9789189169371

Just nu lever jag

Läs mer om Tomas och hans författarskap på hemsidan: www.tomaswallengren.com

Fler böcker av Tomas Wallengren Livetserien: Drömmen om Kalifornien, del 1 I skuggan av Hollywood, del 2 Mörkret bär stjärnornas ljus, del 3

Drömvandraren Drömvandraren - Under nattens timmar

Pärlan Förlag Lisasandsgatan 3 667 30 Forshaga www.parlanforlag.se info@parlanforlag.se

© Tomas Wallengren och Pärlan Förlag Titel: Just nu lever jag Författare: Tomas Wallengren Omslag: Morten Ravnbö Sätren Tryckt av SIA Dardedzes Holografija i Lettland, 2021 ISBN: 978-91-89169-37-1

Just n u le ver ja g To mas Walle n gren

www.parlanforlag.se

Den här boken vill jag tillägna Ninette Jönsson, som var en av mina trognaste läsare. Hon såg mycket fram emot att få läsa den, men lämnade oss allt för tidigt och hastigt.

Tack för all uppmuntran och stöd!

Del 1

Mötet

1

D

en gröna trädörren var stängd, men om några minuter, exakt 10:34, skulle den öppnas och mannen som bodde där skulle gå ut och ställa sig på trottoaren. Det var i alla fall vad Isak förväntade sig skulle hända. I vintras hade han sett mannen lämna huset just den tiden flera söndagar i rad. De två senaste månaderna hade det blivit en grej att kolla om mannen alltid var lika punktlig. Varje söndag hade han lämnat den gamla gula trävillan exakt 10:34.

Det var några minuter kvar. Isak hängde över det björklaminerade köksbordet och gnuggade sömnen ur ögonen samtidigt som han gäspade stort. Han hade inte kommit i säng förrän solen varit på väg upp. Att han redan var vaken berodde enbart på mannen mitt emot.

Med tung kropp reste han sig och gick fram till kylskåpet. Han drog upp dörren och tittade besviket på innehållet. Det fanns inget som han omedelbart kunde trycka i sig, men han hade i alla fall ägg och det var precis vad han behövde idag. Stekta ägg med mycket ost och salt.

9

Han plockade fram äggkartongen och hörde samtidigt hur Mimmi smärtsamt stönade till från sovrummet. För sitt inre såg han hur hon tog sig för huvudet. Han skrattade till. Kvällen innan hade hon tryckt i sig shots i långa rader och det fick hon betala för nu.

Hon hade velat fira att semestern börjat och att hon förhoppningsvis skulle komma in på utbildningen hon sökt. ”Vill du ha några stekta ägg?” ropade han. ”… Eeh … ja, och kaffe. Helst en hel hink”, fick hon fram. ”Vi kan väl börja med en kanna.”

Inget svar.

Isak laddade och slog på kaffebryggaren. Sen letade han fram stekpannan och hällde i ordentligt med flytande margarin, för att sen knäcka fyra ägg som flöt samman till en stor smet i den nedre halvan. Antingen var spisplattan snedmonterad, eller så var det spisen. Om det var det sistnämnda kunde han säkert justera det själv, men det var inget han tänkte göra. Det spelade ingen roll.

Medan stekpannan sakta hettades upp gick han tillbaka till fönstret vid köksbordet och tittade ut. Nu var det en minut kvar till 10:34. ”Kom”, ropade han exalterat till Mimmi. ”Om en minut kommer gubben jag berättade om igår.” Han hörde trötta släpande steg närma sig. Sen ställde hon sig tätt bredvid, höll om hans vänsterarm och lutade huvudet mot hans axel. Det kunde uppfattas som ett tecken på att hon ville ha närhet. Han tolkade det som att hon mest ville ha stöd. ”Så du menar att han lämnar sitt hus exakt samma tid varje söndag?” Hon lät skeptisk. ”Ja”, sa Isak och lät förväntansfull. Han hade börjat bli riktigt nyfiken på den där mannen.

När klockan var fyra minuter över halv elva öppnades den grönmålade trädörren, som egentligen var en del i en större port, och stor nog för en bil. Porten var inbyggd i huset och dolde den innergård som borde finnas bakom.

10

Mannen klev ut i förmiddagssolen. Han hade en marinblå kostym, vit skjorta och en blå slips. Han var minst 1.85 centimeter lång, kanske mer. Han hade brunt hår som var försiktigt gråsprängt, en vattenkammad snedbena och en kraftig men vältrimmad mustasch. Hållningen var god.

