9789189549012

Ramona och d en d umma coronan

För nioåriga Ramona vänds livet upp och ner när ett konstigt virus dyker upp. Det kallas för corona och ser ut som en röd klämboll med sugproppar.

Nu måste man hålla avstånd, pappa jobbar hemifrån och Ramona oroar sig för sin granne som blivit sjuk. Men värst av allt, Ramona får inte hälsa på farfar! För att inte låta det dumma viruset vinna måste hon komma på smarta lösningar och tänka på nya sätt.

den

Ramona och den dumma coronan är en hoppfull berättelse med inslag av allvarliga teman relaterade till pandemin. Eftersom boken kan väcka viktiga tankar och funderingar, finns i slutet förslag på frågor som vuxna och barn kan prata om tillsammans.

9 789189 549012 >

Maria Isacsson & Anna Sarkadi

ISBN 978-91-89549-01-2

Maria Isacsson & Anna

Sarkadi

Illustrationer Ulrika Arenius

Copyright © Text: Maria Isacsson & Anna Sarkadi 2022 Copyright © Bild: Ulrika Arenius 2022 Utgiven av Lilla Hoi, Helsingborg 2022 Lilla Hoi ingår i Hoi Förlagsgrupp www.hoi.se info@hoi.se Formgivning: Mia Fallby, m-Dsign ISBN: 978-91-89549-01-2 Tryckt hos Print Best, Estland 2022

den av Maria Isacsson & Anna Sarkadi illustrationer Ulrika Arenius

Kapitel 1 Corona … är det ett nytt spel?

”Ding dong!” Äntligen ljöd signalen som sa att dagens sista lektion var slut. Ramona slog ihop läseboken med en smäll.

Hon hade längtat efter det där ding-donget ända sedan morgonen. Inte för att hon inte tyckte om att gå i skolan, hon trivdes bra både med klass­ kompisarna och lärarna. Men idag var första dagen någonsin som hon skulle få gå hem själv. Helt själv.

Hon hade argumenterat för att hon var stor nog för det nu, hon gick ju ändå i tredje klass. Till slut hade mamma och pappa gett med sig. Det kittlade som en yrvaken myrstack i magen, när hon slöt handen om lägenhetsnyckeln som hängde runt halsen. Hon skulle passera mataffären och tidningskiosken, sedan lekplatsen på hörnet, korsa stora övergångsstället när det blev grön gubbe, fortsätta in på … Ramona 6

krängde på sig jackan och ryggsäcken och snart var hon på väg ner för skolans breda, svala stentrappa.

Hon la knappt märke till hur de andra barnen sprang runt, förbi och emot henne, alla i ett enda virrvarr.

7

Det gick snabbt att komma fram till mataffären och kiosken. Precis som hon brukade göra när hon gick här med mamma eller pappa läste hon på tidningarnas löpsedlar. Det mesta var som vanligt: stora skrikiga rubriker om kända personer, sjukdomar eller hur mycket pengar någon tjänade på sitt jobb. Just det där med pengarna hade hon lite svårt att förstå. Varför ville folk läsa om vad andra tjänade, man fick väl ändå inte använda deras pengar?

Plötsligt såg hon ett ord som hon inte kände igen: corona. Vad var det? Något man kunde äta?

Eller en sorts blomma? Kanske ett nytt spel?

Nej, förmod­ligen inte någon av de sakerna, förstod hon när hon läste hela meningen: ”Samhällsspridning av corona i Sverige”. Under texten visades en ganska suddig bild på en person som låg på en stor vit säng och verkade ha en klumpig plastgrej över näsan och munnen.

Corona … corona … fortsatte Ramona att fun­dera på vägen hem. Vad kunde det vara för något?

8

Kapitel 2 En röd klämboll med sugproppar

– Hur kändes det att gå hem från skolan helt själv idag? undrade pappa när han städade undan dagstidningarna från matbordet och började duka för middagen.

– Det gick jättebra, svarade Ramona och sträckte omedvetet på sig av stolthet. Men, fortsatte hon sen fundersamt: Vad är egentligen det där … corona?

Pappa hejdade sig mitt i rörelsen. Hans panna skrynklade ihop sig, men han sa fortfarande ingenting. Det gjorde Ramona misstänksam. När vuxna tänkte länge innan de svarade, brukade det vara något lurt på gång.

– Det är ett slags virus som man kan bli sjuk av, svarade mamma istället och ställde ner ett stort fat med nyfriterad falafel på bordet.

Det doftade jättegott och pappa skyndade sig att duka färdigt.

9

– Hurra! Filaffel! utbrast Tim nöjt och greppade om sina bestick med knutna nävar, som om han var redo att gå till attack.

