Page 1

INES HAR INTE NÅGOT ATT BJUDA PÅ

Ulrika Åkesson

Helium Press

ROMAN


Ines har inte något att bjuda på Ulrika Åkesson

3


2

Telefonen ringde när Ines som vanligt satt i sin vinröda sammetsfåtölj i vardagsrummet och lyssnade på Ring så spelar vi. Hon hade många gånger tänkt ringa in själv men hade aldrig blivit färdig till det. Däremot tyckte hon det var roligt när hon kunde svaret på någon fråga. Irriterat reste hon sig upp och svarade. ”29175.” ”Ja, är det Ines?” ”Ja.” ”Mitt namn är Martin. Jag ringer för att höra om du känner Gösta.” ”Känner och känner. Vi har bott grannar i femtio år, men jag skulle inte vilja säga att jag känner honom för det. Förresten, du ringer mitt i Ring så spelar vi. Kan du slå en signal lite senare?” ”Förlåt att jag stör, men det är väldigt viktigt. Jag är Göstas systerson och närmsta anhörig. Jag blev uppringd av polisen igår och fick beskedet att Gösta är död.” Ines var på väg att säga något men tystnade mitt i andetaget och satte sig ner bredvid telefonbordet. ”Död?” fick hon fram efter ett tag. ”Ja, hans kropp hittades i Rönne å nere vid reningsverket av några ungdomar som var och fiskade. De ringde polisen och det gick snabbt att identifiera honom. Allt tyder på självmord.” ”Ja, det var inte roligt att höra.”

11


Ines lade ifrån sig glasögonen. Många tankar hann fara genom hennes huvud och för ett ögonblick passerade bilden av Gösta vankandes fram och tillbaka, klädd i sin något trånga tweedkostym, i den lilla glas­verandan till det röda 1800-talshuset mitt i byn. Byns finaste hus och med bästa läget skulle nog många säga. ”Nej, vi fick en chock när vi blev uppringda.” ”Men oss emellan så var ju inte Gösta som andra. Du vet väl också att han hade klena nerver?” Ines visste inte hur många gånger han hade hört av sig till Artur, hennes bortgångne man, för att han var orolig när åskan gick eller för att han inte hade nog med mediciner hemma. ”Ja, det är några år sedan vi träffade honom och det är därför jag ringer dig. Sedan min mor gick bort förra året var det inte någon i släkten som kände honom.” ”Nej, det förvånar mig inte. Gösta var svår.” Ines visste att han nästan alltid hade hållit sig hemma och vid de tillfällen han hade haft något ärende ut hade han sett till att slippa möta någon. Om det ändå hade råkat hända hade han antingen valt en annan väg eller riktat blicken ner i asfalten för att inte behöva se någon i ögonen eller hälsa. ”Därför undrar jag om jag kunde få komma och prata lite med dig. För att få veta lite mer om honom, menar jag. Han var ju ändå min morbror.” ”Ja, jag vet inte om jag kan bistå med så mycket för han pratade ju nästan aldrig med mig heller. Men visst får du komma om du tror det kan ge dig något.” Ines reste sig upp för att avsluta samtalet. ”Tack, passar det imorgon eftermiddag?”

12


”Ja, jag ska på gudstjänst på förmiddagen och sen vilar jag en timme efter middag, men det går bra att du kommer till kaffe. Då kan jag bjuda på en kopp.” Ines lade på luren och gick och satte sig i fåtöljen igen. Hasse Tellemar svarade i sin telefon och Ines lyssnade på när mannen som ringde in skulle svara på vad friluftsteatern heter där Nils Poppe gjorde sina föreställningar. Han kunde inte det. Men det vet väl alla att det är Fredriksdal, tänkte Ines och kände sig lite mallig. Programmet tog slut och Ines gick ut i köket för att brygga en kopp kaffe. Hon satte sig vid köksbordet och tog fram Året Runts korsordsbilaga och fyllde i några rutor medan kaffet rann ner. Hon reste sig upp och tog ner burken med finska pinnar från hyllan och lade en på kaffefatet för att spara disk. Sedan satte hon sig vid köksbordet igen och började sörpla i sig kaffet. Hon tänkte på samtalet hon hade haft för en halvtimme sedan. Gösta var död. Visst kunde hon erkänna att hon inte hade varit överförtjust i honom men det kändes konstigt att han inte fanns mer. Och självmord. Det hade hon ändå inte kunnat tro. Söndagen kom och Ines gjorde sig klar för gudstjänsten. I dag var det tjugoförsta söndagen efter trefaldighet och slutet på kyrko­året närmade sig även om det var en dryg månad kvar. Ines hade varit kyrkvärd i tjugofem år, men förra året kände hon att det var dags att lämna över till någon annan. Nu var hon bara en vanlig besökare. Anledningen till att hon hade haft uppdraget så länge var bland annat att hon bar på en innerlig gudstro. Den hade funnits där hela livet. Hon kunde fortfarande komma ihåg när hennes farmor tagit henne till kyrkan när

