Page 1

Foto: Pierre Björk

När han vid 26 års ålder lade racketen på hyllan förstod ingen varför. Topprankad och mitt uppe i en otroligt lönsam karriär kunde alla bara storögt se på när mästaren lämnade planen för gott. Vad var det egentligen som hände? Ren vilja: Berättelsen om Björn Borg är den första djupdykande biografin om en av Sveriges största idrottslegend­arer. Här skildras en komplicerad dubbelnatur som genom enastående viljestyrka förvandlade sig själv till en obesegrad tennismaskin – men som efter en serie katastrofala beslut riskerade att förlora allt han uppnått.

9 789189 087323

Cover_Björn Borg.indd Alla sidor

Berättelsen om Björn Borg

Berättelsen om Björn Borg

Jan Söderqvist är författare, skribent och flitigt anlitad föreläsare. Han har tidigare skrivit fem böcker och blivit översatt till fler än 20 språk. Han är filmkritiker och krönikör i Svenska Dagbladet och är redaktör på Axess Magasin. ­Söderqvist tävlar även i tennis på klubbnivå.

REN VILJA

REN VILJA

Utsedd till Sveriges främste idrottare genom tiderna. Vinnare av Wimbledon fem år i rad. Sex gånger mästare i Franska öppna mästerskapen i Paris. Björn Borgs rekordbrytande triumfer på tennisbanor runt om i världen fick en hel värld att häpna och börja viska om det nästan onaturligt disciplinerade tennisundret från norr.

Jan Söderqvist

Den stora biografin om Björn Borg

Jan Söderqvist

www.bookmarkforlag.se

Bookmark

»Och då är det klart, det som ingen människa trodde var möjligt för bara några dagar sedan, med en överlägsenhet som saknar motstycke i modern tennishistoria. En svensk 20-åring vinner sju raka matcher och 21 raka set i Wimbledon, tennisens absoluta finrum. Björn tar sats med racketen, snurrar den ett varv och kastar sedan iväg den upp i luften med all kraft. Här kommer alla känslorna på en och samma gång. Ismannen kan inte hålla tillbaka glädjen och stoltheten – och lättnaden – när den stora anspänningen släpper. Han gömmer ansiktet i händerna för några ögonblick, skjuter upp svettbandet högt över hårfästet och ser bortkommen ut. Han har haft en plan för precis allting – utom det här.«

Biografi 2020-08-19 10:35


Ren vilja: Berättelsen om Björn Borg Copyright © Jan Söderqvist Utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2020 www.bookmarkforlag.se Omslag: Li Söderberg Faktagranskare: Björn Carlnäs Repro: JK Morris Production, Värnamo Tryckt och inbunden av: Livonia Print Ltd., Riga 2020 Denna bok är klimatkompenserad genom Conscious Label Text ur "Jag mår illa" s. 409 framförd av Magnus Uggla © Anders Henriksson & Magnus Uggla, CBS.


Jan Söderqvist

REN VILJA

Berättelsen om Björn Borg

Bookmark


Istället för ett förord av John McEnroe Det blir sällan exakt som man har tänkt sig. Det gäller både på tennisbanan och i livet i största allmänhet. Man börjar med någonting och slutar sedan med någonting helt annat, något som inte gick att förutse i början av processen utan som fick ett eget liv och utvecklade sig efter sin egen inbyggda agenda. Och texter som lever överhuvudtaget, lever i hög grad sina egna liv under skrivandet; det ena leder till det andra och en bok genomgår, precis som en tennismatch ofta brukar göra, i regel många skiftande faser på vägen från ax till limpa. Först tänkte jag inte skriva den här boken överhuvudtaget, men efter många samtal med min entusiastiske förläggare Claes Ericson ändrade jag mig och skred – inledningsvis prövande och försiktigt – till verket med huvudet fyllt av mer eller mindre diffusa idéer om vilken sorts bok jag egentligen ville skriva. Och huvudskälen till att jag ändrade mig var dels att Claes talade så övertygande om behovet av en bok om Björn Borg, dels att han ju faktiskt hade rätt. Det finns inte, och har aldrig funnits, någon heltäckande bok skriven om Björn Borg – med fokus just på Björn Borg och ingenting annat – detta trots att Björn av sportintresserade svenskar har röstats fram som vårt lands främste idrottare genom alla tider. Vilket nog faktiskt är min egen åsikt också. Hans i förtid övergivna karriär var helt sagolik. Och detta att det inte finns och heller inte har funnits en någorlunda rimlig bok i ämnet är

5


ju varken mer eller mindre än en stor, fet skandal. Så kan vi inte ha det, tänkte jag, och så borde Björn själv inte heller vilja ha det. Det finns förnämliga böcker om och i vissa fall av (om än spökskrivna) i praktiken alla stora tennisstjärnor, både äldre och yngre. Varför skulle just Björn Borg utgöra undantaget? Det kan ju rimligen inte bero på att hans berättelse skulle sakna vare sig drama eller glamour. Så utan att reflektera närmare över saken, tänkte jag mig att Björn faktiskt skulle samarbeta med mig. Att han skulle spela boll, som det heter med en svengelsk sportmetafor. Han skulle vilja säga vad som fanns att säga, och han skulle vilja äga sin egen berättelse. Och vad vore då mer naturligt än ett erkännsamt förord signerat John McEnroe, som var Björn Borgs entusiastiske rival och dessutom hans efterträdare som världsetta i tennis? Det skulle jag ordna, jag hade en ingång. Eller åtminstone mailadressen till John McEnroes agent på IMG. McEnroe har ju, för övrigt, så många gånger talat om hur hans rivalitet med Borg lyfte hans eget spel och skänkte lyster och glans åt hela sporten under många år. Och jag skulle göra det så lätt för honom – och därför så svårt att säga nej. Han skulle inte ens behöva skriva sitt förord om man med ”skriva” menar att faktiskt hålla en penna mot ett papper eller knappa på något tangentbord; jag skulle själv enkelt kunna spökskriva det åt honom efter en eller annan intervju, gärna utförd under Franska öppna mästerskapen, då många av gårdagens storstjärnor brukar vara på plats i egenskap av expertkommentatorer eller bara initierade åskådare som umgås med varandra och sponsorer, kanske slår några bollar med någon näringslivstopp. I all ödmjukhet tänkte jag att McEnroe faktiskt skulle nappa på detta erbjudande, och att folk faktiskt skulle tycka att han skriver nästan lika bra som han spelade tennis. Exakt så lade jag också upp mitt förslag till hans agent: jag gör research, jag intervjuar och skriver, herr McEnroe behöver bara läsa igenom och godkänna, varefter han kan kamma hem både arvode och förundrade applåder. Så jag slöjdade till en slagkraftig liten säljpitch, tyckte jag själv, och tryckte iväg den i ett

6


mail till hans agent. Vad trodde herr agenten? Var det ett acceptabelt upplägg? Agenten, som heter Gary Swain, svarade bums på mitt email via sin telefon. Han var, berättade han, tvungen att först höra efter hur Björn Borg själv ställde sig till det här projektet innan han kunde lägga fram min förfrågan till sin klient. Vilket var logiskt, insåg jag när jag tänkte efter. Både Borg och McEnroe representeras av IMG och beslut i frågor som dessa, i grunden rent affärsmässiga, koordineras naturligtvis regelmässigt. Jag läste Gary Swains email precis innan mitt flyg till Italien (där så mycket av den här boken är skriven) avgick från Arlanda. Inga problem och ingen brådska, svarade jag. Jag har hört av mig till Björn och hoppas på svar inom kort. Då ber jag att få återkomma. När jag drygt två timmar senare landade i Pisa, hade svaret från Björn hunnit komma och jag visste nu hur han såg på saken. Han hade visserligen inte svarat lika blixtrande snabbt som Gary Swain på IMG, utan tagit några dagar på sig, men om det finns det ingenting att säga. Och svaret var lika kortfattat som det var tydligt:

Hej! Tack för förfrågan, men jag är inte intresserad. Björn

Och så var det med det. Vilket först kanske sved lite grann. Ingen medverkan från Björns sida, och hejdå till förordet av John McEnroe. Men snart nog blev jag på det klara med två saker. Den ena var att Björn Borg naturligtvis skulle hålla sig långt borta från ett sånt här projekt. Det finns liksom inte mycket till uppsida för hans del, och det är ju inte så att vad han behöver i sitt liv är ytterligare en liten dos berömmelse. Han är inte intresserad av böcker och bryr sig inte om att det finns skarpa biografier och annat om alla de andra stjärnorna, han

7


har troligen aldrig läst dem. Min andra insikt var att det faktiskt var befriande. Nu kunde jag skriva precis som jag själv ville utan att behöva känna mig bunden av någon uttalad eller outtalad lojalitet till en person som (i så fall) hade ställt sig till mitt förfogande och delat med sig av sin tid. Det fanns ju, insåg jag redan i ett tidigt skede, en viss risk för att åtminstone några avsnitt inte skulle bli helt igenom smickrande för Sveriges främste idrottare genom alla tider. Och det var också uppenbart att Björns främsta syfte i intervjuer alltid har varit att till varje pris vårda det egna varumärket, som sitter på kalsonger och väskor och som genom åren har genererat stora summor pengar i hans egna fickor, om än ofta via krångliga och skatteminimerande omvägar via diverse utlandsregistrerade bolag. Därför skulle ett organiserat samarbete med största sannolikhet ha kostat mer än vad det skulle smaka för mig, troligen i fler bemärkelser än en eftersom Björn kanske – förmodligen – skulle vilja ha en rejäl andel av bokens intäkter. Och varför skulle han inte vilja ha det i så fall? Det är ju naturligtvis mer på hans namn än på mitt som boken säljer i den mån den nu säljer alls. Han vet, precis som John McEnroe vet, att hans namn fortfarande är värt stora pengar. Han brukar prata om det, jag hörde så sent som häromdagen en anekdot från en middag alldeles nyligen då Björn skojade om att han skulle signera en tusenlapp som tillhörde en av de andra gästerna, men att han omöjligen kunde göra det eftersom sedeln då skulle bli värd så fruktansvärt mycket pengar. Så antingen kan man då se det som att jag nu hycklar och gör dygd av nödvändigheten när jag påstår mig vara helt nöjd med att Björn Borg inte vill ha någonting med den här boken att göra, eller så inser man att David Remnick, tidskriften The New Yorkers chefredaktör, faktiskt har en poäng i att ingenting är mer överskattat än att träffa och samtala med föremålet för det porträtt man har i uppdrag att skriva. Det är lätt hänt att man drunknar i tillgång och går till banaliteternas botten, bakbunden med rep som är tillverkade av ett mer eller mindre inbillat kamratskap.

