaga_läsprov.indd 5

10-06-15 08.04.28


Blod_o_choklad_inlaga_laĚˆsprov.indd 6

10-06-15 08.04.28


Maj-Juni året efter

Midsommarmåne

Blod_o_choklad_inlaga_läsprov.indd 7

10-06-15 08.04.29


1 ”M

amma, har du varit i slagsmål nu igen!” Vivian blängde på sin mor. Esmé Gandillon halvlåg utfläkt i en fåtölj med sitt ena slanka ben över armstödet. Hon vägrade sluta flina. Det blödde fortfarande lite från ett jack på hennes kind. ”Du ser hemsk ut”, sa Vivian. ”Ja, men då skulle du se den andra hyndan”, svarade Esmé. Hon kliade sig vällustigt på skallen med båda händerna och rufsade om det tjocka, blonda håret. Suckande gick Vivian fram mot sin mamma för att torka henne på kinden med en pappersservett från lådan på vardagsrumsbordet. Snart skulle hon ha förstört sitt vackra ansikte. 8

Blod_o_choklad_inlaga_läsprov.indd 8

10-06-15 08.04.29


”Kan inte du och Astrid lämna varandra ifred?” Det hade varit så här ända sedan de hade flyttat hit från West Virginia, och det var över ett år sedan nu. Hon kände knappt sin mor längre. ”Eller?” bad hon. ”Rafe frågade efter dig”, sa Esmé och struntade i Vivians fråga. Vivian himlade med ögonen. Precis vad hon behövde. Hade han inte fattat vinken? Esmé rätade på sig och såg dottern rakt i ögonen. ”Jag trodde att det var där du var, med Rafe och de andra.” ”Nej, det var jag inte.” Hon reste ragg vid tanken. De fem unga männen, hennes enda jämnåriga, kunde vara på god väg att få resten av flocken dödad om de tilläts fortsätta som hittills. ”Var var du, då?” Vivian vände sig om och gick ut ur rummet. Hur kom det sig att modern plötsligt brydde sig om var hon höll hus? ”Nere vid floden, vid stenarna”, sa hon över axeln. ”Vad gjorde du där nere?” ”Ingenting.” Vivian kunde höra modern morra lågmält men irriterat när hon lämnade rummet. Varför pratade Esmé hela tiden om De Fem? Fattade hon inte att Vivian inte ville vara med dem? Den välbekanta klumpen i magen kom tillbaka, hård och tung. Eldsvådan förra året hade varit deras fel – och Axels. 9

Blod_o_choklad_inlaga_läsprov.indd 9

10-06-15 08.04.29


Hon smällde igen dörren till sitt rum. Insidan av dörren var fårad av klösmärken. Hon lät klorna växa och klöste dit ännu en rad med fåror. Axel, som tvunget hade behövt gå och få spader och döda den där tjejen. Förra våren hade Axel bara blivit vildare och vildare och pratat en massa strunt. Vivian hade hört honom och de andra skryta om midnattsbesök i stan, där de förföljde människor i mörkret och skrämde dem från vettet. Det hade låtit kul. Hon tvingade dem att låta henne följa med. Men så började det gå rykten på skolan och folk blev nervösa. När Vivian sa att de kanske borde ta det lugnt, hade Axel och de andra fem bara skrattat åt henne. Så började Axel ge sig av på egen hand och hon tyckte att det var något som inte stämde. Han pratade inte lika mycket som förut. Det gjorde henne galen. Jag var halvt om halvt kär i Axel, tänkte Vivian medan hon drog av sig sina leggings. Rafe trodde att jag var hans tjej, men jag skulle ha dumpat honom på sekunden för Axel. Hon fnös av avsmak. Jag gillade Axel så mycket att jag blev dum i huvet. Hon hade förstått att killarna i gänget var på väg att spåra ur men hade inte gjort något åt det. Hon borde ha berättat för sin far vad de höll på med, även om hon själv skulle ha hamnat i klistret. Men man tjallar ju inte på sina kompisar, eller hur? Samma kväll som Alla hjärtans dagdansen hölls åkte 10

Blod_o_choklad_inlaga_läsprov.indd 10

10-06-15 08.04.29


Axel ensam till skolan och dödade en flicka på bakom skolbyggnaden. Vivian kände fortfarande ilskan flamma upp när hon tänkte på vad han hade gjort. Hon kunde inte låta bli att tro att han dödade tjejen av någon fånig anledning, som att hon nobbat honom. Han kunde ha fått mig, tänkte Vivian bittert. Han måste ha varit på väg att skifta tillbaka när en klasskompis såg honom böjd över kroppen. Axel såg aldrig killen, som stack och anmälde Axel för polisen. De Fem bestämde sig för att hjälpa honom. De dödade en annan tjej när Axel satt häktad. De berättade inget för Vivian, för de trodde väl att hon skulle ha protesterat. Och det hade jag gjort, tänkte hon, fast riktigt säker var hon inte. ”Hur kan en pojke vara täckt av päls? Hur skulle en människa kunna åstadkomma sådana sår?” frågade familjens advokat som försvarade Axel. Att ännu ett mord inträffade medan Axel satt bakom lås och bom bevisade att det måste ha varit ett vilt djur som härjade. Axel hade bara hittat kroppen, gripits av panik och sprungit sin väg. Axel blev frikänd. Men det fanns någon i stan som trodde på vittnets berättelse om en varg som förvandlades till en pojke, och en sen natt började det brinna på sex olika ställen i värdshuset och de kringliggande byggnaderna. Månen doldes bakom frän, svart rök. På 1600-talet hade hennes förfäder flytt från varulvshysterins Frankrike till den glesbefolkade Nya Världen, och mot seklets 11

