__MAIN_TEXT__

Page 1


när blev jag en riktigt olycklig människa? Något man blir eller alltid har varit? Något man så småningom förtjänar? Jag har nog alltid känt att jag förtjänat det. Finns det ett startdatum så borde det ju finnas ett slutdatum. Jag har länge letat efter ögonblicket då jag måste ha gått, eller klivit, över den linjen. Jag trodde länge att det bara var en pose. Varför börjar man annars redan som tonåring läsa kolsvarta dikter av Emily Dickinson? Ska unga människor verkligen läsa Hesse? Jag läste Lars Noréns sextiotalspoesi nyss fyllda femton. Mer ensam än i tonåren blir man aldrig. Kropp utan identitet. Hjärna utan riktning. Ett hjärta som vill stanna men lika ofta voltar, skenar, vädjar, vill ge upp. Redan efter en klunk förstod jag att alkohol var min bästis. Och som jag frågade fick jag också tidigt svar: Honom ska vi ha. Jag var tolv när jag förstod att mänskligheten inte hade någon framtid. Iallafall inte med mig som vittne. Det är klart att jag blev ateist på konfirmationslägret. 7

inlaga_KLAR.indd 7

2020-08-27 13:30


Engagerade mig politiskt och tappade genast tron. Jag föddes tio år efter Auschwitz. Jag hade nästan varit där och vänt. Hade jag fötts i Hannover istället för i Norrköping hade jag blivit terrorist. Tveklöst.

8

inlaga_KLAR.indd 8

2020-08-27 13:30


det var ljust hemma. Enda molnet på himlen var pappa, han mullrade hotfullt med ojämna och hastigt uppkomna mellanrum. Mamma, mormor och mostrar dämpade de värsta smällarna genom att helt enkelt ställa sig i vägen. Pappa var amatörmytoman och lätt mano­ depressiv – men svärtan hittade jag helt själv. Jag levde i världens näst rikaste land, det näst rikaste landet i världshistorien. Norrköping var jordklotets ensligaste plats, siste man släcker ljuset. Jag var djupt olycklig som ung man, hade hundra vackra kvinnor innan jag fyllt 40 – alltid förälskad i någon som garanterat inte ville ha mig. Det livet har aldrig tagit slut. Jag var helt olycklig som medelålders man. Alkoholromantiker, drogromantiker, spelberoende. Djupt spelberoende. Jag såg alltid möjligheterna att sänka mig något lite ytterligare ner i helvetet. Varje glädjeyttring straffades med mera självförakt. Och han som drack var alltid en annan och han som spelade bort en halv miljon på nolltid var iallafall inte jag. 9

inlaga_KLAR.indd 9

2020-08-27 13:30


Jag känner visserligen igen honom, men har fortfarande ingen aning om vem han egentligen är. Eller vem han var. Eller var han kom ifrån. Han spelar i en annan division, rör sig på helt andra plan, vi hälsar visserligen, men känner varandra mycket flyktigt. Jag har ingen som helst kontroll över honom. Soliga dagar har jag alltid pratat om döden.

10

inlaga_KLAR.indd 10

2020-08-27 13:30


en ung tysk kärlkirurg, som klippt och skuren ur en Michael Haneke-film, ställer sig högtidligt vid min säng. Det är den första morgonen i Düsseldorf. Hjärt- och kärlintensiven. December 2017. Han står där helt tyst. Tittar på maskinerna och apparaterna, inspekterar alla min veninfarter, alla nålar, alla dropp, katetrar. Jag frågar honom till slut: »Is it serious?« Inte en min, inte en rörsele. Han säger, med svår tysk brytning: »Yes, it’s very serious. If we don’t get your bloodpressure down, you will die. Ganz sicher.« Jag försöker ta in det han säger. Jag kan inte ta in det han säger. Konstigt nog sträcker jag fram handen när jag förstår att han ska gå, han har ett obehagligt plaskvått halvslappt handslag. Jag säger: »Danke schön.« Han ler nu, som om vi hade en hemlighet ihop. Han vet kanske att jag vet att han egentligen bara är en karaktär i Hanekes värld. Och att allt detta bara är en dröm. 11

inlaga_KLAR.indd 11

2020-08-27 13:30


»Viele dank«, hinner jag också säga. Jag skrattar lite åt både mig och honom. Efter några dagar mår jag inte alls så dåligt som säkert alla tror. Letar fram min telefon. Loggar in på Unibet. Nu spelar det ju ingen som helst roll om jag sätter allt på rött. Jag sätter allt på svart. Jag förlorar. Jag kan också ha drömt det. Det som talar för det är att jag trots allt sover gott de närmaste dagarna. Vaknar utan dåligt samvete. Vaknar utan samvete över huvud taget. Ser Folke, hans mamma och Noa stå och sitta runt sängen. Jag ser Noa. Jag tänker Folke. Jag hör Anna. Jag vet också att det är bråttom nu. Inte mycket tid kvar att vinka på. Några ska vinkas av. Är jag näst på tur? Hur mycket tid har jag kvar? Finns det över huvud taget något att göra? Kan också tänka mig att bara somna om. Vända mig om och somna om. För alltid.

12

inlaga_KLAR.indd 12

2020-08-27 13:30


jag kunde dröja i timmar utanför en bar hon hängde på. Hon och hennes kompisar stod längst in, vid nocken på baren. Det var givetvis jag som hade lärt henne var och hur man hänger i en bar. Och på vilka tider. Det enda jag hade lärt henne. Klockan var halv sex på kvällen. Den bästa bartimmen. Jag såg henne när hon korsade baren för att gå på toaletten, jag tog mig snabbt upp emot entrén, gick in, ställde mig vid en gammal trasig ciggmaskin, hade hela tiden ögonen på toadörren, hon kom ut, gick bestämt bort mot sina vänner, jag smet snabbt in på toaletten efter henne. Fällde upp toalocket och satte mig ner – jag kunde fortfarande känna hennes värme, den strömmade genom hela min kropp, inte renad, bara uppfylld. Hon var en liten del av mig igen. Det slutade ofta med att någon bankade på dörren, jag öppnade, tittade ner i golvet, mumlade något ursäktande och gav mig ut på gatan igen. Skuld. Efter någon vecka insåg jag hur sjukt detta var, jag älskade att fiktionalisera mitt liv, men det kunde också kvitta – sedan gjorde jag det bara en gång till. Det var en av flera 13

inlaga_KLAR.indd 13

2020-08-27 13:30


tvångstankar jag var slav under. Jag måste alltid göra allt en sista gång. Som ett mycket litet barn som leker. Jag var tjugotre. Bara en gång till. När jag öppnade dörren den sista gången stod hon utanför och väntade. »Vad sysslar du med, Johan?« »Jag vet inte. Måste jag veta det?« »Nej, men jag blir rädd.« »Jag är också rädd.« »Du?« »Ja, jag ska gå.« »Min bror sade att du skulle flytta.« »Ja, först ska jag gå, sen ska jag flytta.« »Vart då nånstans?« »Italien.« »Varför just Italien?« »Du vet att jag alltid velat gå med i Röda Brigaderna.« »Sluta, Johan.« »Okey, Västtyskland då? Bader Meinhof söker sommarvikarier.« »Johan …« »Mary.« Jag gick, hon stod kvar. Nästa gång vi träffades var på hennes lillebrors bröllop. Lite drygt sexton år senare. Hon hade fått fem barn.

14

inlaga_KLAR.indd 14

2020-08-27 13:30


sköterskan som sätter in katetern heter Bruno, nyexaminerad, tjugosju, flera synliga ärr i ansiktet. Han svettas ymnigt när han gräver sig fram med katetern, drar och sliter både i den allt blodfattigare lemmen och i rör och kanyler. Det känns inget vidare. I ett desperat försök att lätta upp stämningen (som om det fanns någon stämning alls när man får en halv meter stål uppkörd i kuken) frågar han vad jag gjorde i Tyskland. Jag berättar att jag och min son var här för att se Dortmund möta Werder Bremen. Han skiner upp och pladdrar ivrigt, men nervöst om alla matcher han sett, plockar med piss­ påsen och slangen och sköljer rent – jag blöder som en gris. Bruno är före detta Dortmund-huligan. Han har sedan några år tillbaka tillträdesförbud. Han har regelbundet slagits för lagets färger, framförallt på bortaresor. Nu vill de inte längre ha med honom att göra. »Undankbare bastarde«, säger Bruno. Detta är kanske en dröm ändå: Först en Haneke-kirurg, och nu denna Bruno som givetvis är en fucking jävla kopia av en ung Philip Seymour Hoffman. En svettig snedlugg klibbar fast i pannan. 15

inlaga_KLAR.indd 15

2020-08-27 13:30


Vi blir snart vänner. Han kommer förbi varje dag innan han slutar och tittar till mig. Ber varje gång om ursäkt för böket med katetern. En urolog har varit uppe och ondgjort sig över Brunos jobb. Det ringer oavbrutet i något alarm, läkarna nås med ett avancerat men obegripligt tyskt signalsystem, sköterskor intensivvårdar två av patienterna i samma sal, några skärmar ska skydda oss från varandra, jag förstår att de är riktigt illa ute – tror de att jag är lika sjuk? Jag vet själv att jag är illa ute, men känner ingen rädsla alls, ingen ångest, ingen oro. Efter några dygn förstår jag dessutom att jag får exakt vad jag vill ha. De kanske tänker att: »Han ska ju ändå dö?« Jag ljuger och säger att jag har ångest, de kommer snart med lugnande. Jag säger att jag har ont, de ger mig smärtstillande. Jag säger att jag inte kan sova, de söver mig. Jag är hungrig, de matar mig. Har jag någonsin haft det bättre? Utan Folke hade jag tveklöst dött, han släppte aldrig båren. På akuten på natten säger de till honom att: »Du måste stanna här, vi ska undersöka din pappa. Vi är strax tillbaka.« Folke säger inget. När de drar iväg båren hänger han kvar. Han säger fortfarande ingenting. Han håller min hand. Bestämt. Uppmanande. »Pappa, du kan inte dö nu. Vi är i Tyskland. Hur ska jag komma hem?« Jag har aldrig älskat honom mer intensivt än just då. »Du och jag pappi.« 16

inlaga_KLAR.indd 16

2020-08-27 13:30


Man kan säga att det bokstavligt talat small strax efter att vi landat. Om jag säger att det kom plötsligt och överraskande är det en underdrift. Jag lyfte i flygplansfåtöljen samtidigt som vi taxade in, det var som om någon överraskat mig bakifrån och slagit mig med all kraft i ryggen – med ett basebollträ. Min aortavägg hade gett vika, lossnat, fladdrade nu som ett storsegel och döden taxade in med oss mot gate elva. Smärtan var blixtrande stålblå, överjävlig, fick svårt att prata, svårt att få luft, Folke sade: »Pappa, pappa, vad är det?« Kunde inte sitta, kunde inte ligga. Var tvungen att gå. Korthelvetet funkade inte när vi skulle betala taxin, nu körde chauffören oss från bankomat till bankomat genom ett snöblött kolsvart Düsseldorf, fungerade inte någonstans. Vi stod en timme och ackorderade i hotellobbyn, jag försäkrade att han skulle få sina pengar nästa morgon, han ville ha dem idag. Jag var bokstavligt talat döende. Klockan hade passerat midnatt när vi äntligen kom upp på ett sjukt deprimerande hotellrum. Ringde Visas kundtjänst, lyckades fixa kortet – jag hade stängt av det för utlandsköp. Ringde en ambulans, Folke försökte ringa sin mamma. Svarade inte. Försökte ringa sin bror. Svarade inte. Jag såg desperationen i hans ögon. Jag hade aldrig överlevt natten utan honom. Jag vet att jag hade gett upp, lämnat in, skjutit in tofflorna och packat ihop för gott. 17

inlaga_KLAR.indd 17

2020-08-27 13:30


Det är underskattat att ge upp, ge efter, släppa taget. Jag har gjort det hela livet. Varför inte en sista gång? Varför inte just nu, tänkte jag. Tittade bort mot Folke där han satt i ett undersökningsrum på akuten, han grät sakta, jag försökte trösta honom, men jag ställde samtidigt för första gången någonsin också stenhårda krav på honom, målade upp villkoren – som villkorslösa: »Du måste hjälpa mig nu, jag kan inte göra detta utan din hjälp, det går inte. Du måste vara stark, mycket stark.« Efter ösregnslång väntan slog de en bild på bröst och buk – och alla började genast springa, det ringdes, dropp sattes, nya veninfarter. Jag minns att jag tänkte: »Är det nu jag ska bekänna? Ska jag berätta allt för Anna nu?« Vad fanns det att berätta förresten. Jag skulle ligga på dödsbädden – och inte ha något riktigt bra att säga. Kunde det bli ödsligare? Slutreplik. Sextio sekunder, börja: Nu. Jag mådde bättre redan efter några dagar, frånsett den mullrande ihållande grönjävliga huvudvärken. Såg fram emot frukosten, längtade efter något att läsa för första gången på säkert tjugofem år. Jag tänkte att det kunde vara skönt att dö i sömnen. Inget onödigt prat. Inget onödigt spring. »Han på sjutvåan dog i natt. Se till att nån kommer och hämtar honom, snälla du. Luncha ihop …?«

18

inlaga_KLAR.indd 18

2020-08-27 13:30

Profile for Smakprov Media AB

9789189061743  

9789189061743  

Profile for smakprov