8


Att fokusera: Bjรถrn Borg servar under Stockholm Open 1974.


Vilket inte betyder att jag på något sätt brister i beundran för Björn Borgs bedrifter på tennisbanan. Herregud, man skulle förstås kunna säga att de talar för sig själva, men jag menar att de framstår som än mer fantastiska ju mer man sätter sig in i vad han faktiskt gjorde och under vilka villkor. Riktigt hur beundransvärda hans prestationer ­faktiskt var hoppas jag kommer framgå i den här boken. Men Björn Borg är också intressant i så många andra avseenden än bara de rent idrottsliga. Han blev en stjärna inom tennis under en period då tennisen på allvar gjorde sitt intåg i tv-mediet, vilket innebar att de stora pengarna på allvar kom in i idrotten via annonsörer och sponsorer. Det innebar i sin tur att han blev exponerad som få andra stjärnidrottare under en intensiv period och gavs tillfälle att tjäna enormt stora summor. Ur ett svenskt perspektiv blir det extra intressant eftersom dessa exempellösa framgångar ingav nationen så till den grad blandade känslor. Å ena sidan var vi stolta över att en svensk klättrade högst upp på den glamourösa tennistoppen. Vi ville gärna föreställa oss att det skedde i kraft av det vi ser som typiskt svenska dygder som flit och disciplin, träningsvillighet och stora uppoffringar. Å andra sidan störde det oss – eller åtminstone störde det stora delar av den svenska pressen – att Björn 1974 såg sig föranledd att flytta till Monaco för att minimera skatteuttaget på de stadigt stigande intäkterna och att han sedan inte alltid ville tala med svenska journalister när vissa inom kåren hade påtalat detta etikettsbrott. Var han en av oss vanliga svenskar, eller var han inget annat än en slipad skattesmitare som såg sig som förmer än oss andra och drog sig undan sitt ansvar att bidra till det folkhem som hade fostrat honom och som hade givit honom möjligheten att förkovra sig inom sin idrott? Dessutom har vi den spektakulära konkursen med Björn Borg Design Group och alla turerna kring den. Vi har den omskrivna och på många sätt ödesdigra tablettförgiftningen i Milano 1989, en händelse som på många håll rubricerades som ett självmordsförsök men som Björn själv säger bara var ett fall av vanlig matförgiftning. Vi har festandet,

10


vi har helikopteråkandet och de tragikomiska comebackförsöken. Vi har skilsmässorna och skriverierna kring dem, vi har skandalerna och rättsprocesserna. Och så vidare. Med tanke på allt detta är det varken mer eller mindre än ett mysterium att det inte finns en enda bok som fokuserar helt och fullt på fenomenet Björn Borg. Ja herregud – vad är det egentligen som finns skrivet om Björn Borg? Vi har till att börja med ”självbiografin” Till hundra procent från 1992. Här berättas bland annat, enligt baksidestexten, om ”[d]e bittra erfarenheterna av pressens nidartiklar och veckotidningarnas stenhårda bevakning, som når ända in i sängkammaren”. Vidare utlovas ett personligt berättande om kvinnorna och familjen – ”Björn Borg minns och berättar personligt om Mariana, Jannike och Loredana och andra som har korsat hans väg”. Och ”vid bandspelaren” sitter advokaterna Henning Sjöström och Lars G Mattsson, två herrar som var relativt oprövade som författare, får man väl säga. Däremot var Sjöström Björn Borgs juridiska ombud i förtalsmålet mot tidningen Z, som Björn vann, men där han enligt vad han själv senare uppgav ljög om sitt bruk av kokain. Och han fortsätter tumma på sanningen i sin självbiografi, rimligen med Sjöströms goda minne. Nöjd med sin advokat var Björn tydligen hur som helst, det framkommer på många ställen i boken, där han ideligen talar om Henning ”som hade gjort ett otroligt jobb” och ”tack vare Henning så vann vi rättegången”, och så vidare. Man får försöka föreställa sig att Björn verkligen tjatade om att alla dessa hyllningar av advokaten absolut skulle få vara kvar i den tryckta texten, trots att den ödmjuke Henning med all säkerhet stred tappert för att få redigera bort dem. Men frågan är om det var Björn eller Henning vid bandspelaren, eller bägge två, som propsade på att till varje pris behålla beskedet att vår store tennismästare tror på flygande tefat. Eller vem av de båda som ansåg att framställningen inte klarar sig utan upplysningen att Björn ständigt hade ambitionen ”att vara bäst i att knulla”.

11


Förutom denna självbiografi finns det egentligen bara ytterligare en titel att nämna i det här sammanhanget, en intervjubok från 1980, utgiven med Björn själv som ”författare” och sammanställd av amerikanen Gene Scott (själv framgångsrik tennisspelare under 1960-talet; han representerade USA i Davis Cup och startade tidskriften Tennis Week): My Life and Game (i svensk översättning: Mitt liv som tennisspelare). Som bok betraktad är den alls inte ointressant, den ger diverse inblickar i hur Björn tänker om sitt spel och om cirkusen runt omkring när han befinner sig mitt uppe i karriären – den kom ut just före den dip i rankingen som resulterade i att Björn kastade in handduken redan vid 25 års ålder. Scott, som avled 2006, vet vad han pratar om och han får Björn att berätta hyfsat ingående om hur han agerar på banan, om taktik och strategi. Och om hur illa han tycker om journalister, om pressen att ständigt vinna matcher och om hur mycket han får betalt av sina många sponsorer. Men i grunden är det här en propagandaskrift, ett hyllningsporträtt som ideligen framhåller vilken sympatisk och i alla avseenden exemplarisk idrottsman Björn är och hur otroligt omtyckt han är bland alla de andra spelarna (vilket inte är helt sant). Så även om Scotts bok definitivt har sina poänger för den som vill närma sig tennisspelaren Björn Borg, är den helt oanvändbar för den som vill förstå något om Björn Borg som ett medialt och populärkulturellt fenomen i en viss tid under vissa speciella villkor, liksom den inte har någonting alls att berätta om hur hans tillvaro gestaltade sig efter den tidigt avslutade idrottskarriären. När den publicerades tänkte sig Björn att fortsätta spela på högsta nivå i åtminstone fem år till – så skulle det inte bli – och efter avslutad karriär avsåg han då att bosätta sig i Florida. Så skulle det inte heller bli. Björn kan i det läget inte ha varit helt klar över vilka skattemässiga konsekvenser det skulle medföra att bosätta sig permanent i USA. Att Björn själv skulle vilja bidra till att sprida ljus över så särskilt mycket mer än de idrottsliga framgångarna, är inte att förvänta sig eftersom alla uppgifter inte skulle vara till hans fördel, och uppgifter

12


som inte är till hans fördel är ingenting som han tycker om, det är sådant som dumma journalister håller på med. Och därmed, det insåg jag snabbt, skulle det inte heller bli något förord av John McEnroe. Min dialog med Gary Swain rann ut i sanden. Men å andra sidan är det fullt möjligt att rekonstruera ett sådant förord, åtminstone i stora drag, eftersom John McEnroe har uttalat sig om sin rival från Sverige hur många gånger som helst; det vore strängt taget rätt meningslöst att besvära honom med att upprepa samma saker en gång till bara för att jag skulle vilja ha ett förord (och ett publikdragande namn) till min bok. Det är beklämmande många intervjuer, inte minst i sportsammanhang, som består av omtuggningar av återuppvärmda rester i form av kommentarer till och mer eller mindre krystade nya varianter av gamla intervjusvar. Sådant är bara förnedrande för alla inblandade. Samtidigt är och förblir John McEnroe helt oundgänglig för mig om jag ska säga något väsentligt alls om tennisspelaren Björn Borg. Han och rivaliteten mellan honom och Björn är det kanske allra viktigaste och mest centrala i åtminstone den första delen av den här berättelsen. Det var i matcherna med McEnroe som Björn sattes på de allra svåraste proven och tvingades att höja sig till de allra högsta nivåerna för att alls hänga med. Det var John McEnroe som plockade fram det allra sista av honom och som mer än någon annan än han själv definierade hans unika kvaliteter som spelare. Det var vid sidan av den närmast utomjordiskt talangfulle John McEnroe som Björns storhet som tennisspelare framträdde med den allra största skärpan. Det är förvisso sant att Björn även hade andra nog så formidabla rivaler än McEnroe, främst kanske Jimmy Connors och Guillermo Vilas. Men i de fallen var det Björn som var den yngre supertalangen på väg uppåt och Connors och Vilas som var de etablerade toppspelarna som efter många hårda bataljer blev tvungna att abdikera från tronen och acceptera att de inte längre var bäst i världen. Med McEnroe var det annorlunda, han var den yngre begåvningen som jagade Björn bakifrån och som till slut lyckades detronisera svensken, som var om

13


möjligt ännu mindre intresserad av att stå i skuggan av någon annan än vad den synnerligen segersugne Connors var. Att ”bara” vara världstvåa efter att tidigare ha varit etta i flera år, var ingenting som attraherade Björn det minsta. Att fortsätta träna så besinningslöst hårt och leva så disciplinerat och enformigt som tennis på internationell toppnivå krävde och kräver bara för att sedan regelbundet få stryk av John McEnroe i de stora finalerna, det var ett scenario som med tiden tedde sig alltmer outhärdligt för den fortfarande unge svensken. Visserligen var Björn förtjust i pengar, och genom att i likhet med Connors och senare även McEnroe (och nu Roger Federer) stanna kvar på touren också efter åren högst uppe på den absoluta toppen hade han kunnat dra in enorma summor, både i prispengar och än mer genom lukrativa reklamavtal och uppvisningsspel. Men i hans fall var det, menar jag, viljan att bli och förbli nummer ett i världen som var den nödvändiga drivkraften för att han skulle uthärda allt monotont slit, dag ut och dag in, vecka ut och vecka in. När Björn insåg att den yngre McEnroe hade gått ikapp och förbi honom, att han i sin arsenal helt enkelt inte hade de vapen som behövdes för att besegra rivalen när det verkligen gällde, då var det inte roligt längre. Att vara nummer två i världen utan rimliga möjligheter att återerövra förstaplatsen var inte roligt. Inte tillräckligt roligt för att motivera honom till att fortsätta med en hundraprocentig satsning på tennis och ingenting annat, med allt vad det innebar av askes, försakelser och brutal disciplin, särskilt inte som han nu hade fått smak på annat, främst genom amerikanen Vitas Gerulaitis som ogärna lät viktiga matcher komma i vägen för sitt energiska festande och som länge hade en fysik som stod pall för den livsstilen. Därför är det inte orimligt att hävda att John McEnroe både var den som lyfte Björn till fantastiska höjder som spelare och senare också blev den som satte en anmärkningsvärt tidig punkt för hans tenniskarriär. Han var för bra, han bara vann och vann hela tiden. Och då var det inte roligt längre. Då fick det vara för Björns del, och då spelade det ingen roll att det fanns massor med pengar kvar att