Ramona såg på sin lillebror och log-suckade lite överseende. Skulle han någonsin lära sig att uttala det där ordet rätt?

10

– Ett virus som kan vara lite farligt …, fortsatte pappa, som verkade ha tänkt tillräckligt färdigt för att kunna prata igen.

– Men inte så farligt för barn, fyllde mamma snabbt i. Så säger vi på mitt jobb på sjukhuset.

Viruset är mest farligt för de äldre och personer som redan är sjuka på något annat sätt.

11

Ramona fick inte ro att fundera så mycket mer på det där farliga-men-ändå-inte-så-farliga-viruset under middagen. Deras familj var ”som en cirkus” brukade mamma säga och ikväll kände Ramona att hon förstod precis hur mamma menade. De var en cirkus, som bestod av fyra människor men bara ett djur.

Följande hände under kvällens cirkusföreställning: Det ringde på dörren; en leverans av något som pappa beställt på nätet. Pappa kunde inte hålla sig från att börja öppna paketet mitt på middagsbordet.

Mammas mobiltelefon ringde högt med sin hysteriska dansmelodi, men eftersom mamma inte svarade utan istället ropade till telefonen ”Vi har faktiskt en lugn familjemiddag här!” fortsatte den hur länge som helst. Tim lyckades välta ut sitt vattenglas inte mindre än tre gånger och samtidigt kom familjens hund Tellus på att han var jättekissnödig. Tellus ställde sig vid ytterdörren och gnydde, varvat med att han sprang runt matbordet det snabbaste han kunde.

Han sladdade i hörnen så att Tim kiknade av skratt.

Ramona kunde sammanfatta cirkusföreställningen så här: Pappa är nyfiken som ett barn när det kommer ett paket, även om han vet precis vad det innehåller. Mamma är en smart person, men hon har inte förstått att det inte är själva telefonens fel när 12

den ringer. Tim är en gullig men väldigt sprittig och fnissig lillebror. Kommer han någonsin, innan han blir hundrasjuttioåtta år gammal, lära sig att dricka ur ett vattenglas? Och Tellus … jaa. Tellus är faktiskt cirkusens enda djurstjärna som kan göra konster på riktigt. De där sladdningarna som han lyckas med kan nog inte ens en racerbilsförare göra bättre.

När Ramona borstat tänderna, fått på sig nattlinnet och förväntades ”varva ner i sängen” som mamma brukade säga, hann tankarna ikapp igen. Corona … ett virus … inte så farligt för barn … men för äldre … Ramona kände hur det isade till i magen.

Nu kom hon att tänka på mormor och morfar.

Och på farfar. De var ju precis hur gamla som helst.

Farfar bodde till och med i ett särskilt hus för äldre, och gick med en sådan där rullapparat framför sig.

Tyst som en mus i natten sträckte Ramona sig efter sin ipad. Hon dubbelkollade att ljudet var avstängt innan hon väckte den. ”Corona” skrev hon och fick upp en massa texter som handlade om virus, olika ”symtom”, vad nu det var, och att man skulle hålla avstånd och tvätta händerna länge. Vissa kallade viruset för ”covid”, det var visst samma sak.

Och ”symtom” var tydligen sånt som att ha ont i 13

halsen, hosta och feber. Där dök det krångliga ordet ”samhällsspridning” upp igen också. Det verkade betyda att många i hela landet hade blivit smittade. Ramona växlade över till att titta på bilder.

Viruset såg ut att vara runt och rött, eller kanske blått. Lite som en klämboll med många sugproppar på. Ramona klickade på några videor och såg män­niskor som låg i sjukhussängar, med sådana där platsgrejer över ansiktet som hon sett på löpsedlarna.

Personerna som jobbade med att ta hand om dem var klädda ungefär som hon tänkte sig astronauter, med dräkter som täckte hela kroppen. De hade något slags skydd över munnen och näsan, och flera av dem hade ett genomskinligt plastfönster som hängde framför ansiktet. Ramona rös till. Om viruset var som en klämboll med sug­proppar och ”inte så farligt”, varför såg då folk ut så här? Och varför verkade alla vuxna på filmerna vara så allvarliga?

14

Kapitel 3 Hur tänker viruset egentligen?

Alla tankar på viruset hade planterat ett orosfrö i Ramonas mage och nu låg fröet där inne och grodde irriterande. Redan på första lektionen nästa dag, började Ramonas lärare Kirsti också prata om corona. Hon visade några bilder som såg ut precis som bilderna som Ramona hade googlat fram.

– Det här är ett slags virus, förklarade Kirsti.

Ramona såg på de röda och blå klämbollarna.

Hon vågade inte fråga om viruset verkligen hade någon särskild färg. Varför såg man det inte i sådana fall? Om man såg det, hade man ju kunnat låta bli att få det på sig och ingen skulle behöva bli smittad.

Kirsti sa ungefär som mamma hade sagt: att viruset inte verkade vara så farligt för barn.

– Men det är ändå viktigt att ni är försiktiga, eftersom vi alla måste hjälpas åt att hindra att det sprids. Om ni blir smittade är det inte säkert att ni 15

blir särskilt sjuka, men andra som smittas av er kan bli sjukare än ni.

Snurrigt värre, tänkte Ramona. Hur tänker det där viruset egentligen?

– Har ni fått lära er för vilka viruset är lite extra farligt? fortsatte Kirsti.

– För de äldre eller de som redan är sjuka, mumlade Ramona knappt hörbart.

Hon kände hur det brände lite i ögonen när hon sa så. Framför sig såg hon farfar, ensam i sitt rum på äldreboendet.

– Det stämmer, bekräftade Kirsti som var duktig på att höra även när någon pratade tyst.

Känner ni många som …

Som tur var blev hon avbruten av ding-dongklockan, som ringde högt och ljudligt. Alla rafsade ihop sina böcker och började skoja och stoja med varandra, som om de inte alls nyss hade pratat om något allvarligt. Ramona såg på sina klasskompisar.

Var det bara hon som hade ett orosfrö i magen?

Ramona undvek medvetet vägen förbi tidnings­ kiosken när hon gick hem efter skolan. Just nu orkade hon inte med fler corona-ord eller obehagliga bilder.

16

När hon kom hem lyssnade hon inåt lägenheten samtidigt som hon drog av sig skorna.

– Hallå? ropade hon och hörde hur liten hennes röst lät.

Var är pappa? tänkte hon. Han har ju börjat jobba hemma nu? Men hans skor stod inte på skohyllan. Det tog en stund innan hon såg lappen på köksbänken.

Ute på ett ärende, kommer om en halvtimme.

Ta något mellanmål så länge, om du är hungrig.

Puss, pappa.

Om en halvtimme, tänkte Ramona och puttade upp dörren till sitt rum. När det är, beror faktiskt helt på när pappa skrev lappen. Hon satte sin ipad på laddning och la sig på mage på sängen. Händerna, kom hon på sedan. Man måste tvätta händerna.

Det löddrade stora bubblor när Ramona tvålade in sig. När hon kröp upp i sängen igen och skulle öppna Minecraft, hörde hon ett skarpt kraxande ljud. Vad var det för något …? Nu hördes ljudet igen. Det lät som någon som hostade. Det verkade komma ovan­ifrån, från taket. Då måste det vara gubben Ronaldson?

Mamma sa att hon inte fick kalla honom så när

17

han hörde. ”Ronaldson” gick visst bra, men det där ”gubbe” fick man tydligen inte säga högt. Det var konstigt egentligen, för Ronaldson var ju faktiskt en gubbe. Det brukade han själv säga när hon träffade honom i trapphuset eller var med honom på gården: ”Ja, här går en riktigt gammal gubbe och skruttar runt.” Ramona var jätteglad att hon och gubben Ronaldson bodde i samma hus. Han berättade ofta skojiga historier från ”sitt liv som ung” som han kallade det. Och så lät han Ramona vara 18

med och påta i hans odlingslådor som han hade på inner­gården. ”Här har vi persilja, oregano och timjan”, brukade han visa. ”Och några smultron­ plantor.” Ibland hjälptes de åt att dra upp ogräs.

Ogräs såg egentligen inte alls ut som gräs, lärde Ramona sig. Ogräs var vissa gröna blad som växte i lådorna, men som inte var välkomna där. Allra mest gillade Ramona att fylla på ny jord och vattna från kannan. ”Och i den här lådan kommer det snart morots­bebisar”, visade gubben Ronaldson henne senast. ”Dem ser man inte, men de vilar där nere i den mjuka jorden.”

Nu hoppades Ramona allt hon kunde, att hennes vän inte blivit sjuk.

19

Kapitel 4 Vem är det som hostar så?

Precis när Ramona höll på att somna för kvällen, hörde hon Tims välbekanta små steg mot golvet. Det lät som att han var på väg mot hennes rum. Tipp tapp tipp tapp i snabb takt. Men så stannade stegen upp.

– Tim? viskade Ramona så tyst hon kunde.

Sådana här små omflyttningar om natten gick alltid bäst om deras föräldrar inte hörde dem.

Fortfarande inget svar från Tim. Ramona reste sig upp ur sängen och gick mot dörren. Hon puttade upp den försiktigt, ifall det var så att Tim stod på andra sidan. Och mycket riktigt, det gjorde han.

– Men lillen, sa Ramona sömnigt. Varför kommer du inte in till mig?

– Hörde du också hostet? viskade Tim och pekade upp mot taket.

Ramona nickade och drog in Tim till sitt rum.

Han var alldeles sovvarm och rufsig i sitt lockiga hår.

20

– Jag har också hört det. Jag tror att det är gubben Ronaldson.

– Man får inte säga ”gubben”, viskade Tim igen och Ramona kunde inte låta bli att le mitt i allt det sömniga.

– Jag vet, men han säger ju själv att han är en riktig gammal gubbe.

Hon blev tvungen att hyssja Tim, som började fnittra.

– Men …, sa Tim och blev med ens allvarlig igen.

Om han hostar så … betyder det att han är sjuk? …

Kan han ha fått det där viri… visiriset?

Ramona drog Tim intill sig och vek upp täcket.

Hur kunde femåringar förstå så mycket av världen?

Tim kröp upp längst intill väggen och snappade åt sig hennes kudde. Så här gjorde de ganska ofta, när Tim inte kunde sova. Ramona låtsades som att hon gick med på att sova så för att det gjorde Tim lugnare, men i själva verket hjälpte det lika mycket för henne. Det fanns inget som gjorde henne så skönt avslappnad som att känna Tims varma små händer mot sina armar. Om han bara höll fötterna i styr, för de kunde vara både kalla och riviga.

– Du behöver inte vara orolig för gubben Ronaldson eller det där corona, viskade Ramona tyst mot Tims 21

huvud, lika mycket för att lugna honom som sig själv.

Och ”virus” heter det förresten, la hon till.

Men då hade han redan somnat.

Nästa morgon var det helt tyst från gubben Ronald­ sons lägenhet. Både Tim och Ramona lyssnade uppmärksamt uppåt och åt sin frukost utan ett ord.

Plötsligt bröts tystnaden av ett högljutt tjoande.

Ljudet kom från hallen.

– Du din envisa … busiga lilla strumptjuv! ropade mamma.

Ramona och Tim såg upp på det snurriga hundoch människo­tåget som passerade förbi framför dem.

Tellus skuttade stolt framåt med mammas gröna strumpa i munnen, och mamma kom tätt efter, framåtböjd och med armarna utsträckta. Som om hon skulle kunna fånga Tellus.

Ramona skakade på huvudet. Den här scenen hade hon sett så många gånger förut. Att mamma aldrig lärde sig att Tellus var snabbast. Det enda som fungerade var att försöka byta strumpan mot en bit hundgodis.

Pappa kom ut från badrummet med en handduk runt midjan. Han såg roat på Tellus och mamma.

Sedan lutade han huvudet fram och skakade på det 22

så att stora vattendroppar stänkte över dem allihop.

Precis så som Tellus brukade skaka sig när han badat.

Det var ett helt rimligt sätt att göra om man var en hund, men inte riktigt om man var en pappa. Den där ”cirkusen” vid matbordet som mamma brukade prata om, tänkte Ramona. Vem var det som bidrog mest till den egentligen? Barnen, eller de vuxna?

När Ramona kom till skolan hade de möblerat om i både klassrummet och matsalen, så att de skulle kunna sitta med mer distans. ”Distans” och ”hålla avstånd” var verkligen orden på alla vuxnas läppar.

Sådana tråkiga ord. De betydde att de fick leka annorlunda på rasterna också. Ramona och hennes kompisar Noor och Sixten brukade ofta köra kull eller hoppa rep tillsammans annars. Nu tyckte lärarna det var bättre om barnen sparkade boll till varandra eller gick en promenad på gården. Man fick absolut inte vara inne och spela spel.

På mattelektionen gjorde siffrorna i Ramonas räknehäfte om sig till olydiga tecken. Det var som att de bara hoppade runt och retades med henne. Ramona som annars brukade gilla att räkna ut de rätta svaren på kluriga räknetal, hade jättesvårt att hänga med 23

Ramona och d en d umma coronan

För nioåriga Ramona vänds livet upp och ner när ett konstigt virus dyker upp. Det kallas för corona och ser ut som en röd klämboll med sugproppar.

Nu måste man hålla avstånd, pappa jobbar hemifrån och Ramona oroar sig för sin granne som blivit sjuk. Men värst av allt, Ramona får inte hälsa på farfar! För att inte låta det dumma viruset vinna måste hon komma på smarta lösningar och tänka på nya sätt.

den

Ramona och den dumma coronan är en hoppfull berättelse med inslag av allvarliga teman relaterade till pandemin. Eftersom boken kan väcka viktiga tankar och funderingar, finns i slutet förslag på frågor som vuxna och barn kan prata om tillsammans.

9 789189 549012 >

Maria Isacsson & Anna Sarkadi

ISBN 978-91-89549-01-2

Maria Isacsson & Anna

Sarkadi

Illustrationer Ulrika Arenius