www.thebookaffair.se
© Olle Carlsson och Fotini Carlsson
omslagsdesign Annika Lyth
redaktör Ann Pålsson
sättning Bart Willemsen
tryck ScandBook AB, Falun 2023
isbn 978-91-987647-2-7
The Book Affair
Ibland med hjärtat
Sällan med själen
Ännu mindre med kraft
Få – verkligen älskar.
Ibland med hjärtat
Emily Dickinson
En sak har vi människor gemensamt: längtan efter att leva i kärlek med vår partner och familj, våra vänner, kollegor och grannar. Vi skulle så gärna vilja vara i ett tillstånd av fullkomlig kärlek men frågan är: Kan kärleken verkligen finnas i en värld som är genomgod? Kan den existera om dess motsats inte finns? Kan kärleken fylla ett behov i en värld där allt bara är ljus och lycka? Är det inte till och med så att det allra värsta lidandet och det mest outgrundliga mörkret – den svåraste smärtan, saknaden och ångesten – är en förutsättning för att vi ska förstå dess egentliga värde? Allt sedan tidernas begynnelse har människan uttryckt tankar om Eros, Filia och Agape – den romantiska, den medmänskliga och den andliga kärleken, för att använda
de tre begrepp som beskrivs i Nya Testamentet. Dessa tre kärlekens beståndsdelar har vi valt att fördjupa oss i i den här boken.
Vi som skriver tillsammans lever också ihop, och från den dag vi möttes har vi helhjärtat försökt att ta oss an varandras familjer, arbetat och skrivit i ett slags kärlekssymbios. Det har verkligen varit både himmel och helvete. För visst är det himmelskt när det känns som om kärleken bekräftas, men som att lida alla helvetets kval när vi tror att den ska tas ifrån oss. En långvarig kärleksrelation är någonting annat än att leva en passionerad smekmånadstillvaro. Och vem kunde egentligen tro att den opassande förälskelsen mellan en åldrande kyrkoherde (Olle) och en ung journalist (Fotini) skulle ha möjlighet att överleva någon längre tid? Kanske ingen förutom vi.
Vår relation har överträffat alla förhoppningar. Men utan den starka passion vi kände från början skulle vi aldrig haft möjlighet att stå pall för vardagens alla prövningar. Med sjukdom, stress, svek, oro, bekymmer och besvikelser. Med alla motstridiga åsikter om allt och ingenting. Kärleken är ingen enkel match för oss och det är ingen idé att försöka visa upp en perfekt fasad. Vi kan ändå aldrig kvala in med vår åldersskillnad, vår brokiga familj och vårt förflutna.
En nyckel till att vår relation ändå håller sig stark kan vara de gemensamma projekt, visioner och drömmar vi bär på. Att skriva den här boken till exempel. Vår önskan är att just du som håller den här boken i din hand ska känna dig varmt inbjuden till ett gemensamt samtal, om det som vi inte kan ta på men som vi ändå inte kan leva utan.
Olle & Fotini Carlsson
Att älska är inte att se på varandra
utan att se tillsammans i samma riktning.
Antoine de Saint-Exupéry
Kärleken är tålmodig och god.
Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst.
Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont.
Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen.
Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. /…/
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.
Ur Kärlekens lov Första Korintierbrevet 13:4–7, 13
kapitel i
Jag har alltid trott på och längtat efter den stora kärleken. Förutom den till mina barn har den romantiska kärleken, för mig som för de flesta andra, varit föreställningen om den optimala lyckan och livets yttersta förverkligande. Andra möten och prestationer har oftast bara varit fartsträckor på min jakt efter det slutgiltiga uppgåendet i varandra.
Platon har sagt att man i kärleken söker den andra halvan av sin själ och att när man hittat den kommer att känna sig hel igen. Min jakt har också varit en jakt efter att bli hel. Men det är sällan stunderna i den stora kärlekens tecken jag minns av livet som har gått. Tvärtom är det besvikelser, alla illusioner och det jag trott var kärlek som jag minns bäst. De lycksaliga ögonblicken har bara utgjort några korta sekvenser i berättelsen om mitt liv. Det är frånvaron av kärlek som varit det stora temat. Men skulle jag få leva mitt liv igen så skulle jag ändå inte söka efter något annat.
Jag vill inte förminska den sexuella delen av kärleken – vi har alla den att tacka för vår existens. Du och jag skulle inte finnas, våra barn skulle inte finnas om vi inte gripits av den blinda förälskelsens rus och heta åtrå. Sexualiteten är ju faktiskt det oövervinnerliga, komplicerade och nödvändiga kittet som gör att mänskligheten och allt levande på jorden kan fortsätta existera.