Blod_o_choklad_inlaga_läsprov.indd 11

10-06-15 08.04.29


slut hade de slagit sig ner i det vilda Louisiana. I 1800-talets New Orleans hade trillingarna Verdun brutit mot förbudet att äta människokött. Flocken flyttade hals över huvud till West Virginia, där den förenades med spillrorna av en tysk flock från Pennsylvania. Förra året hade den förbjudna lockelsen segrat på nytt, och flocken flydde från de bergstrakter som hade varit deras hem i hundra år. Som flyktingar kom de till Marylands förorter – fem familjer och några till klämde ihop sig i morbror Rudys slitna viktorianska hus i Riverview. Med lite tur skulle de lyckas undkomma förföljarna och kunna märka ut nya stigar. Huset på Sion Road hade tömts allteftersom de andra hittade jobb och någonstans att bo. Så småningom var det bara Vivian, Esmé och morbror Rudy kvar där. Vivian hade trott att flocken vid det här laget skulle ha haft en plan för framtiden, men allihop verkade ha blivit galna, även hennes mor. Nu när fler än hälften av dem var döda, var det inte längre någon som visste sin plats. Det käbblades hela tiden. För att överleva var de tvungna att smälta in medan de organiserade sig och bestämde vart de skulle flytta. I stället var risken stor att hela flocken när som helst skulle explodera i ett klot av rykande päls. De behövde en ledare, men kunde inte komma överens om vem det skulle vara. Smälta in, tänkte hon. Önskar att jag kunde ... Förra sommaren hade hon hållit sig gömd på sitt rum och sovit mest hela tiden. I den tidiga morgontimma då ulvar 12

Blod_o_choklad_inlaga_läsprov.indd 12

10-06-15 08.04.29


kommer hem och ömsar skinn, kunde Vivian höra sin mor gråta otröstligt efter någon som aldrig mer skulle återvända. När Vivian började sitt elfte skolår hade hon i alla fall börjat äta nästan regelbundet, och Esmé hade fått jobb som servitris på Tooley’s, en krog i området. Det började bli lättare att ta sig igenom dagarna. Vivian var inte längre totalt slut när hon kom hem vid halv fyra, och det kändes som om hon började hänga med i skolan. Hon började kasta längtansfulla blickar mot skolkamraterna som skrattade och hade kul runt flaggstången efter skoldagens slut. Varför skulle jag vilja bli vän med folk som skulle döda mig om de visste vem jag var? tänkte hon först. Tänk om jag avslöjar mig? Men hon kunde inte låta bli att längta. Och då gick det upp för henne att hon inte visste hur man blir vän med någon. Hon hade alltid haft flocken omkring sig, flocken som nu gömde sig i olika lyor. Det hade alltid funnits ungar i flocken. Hon hade aldrig behövt be om sällskap, för sällskap hade alltid funnits. De Fem fanns förstås fortfarande, men nu stod hon inte ut att vara med dem längre. De skulle i vilket fall som helst inte längre kunna vara bara hennes vänner. De såg henne som någon att para sig med – om hon var trevlig mot en, så tjurade och snäste de andra. Att ge dem uppmärksamhet innebar bara bråk, bråk och mera bråk. Jag vill ha andra vänner, tänkte hon. Men ingen verkade vilja ha henne som kompis. 13

Blod_o_choklad_inlaga_läsprov.indd 13

10-06-15 08.04.29


Hon stod framför garderobsspegeln i T-tröja och vred och vände på sig. Vad är det för fel på mig? funderade hon. Det var inget konstigt vad hon kunde se. Hon var lång och långbent som sin mor. Hon hade stora bröst, smal midja och smala höfter, som ändå var tillräckligt rundade för att det skulle synas att hon var kvinna. Hennes hud var alltid svagt gyllenbrun, oavsett om hon var solbränd eller inte, och det bruna håret var tjockt, långt och bångstyrigt. Men varför slutade tjejgängen att prata när hon närmade sig dem i skolan och varför svarade de alltid så kort att samtalet dog ut innan det ens börjat? Såg hon för bra ut? Var det möjligt? Kände de sig hotade? Hon var en vacker varulv, det visste hon – De Fem brukade yla efter henne. Men vad var hon i människornas ögon? Hon såg i ögonvrån att pojkar petade på varandra när hon gick förbi. De la märke till henne. Och hon kunde förstå varför somliga rodnade och stammade när hon pratade med dem. Det fanns alltid pojkar som var så blyga att de kunde dö på fläcken om en tjej uppmärksammade dem. Men var fanns de djärva? Både killar och tjejer undvek henne. Såg de skogen i hennes blick, uppfattade de skuggan av hennes päls? Var hennes tänder för vassa? Det är svårt att inte vara ulv, tänkte hon. Hon saknade bergssluttningarna, där det var långt mellan människorna och flocken fanns samlad, där hon nästan aldrig behövde förställa sig. 14