13


hon var liten flicka. Det kändes väldigt speciellt och högtidligt och hon mindes fortfarande en gång när hon fick lov att gå fram till prästen under en begravningsgudstjänst för att läsa: ”Tryggare kan ingen vara, än Guds lilla barnaskara, stjärnan ej på himlafästet, fågeln ej i kända nästet”. Det var en liten pojke i byn som tragiskt hade gått bort i tuberkulos. Hon kom ihåg hur ledsna alla varit, men prästen talade om att det fanns en mening med allt och att alla barn kommer till himmelriket när de dör. Det tyckte Ines kändes som en tröst och inte fullt så ledsamt som om pojken bara skulle vara borta. När hon sedan blev äldre konfirmerades hon och gjorde vad hon kunde för att vara en god kristen. För Ines var det lika självklart att gå i kyrkan som att tvätta sig eller att veckostäda. Därför hade det aldrig känts som en belastning att vara kyrkvärd. Det gav henne en känsla av tillhörighet och att vara behövd. Kvart i tio var hon på plats och satte sig på tredje raden framifrån på vänster sida där hon alltid brukade sitta. Det var de vanliga som var där. Gunhild och Bernt, Evy och Knut och Kerstin hade bänkat sig på sina platser. Gunhild och Evy sjöng i kyrkokören så de satt längst ut för att kunna gå ifrån. I dag var det Torkel som skulle predika. Han var den av prästerna som Ines tyckte bäst om. Nyligen hade församlingen fått en kvinnlig präst, Gunvor, men det var inte rätt enligt Ines. Kvinnor skulle väl ändå inte bli präster. Nej, en lugn och stabil man var den som Gud hade utsett att förmedla hans ord. Det var bara trams att kvinnor skulle försöka erövra allt som männen hade och att män och kvinnor inte fick lov att ha olika uppgifter.

14


Torkel talade under gudstjänsten om vad det kunde innebära att ta ansvar gentemot samhället och bibeltexten handlade om Sackaios, som var en rik men föraktad skatteindrivare. Han hade klättrat upp i ett träd för att få en skymt av Jesus och när denne fick syn på Sackaios ville han gästa honom. Sackaios tog emot Jesus i sitt hem, vilket ledde till att Sackaios blev en av Jesu anhängare och delade ut pengar till dem han hade tagit ifrån. Torkel talade om vikten av att tänka på sina medmänniskor och att vara generös med det man hade råd att vara generös med. Ines satt i sin bänk och tänkte på Gösta. Hade någon kunnat göra någonting för honom? Hon visste faktiskt inte om det hade gjort någon skillnad och tänkte att det säkert fanns någon mening med allt som hände. Ines tyckte att hon försökte bry sig om sina nära och kära på olika sätt. Dörren stod alltid öppen för barn och barnbarn och hon tyckte om att bjuda på det hon hade så fort det kom någon. Hon hade också sparat på Arturs gamla arbetskläder, så de fick hänga i källaren till sonen Bengt när han kom hem och behövde låna något. När det gällde grannarna i byn så ställde Ines upp när det behövdes och lånade gärna ut både sågar och gammalt virke som fanns kvar i källaren efter Arturs död. Ines var av den uppfattningen att man fick göra vad man kunde för att dra sitt strå till stacken. När gudstjänsten var slut stannade Ines och Kerstin kvar i vapenhuset. Kerstin bodde i ett av de äldsta husen i byn och hade tagit över det efter sina föräldrar när de gick bort. Hon jobbade i många år hos trädgårdsmästaren i svängen och var en av dem som hade bott längst i byn. Kerstin hade aldrig blivit gift och inte heller skaffat några barn. Det hade förbryllat många under årens lopp eftersom ingen visste vad det berodde