14


tjäna. Och då var Björn ändå inte den som utan vidare tackade nej till de pengar som erbjöds. För McEnroe, den virtuosa begåvningen som kom underifrån och passerade sin idol och läromästare, var det hur roligt som helst; att besegra Björn Borg var för honom unikt tillfredsställande, en match mot Borg var det han såg fram emot allra mest. Han var helt klar över vad deras rivalitet betydde inte bara för honom i så måtto att han tvingades att anstränga sig till det allra yttersta för att vinna, utan också för sporten i stort eftersom medierna gick igång på deras återkommande dueller, vilket genererade mängder av skriverier och spekulationer, vilket i sin tur genererade större intresse för de stora turneringarna. Björn gjorde honom till en bättre spelare och en rivalitet som deras – mellan två väsensskilda temperament och spelstilar – lyfte all tennis och underströk hur väl sporten lämpade sig för tv-mediet, där man med närgångna kameror och känsliga mikrofoner utplacerade nere vid banans linjer kunde skapa en föreställning om att publiken verkligen lärde känna spelarnas personligheter. Vem skulle gå segrande ur den ovissa tvekampen den här gången? Den outgrundlige svensken med sin rullande gång, sitt envetna stirrande mot de egna skorna, sitt strama minspel helt utan variationer som signalerade total kontroll? Eller den trumpne amerikanen med sitt blixtrande, oortodoxa attackspel, sina ideliga vredesutbrott med gap och skrik på domare som signalerade att total kollaps var nära förestående i princip hela tiden? Men så var tvekamperna helt plötsligt inte ovissa längre, och då ville den outgrundlige svensken inte vara med. Han ville inte fortsätta förlora. Han slutade spela tennis. Eller i varje fall att tävla. För McEnroe innebar det för alla oväntade beslutet ett dråpslag. Han kunde inte förstå eller acceptera det. Han hade haft en Björn Borg-affisch i sitt pojkrum (alldeles bredvid en Farrah Fawcett-affisch), och han hade varit bollpojke åt sin idol när svensken år 1972 spelade US Open, det vill säga: på den tiden tävlingen spelades i Forest Hills (amerikanen var 13 år, svensken var 16). ”Att sedan själv lyckas spela sig upp i världstoppen

15


när Borg och Connors var nummer ett och två, och att få vara en del av allt det där, det var som att få sina önskedrömmar besannade, och det kändes som om tennisen var på sin absoluta topp”, har McEnroe sagt i intervjuer. Men att ”Borg bestämde sig för att sluta var en av de största besvikelserna i min karriär”. Så han försökte övertala Björn att ändra sig: ”Att spela tennis är ju allt vi kan”, kunde han säga. Men Björn bara skakade på huvudet. Han hade verkligen bestämt sig och ingenting kunde få honom att tänka om. Det fanns ingen motivation kvar. Han hade ingen lust att medge sina nederlag. Hans stolthet kunde inte tåla det. Fram till denna punkt hade han vetat att han under normala omständigheter kunde besegra vem som helst med sin närmast överjordiska förmåga att hinna upp och returnera i princip alla bollar. Han hade alltid ett svar på allting, kunde hantera alla spelstilar. Han kallades ”Houdini med svettband” just därför att han aldrig gav upp, alltid nötte på och slingrade sig ur till synes hopplösa underlägen. I nästan varje turnering var han, ofta i de tidiga omgångarna innan han riktigt hade hunnit vänja sig vid underlag och omständigheter, på väg att bli utslagen av en vilt chansande motståndare med sämre ranking (en seedad spelare får alltid möta sämre rankade motståndare i de inledande omgångarna, spelare som inte har något att förlora och som har kraftfulla incitament att chansa hårt), men till slut var det ändå alltid Björn som triumferade och gick vidare till nästa runda. Han blev aldrig trött, åtminstone inte så att det märktes, han bara spelade på och vann och vann. Men mot John McEnroe räckte han nu inte längre till. Att vara nummer ett i världen är en börda, man är hela tiden jagad av alla andra och därför under konstant press, och att vara uppåtgående är alltid roligare än att frenetiskt försvara sin förstaplats eller, än värre, dala nedåt på rankingen, det menade även McEnroe, åtminstone i efterhand. De två bästa åren i hans egen karriär, sade han senare, var 1979 och 1980, då han jagade Borg och Connors framför sig. Han älskade att vara den nye killen, det plågade underbarnet som hotade

16


de etablerade stjärnorna, samtidigt som dessa skyddade honom från berömmelsens allra mest skoningslösa strålkastarljus. Han trivdes bäst i skuggan av de äldre och var tacksam över att slippa den press som det innebar att själv representera hela tennissporten. När Björn gav upp tävlandet, lämnade han McEnroe ensam uppe på toppen där det blåste så skoningslöst hårt. Och med Björn ute ur leken fanns det inte längre någon som McEnroe respekterade lika mycket. ”Jag trodde att vi tillsammans skulle dra varandra upp till de där overkliga höjderna”, sade amerikanen om svensken. ”Och så gick han bara och slutade på det där sättet.” Det tog McEnroe flera år att hämta sig från detta så pass att han kunde motivera sig till att höja sitt eget spel ytterligare, men nu utan draghjälp från Björn. Under de första åren utan sin svenske rival var han ilsknare än någonsin. I det längsta hoppades han att Björn skulle ändra sig och komma tillbaka till tennisen. Man kan, som Tim Adams gör i sin bok I huvudet på John McEnroe, fråga sig om inte Borgs plötsliga frånvaro berövade amerikanen en nödvändig möjlighet att ständigt återerövra sin självrespekt. Den perfektion McEnroe strävade efter var bara, så kände han, möjlig att uppnå i matcherna mot Björn Borg. Deras antagonism på banan var det som fick hans egna ansträngningar att kännas meningsfulla och det som fick honom själv att känna sig som en hel människa. När han fick frågan om hur han trodde att deras matcher skulle gå om Björn hade fortsatt spela, svarade McEnroe att de båda nog skulle ha fortsatt att stimulera varandra till att bli bättre och bättre, inte bara som spelare utan också som människor. Nu blev det inte så. I och med att Björn slutade, försvann tillfället för dem båda att sporra varandra till utveckling inom såväl det ena som det andra området. Huruvida McEnroe blev en bättre människa är oklart, men efter några år av vilsenhet samlade han ihop sitt tennisspel och kunde 1984 uppvisa ett fullständigt makalöst matchfacit: 82 singelsegrar mot bara tre förluster. Alltmedan Björn ägnade sig åt annat. Med varierande framgång.

17


I sin memoarbok Serious – och jag upprepar igen med misstrogen frustration att det alltså inte finns någon motsvarande bok om Björn Borg – berättar John McEnroe att han i ett problematiskt skede av sin karriär allvarligt övervägde att höra av sig till Björns gamle tränare Lennart Bergelin om ett eventuellt samarbete dem emellan, men att det aldrig blev av, dels därför att han var rädd att Björn skulle misstycka, dels därför att han innerst inne i det längsta trodde och hoppades att Björn skulle återvända till tennisen. Björn var ju trots allt den, tillsammans med Vitas Gerulaitis, som hade initierat honom i konsten att roa sig kungligt och njuta av ett liv i sus och dus ute på touren. Och McEnroe uppförde sig alltid under matcherna mot Björn, helt enkelt, skriver han själv i Serious, därför att han respekterade sin motståndare för mycket för att tillåta sig att spåra ur och skälla på domaren. Hur kunde människan sluta spela tennis? Han var ju bara 25 år gammal! Jaja, han kanske ”bara” var nummer två i världen, men en solklar tvåa som hade slagit Connors hur många gånger som helst i rad, och i de stora turneringarna kan vad som helst hända, skriver McEnroe. Han själv kunde ha en dålig dag och åka på en förlust före finalen, så Björn kunde ställas mot någon annan. Ingenting var på minsta vis förutbestämt. Att bara ta sitt pick och pack och lämna scenen när han fortfarande var så nära förstaplatsen i världen verkade vara rena galenskapen. Men samtidigt som han konstaterar detta, lanserar McEnroe en alternativ teori. Björn höll helt enkelt på att få spader. Han hade inlett sin karriär så tidigt och hade varit så framgångsrik, vilket dels gjorde honom uttröttad och uttråkad nu när han inte längre var nummer ett, dels hade det gjort honom till den första spelaren i tennisens historia som hade råd att dra sig ur touren vid så unga år och leva på de pengar han hade spelat ihop och de ackumulerade reklamintäkterna. Hans tennisliv hade blivit så till den grad inrutat, något som förstärktes av hans vidskepelse – allt skulle upprepas på precis samma sätt, år ut och år in, samma hotell, samma måltider, samma bil, samma rutt

18


till arenan, samma turtröja i finalen, et cetera in absurdum. Men nu hade han, som sagt, fått smak på ett annat liv, i hög grad tack vare den legendariske festprissen Gerulaitis, Björns närmaste och kanske ende verklige vän på touren. Det var kvinnor och party natten lång. Björn hade, berättar McEnroe, börjat unna sig detta i små portioner i samband med jippobetonade uppvisningsmatcher på olika ställen i världen, men däremot aldrig när det handlade om regelrätta tävlingar där viktiga rankingpoäng stod på spel. Och nu när det eviga träningsharvandet, det regelbundna sovandet och den stränga dieten framstod som alltmer frånstötande, var det annat som lockade desto mer. Björn Borg är, skriver McEnroe, en utpräglad dubbelnatur, en Jekyll/ Hyde-figur: å ena sidan en asketisk munknatur med unik viljestyrka och förmåga att betvinga de egna impulserna och skärma av all distraktion för att kunna uppnå det mål han har ställt upp för sig; å andra sidan är han ”fullständigt vansinnig”, ett partymonster utan dess like, delvis självdestruktiv. Dessutom styrs han i så hög grad av sin stolthet, vilket leder till att om han väl har deklarerat offentligt att han slutar med tennis, så är det av prestigeskäl omöjligt för honom att ändra sig. Det har aldrig, menar McEnroe, varit en enkel sak för Björn att erkänna att han skulle ha begått ett misstag. Redan nu i inledningen bör det kanske tilläggas att den personlighetsmässiga tudelning som McEnroe anspelar på – ett förebildligt agerande i sportsliga sammanhang och diverse smärtsamma haverier i det civila – verkligen inte är något unikt för Björn Borg. Och att det knappast heller är något att förvånas över. Det är viktigt att komma ihåg att sport faktiskt är just sport, visserligen outtömligt intressant i sig, men inte någon metafor för eller något rättesnöre i verkliga livet. Det ena går inte att översätta till det andra, idrottsliga bragder utförs under helt andra villkor än betydande prestationer i yrkesverksamhet av annat slag. Reglerna inom idrotten är tydliga och omedgörliga, till att börja med. Den som vinner flest game i det sista setet, vinner också

19


Det börjar bli en vana: Björn Borg vinner Wimbledon för fjärde gången 1979.


hela tennismatchen. Du måste ta bollen före andra studsen, du får inte slå i nät eller utanför den andra planhalvans linjer, det är egentligen hela saken. Inslaget av brutal men i någon mening rättvis meritokrati är betydande och du kan egentligen bara tala om otur om du råkar bli skadad när du är i ledningen. Det är bara löjligt att säga något annat än att den som spelade bäst vann matchen. I livet utanför idrottsarenan är det mer komplicerat. Du kan vara den som säljer bäst i hela din bransch, exempelvis, men du kan ändå bli ett offer för olika slags kontorsintriger och få sparken samtidigt som din lika inkompetente men fjäskige kollega blir prisad och befordrad. Det finns ingen tydlighet och folk tänjer på reglerna precis hela tiden. Det finns, skulle man kunna säga, ingen rättvisa. Björn Borg menar, eller menade åtminstone medan han var mitt uppe i tenniskarriären, att idrottsmannens lott är hårdare än andras, att pressen han lever under är ojämförlig. Vanliga människor har inte hela världens uppmärksamhet riktad mot sig när de jobbar. Även utövare av konstnärliga yrken kan skatta sig lyckliga, tycker han. ”Förutsättningarna för en målare och en tennisspelare är helt olika”, säger Björn till Gene Scott i boken Mitt liv som tennisspelare. ”Konstnären bedöms inte på samma sätt. Han vinner inte eller förlorar mest varje dag som vi gör: Picasso hade inte 5–3 i matchstatistik mot Van Gogh [sic]. Men jag måste leva med mina 5–3 mot McEnroe och försöka hålla ställningen”. Om detta finns det en del att säga. För det första måste vi nog konstatera att Picasso hade ungefär 888–1 i matchstatistik mot van Gogh, som under sin levnad lyckades sälja en enda målning (enligt belagda uppgifter). Att den senares rykte förbättrades postumt hör väl liksom inte hit. För det andra är det helt sant att den knivskarpa och per definition helt avgörande skillnaden mellan seger och förlust i en viktig tennismatch i praktiken kan vara en fråga om ytterst små marginaler, men tennisspelaren riskerar däremot aldrig att av oklara skäl bli omodern och bortsorterad av nyckfulla smakdomare. Har man, som Björn, vunnit Wimbledon fem gånger i rad så har man. Då står

21


ens namn där i historieböckerna för alltid, och ingen kan hävda att det är orättvist på något sätt. Men det finns ju annat än sport här i livet, kanske någon tycker. Exakt. Men allt det där andra kan vara lika svårt att hantera som någonsin alla hårdservande amerikaner på andra sidan av ett tennisnät. Kanske svårare. Björn Borg har av en av IMG:s agenter en gång kallats för ”den perfekta tennismaskinen”. Det här är historien om den maskinens många fantastiska triumfer inom givna ramar, och om en serie dramatiska haverier ute i en svårnavigerad terräng delvis insvept i dimma. Det här är berättelsen om en fantastisk tennisspelare, Sveriges störste idrottsman genom alla tider och en oändligt fascinerande dubbelnatur: Doktor Björn och Mister Borg. Det var ungefär detta jag ville att John McEnroe skulle skriva i ett förord till den här boken, vilket skulle utgöra en lämplig utgångspunkt för de funderingar kring den intrikata och delvis gåtfulla dubbelnaturen Doktor Björn (som trollband en hel värld med sin exempellösa beslutsamhet och sitt exemplariska uppförande på tennisbanan) och Mister Borg (som – bland annat – gjorde en stor skara fordringsägare mycket ledsna i samband med en spektakulär konkurs, saboterade för sig själv med rättegångar och skandaler och som kraschade ett antal äktenskap och andra relationer) som följer. Så blir det nu inte, men det behövs inte heller. Som tur är har McEnroe alltså redan skrivit och sagt exakt detta i andra sammanhang, och det blir faktiskt sällan roligare när man ber något upprepa gamla uttalanden. Vi har hans djupa och helt rimliga vördnad inför den framgångsrike Doktor Björn, vi har också hans oförstående förundran inför den självdestruktive Mister Borg. Det får bli vår utgångspunkt.


Ett Det var infernaliskt varmt i London under början av sommaren 1976. Över 40 grader mest varenda dag. Ute i Wimbledon, där det som alltid vid den tiden av året spelades världens förnämsta, mest prestigefyllda tennisturnering, hade hundratals åskådare svimmat, enligt vad som sades. Inget regn alls, vilket är synnerligen sällsynt, som alla tennisvänner vet. Tisdagen den 22 juni var hettan närmast löjlig, minns jag. Jag hade rest upp med tåg över dagen från kuststaden Hastings, där jag, 15 år gammal, befann mig på språkresa. Hur jag lyckades få tag på biljett till Wimbledons centercourt minns jag däremot inte, men där satt jag i solgasset, redo att se Björn Borg ta sig an amerikanen Marty Riessen i andra omgången efter att enkelt ha avfärdat britten David Lloyd i den första med 3–0 i set. Lloyd pratade efter den matchen om hur överraskande bra Björn hade servat. Det gick inte att komma åt svensken någonstans. Och det där med serven stämde. Den var bättre. Den var faktiskt ny, en ny rörelse. 1976 var ett speciellt år. Björn hade förlorat i Franska mästerskapen redan i kvartsfinalen – mot italienaren Adriano Panatta, den ende spelare som någonsin lyckades besegra Björn i Paris – vilket gav honom extra mycket tid för att förbereda sig inför Wimbledon. Vilket han själv insåg att han faktiskt behövde göra. Han behövde framför allt serva bättre.

23


Tennis på gräs är någonting helt annat än tennis på grus, som bekant, detta alldeles bortsett från att gräset är ett levande och därmed föränderligt underlag, vilket gör att banorna är helt annorlunda i slutet av en turnering, när de är slitna och den underliggande, hårt packade jorden kommer fram, jämfört med de första dagarnas saftiga grönska. Men rent allmänt är studsen snabbare och flackare, vilket betyder kortare bolldueller, vilket i sin tur betyder att spelarna springer kortare distanser. Du måste ta bollen tidigare, med kortare backswing. Och du måste framför allt serva hårt och säkert, eftersom du måste räkna med att din motståndare kommer att få bra betalt för sin hårda serve – det är trots allt världseliten vi talar om här – och därigenom vinna sina servegame enklare än vad som skulle vara fallet på grus. På en grusbana borrar bollen ner sig i underlaget för en bråkdel av en sekund och studsar mer rakt uppåt, vilket ger mottagaren mer tid att reagera och förbereda sin retur. Om din egen serve inte är ett dödligt vapen, är du sårbar på gräset. Du måste också ha en distinkt, effektiv volley. Det är så du vinner poängen i dina egna servegame (det vill säga: om dina stenhårda servar alls kommer tillbaka), och om du bara förmår lyfta över lösa pastejer kommer din motståndare obarmhärtigt att slå hål på dig där du står framme vid nätet. Allt detta var till otvetydig nackdel för Björn Borg. 1976 var han visserligen seedad som nummer fyra, men ingen människa trodde att han verkligen skulle vara en seriös kandidat till att ta hem titeln. Han var, sade man, en typisk grusspecialist. Hans spel, som byggde på ett fabulöst fotarbete, outtröttlig löpvillighet, stora rörelser och en närmast kuslig bollsäkerhet, tycktes vara perfekt anpassad till det långsamma grusets evighetslånga bolldueller, men närmast definitionsmässigt dödsdömt på gräset där brutal attack ansågs vara det enda gångbara segerreceptet. Och det resonemanget var väl alls inte orimligt. Björn hade uppnått sina stora triumfer på gruset, hade till exempel vunnit Franska mästerskapen redan 1974 som 17-åring, men på gräset var meriterna mindre lysande. Till ingens förvåning, 1975 åkte han ut i

24


kvartsfinalen efter förlust mot slutsegraren Arthur Ashe. Men nu, 1976, skulle det bli andra bullar. Och framför allt skulle det organiseras noggranna och målmedvetna förberedelser. Björns tränare, Lennart Bergelin, hade tidigare uttryckt frustration över att hans adept kom sliten och med alltför lite tid till grästräning till Wimbledon. Och det kanske inte är så konstigt; även om Björn bara var knappt 20 år, hade han redan tagit för vana att vinna Franska mästerskapen på Roland-Garros i Paris, vilket gjorde att tiden för grästräning krympte drastiskt. Att Björn dessutom var pigg på att spela lukrativa uppvisningsmatcher under den knappa tid som faktiskt fanns, gjorde inte saken bättre. Kanske var det en del av förklaringen till att resultaten i London ännu inte på långa vägar matchade dem i Paris, dit Björn brukade anlända efter en väl genomförd grussäsong. Han hade inte givit sig själv den tid och de förutsättningar som krävdes för att han skulle kunna konkurrera med de allra bästa på gräs. Att det till slut blev som det blev, var i viss mån Guillermo Vilas förtjänst. Hans team var ute efter idealiska gräsbanor i Londonområdet för att noga preparera honom för Wimbledon. Vad man skakade fram åt honom var The Cumberland Lawn Tennis Club i Hampstead norr om centrala London. När Vilas tilltänkta sparringpartner föll ifrån av den ena eller den andra anledningen, gick budet till Björn Borg och Lennart Bergelin. Och de fyra gräsbanorna på den lilla välskötta The Cumberland erbjöd perfekta förutsättningar. Det allra bästa för Björns del var att han här kunde träna även om banorna råkade vara lite regnvåta, vilket man absolut inte fick ute på tävlingsanläggningen, där arrangörerna var snabba att dra över plastskynken så fort det föll en regndroppe för att gräset inte skulle ta skada. Och skulle det ösregna, hade Bergelin för säkerhets skull bokat reservbanor inomhus på Vanderbilt Club; här lämnades ingenting åt slumpen. Faktum är att The Cumberland passade Björn så bra, att han valde att återkomma och upprepa i stort sett samma procedur under alla de år han sedermera spelade i Wimbledon och professionell tennis överhuvudtaget. Det hade

25


i och för sig också en hel del med vidskepelse att göra. Om det var någonting nytt som visade sig fungera, eller bara någon mer eller mindre obetydlig rutin som utfördes i samband med en turneringsseger, var Björn extremt angelägen om att mönstret skulle upprepas så exakt det bara gick: samma sak på samma sätt, inga förändringar alls, år efter år. Träna på The Cumberland, sova och vila i en stor svit med två sovrum och kök på Holiday Inn Swiss Cottage alldeles bredvid, flickvännen och så småningom hustrun Mariana vid spisen, något enstaka restaurangbesök, alltid samma visa efter den första Wimbledontriumfen. När turneringen väl var igång, färdades Björn tillsammans med Lennart Bergelin och Mariana alltid enligt samma rutt, alltid i en Saab (som råkade vara en av Björns sponsorer). Bergelin körde så att Björn inte behövde slösa någon som helst uppmärksamhet på någonting annat än på sin egen tennis och på den match som väntade. Mariana satt i baksätet. Och föräldrarna fick se Wimbledonfinal ojämna år och Parisfinal jämna, eftersom det ansågs tursamt, eftersom det sammanföll med hur det råkade bli i samband med de första turneringssegrarna. Mamma Margaretha skulle äta godis under finalen för att inte bädda för otur. Det finns en anekdot om hur hon i en final mot Roscoe Tanner 1979 spottade ut sitt godis när Björn hade tre matchbollar eftersom hon då trodde att allt var klappat och klart och att hennes godis hade gjort sitt, varpå Björn raskt förlorade tre poäng i rad, vilket fick Margaretha Borg att leta rätt på karamellen där den låg på golvet i spelarnas loge och stoppa in den i munnen igen. Vilket var allt som behövdes: Björn vann raskt två bollar och därmed hela finalen och hela turneringen. Till saken hör att Bergelin var minst lika vidskeplig han och berömd för ett par turlångkalsonger med tigrar på. På gräsbanorna på The Cumberland kunde Björn nöta på alla de små och lite större detaljer som behövde förbättras i lugn och ro, timme ut och timme in, utan att bli störd av någon eller någonting. Och i första hand gällde det alltså serven. Det handlade i första hand om att justera fötternas position och att ändra uppkastet för en framflyttad

26


bollträff, vilket gör att man får kroppstyngden med sig i slaget, vilket i sin tur ger ett bättre klipp, mer kraft, högre fart och en naturlig rörelseriktning framåt i banan. Minst två timmar om dagen tränade Björn bara på sin serve. Det är närmast outhärdligt enformigt. Även Vilas tränare, rumänen Ion Țiriac, var missnöjd med sin spelares serve. Därför försökte han med varje medel vässa den samtidigt som Björn nötte på sin. Nötandet var dock nödvändigt. På grus ansågs Björn vara i princip oövervinnerlig, trots Panattas bedrift i Paris. Ungraren Balázs Taróczy tränade ofta med Björn, som besegrade honom två gånger i Franska mästerskapen, trots att Taróczy då upplevde att han själv spelade på sin allra högsta nivå. ”I mina ögon var Björn som en gud”, sade han. ”Jag hade bara otur som fick möta just honom! Han var verkligen för bra, plus att jag, precis som alla andra, hade så mycket respekt för honom. Även om han spelade dåligt, så tror jag inte att jag skulle ha haft en chans. Borg hade en känsla av att han skulle vinna på något sätt alldeles oavsett vad som hände.” Men denna förkrossande överlägsenhet på det långsamma underlaget gjorde inte att Björn sågs som en given vinnare på Wimbledons gräs, tvärtom! Många har vittnat om hur han under de första träningspassen på det nya underlaget såg ut som en nybörjare. Chris Bradnam, tränare på The Cumberland från 1994, har berättat om hur gamla klubbmedlemmar – glada amatörer – brukade sitta och på allvar värdera sina egna chanser mot Björn Borg. De bedömde inte sällan att de skulle klara sig rätt hyfsat, så till den grad illa spelade alltid Björn under de första dagarna efter ankomsten från Paris. Han var helt enkelt förfärlig och spred bollarna överallt. Men om man satt kvar ett tag och iakttog träningen, kunde man också se hur han stadigt förbättrade sig märkbart för varje timme som gick. Det var helt enkelt bara en fråga om ett hårt jobb som måste göras och en vilja att underkasta sig också de mest monotona drillarna – som serve efter serve efter serve i flera timmar.

27


John Lloyd, framgångsrik tennisspelare (länge gift med den topp­ rankade damspelaren Chris Evert), har sagt: ”Det var lustigt med Björn på så sätt, att när man såg honom gå in i turneringen så var han som en maskin, och ändå så var han så dååååålig under de första tre eller fyra dagarnas träning på gräs. När jag antydde det här, så ­trodde folk att jag gick på droger. Han fick inte till sin bollträff, så man ­tänkte ’Fan, jag skulle mer än gärna möta honom i första omgången’. Han behövde tid för att ställa om sin teknik från grus till gräs. En kille som McEnroe eller Henman går ut på gräset och det tar bokstavligen inte mer än några minuter för dem att anpassa sig. För mig på min nivå tog det bara mellan fem och tio minuter. Jag förstår att studsen är lägre, jag vet att man måste använda kortare racketrörelser och att man måste följa med längre i bollträffen. Lätt som en plätt. Fast det var inte på det sättet för Borg. Han var tvungen att arbeta enormt hårt under sin träning, men det var sådan han var.” Allt detta nötande gav, som sagt, resultat – som så ofta i Björns fall. Han var beredd att träna hårdare och mer än någon annan, och hans fysik var exemplarisk. Hans motståndare i första omgången, David Lloyd, hade naturligtvis den största respekt för svensken, som ju vid det här laget redan var mästare på Roland-Garros grus två gånger om. Men det här var gräs, och Lloyd betraktade sig själv som en hyfsat duktig grässpelare och trodde sig ha en god chans att avancera till andra omgången. Men han hade alltså ingen chans alls. ”Allt jag kommer ihåg”, sade han efteråt, ”är att varje gång jag hade en viktig poäng att spela i hans serve, så slog han hela tiden in sin förstaserve. Boff! Den gick rakt in i hörnet. Han hade en otrolig förstaserve. Den var tung och med oerhört låg felprocent. Om man analyserade hans spel, så kunde han ju i början knappt slå en volley, men nu kom han på nät efter att ha slagit grundslag som drog ut en långt utanför banan, och allt han behövde göra var att peta bollen över nätet.” Men allt detta servande hade också ett pris. 1976 var året då Björn – efter att dessförinnan ha försökt tre gånger

28


som senior – definitivt knäckte gräskoden, vilket John Lloyds något överoptimistiske bror David alltså blev den förste att konstatera. I och med deras match i första omgången inleddes en makalös segersvit som inte skulle brytas förrän drygt fem år senare, han vann 41 matcher i rad, vilket är närmast ofattbart. Många gånger var han fruktansvärt illa ute, men han var envis och uthållig som få och vägrade att förlora; gruskungen etablerade sig även som gräskung. Han gjorde de justeringar som var nödvändiga i sitt spel, förbättrade de slag som behövde förbättras; men samtidigt förblev han sin egen spelstil trogen i allt väsentligt och förändrade därmed hur en hel tennisvärld såg på grässpel. Han visade att det gick utmärkt att vinna poäng från bakplan även på gräs, att det gick utmärkt att bygga ett vinnande spel främst på säkerhet. Det var fortfarande fotarbetet och den överlägsna fysiken som gav honom hans överläge och som han vann de jämna matcherna på. I och med sin snabbhet hade han i regel flera möjliga alternativ när det gällde att välja slag. Och i och med sina snabba fötter kunde han stå långt bakom baslinjen när han tog emot motståndarens serve och ändå hinna med att täcka upp alla vinklar. Dessutom klarade han, mycket tack vare att han var så exceptionellt vältränad, av att spela match när han måste även om han var skadad. Han var, som en av läkarna på touren sade, ”inte skör. Han var en hårding”. Vilket skulle visa sig, gång efter gång – inte minst det här året då allt flöt så till synes enkelt. Nu var det alltså dags för andra omgången, Björn Borg mot amerikanen Marty Riessen. Jag minns suset som gick genom publiken då Björn gjorde entré på banan. Även om han ännu inte var kejsare på Londons gräs, hade han gjort en hel del väsen av sig under föregående år. Eller rättare sagt: andra hade gjort väsen runt omkring honom. Framför allt tonårstjejerna. Med sitt långa hår och sitt inåtvända, outgrundliga leende bjöd han på någonting nytt i den förhållandevis farbroderliga och fyrkantiga tennisvärlden när han gjorde debut som nybliven 17-åring 1973. Han fick smeknamnet ”Teen Angel”, och den extas i vilken han försatte hundratals engelska skolflickor kallades