Men för mig är det sexuella mötet också en andlig förbindelse, i den bemärkelse att det handlar om att bjuda in en annan person till den djupaste intimitet och det största förtroende två människor kan ge varandra. Hur starkt det sexuella begäret än har varit hos mig har det nästan alltid funnits en spärr av skam som hindrat mig från att fullfölja det – på gott och ont. När det väl har gått så långt att jag uttryckt mina känslor för någon som jag blivit förälskad i har det varit på allvar, tills döden skiljer oss åt. Jag tror att detta har att göra med den sexuella stränghet jag utvecklade i samband med min radikalkristna omvändelse i tonåren.
I mitt eget liv finns det naturligtvis många exempel på förälskelser som har visat sig vara hägringar, övergående romantiska drömmar. Särskilt under tonårstiden, då förälskelsen var konstant men föremålen växlade. Även i vuxen ålder har jag drabbats av den flera gånger, även om jag inte har sökt förälskelse för förälskelsens skull. Jag har till exempel vänner och
bekanta vars primära missbruk i livet tycks vara att gå igång på förälskelsens kickar. Det har aldrig varit mitt beroende. Men förälskelsen har ändå inte varit oproblematisk utan tvärtom ställt till det för mig.
Jag tror på trohet men är medveten om att det kan låta märkligt när det kommer från en man som lever i sitt tredje äktenskap och har barn med fyra olika kvinnor. Jag säger inte att det alltid kommer att vara enkelt, eller att två människor som älskar varandra inte kan vara otrogna. Men jag tänker att kärleksrelationen är något man verkligen måste vårda, och jag tror att där verklig kärlek och hängivenhet finns vill man vara trogen på alla plan.
Jag mötte Fotini i slutet av april 2011. Hon kom fram till mig i kyrkan efter söndagsmässan, när jag stod och lutade mig mot ambon, trött efter gudstjänsten. Hon ville prata med mig om något. De två små barnen drog i henne och plikterna kallade så vi bestämde att träffas senare. Men när hon gick sin väg ut ur kyrkan minns jag att jag blev förvånad över känslan av att jag borde ha följt med, att vi redan kände varandra väl. Vi hade aldrig mötts tidigare. Och det skulle dröja ett par veckor tills vi sågs igen.
Men så en söndag stod hon på nytt där framme vid altaret. Hon skulle bara säga hej och berätta att hon och barnen skulle gå och äta brunch i församlingshuset och undrade plötsligt
om jag ville följa med. Jag hajade till, det var en ovanlig fråga för mig, ingen brukade fråga så men för henne verkade det helt naturligt.
Under lunchen berättade hon att hon var trött på sitt arbete som journalist på ett kommersiellt tidningsförlag och sa engagerat att hon ville ta bilder och skriva om alla brokiga, vackra ansikten i församlingen. Människor hon mött som vittnade om sin väg till en andlig gemenskap.
Vi kom att ses med jämna mellanrum i kyrkan, lärde sakta men säkert känna varandras vänner och familj som också vistades där. Vi diskuterade olika sociala och kreativa projekt och det dröjde inte länge förrän vi började skriva ihop. Snart var det inte tu tal om saken, jag var förälskad. Det värsta var att det verkade besvarat. Det här var ju en omöjlighet, i sann bemärkelse: Fotini var tjugofem år yngre än jag och jag var fortfarande gift. Hur skulle det gå till, hur skulle det se ut?
Den enda jag kunde prata med var min terapeut, som inte värderade det jag sa och som var väl förtrogen med hur ensam jag kände mig i mitt äktenskap. Jag berättade för honom om mina känslor och att det verkade som om de var ömsesidiga. Han verkade inte tycka att det var något konstigt att hon skulle vara intresserad av mig. Förälskelsen växte sig allt starkare och ingen kunde undgå den. ”Det är verkligen stor kärlek”, sa Fotinis mamma, ganska så chockad.
Alla söker vi efter kärlek, men vad är egentligen kärlek? Är kärlek bara en känsla eller är den något man faktiskt gör? Är kärlek att följa sitt hjärta, även om det kan skapa oro hos andra? Vad händer om man tar till sig den ofattbara sanningen att man är alltigenom vacker, fullständigt accepterad och älskad precis som man är … om man vågar lyssna på sin egen inre röst istället för att bara se till ytan?
Den rikskända prästen Olle Carlsson skriver tillsammans med sin livskamrat, journalisten Fotini Carlsson, om det tidlösa ämnet kärlek. Med reflektioner, personliga berättelser och inspiration i allt från antiken och Bibeln till vår tids populärkulturella uttryck sätter de fingret på vår tids livslögner och kärlekens oanade möjligheter.
Om kärlek är hoppingivande, stärkande, tillåtande och skänker livsmod. För störst av allt är kärleken!
ISBN 978-91-987647-2-7
9 789198 764727