15


på. Någon påstod att Kerstin hade drabbats av hjärtesorg för längesedan och att hon aldrig kommit över det. Någon annan hade misstankar om att hon var lagd åt fel håll men att hon var ansvarsfull nog att inte leva ut denna synd. Fast ingen visste säkert. Ines tyckte bra om Kerstin och upplevde henne som en av de mest pålitliga och ansvarsfulla av byborna och det kändes aldrig som att man besvärade henne. Den här dagen kunde Ines knappt bärga sig innan hon fick prata med Kerstin och trots att händelsen var tragisk så fanns det inte mycket som gick upp mot att berätta om något sensationellt. ”Vet du, jag fick ett tråkigt besked igår.” ”Jaså, vad har nu hänt?” ”Gösta har tagit livet av sig.” ”Vad säger du? När hände detta?” Kerstins väska damp ner på det ojämna stengolvet och hon backade ett par steg för att sätta sig på den något skavda men vackert blåmålade träbänken. ”I förrgår enligt systersonen. Han ringde upp mig igår. Han kommer hem till mig i eftermiddag.” ”Hur gick detta till?” ”Han sänkte sig i ån. Nere vid reningsverket. Några ungdomar hittade honom där.” ”Nej, men usch så tragiskt!” Kerstin satte handen mot bröstet och fick upp en näsduk ur fickan. Medan hon tog den och torkade pannan var hon någon annanstans med blicken och skakade långsamt på huvudet fram och tillbaka. ”Ja, visst är det. Något måste ha slagit slint. Han åt ju sina mediciner och visst var han folkskygg, men det här trodde jag inte.”

16


”Men nu när du säger det. Jag såg ju Gösta häromdagen. Han var i affären och köpte en rulltårta. Han är ju aldrig där annars men jag hörde honom säga till Ester att någon släkting skulle komma och hälsa på.” ”Menar du det? Det sa inte systersonen någonting om.” ”Du får väl höra vad han säger när han kommer.” De båda damerna promenerade därefter tillsammans längs grusgången mellan gravarna och gick sedan över landsvägen för att följa den enda trottoaren som fanns i byn. De passerade det röda 1800-talshuset som nu nästan kändes spöklikt trots att solen sken över både hus och den sluttande trädgården med gamla knotiga äppelträd och något enstaka klarbärsträd. Ännu höll sig temperaturen så pass hög att gräset fortfarande växte. Det var inte klippt på ett tag och det avvek från Göstas tydliga rutiner. Han hade alltid varit noga med att få gräset klippt men nu började det växa över de ruttna äpplena som låg kvar, i år ovanligt många. Annars gick det inte att förstå att mannen som hade bott i huset i hela sitt liv nu hade lämnat jordelivet.

17


INES ÄR ÄNKA sedan några år och bor i en liten by i nordvästra Skåne. En lördagsmorgon när hon lyssnar på Ring så spelar vi får hon ett telefonsamtal – grannen Gösta har tagit livet av sig. Gamla hemligheter kommer upp till ytan och nya händelser gör att Ines får anledning att agera i det dolda. För att inte gå och grubbla alltför mycket sysselsätter hon sig med att baka kakor, koka sylt och hugga ved. Kerstin gifte sig aldrig och har burit på drömmar som ingen känt till. När hennes föräldrar satte stopp för fortsatta studier blev hon fast i byn. Ett oväntat brev gör att hon på ålderns höst får anledning att börja drömma igen. Vi får följa de båda kvinnorna under ett år i mitten på 1980-talet. De är båda troende och går regelbundet i kyrkan, vilket ger dem mening i tillvaron. Det visar sig dock att det inte alltid är lätt att leva som man lär.

Ines har inte något att bjuda på är en skildring av hur två äldre kvinnors liv kunde te sig i ett Sverige som redan nu känns avlägset. Den speglar också bråddjupen som kan gömma sig under en vardaglig fasad och vad passionen kan göra med oss människor, på gott och ont.

Profile for Smakprov Media AB

9789198644616  

9789198644616  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded