Page 1

KRIMINALROMAN

»Res dig upp, sa han barskt och hon kände hur greppet kring hennes arm hårdnade. Hon ställde sig snabbt upp i samma stund som kommenderingen kom. Hon hade aldrig vågat tveka. När ytterdörren öppnades såg hon ett par måsar flyga på låg höjd. De seglade fram över den klarblåa himlen. Hon ville inget annat än att slå följe med dem. Istället kände hon hur hennes strumpor blev våta av morgondaggen.«

LOUISE BJÖRNLUND debuterade framgångsrikt med kriminalromanen, Marionetten. Efterföljaren, Jazzkatten, är andra boken i serien Skärgårdsmorden.

»Vass, skrämmande, spännande och med starka personporträtt och närvarokänsla. Och är det så att blod är tjockare än vatten?« ANNAS BOKLISTA

»En kriminalroman med spännande intriger, brustna förhållanden, förälskelse, ruskiga scener och en spännande upplösning.« SVENSKA BÖCKER

»En spännande bladvändare som bjuder på ond bråd död och mörka hemligheter.«

»Fängslande deckare i skärgårdsmiljöer. Spänningen är skapad på ett mycket effektfullt sätt.«

HÅKANS HYLLA

JOHANNAS DECKARHÖRNA

JAZZKATTEN

Ett anonymt samtal inkommer till larmcentralen. En kropp har påträffats nergrävd i grustaget söder om Sandemars slott. Kriminalkommissarie Ulrika Bigård och Ewald Wermelin är snabbt på plats med en utredningsgrupp. I svalget på offret har förövaren efterlämnat sin signatur. Utredningen leder till ett av de jaktlag som arrenderar mark i närheten då ännu en kropp påträffas på ett bisarrt sätt på sandstranden vid Schweizerbadet. Skärgårdsguiden Kina Bergsmed involveras återigen in i en utredning som leder till oanade följder.

»Bokens största kvalitet är definitivt den ovanligt välkonstruerade intrigen. Där kan Louise Björnlund jämföra sig med de bästa i genren.« NILS SCHERMAN, SVENSKA DECKARAKADEMIN


Louise Bjรถrnlund

Jazzkatten


www.bjornlundsforlag.se © Louise Björnlund Omslag: Eva Lindeberg Sättning: Aina Larsson, Sättaren Foto: Skärgårdsfotograf, Ulf Gustafsson Första upplagan, första tryckningen Tryck: ScandBook UAB, Litauen 2019 ISBN: 978-91-981946-3-0


Prolog Det var tungt att släpa kroppen till den mjukare marken där tjälen ännu inte hade fått fäste. Mannen var slapp, men inte död ännu. Det gick snabbt att skotta. Det enda som hördes var metallbladet på spaden som grävde sig ner i den delvis frusna sanden, och mannens ytliga andetag. Cigaretten som tändes gav ett vackert rödskimrande ljus som avtog efter en stund då glöden släppte taget för att sakta fjäderlätt dala ner mot marken och slockna. Det påminde om eldflugorna som nattetid hade svärmat kring bergsskrevan. Det hade varit ett skådespel som ingett lugn. Det var också där, i bergsskrevan, som tryggheten och sömnen hade brukat komma förr. Mannen som låg på marken levde fortfarande. Men varje andetag var en kamp och snart, mycket snart, skulle det vara över. Kampen om luft skulle ta slut samtidigt som något annat skulle påbörjas. Ett par läppar omslöt cigaretten och några långa andetag gjorde att glöden fick nytt liv. När glöden mötte mannens arm hördes ett svagt fräsande 7