29


”Borgasm” av vitsiga rubrikmakare. ”A Star is Bjorn” löd en annan rubrik. Det blev tumult kring alla hans matcher, bänkar vältes, blomrabatter trampades ned, poliskonstaplar ryckte in och vid ett tillfälle fick en av dessa sin hjälm avputtad. Flickorna skrek och tidningarna skrev. Det betydde att tävlingsledningen snart nog blev klar över att han drog stor publik till sina matcher, som därmed krävde ett betydande mått av bevakning, vilket innebar att man inte längre kunde lägga någon av hans matcher ute på de mindre sidobanorna, då skulle det bli totalt kaos. Att han bojkottåret 1973 förlorade i kvartsfinal mot den brittiske nätspringaren Roger Taylor, att han året därpå åkte ut mot egyptiern Ismail El Shafei redan i tredje omgången (och i raka set dessutom), och att det 1975 tog slut mot Arthur Ashe, också det i kvartsfinal – det spelade ingen som helst roll. Hajpen levde sitt eget liv, skolflickorna trängde på för en autograf oavsett om Björn vann eller förlorade. Nu, 1976, var det redan sedan länge en stor affär närhelst Björn spelade match i Wimbledon. Det är suset från denna närmast elektriska spänning jag hör när Björn Borg, iförd sin kritstrecksrandiga Fila-mundering, och Marty Riessen gör entré på centercourten. Att Björn skulle besegra Riessen var väl i sig inte helt sensationellt. Det hade han gjort förut. I Wimbledon också, 1975, den gången dock med hyfsat jämna siffror (3–1 i set). Men nu är det någonting helt annat, Björn liksom bara går in på banan och städar bort sin motståndare: 6–2, 6–2, 6–4. Han ger alltså bort sex game på hela matchen, ett mindre än i första omgången. Riessen försöker envetet attackera, han har inget annat spel, men Björn slår hela tiden hål på honom, passerar honom, flyttar runt honom och tröttar ut honom. Det är inte ens någon kattens lek med någon råtta, för här finns ingenting lekfullt alls; det är rätt och slätt en kusligt effektiv avhyvling. Marty Riessen säger själv: ”Jag kände Björn eftersom vi spelade tillsammans för The Cleveland Nets i World Team Tennis league. Lagen med sex spelare, tre män och tre kvinnor, var knutna till olika städer

30


över hela USA, och matcherna bestod av två singlar, två dubblar och en mixed dubbel. De manliga spelarna i Cleveland var Björn, jag själv och Bob Giltinan från Australien, och mitt bestående minne av Björn är att han ville träna fyra timmar i sträck – och Bob och jag var tvungna att dela upp den tiden för att hålla jämna steg med honom, två timmar var, direkt efter varandra utan någon paus. Det var inte något vanligt träningsupplägg, men så var inte heller Björn någon vanlig spelare.” Riessen var en av de många framstående spelare – den stackars Vitas Gerulaitis var en annan – som aldrig lyckades besegra Björn i en tävlingsmatch. Efter matchen samlar en oberörd Björn ihop sina pinaler och lämnar banan. Man får anta att han tar sig så snabbt som möjligt tillbaka till hotellet för att där utsätta sig för Bergelins omtalat hårdhänta massage, äta en biffstek med sallad och sedan tillbringa tiden fram till sängdags på rummet bakom fördragna gardiner. Det vill säga: om han inte tycker att han behöver träna ett pass eller två, eftersom matchen inte tärde nämnvärt på hans krafter. Vägen till framgång stavas rutiner, rutiner … Och vem kan idag bestrida detta? Även matchen i den tredje omgången, mot australiensaren Colin Dibley – som hade vunnit en dubbelturnering tillsammans med Björn i Australien 1974 – blev en förhållandevis behaglig resa i den tryckande värmen: återigen 3–0. Björn slog in 15 serve-ess, slitet på The Cumberland betalade sig. Dibley vittnar om samma upplevelse som den David Lloyd hade: ”Jag var riktig nöjd med att ha honom i lottningen 1976. Jag kände inte att han, i det här läget, var tillräckligt bra för att slå mig på gräs. Jag servade bra. Jag kände att jag spelade helt ok, men jag förlorade mot honom i raka set. Jag tror inte att jag någonsin på gräs förlorade mot någon som stannade kvar på baslinjen före den här matchen.” Dibley säger vidare att de flesta toppspelare under den här perioden var bättre på grus än på gräs, och att det inte fanns några spelare som var storartade på bägge underlagen. Och det stämde kanske, till dess att Björn visade hur man spelar grustennis deluxe på gräs.

31


Finalparet i Wimbledon 1976: den unge Björn Borg och den favorittippade rumänen Ilie Năstase.

På väg framåt: Björn Borg tar grustennisen till gräset.


I fjärde omgången väntade amerikanen Brian Gottfried, som under sin mycket gedigna karriär (ett år senare låg han trea på världsrankingen) lyckades besegra svensken två gånger (mot nio förluster). Där och då hade Gottfried inte skuggan av en chans: 6–2, 6–2, 7–5. Björn servade bra, rörde sig bra, returnerade bra; han gjorde exakt vad som behövdes. Ändå spelade han den här matchen skadad. Bergelin hade försökt att få den uppskjuten, utan att lyckas. Det var en överbelastad magmuskel som – efter det eviga nötandet med serven – smärtade så intensivt att Björn inte ens kunde vända sig i sängen utan svåra plågor. Hur skulle han kunna spela åttondelsfinal i Wimbledon? Nu var goda råd inte bara dyra (nåja), utan dessutom förknippade med vissa risker. Kvällen före match var fylld av oro. Bergelin var allt annat än förtjust i tanken på att använda smärtstillande injektioner, men så fick man kontakt med en läkare ute på stan som försäkrade att det inte fanns några allvarliga risker för framtida men. Varför Björn bestämde sig för att de skulle chansa. Det var helt enkelt skarpt läge. Till Sune Sylvén, en gång i tiden Svenska Dagbladets sportchef, sade han långt efteråt: ”Jag hade knappast gjort samma sak i ett mindre sammanhang. Men Wimbledon slår ju allt, och jag tänkte att det här kunde vara min verkligt stora chans att vinna det största av allt. Det kunde ju också ha varit den enda chansen. Den kanske aldrig skulle komma tillbaka. Jag hade grämt mig om jag inte försökt. Det var bara att gå på.” Och på gick det. Som på räls. Trots allvarlig skada. Björn bara vann och vann, i raka set dessutom. Mosade allt motstånd, slog tillbaka alla attacker. Ändå var det som att ingen riktigt trodde att det kunde hålla hela vägen. Visst, han hade förbättrat sin serve, men hans spelstil var i grunden densamma, lämpad för det långsamma gruset. Snart skulle det roliga därför dessvärre vara över, menade såväl mer eller mindre självutnämnda experter som andra spelare. Skulle det möjligen vara den lynnige, rumänske bollbegåvningen Ilie Năstases år den här gången? Han hade ju förlorat en oerhört jämn och spännande final

33


mot den hårtslående gentlemannen Stan Smith (som gav namn åt de minimalistiskt vita Adidasskor som med jämna mellanrum upplever en renässans bland ständigt nya generationer av unga människor som sannolikt har rätt dimmiga begrepp om vem denne Stan Smith faktiskt är) 1972 med 7–5 i femte och avgörande set. Năstase gjorde nu bra ifrån sig på sin halva av lottningen och såg ut att ha goda chanser att nå finalen. Och i så fall var det just ingen som trodde att den unge grovjobbaren från Sverige skulle utgöra något allvarligt hot mot den titel som många unnade rumänen, detta trots – för vissa kanske tack vare – att hans upptåg och pajaskonster ofta testade domarnas och motståndarnas tålamod mycket hårt. Då, om inte förr, skulle Björn Borg möta sin överman på gräs. Och om inte Năstase, så fanns alltid den hårtslående amerikanen Jimmy Connors, som vann 1974 och som var revanschsugen efter att ha förlorat finalen 1975 mot Arthur Ashe. Det här med Björn Borg var skojigt och intressant, men det skulle aldrig hålla. Dessutom var han ju alltså skadad, vilket alla skrev och talade om. Bergelin var inte helt lycklig och visste inte riktigt vilket ben han skulle stå på: ”Jag hatar det här med att spela på sprutor, men vi har ju chansen nu och den måste vi helt enkelt ta.” Efter matchen mot Gottfried väntade en kvartsfinal mot träningskompisen och rivalen – åtminstone inledningsvis – Guillermo Vilas från Argentina, killen som han hade stått och servat med på The Cumberland i två veckor, en annan långbollare som på många sätt liknade Björn och som också hade uppnått sina främsta resultat på långsammare banor. Vilas var den spelare på touren Björn mötte flest gånger av alla, i hela 23 tävlingsmatcher. Han var också en spelare som Björn med tiden lärde sig att läsa, och som han så småningom helt enkelt slutade att förlora mot. I intervjuboken Mitt liv som tennisspelare säger Björn att ”Guillermo är inte lika snabb som McEnroe, Gerulaitis, Connors eller jag själv. Men annars spelar han och jag en likartad tennis, förutom att jag gör de flesta sakerna lite bättre än vad han gör.” Gott självförtroende, alltså. Men vad ska man säga om det? Inte

34


omotiverat. Björns plusstatistik blev till slut så överväldigande som 18–5, och han vann över Vilas i nästan alla viktiga finaler. Och just därför att de var så lika, och därför att Björns fysik och bollsäkerhet trots allt var ett par snäpp vassare, var Vilas inte någon han tänkte förlora mot i det här skedet av världens mest prestigefyllda tennis­ turnering. Han upplevde dessutom att han hade ett psykologiskt övertag på den tre år äldre Vilas, berättade han efteråt. Formen var fantastisk. Och det blev aldrig spännande i den här matchen heller: 6–3, 6–0, 6–2. Så stora siffror ska det egentligen inte kunna bli i en kvartsfinal. Att matcherna var så korta, blev också något av en nödvändighet på grund av skadan, eftersom de tre injektionerna bara verkade under några timmar. För att säkert kunna genomföra hela matchen utan smärtor, var Björn tvungen att avverka sin motståndare hyfsat snabbt. Under matchen mot Vilas kände Björn ingen smärta alls. Där­emot efteråt: ”Jag led i sex dagar.” Det gick alltså utmärkt att spela match på sprutor, men räkningen kom, som Björn själv sade, efteråt. Efter Wimbledon unnade han sig tre veckors vila, och när han sedan skulle återuppta träningen igen inför en Davis Cup-match för Sverige, gick skadan upp igen och han blev tvungen att ställa in. Han var inte fullt återställd förrän två månader senare, lagom till US Open. Tennis på högsta nivå har väldigt lite med någon enstaka motionstimme då och då att göra, det är otroligt ansträngande med matcher som drar ut över flera timmar och hela tiden kräver maximal intensitet eftersom det är så små marginaler som avgör vem som vinner och vem som förlorar av två topptrimmade atleter. Några ögonblicks oskärpa och du tappar ditt servegame, vilket sedan kan vara omöjligt att reparera, och där försvann ett set. Det innebär att spelarna i toppskiktet hela tiden balanserar på gränsen till överansträngning och smärtor. Ett helt kapitel i Andre Agassis memoarbok Open domineras av just den smärta som följer av att ligga på den högsta nivån, all den massage som han behöver för att överhuvudtaget kunna fungera. Elitidrott är inte detsamma som friskvård.

35


Tennis på den allra högsta nivån handlar också mycket om rädsla och om en förmåga att koppla bort allt som stör koncentrationen, allt det som har varit fram till nu och allt som inte är den poäng som ska spelas exakt just nu. De flesta är rädda någon gång – för att helt plötsligt inte kunna prestera på toppen av sin förmåga, för att motståndaren ska hamna i zonen och höja sitt spel och aldrig missa någonting, för att misslyckas och göra bort sig inför publik – men då gäller det att komma över det omedelbart och att absolut inte visa det. ”Är man rädd förlorar man. Man måste helt enkelt ha mod och det har förstås med självförtroende att göra”, skriver Björn (eller pratar in i Henning Sjöströms bandspelare) i Till hundra procent. Björn Borg visade aldrig någon rädsla, han blickade stint ner på sina skor och körde på. Och här kommer vi in på det som skiljer de allra bästa spelarna från dem som rent tekniskt spelar lika bra, och som på träning kan se nog så skrämmande ut, men som inte riktigt lyckas ta de sista stegen upp till toppen. Det kan också vara en fråga om dagsform, om vem av två mästare som ska gå segrande ur en oviss kraftmätning och erövra en åtråvärd titel, medan motståndaren får trösta sig med att nederlaget var hedersamt. Det kan mycket väl vara en fråga om mod och rädsla, någon visar ett mod i ett avgörande ögonblick, ett mod som skrämmer motståndaren och eroderar ett självförtroende som borde vara på topp men som kan vara sårbart. Det exempel jag själv minns allra tydligast är semifinalen i US Open 2011 mellan Roger Federer och Novak Djokovic. Federer har vunnit de båda första seten 7–6, 6–4, Djokovic de båda följande med 6–3, 6–2. I femte och avgörande set har Roger Federer åter samlat ihop sitt spel, ryckt åt sig ett försprång, och vid ställningen 5–3 har han möjligheten att själv serva hem matchen. Han är koncentrerad, gör det han ska, sätter Djokovic under press med distinkta servar. Den amerikanska tv-kommentatorn siar om att Djokovic nu måste chansa och gå i förväg på Federers förstaserve, det är enda chansen att undvika ett ess. Vid ställningen 30–15 är förstaserven för lång, men Djokovic slår

36


en backhandretur i nät, och därmed har han två matchbollar emot sig. Nu talar kommentatorn om vilken episk match det har varit, att Djokovic har gått in i en emotionell och fysisk vägg och att Federers små tvillingar en gång kommer att få höra talas om vilken bragd pappa utförde just den här dagen. Och vad händer på matchboll nummer ett? Jo, Djokovic går tidigt ut mot sitt forehandhörn, möter Federers flacka förstaserve med en stenhård, helt otagbar retur diagonalt tvärs över banan. Han bara drar till utan att tveka ett ögonblick. Federer hinner inte reagera, står bara och tittar efter bollen. Och sedan är matchen över. Det vill säga: Federer har fortfarande en matchboll kvar, men plötsligt har han tappat hela sitt spel. Han slår en enkel forehand i nätkanten och ut, så är bägge matchbollarna borta. Snart nog har Djokovic breakboll, varpå Federer förlorar gamet med ett dubbelfel. Och sedan är det klart. Federer vinner inte ett game till, han förlorar i praktiken matchen när han fortfarande själv har matchboll. Eller förlorade han faktiskt ännu tidigare, det vill säga: året innan då de båda också möttes i semifinal, då Federer också hade två matchbollar i avgörande set, då Djokovic också räddade den första med exempellöst aggressivt spel och en hårt vinklad drivevolley, den gången i egen serve? Och när förlorade Federer egentligen 2019 års Wimbledonfinal mot Djokovic, där han också hade två matchbollar i femte set och tappade? Det är inte så dumt att gå ut med känslan av att vara oslagbar och att inget läge är omöjligt att vända. Den amerikanske författaren David Foster Wallace funderar i en essä som egentligen handlar om tennisspelaren Tracy Austin om vad som skiljer ut det lilla fåtalet verkligt stora idrottare från alla de andra, en fråga som de största stjärnorna sällan själva kan besvara, en fråga han själv var besatt av och som drev honom att köpa och läsa den ena sportmemoaren efter den andra, bara för att varje gång bli bittert besviken över allt resultatrabblande och alla intetsägande klichéer. Han har just läst Austins spökskrivna memoarbok och är ännu frustrerad över att hon skriver sämre än vad hon spelar och inte

37


alls kan förmedla vad det var som gjorde henne till en vinnare (och han minns sina egna skräckslagna tvångstankar vid avgörande moment under den egna tenniskarriären på lägre juniornivå). Det är ingen slump att stora idrottare ofta kallas för naturbegåvningar, skriver Wallace, eftersom de har förmågan att vara totalt närvarande när de uppträder på banan. De kan på något sätt tjuvkoppla sig förbi hjärnans medvetna och ofta hämmande verksamhet och istället koppla in ett turboaggregat av instinkt, muskelminne och ren viljekraft. De riktigt stora stjärnorna kan göra detta också under hårdast tänkbara tryck, när precis allting står och väger och när det förhatliga nederlaget börjar te sig som oundvikligt. De kan motstå de distraherande krafter som knäcker alla oss vanliga dödliga. Hemligheten är denna kusliga tomhet. Det som rör sig i huvudet på de allra största idrottsstjärnorna i de avgörande ögonblicken är – absolut ingenting. En sådan stjärna var – Wallace nämner honom också vid namn – Björn Borg. Det normala vore att bli vettskrämd inför en semifinal i Wimbledon mot amerikanen Roscoe Tanner, som hade världens hårdaste serve och inte kallades för ”Bullet Man” utan anledning. Han servade så hårt att den vajer som håller nätet uppspänt gick av en gång under en match (mot Björn Borg i US Open, för övrigt). Tanner själv trodde att han skulle vinna; Björn var ju en grusspelare. Björn själv började tro på att han faktiskt kunde vinna hela turneringen, och han var nöjd med att stöta på Tanner istället för Connors i semifinal. Visserligen servade Tanner hårdare än någon annan, men Björn hade å andra sidan ett bättre fotarbete än någon annan och hade bättre förutsättningar än de flesta att returnera de projektiler som Tanner avfyrade mot ­honom, och det är med säkra, svåråtkomliga servereturer man vinner matcher på gräs. Dessutom kunde man räkna med att Tanner skulle missa mer än vad Connors skulle göra. Av de fyra kvarvarande spelarna – Björn Borg, Roscoe Tanner, Ilie Năstase och Raúl Ramírez från Mexiko – var pressen och expertisen ense om att Björn hade de minsta segerchanserna. Han skulle till att börja med inte ha mycket att hämta

38


mot Tanner. Och det blev visserligen den jämnaste matchen hittills för Björn i denna upplaga av Wimbledon, men han släppte inte ett set nu heller: 6–4, 9–8, 6–4. Det blev ungefär som han själv trodde: han själv spelade säkert på alla viktiga poäng, medan Tanner missade, ibland grovt, som när Björn hade setboll i tiebreak i andra set och den lite klunsige Tanner rörde sig så illa på en lobb från Björn att han fick den på ena foten. På andra halvan vann Năstase relativt bekvämt över Ramírez, också med 3–0 i set, och därmed fick rumänen, trots Björn Borgs exempellösa framfart med idel segrar i raka set, axla favorittrycket i finalen. Det var många som både trodde och önskade att den ökände bråkstaken skulle få kröna sin karriär med en Wimbledontriumf. Björn var redan historisk, åtminstone i ett svenskt perspektiv, eftersom han var den förste från vårt lilla land som tog sig hela vägen till final i den största herrsingelturneringen av dem alla. Men han hade nu definitivt segervittring och tänkte inte nöja sig med någon hedersam finalförlust. Och dessutom: Björn var inne på en fantastisk resa uppåt och framåt, han var ung och det här var hans första men rimligen inte sista chans att vinna Wimbledon. Han kunde spela avslappnat och helt utan press, bortsett från den han satte på sig själv. För den tio år äldre Năstase var läget det exakt motsatta. Så sent som i juni 1974 var han rankad som nummer ett i världen, och så sent som 1975 hade han utklassat Björn i Mastersfinalen (i Stockholm av alla ställen) med 6–2, 6–2, 6–1. Alltså var han dels tvungen att bära det tunga favorittrycket, dels var det här kanske (och så blev det också) hans sista chans att spela hem den förnämsta och så hett åtrådda titeln. Hettan och torkan har nu gjort underlaget så hårt packat att bollarna studsar högre än vad de annars gör på gräs. Vilket i sin tur betyder att en hård serve betyder mindre och bollsäkerhet mer än annars. Kvällen före finalen har Bergelin sagt offentligt att Björns skada är så allvarlig att det inte är helt säkert att han faktiskt kommer till spel. Men det gör han. Med en generös dos cortison injicerad i sina smärtande

39


magmuskler. Innan de båda spelarna gör entré på banan, kan man se hur Björn står och gnider in sin nyinjicerade mage med salva. Det är tyst och spänt i det lilla trånga omklädningsrummet, och det finns ingen möjlighet för de två finalisterna att undvika varandra. Det enda de överhuvudtaget talade om var vilken sida av domarstolen de ­skulle välja – annars tystnad. ”Det gick inte”, skriver Ilie Năstase i den självbiografi – Mr Nastase – som kom ut i hemlandet Rumänien 2006 och på engelska några år senare, ”att avgöra om Borg var nervös eller inte. Jag antar att han måste ha varit det, men vem vet? Han kallades ju trots allt för Ismannen. Fast jag måste erkänna att jag var nervös.” Năstase hade många beundrande smeknamn för Björn. Ett av dem – förutom Ismannen – var ”Marsmänniskan”, detta eftersom svensken alltid uppträdde så kolugnt att det i omklädningsrummet efter en match inte gick att se om han hade vunnit eller förlorat: ”Han kom in, skalade av sig den där tajta Fila-munderingen som han hade på sig, vek ihop kläderna i en prydlig liten hög, och vaggade iväg bort till duschen med den där rullande gångstilen. Han var helt utan känslor, som det verkade, medan jag själv slet av mig kläderna och trampade iväg till duschen med alla kläder och racketar i en enda röra bakom mig, om jag hade förlorat, pratande med och ibland skrikande åt vem som än råkade finnas inom hörhåll.” Det är fortfarande surrealistiskt varmt, enligt uppgift 41 grader på centercourten. Det är så varmt så att linjedomarna får tillåtelse att ta av sig sina kavajer, vilket är något oerhört under en turnering som så till den grad håller på sina traditioner. Båda börjar trevande, men efter en backhandpassering går Björn upp till breakboll i första gamet. Năstase lyckas dock serva hem gamet efter vissa besvär och glider sedan snabbt ifrån till 3–0 efter att först ha brutit Björns serve enkelt och därefter hållit sin egen. Björn är ofta framme vid nätet, men ser inte alltid ut som att han riktigt vet vad han har där att göra, rumänen spelar mer distinkt och skaffar sig tre fördelar som innebär breakbollar till 4–0 i Björns andra servegame. Năstase har riktig medvind nu.

