9789198528855

Page 1



JESSICA ROOS RAHMQUIST

Jag behöver Hedvig

www.parusforlag.se


© Jessica Roos Rahmquist 2021 Utgiven av Parus förlag Formgivning omslag och inlaga: Emma Holmgren Omslagsbild: Jessica Roos Rahmquist Tryck: Print in Baltic, Litauen 2021 ISBN: 978-91-985288-5-5 Första upplagan, första tryckningen I boken nämns Hanna och Marcus. Dessa namn är fingerade.


1. – Tycker ni att hon är fin …? Orden blir hängande i luften. Först några sekunder efter att jag hört mig svara att hon är underbar slår det mig att barnmorskans dröjande fråga är aningen underlig. Det är tidig morgon, lördag den tjugoåttonde augusti 2004. Min dotter ligger på mitt bröst, jag är plötsligt trebarnsmamma. Hon är ljuvlig med sitt kolsvarta hår och med huden kysst av gulsot, som om hon nyligen är hemkommen efter en solsemester. Hon plirar mot mig och det ögonblicket, just det ögonblicket, då man för första gången möter sitt nyfödda barns blick, är obetalbart. Hennes ögon är svagt mandelformade och jag slås av hur lik hon är en av sina storebröder. Också han med mandelformade ögon som nyfödd. Som vi skojade när han var liten om var de ögonen kom ifrån. Mig veterligen har ingen i släkten dessa vackra mandelformade ögon. – Är hon lik någon av sina syskon …? Även denna fråga ställer hon aningen dröjande. Det går en rysning genom hela min kropp. Jag blir rädd, sluter mina armar runt mitt nyfödda barn som om barnmorskan vill oss något ont. Det vill hon inte. Hon är fin. Omtänksam. Hon vill oss väl. Men här och nu känns det inte så. Mer som att hon är ute efter att stjäla vår lycka.

5


Samtidigt som jag inte vill att hon ska säga ett enda ord till, vill jag skrika till henne. Om hon har något mer att säga så kan hon säga det nu istället för att prata runt detta något. Att frågorna hon ställer måste ha relevans inser jag, varför skulle hon annars ställa dem? Men jag förstår inte hur, och det skrämmer mig. Mycket. – Hon är väldigt lik sin storebror, viskar jag. Han hade också sådana vackra sneda ögon då han föddes … Barnmorskan är tyst. Hon ler, ser snäll ut. Hon står nära, lägger sin hand på mig, eller är det kanske på Hedvig. Jag minns inte. Mina många minnesluckor från Hedvigs första sex månader börjar här. – När jag tog emot er flicka och höll min hand runt hennes nacke för att stötta henne kände jag att hon har ovanligt mycket nackskinn … Jaha. Och? Jag säger det inte högt men jag tänker. Vad vill hon med sin kommentar om nackskinn? Som om hon pratar om en hundvalp. – När en nyfödd bebis har så mycket nackskinn kan det vara ett tecken på att bebisen har Downs syndrom … Hon har ringt efter barnläkaren.

6


2. Sent kvällen innan Hedvig föds stoppar jag om mina barn och pussar dem god natt. Vi har haft våra grannar på middag och värkarna har tilltagit. Jag berättar för barnen att vi förmodligen inte kommer att vara hemma på morgonen när de vaknar, att bebisen är på väg. Åh, de blir alldeles prilliga, lyckliga och förväntansfulla. Den ena så säker på att det kommer bli en lillasyster, de andra två lika säkra på en lillebror. – Bara bebisen inte är som Hanna och Marcus, säger Ludvig när jag stoppar om honom och det bara är han och jag. Sängen är av modell högre och jag står lutad över honom. Hans ansikte tätt intill mitt. Han är allvarsam. De bruna vackra och mandelformade ögonen söker mina. – Hanna och Marcus? Antagligen låter jag lika förvånad som jag känner mig. Vad menar han? Varför säger han så? Det knyter sig i magen på mig. Jag försöker att inte visa honom. Hanna och Marcus går på barnens fritids. Båda två med diagnosen Downs syndrom. Var kommer Ludvigs fundering ifrån? Nu? Strax innan jag ska åka. Som från ingenstans tycks det mig. – Jo ... men ... jag vill inte ... – Fast … Hanna är inte som Marcus, och Marcus är inte som Hanna. De är ju två helt olika människor som var och en är på sitt sätt. Du tycker ju om dem.

7


– Mmm … Men jag vill nog ändå inte det mamma … Aldrig ska jag glömma den sjuåriga allvarsamma och långa blicken han gav mig. Jag stryker med handen över hans blonda lockar, drar in doften av min lilla grubblande pojke i mina näsborrar och pussar honom sedan god natt. Jag vet inte vad jag ska svara honom.

8


3. Min man kör fort till förlossningen. Det är bråttom, jag vet det. Inför tredje förlossningen känner jag min kropp och alla signaler den sänder. Mellan värkarna snurrar tankarna, vem är det vi ska få ta emot? Vem är det vi redan älskar så villkorslöst? Vårt första gemensamma barn. Det är också här min oro börjar. Ludvigs ord far fram och tillbaka i huvudet på mig. Min fina lilla Ludvig. Vad var det han hade sagt? Och varför? Inte en enda gång under graviditeten har vi pratat om att barnet faktiskt skulle kunna ha Downs syndrom, eller någon annan diagnos heller för den delen. Vi har mest pratat om glädjen och lyckan över att få en bebis i familjen, en som blir allas gemensamma. Vi har pratat om att vi hoppas att bebisen är frisk. Men vi har inte pratat om Downs syndrom. När jag var ung och gravid för första gången förlorade jag ett barn halvvägs in i graviditeten. När jag sedan väntade Ebba var jag väldigt orolig. Dels över att även hon skulle dö i magen, men också för att något skulle vara ”fel”. Fel. Det gör mig så ont idag att jag använde just det ordet. Jag minns att jag då önskade att ”felet” i så fall skulle vara Downs syndrom. Inte för att jag på något vis hade kunskap om diagnosen, men för att jag visste att man får ha ett barn med Downs syndrom hos sig. Nära. Jag vet inte om så kallade institutioner fanns då, men ingen skulle få ta mitt barn ifrån mig.

9


Ebba föddes. Hon hade inte Downs syndrom och tankarna kring det lämnade mig. Tills nu, nio år senare när min sjuåriga son uttryckte sin oro, bara ett fåtal timmar innan hans lillasyster ska komma till världen. Visst har också jag funderat under denna graviditeten. Jag tror det hör till. Tack och lov inte i termer av att något kunde vara fel, men ändå på allt som skulle kunna bli, allt som skulle kunna tillstöta. En nära kollega och vän frågade en gång om jag inte kunde sluta säga att något kommer vara annorlunda med det här barnet. – Kan du inte bara njuta av att du bär ett barn, sade hon frustrerat. Om än i välmening. Jag förklarade för henne att jag njöt till fullo, att det kändes som att det vore helt okej om jag skulle få ett barn som är lite särskilt, och att det faktiskt var känslan jag bar. Ett särskilt barn. Kanske föräldraskap och ålder gjort mig mer ödmjuk inför livet? Visst är det väl sådant som både föräldraskap och livet i sig kan föra med sig? Ödmjukhet. Så mycket som jag funderar i bilen på väg till förlossningen har jag inte funderat sammantaget under de gångna nio månaderna. I alla fall inte så specifikt. Återigen hoppas jag att om det nu skulle vara ”något” så vore det bra om detta något är just Downs syndrom. Ingen, eller inget, ska få ta mitt barn ifrån mig. Ofta undrar jag om Ludvig anade. Älskade Ludvig, han har idag så ont av att han ens funderade i de banorna och uttryckte de orden. Jag ser det istället som något fint. Som att han kände på sig beskedet vi skulle få ta emot och förhålla oss till. Som att han förberedde mig. Hans funderingar och vår dialog kring detta kvällen innan lillasyster kom till världen har jag ofta återkommit till och lika många gånger har just det samtalet gett mig tröst. Ludvig gav mig möjligheten att förbereda mig.

10


4. Barnmorskans ord hänger kvar i rummet. De tynger oss. Kväver oss. Jag skriver oss fast jag lovat att inte skriva min mans ord. För där och då är det vi, och det ofattbara barnmorskan precis sagt gör något, inte bara med mig, utan med oss. Jag sluter mina armar hårdare kring mitt nyfödda vackra barn. Ser på henne. Det kan inte vara sant. Barnmorskan har fattat fel. Min dotter är ju så vacker. Som om ett barn med Downs syndrom inte skulle kunna vara vackert? Är det så jag tänker? Nej. Mina tankar sträcker sig inte så långt. Mina tankar är bara förvirrade. Inte rationella. Ärliga kanske. Och nakna. Men förvirrade. Snart kommer barnläkaren och reder ut det här. Talar om för barnmorskan att hon vänt upp och ner på vår värld i onödan. Kanske får hon till och med bannor av läkaren. Ja, det får hon nog. Jag bestämmer mig för det. Det är sådana tankar som far runt i mitt huvud, i hela mig. Kan tankar fara omkring i hela kroppen? Jag tror det. Så känns det i alla fall. Jag är i uppror. Hela jag. På ytan lugn. Som oftast. Yttre lugn, inre kaos. Aldrig inre lugn. Jag ser på Erik. Min man. Han står vid fönstret med ryggen vänd mot mig. Mot oss. Jeans och vit långärmad tröja. Snygg. Solbränd. Trött. Ledsen. Han tittar ut. Eller om han blundar. Jag vet inte. Jag kan inte se hans ansikte. Jag hade velat se hans ansikte. Jag hade behövt det då. Han behövde annat.

11


12