ljud. Cigaretten trycktes hårdare mot mannens gråa hud som hade börjat kallna. Gång på gång, tills huden sprack under glöden. Mannen gnydde lågt. Han försökte vända sig men kunde inte. Ett par djupa bloss till för att ge liv åt glöden en sista gång. Lukten av bränd hud var inte främmande. Tidigare hade doften fört med sig avsmak, men nu väckte den lust. Mannen låg stilla. Buken hävde sig ansträngt för varje andetag. Adrenalinet pulserade i honom, och skräcken sken i hans ögon när han såg den lilla flaskan. Han visste att det skulle göra ont och försökte sluta ögonen. Försökte värja sig för det som skulle komma, men han skulle inte ha kraft nog. Det visste de båda. När det kraftfulla greppet omslöt hans käke, tittade han först bedjande uppåt men slöt sedan ögonen. Greppet hårdnade. Ett snabbt ryck. Det krasade till och mannens bröstkorg rörde sig inte längre. Det första taget sand trycktes in i munhålan med kraft. Därefter fylldes svalget och munhålan lika omsorgsfullt som när ett barn fyller en hink med sand. Mannens anletsdrag hade förändrats. Nu påminde de om en främlings. En bubblande känsla steg upp. Kortleken trillade ur fickan. Korten var kära följeslagare, som allt som oftast hade tröstat och fördrivit svåra stunder. De, och fickkniven. Flera gånger hade fickkniven fått dansa över underarmen för att mildra ärret, men det hade misslyckats. Det var där för alltid. Ett evigt bomärke. 8


Ett kort drogs fram ur kortleken. Hjärter dam. Kortet rullades omsorgsfullt ihop. ”Du fick henne till slut. Av jord är du kommen …” Ett krasande ljud hördes när det hoprullade spelkortet trycktes in i mannens grinande svalg. I mörkret såg den döda kroppen ut som ett stilleben. Mord eller konstverk … det fick ligga i betraktarens ögon. Nu var det Moder Natur som fick ta över och forma den sista utsmyckningen på verket.

9


22 år och 10 månader tidigare ”Försvinn härifrån. Du tillhör inte familjen”, sa han. Hon var van att höra orden. Hon höll sitt kramdjur, en kanin, hårt i famnen. Den hade alltid gett henne tröst. Men hon ville inte tillbaka. Tillbaka till den kalla gillestugan under huset. Hon backade in i hörnet av köket tills hon kände den svala kylskåpsdörren mot ryggen. ”Låt mig slippa”, bad hon. Hon duckade instinktivt när han tog ett par snabba steg mot henne. Hon blundade och kände hur han högg tag i hennes högra överarm. ”Jag vill inte se dig. Du ska försvinna förr eller senare”, fräste han och hon hörde hur ett par kylskåpsmagneter åkte i golvet. ”Vad har jag gjort? Varför?” försökte hon. Men hon visste att det inte var lönt. Hon var bara ett barn medan han på väg in i vuxenlivet. ”Det händer saker som du är för liten för att fatta”, sa han och drog henne snabbt efter sig. Hennes ben kämpade för att hitta fotfäste och hänga med över golvet. Hon snubblade till och blev hängande med armen i ett

10


fast grepp i hans näve. En brännande smärta sköt från armbågen upp i axeln. Men hon skulle inte gråta så att han såg det. Istället höll hon hårt om kaninen med den mörkbruna nosen av garn. ”Res dig upp”, sa han barskt och hon kände hur greppet kring hennes arm hårdnade. Hon ställde sig upp snabbt i samma stund som kommenderingen kom. Hon hade aldrig vågat tveka. När ytterdörren öppnades såg hon ett par måsar flyga på låg höjd. De seglade fram över den klarblåa himlen. Hon ville inget hellre än att slå följe med dem. Istället kände hon hur hennes strumpor blev våta av morgondaggen. Hon kunde inte göra något annat än att följa hans snabba steg. Hon kände hur hennes långa hår sökte sig fram i ansiktet och ett par slingor fastnade på de våta kinderna. Hon hade önskat sig flätor en gång, men numera visste hon att önskningar inte var för henne. När dörren till gillestugan gick igen visste hon att den skulle förbli stängd ett par timmar. Hon tog av sig de blöta strumporna och hängde dem över ryggstödet på pinnstolen. Sedan kröp hon upp i den hårda dagbädden och la en filt över sig. Trots att det var försommar hade värmen ännu inte nått ner i gillestugan under huset. Det lilla fönstret var igenspikat, men hon visste att hon kunde ta sig ett friskt andetag om hon böjde sig ner vid dörren och la munnen strax intill nyckelhålet. Hon låg och tittade på strumporna. Om hon tittade riktigt