Blod_o_choklad_inlaga_läsprov.indd 14

10-06-15 08.04.29


Jag bryr mig inte, tänkte hon och snurrade runt. Jag behöver inte människor. Jag har fortfarande flocken, och vi kommer att flytta vidare snart. Men visst brydde hon sig. Hennes flock var slagen i spillror, och mitt bland alla människor var hon av ulvaätt – en varulv – och det gjorde henne till en outsider och icke önskvärd. Men de skulle gilla mig om de bara tog sig tid att lära känna mig, tänkte hon. De känner mig ju inte. Hon slängde sig på sängen och sträckte upp benen i luften. Medan hon beundrade benens smäckra kurvor, grep hon tag om sina höfter och lyfte upp kroppen i en båge. Hon sträckte ut sig så mycket hon förmådde, tog spjärn med utspärrade tår och sträckta fingrar. Kroppens alla muskler spändes njutningsfullt – det var nästan lika skönt som att förvandlas till ulv. ”Jag är stark”, viskade hon. ”Jag kan springa med natten och fånga gryningen. Jag kan sparka hål i himlen.” Och hon sparkade ut med foten som för att visa det. Sedan kröp hon ihop till en boll. Hon saknade sin far – hans råd, hans stöd. Hon blottade tänderna mot den välbekanta smärtan. Från där hon låg kunde hon se den kala väggen som hon hade flyttat undan alla möbler från och väggmålningen hon hade påbörjat för att trösta sig själv och för att göra rummet till sitt. Månen sken starkt ovan den vilda skogen, som hon målat med ojämna, tjocka svarta penseldrag. I svärtan glödde röda stråk – ögon, blod. 15

Blod_o_choklad_inlaga_läsprov.indd 15

10-06-15 08.04.29


En gång för mycket länge sedan i hennes folks uråldriga historia sprang varulvar om natten i månens sken. Enligt sägnerna hade de öppnat sina själar för Skogsguden med hjälp av ceremonier, offer och heliga ritualer. Skogsguden var den store jägaren som uppträdde i en vargs skepnad. Som belöning för deras hängivenhet hade varulvarna av Skogsgudens maka Månen fått gåvan att bli något mer än bara människor. De kunde lägga bort fällarna från djur de dödat i jakt och få egen päls, de kunde släppa flintdolkarna och använda tänderna i stället. Deras barnbarns barnbarn bar fortfarande odjuret inom sig, och de var alla underkastade Månens makt. I mitten av väggmålningen var det meningen att hon själv skulle bli en del av natten, där skulle hon springa i sina förfäders flock. Men varje gång hon plockade upp penseln tog det stopp. Hon kunde inte se sig själv där. Samma dröm om målningen återkom gång på gång till henne. Hon var omgiven av mörker och kunde inte se nosarna omkring sig. Hon sprang och sprang i sina försök att komma ut i det fria, men runt henne trängde sig väldiga gestalter närmare och skavde hennes skinn med sträv, tjock päls. Och hennes egen päls ville inte växa ut. Hon kände deras päls mot sitt skinn och vaknade alltid gråtande. Ett tag hade hon tecknat och målat som en galning för att motverka drömmen. Det blev ett dussin bilder av flocken som hon mindes den från sin uppväxt och hon hade satt bilderna på väggarna i garderoben. Resten låg i en hög i utrymmet 16

Blod_o_choklad_inlaga_läsprov.indd 16

10-06-15 08.04.29


mellan byrån och väggen. De hjälpte henne att hålla fast vid det förflutna och gjorde så att hon inte förlorade förståndet. Hennes bildlärare fick för sig att hon var en sådan där punkig estettyp och yrade om kraften i expressionismen. Store måne, han skulle skita knäck om han visste att mina motiv är på riktigt, tänkte Vivian roat. Han hade övertalat henne att lämna in några kopior till skolans litterära magasin. Först hade hon bara skrattat – men egentligen, varför inte? Till hennes stora förvåning fanns nu en av hennes bilder nära mittuppslaget i The Trumpet. Vivian log. Människorna tyckte antagligen att hennes bild var en dödscool drömsyn av riktigt farliga grejer. Tanken på detta lilla erkännande dämpade hennes deppighet, och hon studsade upp för att hämta ryggsäcken och ta sig ännu en titt. Hon skulle lämna tidningen uppslagen på köksbordet så att mamma fick se innan hon gick till jobbet i morgon. Skulle hon känna igen sin dotters verk? Skulle hon bli stolt? Tidningen luktade nytryckt och kändes sval. Hon hittade sin bild och njöt av det blanka papperet och bildens skärpa och djup. Kommer tjejerna på skolan att lägga märke till mig nu? undrade hon. Hon hade inte ens brytt sig om att se efter vem hon delade plats med. Är min bild bättre än de andras? undrade hon nu. Det fanns en dikt på sidan mittemot hennes. Hon såg misstänksamt på den. En dassig dikt skulle försämra hennes arbete och få bilden att se billig ut. 17

Blod_o_choklad_inlaga_läsprov.indd 17

10-06-15 08.04.29


Titeln överraskade henne: ”Ulvens förvandling”. Hon läste vidare. Skogens korsar, ömsa ditt skinn, lämna din mjuka, sköra sårbarhet. Skogens korsar, byt din hud mot päls i gråbrun och strimmig praktfullhet. Pentagrammet glöder i din blick och ulvbanens bleka stjälkars gift plågar ditt hjärta. Skiftets början knastrar i skelett och muskler, förebådas av molande smärta. Du mördarpirat, böj ditt huvud bakåt och sära dina käftar. Sjung en månesång! Skogens stigar är mörka och natten lång.