Efter att han klivit ut stod han bara där innan han tittade på sitt armbandsur. ”Han ser typ ut som medelålders män brukar göra i såna där gamla svartvita filmer som alltid visas på eftermiddagarna.” Mimmi lät överraskad. ”Men …varför står han bara där?” ”Han väntar alltid en minut innan han går, men varför han gör det vet jag inte.” Isak lät lika fascinerad som han var. ”Gör han verkligen detta varje söndag? Exakt samma tid?” ”Ja, han kommer att gå mot Drottninggatan inom tio sekunder.”

Mycket riktigt. När tio sekunder gått gick mannen bestämt och raskt mot Drottninggatan. När han försvunnit ur synhåll tittade Mimmi intresserat på Isak. Hennes långa, nästan svarta hår, var slarvigt uppsatt i en tofs. ”Har du aldrig följt efter honom?” ”Nej …” ”Varför då? Det är ju jättekonstigt att han alltid lämnar sitt hus exakt samma tid varje söndag.”

Isak log brett och hans valnötsbruna ögon lyste. ”Jag har inte velat döda mysteriet”, svarade han. ”Okej, men om du inte vill döda äggen också, så borde de nog vändas på.” Hon gick till spisen och vände äggen, som mer såg ut som en stor omelett. ”Bra tänkt.” Isak kliade sig i sitt bruna, lätt lockiga hår, och log glatt mot henne. Det var hans grej. Att alltid vara glad och vänlig, även om han egentligen var ordentligt trött, som nu.

Efter att Mimmi ätit, duschat och lämnat honom ensam med sviterna från gårdagen, lade han sig raklång i soffan och tittade upp i taket.

11

”Mimmi”, sa han högt för sig själv. Han riktigt smakade på hennes namn. Vilken gång i ordningen det var som hon sovit över hos honom visste han inte. De gillade varandra och de hade alltid kul tillsammans, men de hade aldrig pratat om att bli ihop. Om det kom en dag då han ville ha en relation skulle det inte bli med någon som i stort sett var en kvinnlig kopia av honom själv. Han var ganska säker på att hon tänkte på ett liknande sätt om honom.

Så småningom gled hans tankar över till mannen mitt emot.

Skulle han ändå ta reda på varför han alltid var så överdrivet punktlig?

Isak funderade och gnuggade samtidigt tinningarna i ett försök att bli av med det sista av huvudvärken. Den som tabletterna inte rått på.

12

2

I

sak och två av hans kompisar hade tänt grillen och slagit sig ner på de högt belägna klipporna och tittade ut över Karlskronas skärgård. Lucas fiskade upp tre öl ur kylväskan och lämnade över varsin till Isak och Filip.

Han öppnade sin flaska och sa upprymt: ”Saltö klippor, det är en av orsakerna till att jag aldrig kan flytta från stan. Jag måste ha gångavstånd hit.”

Filip skrattade till. ”Det tar väl bara femton minuter med bussen från Marieberg. Om du går från din lägenhet samtidigt som mig, så kan jag vara här före dig.” ”Fast det handlar inte om tid. Det är promenaden längs Borgmästarfjärden som är halva grejen.”

Efter en kort tankevända nickade Filip instämmande. ”Men det är billigare på Marieberg, och det passar mig bra just nu.”

Lucas vände sig mot Isak. ”Vad köpte du för kött?” ”Jag köpte en sån där korvbricka med flera olika sorter. Vi får tre var.” Den hade haft nedsatt pris och blivit bra mycket billigare än

13

färdigmarinerat kött, vilket varit alternativet.

Lucas såg nöjd ut. ”Och du tog med dig rostad lök, ketchup och Västerviks senap.” ”Japp, jag vill ju inte att du ska bli på dåligt humör”, svarade Isak leende innan han reste sig. ”Jag kollar om det blivit glöd.”

Han gick bort till grillen och kunde konstatera att glöden var på gång, så istället för att gå tillbaka till de andra vände han ansiktet mot solen. Det varma vädret med ljumma kvällar höll i sig. De hade hängt här kvällen innan också och det hade varit mycket folk på klipporna. Allt från medelålders par till ungdomar, som njutit i kvällssolen och suttit kvar långt efter solnedgången. Det skulle säkert bli likadant den här kvällen, men än så länge var det bara sen eftermiddag och de var bland de första på plats. Det gällde att vara ute i god tid om man ville ha de bästa platserna dagar som dessa.

Särskilt om man ville ha en av grillplatserna.

Solglasögonen som han haft på huvudet satte han på sig och tog en klunk. Han tittade ut över havet och suckade förnöjt. En kvinna med paddelbräda gled fram över det spegelblanka vattnet. Hennes hund satt längst fram på brädan. En större segelbåt närmade sig från Aspö och var antagligen på väg till småbåtshamnen på Dragsö. Nere vid vattenbrynet letade en svan efter mat under vattenytan.

Isak hörde några tjejer skratta till från picknickbordet som låg mindre än femtio meter åt höger. Det var delvis dolt av ett glest buskage. Han tittade nyfiket ditåt.