11


noga, kunde hon se hur formen av dem liknade en ängel med breda vingar hängande utefter kroppen. Dunklet i rummet gjorde henne trött. Det var som om hon inte sovit alls i natt. Hon tittade ut genom det solkiga fönstret och såg att himlen hade skiftat färg. Ett svagt skimmer i guld hade lagt sig över åkern utanför. Det betydde att det var sen eftermiddag och att det bara var några få timmar kvar innan hon skulle bli befriad av sin mor. Hungern gjorde sig påmind. Den gjorde henne illamående och svag. Hon sträckte ut tungan mot fönstret och kände hur den svala rutan lindrade hennes törst för en stund. Hon längtade efter sin mor. Om ett par timmar skulle dörren öppnas. Mor skulle omfamna henne och ge hennes bror bassning. Sist hade han fått en örfil som suttit i ett par dagar. Han hade klagat på ett ringande ljud i örat ett tag, sedan hade allt varit glömt. Det hade börjat skymma nu. En känsla av olust högg tag i hennes kropp. Hon var rädd. Hon tryckte sin kanin av tyg mot bröstet och lät tårarna falla fritt. Hon hoppades fortfarande att hennes mor skulle befria henne. Men den här gången kom hon inte.

12


Lรถrdag 3 november


Kapitel 1 Kylan hade överrumplat senhösten med flera minusgrader och bryggorna som kantade strandpromenaden var klädda i ett tunt lager av frost. Från Jungfrufjärden blåste en kall vind och i sydost såg Kina Bergsmed hur Ornöfärjan sakta närmade sig. Sommartid var färjans däck alltid fullt av bilar, men nu såg det tomt och ödsligt ut. Kina drog ner halsduken som hon hade virat ett par varv om nacken, tog ett djupt andetag av den kalla friska luften och andades sakta ut igen. Hon såg hur ångan skingrade sig och försvann. Hon hade hoppats att löprundan skulle få hennes funderingar att lösas upp på samma sätt som ångan för en stund. Macken på Dalarö med tillhörande butik vid hamnen var fortfarande öppen. Ett varmt ljus spred sig från fönstret i trädörren och mässingsklockan klingade till när dörren öppnades. Ljudet var välbekant; klockan hade suttit där sedan Kina var en liten flicka. ”Det börjar bli rejält kallt nu”, sa någon med entonig röst. ”Nämen Bengt, är du ute så här sent i kylan?” frågade Kina när hon såg vem det var. 14


”Kvällstidningen, vet du”, sa Bengt och pekade på tidningen som han rullat ihop och klämt fast under armen. Hans ansikte såg gråblekt ut i det svaga skenet från butiken och det kom en svag röklukt från hans jacka. ”Jag tog bilen, men det är ändå skönt att komma ut en kort stund. Man får passa på de dagar när kroppen håller.” ”Men du känner dig väl piggare nu?” Kina visste att Bengt hade haft problem med hälsan under lång tid, men nu hade han äntligen fått en behandling som troligtvis skulle vara framgångsrik. ”Du har rätt Kina, man ska inte klaga. Jag har haft tur och borde väl ta varje dag som en skänk från ovan.” ”Det gäller nog för oss alla”, sa Kina och strök bort en slinga hår från ansiktet. ”Hur är det med Magda då? Är hon på fötter än?” ”Jadå. Henne är det svårt att hålla stilla. Hon är uppe och far, men visst har hon ont. Fast läkarna säger att det inte är något att oroa sig för.” Kina förstod vad han menade. Kinas första bekantskap med Magda hade innefattat ett samtal till 112 då Magda ramlat utanför Norbergs Livs. Efteråt hade det inte dröjt länge förrän Magda trots det brutna benet började ta promenader längs den smala Dalarövägen hoppande på kryckor. Senare hade Kina förstått att Magda var mer lik henne än vad hon först kunnat ana. De var rastlösa själar båda två. Kina kände hur tårna långsamt stelnade av kyla i de tunna joggingskorna och började göra korta, snabba tåhävningar. ”Du ger inte upp du, trots kylan”, skrattade Bengt medan 15