Hon rös till av njutning och förvåning. Han förstår, tänkte hon. Han vet vad bilden föreställer. Överraskningen ersattes av ilska och hennes ögon smalnade. 18

Blod_o_choklad_inlaga_läsprov.indd 18

10-06-15 08.04.29


Vem var den där Aiden Teague? Hur kunde han känna till skogens stigar? Men hon kunde inte hejda sin nyfikenhet. Tänk om hon skulle söka upp och ta en titt på den där figuren som skrev om hur det knastrade i skelettet. Hon skulle kanske gilla honom. Och om hon inte gjorde det? Skulle hon bussa De Fem på honom? Hon skrattade lågmält och blottade sina vassa vita tänder.

19

Blod_o_choklad_inlaga_läsprov.indd 19

10-06-15 08.04.29


2 M

orgonvärmen tvekade och från en grannträdgård svävade doften av tidiga rosor. Dagen skulle bli varm. Hon var glad att hon hade bestämt sig för att ha shorts. Inte mycket skola kvar nu, tänkte Vivian medan hon gick längs den trädkantade gatan. Vad ska jag göra i sommar? Flytta, hoppades hon. Komma bort från det här stället. ”Tja, Viv.” En smärt, muskulös figur lösgjorde sig från en grindstolpe av sten, och hon spärrade hastigt upp ögonen. ”Hej, Rafe”, svarade hon nonchalant och fortsatte gå. Om hon inte hade gått och drömt skulle hon ha känt vittringen av honom. Rafe slöt upp och började gå bredvid henne. Hon såg att han höll på att odla pipskägg och mustasch. Han körde en 20

Blod_o_choklad_inlaga_läsprov.indd 20

10-06-15 08.04.29


hand genom sitt långa, tjocka, bruna hår och bytte grepp om ett tidningsinslaget paket han bar under ena armen. ”På väg till skolan?” ”Vissa av oss sysslar ju med sånt.” De Fem hittade man säkrast på fiket runt hörnet från skolan eller nere vid floden. ”Aaaaaaaaahhh!” ”Hoooooooooooooooo!” Två killar kom nedhoppande ur ett träd vid sidan av vägen. Det klirrade av kedjor om dem och deras hår fladdrade. Den här gången kunde hon inte låta bli att rycka till. Hon förbannade sig själv. Hon borde ha förstått att de andra var i närheten. Tvillingarna Willem och Finn såg belåtna ut. Rundkindade Willem la en arm runt hennes midja och gav henne en vänskaplig kram. ”Vi skrämde dig väl inte?” frågade han men det syntes tydligt att det var precis det han hoppades på. ”Du är en sån valp”, sa Vivian och knuffade undan hans arm. När de var mindre hade han varit hennes favorit av tvillingarna. Han var snällare och mer förutsägbar än sin bror, men numera var hans tillgivna gester inte längre lika oskyldiga. Finn, den tanigare av tvillingarna, log överlägset. Nu förstod hon att resten var i närheten, så det var ingen överraskning när tvillingarnas gängliga, ljushåriga kusin Gregory tyst klev fram bakom ett annat träd. Ulf kom skuttande 21

Blod_o_choklad_inlaga_läsprov.indd 21

10-06-15 08.04.29


över ett vitt staket och dansade baklänges över trottoaren, vilt skrattande, tills Rafe slog till honom i rumpan. De var iförda sin vanliga uniform av kängor, svarta jeans, T-tröjor och diverse tatueringar. Rafe hade rullat upp ärmarna för att visa upp sina biceps. Mina livvakter, tänkte Vivian. ”Jag såg din mor gå in på Tooley’s med Gabriel i går kväll”, sa Finn. ”Hon hade händerna över hela honom.” Hans läppar formades till ett hånfullt flin och ögonen smalnade förväntansfullt. Vivian ilsknade till, men hon tänkte inte säga något. ”Ja, Astrid kom inte långt efter”, sa Rafe. ”Och hon såg förbannad ut.” Han skrattade. ”Hallå där, lämna min mamma utanför det här”, protesterade Ulf. Så det var honom de slogs om, tänkte Vivian. Gabriel. Motbjudande. Han var bara tjugofyra och dessutom en uppblåst idiot efter vad hon hade märkt. Rafe tog fram paketet han bar under armen och Vivian hörde Ulf fnissa till. Rafe började knyta upp snöret. Hans ögon var mer röda än bruna när han kastade en blick mot henne, och ett illvilligt flin lekte på hans läppar. Vivian förstod att han hade hittat på något sattyg. ”Vivian, jag skulle vilja ge dig mitt hjärta”, sa Rafe, plötsligt allvarlig, men sedan flinade han igen. ”Men eftersom det skulle vara lite besvärligt, så har jag tagit med mig någon annans till dig.” 22