Det var fyra tjejer och de hade också med sig kylväskor. Han kände inte igen någon av dem, så de var säkert yngre än honom själv. Fast de kunde visserligen vara turister. Högsäsongen stod för dörren och för varje dag som gick blev det fler folk på gatorna och uteserveringarna, men det var tveksamt om turister skulle ta med sig kylväskor hit. De hängde oftast på restaurangerna i centrum, men i och för sig, de kanske bodde på campingen. Den låg bara några stenkast bort.

Tjejerna såg ut att vara kring tjugo år och lite senare under kvällen

14

skulle han nog bekanta sig med dem, men han tänkte vänta tills stämningen gått upp några snäpp. Det var lättare att göra entré då.

Han tittade till grillen igen och såg att det började bli fin glöd.

Han höll handen ovanför och fick snabbt ta bort den på grund av hettan. Han gick fram till kylväskan och plockade fram korvpaketet och sprättade upp det med sin lägenhetsnyckel innan han lade korvarna på grillen. När han gjort det tittade han på nytt bort mot tjejerna, och då såg han till sin förvåning mannen som bodde mitt emot. Han passerade precis deras bord och var på väg i riktning mot Isak. Han hade mörkblå byxor, inte jeans, och en ljusblå skjorta instoppad i byxorna. Han hade helt klart för mycket kläder på sig.

Det var säkert tjugofem grader i skuggan, nästan vindstilla, och solen låg rätt mot klipporna.

15

3

N

är Arthur gått upp för den lilla backen till Saltö klippor möttes han av solen och fyra unga kvinnor som höll på att plocka upp glas ur en av sina kylväskor. De hade satt sig vid det picknickbord där han tänkt att stanna, så han fick snällt gå vidare. Det var inte första gången någon hunnit före honom dit, men eftersom det inte var hans viktigaste stopp så gjorde det inte så mycket, fast lite irriterande var det, särskilt med tanke på att det verkade som om han missat sin chans med bara några minuter. Han gick vidare utan att stanna.

Nästa stopp på promenaden låg i andra änden av Saltö klippor och det var det viktigaste på den här rundan. Han hade tre olika slingor som han gick varje vecka och för fem år sen var han klar med finjusteringen av dem. Den ena gick längs Handelshamnen och Stumholmen. Den andra över Långö, Pantarholmen och till Bryggareberget, men den han gick idag var hans favorit och den längsta. Även om Ekholmen och inte minst Brändaholm var viktiga stopp, så var det Saltö klippor som han gillade mest. Dels för

16

den fantastiska utsikten över skärgården, men mest av en annan anledning. Det var här som hans största ögonblick i livet ägt rum.

När han gått förbi de unga kvinnorna föll hans blick på nästa picknickbord och grillplatsen som fanns där. Inte helt oväntat var även det ockuperat, men det var inte ett av hans stopp, så det spelade ingen roll.

En ung man iklädd jeansshorts och ett vitt linne lade några korvar på grillen. I periferin såg han hur den unge mannen tittade upp när han närmade sig och följde honom med blicken. Arthur tittade ner på den grusade gångvägen. Han ville passera så obemärkt han kunde. ”Hej”, sa den unge mannen, som log varmt och brett så att hans vita tänder syntes. Han hade kortklippt brunt hår som var försiktigt lockigt. Det såg ut som om det var svårt att göra någon vettig frisyr av det, men det var charmigt slarvigt som det var. Hans hud var ljusbrun och Arthur gissade att han härstammade från Sydamerika.

I sitt jobb hade han mött människor från alla tänkbara länder, så om han fick säga det själv så var han bra på att bedöma människors ursprung.

Arthur mötte hans blick som hastigast, men var säker på att hälsningen inte var riktad mot honom. Varför skulle den vara det? När den unge mannen fortsatte följa honom med blicken såg han sig över axeln. Ingen annan var bakom. Uppenbarligen hade ynglingen trots allt hälsat på honom. Själv skulle han aldrig hälsa på främmande människor på det sättet, men det hände att folk gjorde det, så han sa vänligt hej tillbaka, men utan att stanna.

Han fortsatte sin promenad och innan badplatsen svängde han höger in på den numera grusade stigen. Han fortsatte ut till klipporna och till hans glädje var hans plats ledig. Eller snarare, deras plats.

Han satte sig där och tittade ut över havet. Det var närmare 220 graders havsutsikt. Han hade älskat den här platsen så länge han kunde minnas, men den hade fått en mycket större betydelse för

17

tjugotre år sen.

Han suckade, kanske både förnöjsamt och med ett lätt mått av ångest. Han var osäker själv, men han vågade inte utforska sitt inre för ingående. I vilket fall försökte han tänka på det här som en bra plats, för allt som hänt just här var bra, så var det.

18