han satte på sig handskarna och den bruna pälsmössan som sett bättre dagar. ”Vart är du på väg?” ”Jag vet inte exakt. Men förmodligen tar jag bron över Dalarö kanal och vidare norrut på Dalarövägen. Troligen vänder jag strax innan Sandemars slott.” Kina gillade den löprundan så här års då trafiken var lugnare än sommartid. Hon önskade bara att kommunen skulle ordna bättre belysning och låta anlägga en trottoar eller liknande längs vägen till förmån för promenerande, joggare och cyklister, och allra främst för barn som var på väg till skolan. ”Ända dit?” frågade Bengt bekymrat. ”Det är både mörkt och halt längs vägen.” ”Ingen fara”, sa Kina. Hon sträckte upp bandet med pannlampan och visade ena skosulan som var försedd med dubbar. ”Du är väl förberedd. Ta det försiktigt bara, man vet inte vad det är för tokar som är ute och kör.” ”Ingen fara”, sa Kina. ”Sköt om dig och hälsa Magda.” Kina drog upp halsduken och hoppade på stället för att få upp värmen. Sommartid älskade hon att stanna upp på sina löppass och njuta av naturen, fågelsång eller någon granne som ville samtala en stund för att därefter återgå till att springa. Hon saknade den känslan nu. ”Du, Kina … Du har väl inte berättat för någon?” Bengt såg orolig ut. ”Nej, självklart inte. Jag har lovat att hålla tyst. Men att genomgå en donation är absolut inget att skämmas för”, sa Kina lågt och la sin hand på Bengts arm. 16


KRIMINALROMAN

»Res dig upp, sa han barskt och hon kände hur greppet kring hennes arm hårdnade. Hon ställde sig snabbt upp i samma stund som kommenderingen kom. Hon hade aldrig vågat tveka. När ytterdörren öppnades såg hon ett par måsar flyga på låg höjd. De seglade fram över den klarblåa himlen. Hon ville inget annat än att slå följe med dem. Istället kände hon hur hennes strumpor blev våta av morgondaggen.«

LOUISE BJÖRNLUND debuterade framgångsrikt med kriminalromanen, Marionetten. Efterföljaren, Jazzkatten, är andra boken i serien Skärgårdsmorden.

»Vass, skrämmande, spännande och med starka personporträtt och närvarokänsla. Och är det så att blod är tjockare än vatten?« ANNAS BOKLISTA

»En kriminalroman med spännande intriger, brustna förhållanden, förälskelse, ruskiga scener och en spännande upplösning.« SVENSKA BÖCKER

»En spännande bladvändare som bjuder på ond bråd död och mörka hemligheter.«

»Fängslande deckare i skärgårdsmiljöer. Spänningen är skapad på ett mycket effektfullt sätt.«

HÅKANS HYLLA

JOHANNAS DECKARHÖRNA

JAZZKATTEN

Ett anonymt samtal inkommer till larmcentralen. En kropp har påträffats nergrävd i grustaget söder om Sandemars slott. Kriminalkommissarie Ulrika Bigård och Ewald Wermelin är snabbt på plats med en utredningsgrupp. I svalget på offret har förövaren efterlämnat sin signatur. Utredningen leder till ett av de jaktlag som arrenderar mark i närheten då ännu en kropp påträffas på ett bisarrt sätt på sandstranden vid Schweizerbadet. Skärgårdsguiden Kina Bergsmed involveras återigen in i en utredning som leder till oanade följder.

»Bokens största kvalitet är definitivt den ovanligt välkonstruerade intrigen. Där kan Louise Björnlund jämföra sig med de bästa i genren.« NILS SCHERMAN, SVENSKA DECKARAKADEMIN

Profile for Smakprov Media AB

9789198194630  

9789198194630  

Profile for smakprov