Blod_o_choklad_inlaga_läsprov.indd 22

10-06-15 08.04.29


Tidningen rullades upp och en brun slemklump daskade i trottoaren. ”Rafe!” Hon såg sig ängsligt omkring och hoppades att ingen granne var inom synhåll. ”Va fan håller du på med? De Fem skrattade så de knappt kunde stå på benen. Vivian slet tidningen ur Rafes hand och skopade upp slemklumpen. ”Ge dig mitt hjärta…”, flämtade han och vek sig dubbel igen. Var skulle hon göra av det här? Var fanns kroppen? Hon började slå in den äckliga trofén i tidningen igen. ”Rafe, din idiot”, skrek hon. ”Det här är ju ett fårhjärta.” Gänget tjöt ännu högre av skratt. Hon visste inte om hon skulle vara arg eller lättad. ”Ni har varit i morbror Rudys butik, eller hur?” Rudy jobbade i köttdisken i en mataffär. När hon inte fick något svar, morrade hon och slängde hela paketet i ansiktet på Rafe. Det fick de andra skratta ännu mer. Ulf hade till och med tårar i ögonen. Hon vände sig bort och gick ifrån dem. Men de följde efter en bit bakom och hon hörde deras skrattsalvor hela vägen till skolan. Och mamma tror att de lärt sig en läxa. ”Ha!” sa hon högt. När Axel hade återvänt från häktet, hade hennes far genast utdömt hans straff. Och straffet för att utsätta flocken för fara var döden.

23 23

Blod_o_choklad_inlaga_läsprov.indd 23

10-06-15 08.04.29


Vivian kunde inte rädda Axel, men hon bad sin far att skona De Fem. De var bara barn, som hon själv. De hade dödat bara för att visa att vittnet hade fel och för att bevara flockens hemlighet. De skulle inte göra det igen. Alltså tvingade Ivan Gandillon dem att be Månen om förlåtelse och sedan fick de springa Huggtandens Prövning: Flocken stod i päls längs en smal stig och alla högg efter dem när de sprang förbi. Vissa tyckte att han lät dem slippa undan för lindrigt, trots att de fick sår att slicka i flera veckor efteråt. Kanske hade de haft rätt. Vivian kunde inte riktigt lita på De Fem efter det där. Det hann nästan bli lunchrast innan Vivian kom ihåg att hon hade tänkt leta reda på Aiden Teague. Ja, varför inte ta en titt på den där poeten, tänkte hon. Så får jag se om jag gillar att han skriver om saker han inte borde veta något om. Hellre det än att sitta och deppa. Men var skulle hon leta? Hon bestämde sig för att fråga sin bildlärare. Han var en av handledarna för The Trumpets redaktion. ”Jaså, han. Han går i samma årskurs som du”, sa mr. Antony medan han tvättade penslar i bildsalens diskho. ”Hur ska jag hitta honom?” frågade Vivian. ”Tja, om du väntar här i en halvtimme till den andra lunchrasten, så behöver du bara kolla ut genom det där fönstret. Han brukar hålla till på gården med sina vänner, på gången under valvbågarna.” Läraren pekade med penslarna mot en del av pelargången som löpte runt hela den fyrkantiga skolgården. 24

Blod_o_choklad_inlaga_läsprov.indd 24

10-06-15 08.04.29


”Hur ser han ut?” ”Ja, vad ska jag säga? Han är lång, lite bohemisk.” Och vad betyder det, då? tänkte Vivian. Mr Antony måste ha märkt hennes tomma blick. ”Du vet, han försöker se ut som om han levde på sextiotalet, jeans och pärlor – en MTV-hippie.” Det lät på bildläraren som om han tyckte att han själv en gång i tiden varit en tvättäkta hippie. ”Nu vet jag!” tillade läraren. ”Han hade en blommig skjorta på sig i morse – mycket gult och blått. Den fick mig att le. Men du, jag måste gå och ta en macka. Stäng dörren när du går.” ”Visst.” Som tur var hade hon tagit med sig sin lunch. Hon sjönk ner på fönsterbrädan och tuggade på en köttbit medan hon väntade. På gårdsplanen såg hon skolkamrater utspridda i grupper. De åt, pratade och solade. Några av pojkarna hade tagit av sig på överkroppen, och deras hud var gyllene och glansig, som om de hade svalt en bit av solen. De var fina att se på. Hon såg kärleksfullt på dem medan hon högg in på köttet. Skolklockan ringde och det blev skiftbyte. T-tröjor, läskburkar och böcker samlades motvilligt ihop och deras ägare skyndade till sina lektioner, medan andra ungdomar, som knappt gick att skilja från de förra, kom ut i deras ställe. Jag blir sen till franskan, tänkte Vivian. Det spelade ingen roll, läraren älskade henne. Hon hade perfekt uttal. Vivian 25

Blod_o_choklad_inlaga_läsprov.indd 25

10-06-15 08.04.29


rätade på sig och kramade ihop den tomma lunchpåsen. Hon höll blicken på pelargången. Två unga män kom inom synhåll. En hade mörkt, axellångt hår och var klädd i en blommig skjorta. Det måste vara han. En annan kille gjorde dem sällskap, sedan en tjej. De stod och skrattade under valvet med ansiktena dolda i dunklet. Så där är du, Poetpojk, tänkte Vivian, men hon såg honom inte ordentligt. Hon skulle vilja granska honom närmare. Varför bryr jag mig? frågade hon sig själv medan hon gick ut genom sidodörren. Därför att jag är en nattens pirat och jag vill se vem det är som inkräktar på mitt territorium. Han skulle kunna vara av samma sort som hon, fast från en annan flock. Eller så kanske han bara vet för mycket, tänkte hon. Hon skrattade högt åt sina melodramatiska tankar medan hon gick över gräset. En finnig elev från klassen under hennes betraktade henne nyfiket. Solen brände och hon tog av sig tröjan så att hon inte hade mer än ett linne på överkroppen. Ska jag bara ta en titt eller ska jag säga något? undrade hon. ”Ååå, jag älskade din dikt.” Plötsligt kände hon för att leka lite med honom. Hon började gå med förföriskt svängande höfter. Jag ska få honom att titta på mig i stället. Pojken på Aidens vänstra sida upptäckte henne först. Det var en kraftigt byggd blond kille med snällt ansikte och ögon som blev blankare ju närmare hon kom. Vivian kunde inte låta bli att blinka, och hans kinder blev rosa. Det var så lätt. Den andra killen, som hade en konstig, sned frisyr, fortsatte 26

Blod_o_choklad_inlaga_läsprov.indd 26

10-06-15 08.04.29


att babbla, men tjejen tittade på henne och rynkade näsan. Hon var liten med snaggat hår – den sortens tjej som har svarta strumpbyxor på sig, även dagar som den här. Jag ska fixa fler maskor i de där strumporna, sötnos, om du tittar på mig så där igen, lovade Vivian tyst. Så vände sig Aiden Teague om för att se vad det var som hade fångat hans vänners uppmärksamhet. Den falska diamanten i hans vänstra öronsnibb reflekterade solen i en regnbågskaskad och det lilla leende som sakta växte fram på hans läppar sände en stöt genom hennes kropp. Hon visste att hon stirrade, men hans ansikte var utsökt. Blicken var road och drömsk, som om han iakttog livet på håll och fann det så smått underhållande. Han verkade avspänd, inte så intensiv som killarna i hennes flock – de där skräniga, nerviga, ryckiga, fräsande, kantiga varelserna som krävde så mycket av henne. Hon la märke till hans långa, smäckra dansarkropp och händernas långa fingrar, och det slog henne att hon skulle tycka om att han tog i henne. ”Känner vi varandra?” frågade han. Han såg på en gång förvirrad och förväntansfull ut.

27

Blod_o_choklad_inlaga_läsprov.indd 27

10-06-15 08.04.29


3 V

ivian hasplade ur sig det första som dök upp i hennes huvud. ”Öh. Jag gillade din dikt i The Trumpet.” Hur kunde jag säga något så idiotiskt? tänkte hon. ”Å, tack”, sa Aiden. Han såg fortfarande ut som ett frågetecken. Han är inte en varulv, tänkte hon missnöjt. Varför reagerar jag på det här sättet när han inte är en av oss? Hans doft av söt svett och tvål var rakt igenom mänsklig. Skärp dig, tjejen, sa Vivian åt sig själv. Hon gillade inte känslan av att vara ur balans, så hon satte handen vid höften och mötte beslutsamt hans mörka blick – hon tänkte minsann inte drunkna där. ”Din dikt står mitt emot en bild som jag har gjort. Tur att jag 28

Blod_o_choklad_inlaga_läsprov.indd 28

10-06-15 08.04.29


inte blev granne med något värdelöst.” Den blonda killen bräkte av skratt. ”Käften, Quince”, sa Adrian, men han log. ”Det var någon skogsscen, eller hur?” frågade killen med den konstiga frisyren. ”Läskig, hör du.” Den mörkhåriga tjejen la en hand på Aidens arm. ”Bingo väntar på oss.” ”Vänta lite, Kelly”, Aiden lösgjorde lugnt sin arm, och tjejen såg tjurig ut. ”Häftig bild”, sa han till Vivian. ”Det var som om du hade läst mina tankar.” ”Jag tänkte samma sak om din dikt”, svarade Vivian. Det irriterade henne att hon reagerade som hon gjorde, men hon måste försöka utforska vad det berodde på. Hon tog hans hand och vände på den. Sedan drog hon naglarna utefter hans fingrar. Han gjorde inget motstånd. ”Vad gör du, tänker du spå mig, eller?” frågade Aiden. ”Ja”, svarade hon. Hon tog fram en tuschpenna ur handväska. Medan han trollbundet såg på, skrev hon sitt telefonnummer i hans hand. I ett infall ritade hon en femuddig stjärna runt numret. ”Vad är det där?” sa Quince. ”Är du judisk eller nåt?” ”Nä”, sa Aiden mjukt. ”Det där är ett pentagram.” ”Är hon en häxa, alltså?” snäste Kelly. Nej, raring, tänkte Vivian. Du borde se fler barnförbjudna filmer. Den som får se ett pentagram i sin handflata blir en varulvs offer. 29

Blod_o_choklad_inlaga_läsprov.indd 29

10-06-15 08.04.29


”Är du en häxa?” frågade Aiden med glittrande ögon. Hennes röst lät sträv. ”Det får du väl ta reda på.” Hon knöt hans hand runt tecknet som gjorde honom till hennes. Leken hon lekte fick hennes hjärta att banka hårt, men det fick inte de andra märka. Hon vände på klacken och gick därifrån. Kelly höjde rösten, men Vivian brydde sig inte om att lyssna. Så tjejen var alltså hans flickvän? Han kunde få bättre än så. Mycket bättre. Hela eftermiddagen återvände hennes tankar till honom, som en sång hon inte kunde få ur huvudet. Efter ett tag blev det irriterande. Är jag pervers, eller? frågade hon sig själv. Han är ju människa, för Månens skull – bara halvfärdig. Det är bara en lek, intalade hon sig själv, för att se om jag kan snärja honom. Men hon ville ta reda på vad i en människas huvud som hade kunnat få honom att skriva den där dikten, och hon ville veta varför han hade fått henne att tappa andan. Precis när hon kom hem öppnades ytterdörren. Gabriel, upphovet till hennes mors senaste slagsmål, var på väg därifrån. Han fyllde ut dörröppningen och spärrade vägen för henne. T-tröjan stramade över den breda bröstkorgen. ”Hej, Viv”, sa han. ”Värst vad snygg du var.” Hans röst mullrade som sävlig åska. Hon fick lust att spotta åt hans retsamma blå blick. ”Spara det där till Esmé.” Gabriel gned sig om hakan och flinade. Hon la märke till 30

Blod_o_choklad_inlaga_läsprov.indd 30

10-06-15 08.04.29


att han hade ett skrovligt vitt ärr på handryggen och hon såg en bit av ännu ett ärr på hans strupe. ”Vi ser aldrig till dig nere på Tooley’s”, sa han och låtsades inte om hennes ilska. Hon mötte ilsket hans blick. ”Jag är för ung för att dricka.” Han granskade henne både länge och väl. Hon kunde inte låta bli att dra i shortsbenen. Tröjan kändes för trång och hon kände en svettdroppe leta sig ner mellan brösten. ”Det kan man inte tro”, sa han till slut. Hon stirrade trotsigt rakt in i hans ögon. Visserligen förstod hon att hon lekte med elden, men hon tvingade sig själv att inte ge efter. Det var tyst ett ögonblick och hon kunde inte läsa uttrycket i hans kraftfulla ansiktsdrag. Han sträckte sig efter henne och hon ryggade undan. Så skrattade han sitt väldiga skratt och flyttade på sig. Hon slank förbi honom in i huset. Hon retade sig på att hon hade ryckt till, men nu fick hon åtminstone visa att hon vågade gå förbi honom. Hon smällde igen dörren rakt i hans arroganta ansikte. ”Mamma”, skrek hon gällt. Esmé stack ut huvudet från matrummet. ”Hur länge har han varit här?” frågade Vivian bestämt. ”Bara några minuter”, svarade Esmé. Hon såg självbelåten ut. ”Han kom förbi för att bjuda mig på en drink i kväll.” ”Men va fan, mamma. Han är tjugofyra.” ”Och?” ”Du är nästan fyrtio.” 31

Blod_o_choklad_inlaga_läsprov.indd 31

10-06-15 08.04.29


”Jaja, strö salt i såren, bara.” Men ingenting kunde sudda bort flinet från Esmés ansikte. ”Tycker du inte att det är lite äckligt?” Esmé slog ut med händerna. ”Men för guds skull. Jag menar inte allvar med honom.” ”Så bra, då. Han är alltså din lilla leksak?” Esmé hånlog. ”Lilla och lilla, det vet jag inte …” Hon dansade upp för trappan, med baken svängande som en svans. Vivian följde efter Esmé och smällde igen dörren till sitt rum. Rudy hade gått till Tooley’s efter jobbet, så det var bara Vivian och Esmé vid middagsbordet. Vivian grubblade fortfarande över Gabriels besök. Hon tänkte på sin far och den värkande tomhet som fortfarande gnagde inom henne. Hennes föräldrar hade verkat så lyckliga tillsammans. Hon hade trott att hennes mor också hade ont, men nu betedde sig Esmé som en korkad fjortonåring. ”Älskade du inte pappa?” sa hon till slut Esmé såg häpen ut över den oväntade frågan. ”Jo, jag älskade honom.” ”Varför är du då ute och fjantar runt?” ”Ett år är en lång tid, Vivian. Jag är trött på att gråta. Jag känner mig ensam. Ibland vill jag ha en man i min säng.” Vivian slet åt sig tallriken och gick mot köket. Varför kunde inte hennes mor tala med henne som till en dotter? Hon skrapade ner matresterna i soppåsen så hårt att kniven 32

Blod_o_choklad_inlaga_läsprov.indd 32

10-06-15 08.04.29


gnisslade mot porslinet. ”Var försiktig med tallrikarna!” ropade hennes mor. Så ska det låta, tänkte Vivian. En timme senare låg Vivian på sin säng och gjorde halvhjärtat sin kemiläxa, när telefonen ringde. Hon lyfte på luren i den övre hallen i tron att det var någon i flocken, men det var Aiden. ”Det är en gratiskonsert på universitetet i helgen”, sa han. ”På söndag eftermiddag. Vill du följa med … kanske?” Hon slöt ögonen till hälften och slickade sig om läpparna. ”Kanske det. Vilka spelar?” Med vördnadsfull röst sa han namnet på ett band hon aldrig hade hört talas om, men tydligen var det känt och ett av hans favoritband. Han ville dela något fint med henne. ”Jag måste kolla om min familj har några planer”, sa hon till honom. ”Jag hör av mig i morgon. Nej. Oroa dig inte. Jag hittar dig.” Det vore dumt att låta honom tro att hon var angelägen. Vivian la på luren och sträckte belåtet armarna upp mot taket. Skulle hon gå eller räckte det med att han hade nappat på betet? Men hennes goda humör fördunklades snabbt. Om de gick på dejt skulle han vilja kyssa henne. Kunde det innebära någon risk för honom om han kom så nära att hennes näsborrar fylldes av hans doft? Esmé kom ut från sitt sovrum, iförd den tajta, svarta 33

Blod_o_choklad_inlaga_läsprov.indd 33

10-06-15 08.04.30


klänning hon bar när hon jobbade. ”Vem var det?” frågade hon likgiltigt medan hon satte fast ett örhänge. ”En pojke från skolan.” Esmé hejdade sig. ”Jaså?” ”Han bjöd ut mig på konsert.” ”Har en av dem bjudit ut dig?” Modern såg både överraskad och äcklad ut. ”Det tillåter jag inte.” Vivian ilsknade till. ”Du kan inte bestämma vem jag ska dejta.” Esmé satte händerna i sidan. ”Har du inte hört att man inte ska dejta såna som man inte kan para sig med.” Det var biologiskt omöjligt för människor och ulvar att föröka sig. ”Jag ska gå på en konsert, inte föda hans barn”, fräste Vivian. ”Och säg inte att ulvar bara har förhållanden för att få barn. Jag vet bättre.” ”Du är snabb i käften, flicka lilla”, ropade Esmé och gick sin väg. Nu var Vivian helt övertygad om att hon skulle ut med Aiden. Han hade ringt, och hon var inte längre en outsider, inte den osynliga, den oberörbara och konstiga. Men varför brydde hon sig så mycket? Han var ju trots allt en människa, en köttkille med knappt någon päls, en ofullständig varelse som bara hade en skepnad. Så sorgligt, tänkte hon, och helt plötsligt längtade hon efter att få byta skepnad. 34

Blod_o_choklad_inlaga_läsprov.indd 34

10-06-15 08.04.30


Precis som alla andra av hennes sort var hon tvungen att förvandla sig under fullmånen, oavsett om hon ville eller inte – driften var för stark för att motstå. Vid andra tillfällen kunde hon förvandla sig om hon ville, antingen delvis eller helt. Nu svällde månen som magen på en kvinna som var gravid i sjunde-månaden, och hon ville förvandla sig för att hon kunde. Hon ville löpa///ränna///springa i natten för att det var härligt. Hon slank genom dunklet på baksidan, förbi den fladdermusfyllda gläntan i den smala skogsremsan bakom huset, över bäcken, uppför åsen och ner till den vida grästäckta dalen där floden flöt fram. Gräset var redan högt. Här och där kunde det finnas tillhåll för hånglande eller knarkande tonåringar, men hon sniffade och vädrade inget människokött. Nere vid floden fanns en samling höga klippblock som avskärmade strandkanten. I det axelhöga gräset i skydd av stenblocken gled hon sakta ur sina kläder. Hennes skinn stack redan av den växande pälsen. En svag bris smekte runt hennes skinkor, och hennes bröstvårtor hårdnade i det svala vinddraget från floden. Hon skrattade och slängde ifrån sig trosorna. Hennes skratt övergick till ett stönande läte när den första vågen for igenom skelettet. Hon spände sina lår och magmuskler för att skynda på förvandlingen och grep efter nattluften som efter en älskare medan fingrarna blev längre 35

Blod_o_choklad_inlaga_läsprov.indd 35

10-06-15 08.04.30


och klorna växte ut. Hennes blod sjöd som av åtrå. Natt, tänkte hon, ljuva natt. Luften dröp av eggande dofter av kanin, fuktig jord och urin. Huden på hennes armar bubblade och benen böjdes till en ny form. Hon vek sig dubbel när musklerna i hennes bål krampade och sedan grimaserade hon när tänderna blev vassare och käken förlängdes. Hon kände ett ögonblicks smärta när ryggraden krasade till och så kom den ljuvliga befrielsen. Hon var en mycket större varelse än en vanlig varg. Hennes tår och ben var för långa, öronen för stora och i hennes ögon brann eldar. Varg eller ulv var bara ett ord de hade bestämt sig för att använda. De som föredrog vetenskap före myt sa att de härstammade från någonting äldre – en tidig däggdjursart som hade absorberat något slags förvandlingsämne som hade kommit till jorden med en meteorit. Vivian sträckte på sig och slog på marken, hon sniffade i den underbara luften. Det kändes som om hon skulle kunna svepa ner stjärnorna från himlen med svansen. Jag ska yla för dig, människopojk, tänkte hon. Jag jagar dig i min tjejskepnad men jag firar jaktlyckan som ulv. Och så sprang hon längs floden till utkanten av stans slumkvarter, fram och tillbaka under den löftesrika försommarmånen.

36

Blod_o_choklad_inlaga_läsprov.indd 36

10-06-15 08.04.30


9789163867453