40


Svensken vittnar i efterhand om oroliga tankar: ska det här rinna iväg, ska han bli utskåpad igen, förödmjukad, kanske rent av inte vinna ett enda game? Det är då, skriver Năstase, som Ismannen vaknar till liv. Björn lyckas hålla sin serve, bryter sedan tillbaka, och utjämnar därefter ställningen till 3–3 genom att återigen hålla serven. Vad som händer är helt enkelt att Ismannen lyckas hålla huvudet kallt i värmen; han fortsätter att metodiskt följa sin matchplan och minskar sin felprocent till en acceptabel nivå. Han fortsätter hålla sin egen serve, han bryter Năstase igen vid ställningen 4–4 och vinner setet med 6–4. Det ser prekärt ut för en stund, men lugnt och metodiskt manövrerar sig Björn ut ur svårigheterna. Vad som helst hade kunnat hända om jag hade vunnit första set, skriver Năstase. Men det gjorde han alltså inte. Ingen spelare tog ett set av Björn under hela turneringen. Năstase får just inget betalt för sin serve längre, de studsar högt och Björn hanterar dem ganska enkelt. Björn springer och springer i hettan utan att visa några tecken på trötthet. Năstase börjar uppträda alltmer tvehågset, utan självförtroende. Björn har svar på allting. Det händer att rumänen visar sin frustration, man kan då och då höra några svordomar, men på det hela taget uppför han sig klanderfritt, precis som en annan ökänd bråkstake, antagonisten John McEnroe, senare skulle göra i sina matcher mot Björn. Det fanns helt enkelt ingen poäng med att vara stökig i matcher mot toppspelare som Rod Laver, Stan Smith, Ken Rosewall och Björn Borg, skriver Năstase: ”Det skulle inte påverka dem, och de var hur som helst alldeles för bra. Jag skulle aldrig ha slagit någon av dem om jag förutom att jag måste spela min bästa tennis dessutom höll på och spexade. Och jag är säker på att de skulle ha tänkt: ’Det kommer att bli tufft att slå den där jäveln, men vilken njutning när jag väl gör det.’ Men en del killar gick att påverka ganska enkelt med de saker jag gjorde, och jag visste att jag hade lyckats krypa innanför skinnet på dem innan vi ens hade spelat en boll.” Till dessa killar hör alltså aldrig Björn, som själv inte rör en min på banan eller visar någon känsla av något slag, nu eller någonsin, med

41


något litet undantag som bara bekräftar regeln. Han omvandlade sig till en isman på planen, det var ytterst medvetet, vilket framgår i Till hundra procent: ”Jag visade aldrig någonting för motspelaren. Han såg aldrig vad jag kände eller vad jag tyckte, hur jag egentligen var på tennisbanan. Jag visade aldrig hur jag kände under vissa poäng. Det gjorde ofta mina motspelare nervösa. Men inom mig så var jag vansinnig ibland. Jag ville slänga racketar, skrika – jag är ju precis som vem som helst. Jag har starka känslor men jag tror att det är viktigt att inte visa dem. Den som, som sagt, fick stå ut med all min ilska efter matcher eller på träningen var ju Lennart. Han fick verkligen ta mycket.” Björn vinner andra set enkelt och behändigt med 6–2. Vid ställningen 5–4 i tredje set servar Björn för matchen. Och titeln. Publiken stöttar Năstase, vill inte att matchen ska ta slut så snabbt. Björn har använt kylspray på sin mage under varje sidbyte, men servar hårt och stabilt, till synes utan några besvär alls. Han går fram till matchboll, men blir passerad och tappar gamet, släpper upp Năstase till 5–5. Men det betyder inte att Björn har börjat darra på manschetten, bara att han möter ett oerhört kvalificerat motstånd och att Năstase nu kämpar för sitt liv. Spelarna följs åt till ställningen 7–7 (det här var när man spelade ett eventuellt tiebreak först vid 8–8). Då bryter Björn till 8–7, och när han så återigen har matchbollar i egen serve, gör han inget misstag utan placerar bollen hårt och säkert ute i backhandhörnet, varpå Năstase returnerar i nät. 9–7 i tredje set. ­Finalseger. På en timme och 50 minuter. Och därmed är det alltså klart, det som ingen människa trodde var möjligt för bara några dagar sedan, med en överlägsenhet som saknar motstycke i modern tennishistoria. En svensk 20-åring vinner sju raka matcher och 21 raka set i Wimbledon, tennisens absoluta finrum. Björn tar liksom sats med racketen, snurrar den ett varv och kastar sedan iväg den upp i luften med all kraft. Här kommer alla känslorna på en och samma gång. Ismannen kan inte hålla tillbaka glädjen och stoltheten – och lättnaden – när den stora anspänningen

42


Wimbledon 1976: Triumfens รถgonblick.


släpper, han gömmer ansiktet i händerna för några ögonblick, skjuter upp svettbandet högt över hårfästet, ser bortkommen ut. Han har haft en plan för precis allting – utom det här. Năstase hoppar över nätet och kramar om sin tio år yngre överman. Fotograferna strömmar in på banan och omringar den nye mästaren. Det är den 3 juli 1976 och kungen av gruset har nu även erövrat gräset. Ingen kan riktigt ana det ännu förstås, men en fullständigt lysande epok inom tennisens dubbelmonarki har precis tagit sin början. Och regenten kommer, åtminstone enligt Ilie Năstase, från planeten Mars. Han kommer att belönas rikligt, guld kommer att hällas över honom i stora mängder; i och med titeln från Wimbledon blir han hetare än någon annan idrottare för sponsorer och reklamköpare. Han har ett nytt spel och ett nytt utseende; han har avstått från att raka sig under några veckor och är inte längre en skägglös dundergud, utan en (fläckvis) skäggig sådan. Ett fysiskt praktexemplar, en isman, outgrundlig och till synes oövervinnerlig. Sånt går det att göra pengar på. Världen har nu på allvar fått lära känna den kusligt effektive, nästan omänskligt viljestarke och knaggligt karismatiske Doktor Björn, och världen gillade vad den såg. Och varför i all världen skulle den inte göra det? På den efterföljande galan får den nye, unge kungen dansa med årets drottning, segrarinnan i damklassen Chris Evert. De är så stiliga tillsammans. Björn Borg kommer under de följande fem turneringarna att vinna ytterligare 34 raka matcher här i Wimbledon, en glansfull regentperiod som sträcker sig fram till sommaren 1981, och bara förlora en enda.


Foto: Pierre Björk

När han vid 26 års ålder lade racketen på hyllan förstod ingen varför. Topprankad och mitt uppe i en otroligt lönsam karriär kunde alla bara storögt se på när mästaren lämnade planen för gott. Vad var det egentligen som hände? Ren vilja: Berättelsen om Björn Borg är den första djupdykande biografin om en av Sveriges största idrottslegend­arer. Här skildras en komplicerad dubbelnatur som genom enastående viljestyrka förvandlade sig själv till en obesegrad tennismaskin – men som efter en serie katastrofala beslut riskerade att förlora allt han uppnått.

9 789189 087323

Cover_Björn Borg.indd Alla sidor

Berättelsen om Björn Borg

Berättelsen om Björn Borg

Jan Söderqvist är författare, skribent och flitigt anlitad föreläsare. Han har tidigare skrivit fem böcker och blivit översatt till fler än 20 språk. Han är filmkritiker och krönikör i Svenska Dagbladet och är redaktör på Axess Magasin. ­Söderqvist tävlar även i tennis på klubbnivå.

REN VILJA

REN VILJA

Utsedd till Sveriges främste idrottare genom tiderna. Vinnare av Wimbledon fem år i rad. Sex gånger mästare i Franska öppna mästerskapen i Paris. Björn Borgs rekordbrytande triumfer på tennisbanor runt om i världen fick en hel värld att häpna och börja viska om det nästan onaturligt disciplinerade tennisundret från norr.

Jan Söderqvist

Den stora biografin om Björn Borg

Jan Söderqvist

www.bookmarkforlag.se

Bookmark

»Och då är det klart, det som ingen människa trodde var möjligt för bara några dagar sedan, med en överlägsenhet som saknar motstycke i modern tennishistoria. En svensk 20-åring vinner sju raka matcher och 21 raka set i Wimbledon, tennisens absoluta finrum. Björn tar sats med racketen, snurrar den ett varv och kastar sedan iväg den upp i luften med all kraft. Här kommer alla känslorna på en och samma gång. Ismannen kan inte hålla tillbaka glädjen och stoltheten – och lättnaden – när den stora anspänningen släpper. Han gömmer ansiktet i händerna för några ögonblick, skjuter upp svettbandet högt över hårfästet och ser bortkommen ut. Han har haft en plan för precis allting – utom det här.«

Biografi 2020-08-19 10:35

Profile for Smakprov Media AB

9789189087323  

9789189087323  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded