__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1


dan t. sehlberg

Brända brev

inlaga_KLAR.indd 1

2020-03-23 16:52


Flera flygolyckor i berättelsen utgår från verkliga händelser. Vissa personnamn, platser, årtal och flightnummer har dock ändrats för att respektera de berördas integritet.

inlaga_KLAR.indd 5

2020-03-23 16:52


Eva, När jag skriver detta befinner jag mig tolvtusen meter över havet. Än så länge är det lugnt i kabinen och allt jag kan se genom de ovala fönstren är den stjärnströdda himlen. Långt under mig väntar vågorna. De skummar, dånar och kastar sig otåligt mot varandra, men passagerarna omkring mig är obekymrade. De tittar på sina skärmar eller försöker sova. Flygvärdinnorna vilar också, till hälften dolda bakom skynket. Slutet kan inträffa om tio minuter eller om några timmar, men mer osäkert än så är det inte. Jag förstår att mitt brev aldrig kommer att läsas, i vart fall inte av dig. De döda kan inte läsa. Kanske kommer brevet inte ens att hittas. Risken är stor att det brinner upp eller förgås i havet. Ändå skriver jag till dig. Många fortsätter att tala med sina anhöriga, även efter att de gått ur tiden. Sedan du försvann så har världen smalnat av och gallrats, ljuskäglan har justerats så att den endast inrymmer dig. Trots att du är borta så är du mer närvarande än någon annan, åtminstone för mig. De senaste veckorna har varit fruktansvärda och oförklarliga. Ondska, i sin mest koncentrerade form, är något ofattbart, lika abstrakt som vårt eviga, krökta universum. Möjligtvis är dessa två begrepp beroende av varandra. Alltet och ondskan, sammanväxta så att den ena inte kan existera utan den andra. Som ormarna på Mercurius stav. 7

inlaga_KLAR.indd 7

2020-03-23 16:52


Jag sitter bekvämt med en filt över benen. Det var inte så här jag ville att det skulle sluta, men jag är beredd. Jag har accepterat mitt öde. Visst känner jag ett vemod. En besvikelse. Men samtidigt så vet jag att dessa kontraster är precis vad livet handlar om, och aldrig har jag känt mig så levande. Jag hoppas att du möter mig. Att du ser på mig så som du gjorde i somras, på Lervik. Om du gör det så är jag lugn. Då är allting som det ska. Låt Atlanten komma, Niklas

inlaga_KLAR.indd 8

2020-03-23 16:52


DEL ETT Sällskapet för brända brev

inlaga_KLAR.indd 9

2020-03-23 16:52


inlaga_KLAR.indd 10

2020-03-23 16:52


De dÜende kan lära de levande allt anna de noailles

inlaga_KLAR.indd 11

2020-03-23 16:52


Några veckor tidigare. Jag minns inte längre vad det var som utlöste bråket. Man strider för en kulle som man inte vet namnet på, beredd att göra vad som helst för att segra. Det var tidig lördagsmorgon och vi var trötta. Natten hade varit lång. Eva hade vaknat och gråtit. Själv var jag orolig inför resan. Kanske var det intuitionen som varnade mig. När jag såg henne stå där, lutad över den öppna resväskan, överrumplades jag av en fruktansvärd tanke. Hon kommer inte tillbaka. Vi kommer aldrig mer att träffas. Alla plaggen som hon så omsorgsfullt packat ned: tunna yogakläder i en färgskala från grått till rost, de nya ljusblå Nikeskorna, hennes necessär i form av en bok, Anna Karenina av Tolstoj – en present jag gav henne efter en teaterpremiär och som jag köpte på bokmässan i London, och så hennes böcker, jag tror det var Vad jag älskade av Siri Hustvedt och Frihet av Jonathan Franzen, en diktsamling av Karin Boye och så det röda skissblocket. Att se dessa välbekanta saker, i en väska på väg bort från mig, var så tragiskt att det fyllde mig med en kvävande ångest. Jag ville omfamna henne. Dra henne till mig, hålla fast och få henne att älska igen. Få henne att glömma, eller i vart fall förlåta, men jag stod bara kvar, tafatt och bedövad. Hon satte sig på huk och spände väskans remmar över kläderna. Ett rött kryss bildades över allt som var hennes. Över allt som inte var mitt. 13

inlaga_KLAR.indd 13

2020-03-23 16:52


Vad gör man om ens barn dör? Man dör. Eller så lever man, men stympad. Allt går, så är det, men det är ett grymt och sårigt helvete. Vi hade kommit nära drömmen, haft den inom räckhåll, och det var mer än barnet som dog. Det var en hel familj. En hel framtid. Det sägs att det är en annan sak att mista ett barn som aldrig har fötts. Det ses i vart fall inte av omvärlden som en lika stor katastrof. Det är tydligen inte som att förlora en tioåring eller ens en sex månaders baby. Jag vet inte vem som sätter dessa värden. Jag skiter i det. För oss var det en katastrof. En gemensam undergång. Rent teoretiskt så borde sorgen vara lättare att bära om man delade den. Den borde då halveras. Men i den brutala verkligheten så blev den istället dubbel. Jag önskade ofta att jag hade fått vara ensam med bitterheten. Ensam kunde man undvika speglarna och skydda sig från sorgen, til�låta sig att falla utan att ta hänsyn. Man kunde rulla ihop sig i mörkret och vila i sin förnekelse, men var man tillsammans så fanns tomrummet alltid där, speglat i den andras blick. Så vad gör man då för att värja sig? Man angriper. Man kastar sig rasande mot spegelbilden, mot hopplösheten och orättvisan. Och hon gör detsamma, gång på gång, tills inga krafter längre finns kvar. I vår längtan efter att leva så dödade vi varandra. Jag kanske mer än hon. Hon skrek att jag var destruktiv. Att jag var ytlig och avstängd. Undflyende. Att jag aldrig tog ansvar. Att jag var en förbannad alkoholist, för feg, slapp och förljugen för att söka hjälp. Jag skrek högre. Att hon var otacksam. Att hon levde på mig. Att hon inte fattade hur bra hon hade det. Att hennes anklagelser bara var patetiska projiceringar av hennes egna, jävla rädslor. Att jag inte tänkte lyssna på hennes skitsnack. Till sist tystnade hon bara och sjönk ihop i soffan. Jag hade vunnit. Kullen var min 14

inlaga_KLAR.indd 14

2020-03-23 16:52


men jag ville inte längre ha den. Istället gick jag ut och smällde igen dörren. Tog ett varv runt kvarteret för att lugna ned mig. Sedan satte jag mig i bilen. Slösade bort värdefulla minuter med henne. Förlorade de sista kornen i botten av timglaset. Det hade gått någon halvtimme sedan grälet. Det var kallt i kupén, motorvärmaren var igång men det skulle ta tid att pressa upp temperaturen. Snön föll mjukt omkring bilen, en märklig och overklig kontrast till allt som hänt. Jag kunde se Eva genom de upplysta fönstren, men bara som en suddig siluett. Det var som om hon redan hade börjat lösas upp. Jag följde rytmen i de välbekanta rörelserna. Hon gick ett varv runt undervåningen för att försäkra sig om att hon inte hade glömt något. När jag satt där i bilen, i avskildheten, fick allt förändrade dimensioner. Orden vi kastat på varandra krympte och ersattes av andra, större känslor. Snöflingorna som dalade mellan oss hade en inbäddande, förlåtande och kanske rent av hoppfylld effekt. Jag insåg hur mycket hon betydde för mig. Hur mycket jag älskade henne, till och med hennes knutna nävar. Hennes tunna, bräckliga kropp när hon stod där och skrek åt mig. Det rufsiga, röda håret. Hennes förtvivlade blick, de slitna tofflorna, det flätade armbandet. Det var en avgrund emellan oss, men med ett modigt steg kunde vi mötas. Jag ångrade mig. Som så många gånger tidigare. Ytterdörren öppnades och Eva klev ut i snöfallet. Hon såg sig omkring, tycktes tveka, svajade. Så rätade hon på sig och slog igen dörren. Hon bar ostadigt ned den stora väskan för trappstegen. Jag hoppade ut ur bilen och sprang bort till henne. När jag tog väskan gled hennes fingrar ur handtaget, utan att nudda vid mina, och hon skyndade på stegen. Jag slängde ut en arm, försökte krama om henne. Jag mumlade att jag inte hade 15

inlaga_KLAR.indd 15

2020-03-23 16:52


menat något av det som jag sagt. Att jag var en idiot. Hon drog sig loss och när jag åter försökte fånga upp henne så avfyrade hon ordet som hon visste skulle slå sönder allt. ”Mördare.” Avgrunden mellan oss blev med ens bottenlös. Pulsen susade i öronen. Utan ett ord gick jag runt bilen och lyfte in väskan. Jag slog igen bakluckan med en alldeles för hård smäll, satte mig i bilen och startade motorn. Eva satte sig tyst bredvid mig, med blicken fäst på något bortom den vita trädgården med sina spretiga, bladlösa äppelträd. När jag backade ut från parkeringen la hon sin vänstra hand på framrutan. Långsamt drog hon fingertopparna längs med konturerna av vårt hus, nu en allt mindre, tvådimensionell kuliss, kvarlämnad bakom en ridå av snö. Gesten var onaturlig och den gjorde mig illamående. Det finns olika sorters tystnad. En viss tystnad kan suga i sig all luft, expandera tills det inte längre går att andas. Vi satt båda i ett vakuum. Jag körde i alldeles för hög fart på E4:an. Det var glest med bilar. Jag kände mig avdomnad. Detta var inte vi. Vi var något annat. Något mycket mer levande. Vi var förälskade. Vi skrattade, busade och retades. Vi delade samma sorts otrygghet. En längtan efter närhet och ett sammanhang. Efter en familj. Ett hålrum öppnade sig i magen. Vi hade varit på god väg att lyckas, familjen hade bara varit några månader bort. En polisbil med påslagna blåljus dök upp bakom mig. Först trodde jag att det var mig de var ute efter. Jag blinkade och bytte fil. Sneglade på Eva. Hon tycktes försjunken i tankar. Polisbilen for förbi. Jag grep hårdare om ratten. Förlusten hade förändrat oss. Kylt ned oss. Eva la skulden på mig. Någonstans gjorde jag det också. Jag skulle ge vad som helst för att göra mina misstag 16

inlaga_KLAR.indd 16

2020-03-23 16:52


ogjorda. Det var just det som var så fruktansvärt. Verkligheten gick skoningslöst framåt, aldrig bakåt. Vi hade träffat en psykolog. Först kändes det som en lättnad, en neutral ventil, men så började neutraliteten vittra. Terapeuten tog Evas parti. Hon ville veta hur jag tänkte när jag utsatte Eva för alla dessa påfrestningar under graviteten. Hon bad mig förklara varför jag svek mina löften till henne. Varför jag valde bort henne. Jag tappade humöret. Vi gick inte tillbaka. Eva ändrade ställning bredvid mig. Kanske suckade hon. Arlandas avgångsterminaler skymtade redan framför oss. Jag ville bromsa in, vinna tid och få ur mig allt som jag måste säga men ännu inte lyckats formulera. Få henne att ge mig något att klamra mig fast vid. En livlina. Jag körde på och en stund senare saktade jag in framför terminal fem. Eva klev ur bilen. Jag stängde av motorn och följde efter. Det hade slutat snöa men nu blåste istället en rå vind som gick rakt igenom alla kläder. Vita snömoln drev fram över parkeringen och flaggorna vid ingången smattrade högt. En parkeringsvakt gick längs med raden av bilar och satte fast gula parkeringsböter på rutorna. Min puls slog hårt och jag kände att jag höll på att börja gråta. Eva tog emot väskan som jag lyfte ned. Hon ställde den på asfalten och såg mig i ögonen. För en svindlande sekund trodde jag att hon skulle säga något, men så vände hon sig om och gick. Bara så, bort från mig. En människa med en väska. En smal, kortväxt kvinna med rött hår som blandades upp med alla andra, skyndsamma resenärer. Jag fick lust att springa efter henne. Att rusa över parkeringen, in genom de roterande glasdörrarna och fånga upp henne. Parkeringsvakten nådde fram till mig. Hon knappade bistert på sin handdator. Jag drog armen över mina stickande ögon. Eva hade lämnat mig. Vi sa aldrig farväl. 17

inlaga_KLAR.indd 17

2020-03-23 16:52


Jag låste upp dörren till den tomma villan. Samma dörr som Eva hade stängt för bara någon timme sedan. Jag kände mig rastlös och orolig. Jag hade massor med jobb att göra, sparade uppgifter som jag sett fram emot att ta tag i. Översättningar att beställa, utgivningsplaner att godkänna, ett event med Göteborgs bokhandlare som måste planeras, en föreläsning som jag skulle hålla i Köpenhamn om någon vecka, men precis som med den där erövrade kullen, så hade jobbet förlorat sitt värde. Jag stod stilla i vardagsrummet, villrådig med jackan och skorna fortfarande på mig. Höll mobilen hårt i handen. Jag övervägde att skicka någon sorts sms till henne. Något som kunde vända energin mellan oss. Ett magiskt budskap som skulle återvinna henne, men det sista ordet hon hade sagt kortslöt allt. Frustrerad slängde jag ifrån mig mobilen och drog upp blixtlåset på jackan. Jag kunde inte stanna i det instängda huset. När jag körde in mot stan, över den förvånansvärt tomma Tranebergsbron, med det grå, disiga Fredhäll till höger och några tunnelbanevagnar som jagade ikapp till vänster, så visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Jag var uppfylld av ilska och ångest. En brännande energi som ville ut, men som inte hittade någon väg. Innerst inne visste jag vad jag behövde, även om jag vägrade att lyssna. Jag visste vad kroppen ville ha, men tanken på alkohol fick mig samtidigt att må illa. Enligt Eva var jag en alkoholist. En som led av en obotlig sjukdom. Jag höll inte med. Mamma hade varit alkoholist så jag visste precis hur sjukdomen såg ut. Hur den luktade och hur den smakade. Det var inte jag. Jag var inte ens en periodare. Det fanns inget beroende. Men visst, jag hade ett dåligt ölsinne. Jag drack när jag mådde dåligt, mådde ännu sämre och drack ännu mer. Det hände att jag tap18

inlaga_KLAR.indd 18

2020-03-23 16:52


pade kontrollen. Gjorde bort mig. Men någon alkoholist var jag inte. Så fan heller. Jag blinkade och bytte fil, körde längs med Norrmälarstrand. Det var halt. En taxi hade kanat av vägen och kört in i ett trafik­ ljus. Stolpen lutade nu brant och den röda lampan dinglade fritt i en svart sladd. Som ett stort, förvånat öga. Min livslögn var tunn och bräcklig. Så uppenbar att varken jag eller min psykolog förstod varför jag fortsatte att försvara den. Första steget mot tillfrisknande var att se och erkänna problemet. Eva hade vädjat till mig, ända sedan hon för första gången ställdes inför fyllemonstret. Jag hade undvikit sakfrågan men lovat att sluta dricka. Bestämt hävdat att jag kunde kontrollera mig. Att monstret var tyglat. Jag körde till gymmet vid spårvagnshallarna. Trots att jag inte hade varit där på flera veckor så tränade jag i drygt två timmar. Försökte frenetiskt pressa, pumpa och basta ut obehaget ur kroppen. Efteråt drev jag planlöst runt i kvarteren kring Jarlaplan. Gick extra snabbt förbi sportbarerna och pizze­ riorna med utskänkningstillstånd. Händerna knutna. Bilen hade jag låtit stå kvar på Tulegatan. Det var isigt och bitande kallt. Molnen på himlen var smutsiga, som gjorda av gammal, sprucken betong. Eftermiddagsljuset var svagt och disigt, som om kylan fick det att tjockna. Jag ältade vårt gräl. Spolade filmen fram och tillbaka. Hon agerade orättvist. Hjärtlöst. Det var ju inte bara hon som var drabbad, jag var också förtvivlad. Jag hade också förlorat, lika mycket som hon. Men ändå, jag visste att jag var den av oss som bar mest skuld, och säkert var det just den insikten som gjorde mig så arg. Ja, nästan galen. Skulden höjde volymen på varje skrik, men det var inte på henne jag skrek, det var på mig själv. 19

inlaga_KLAR.indd 19

2020-03-23 16:52

Profile for Smakprov Media AB

9789189061453  

9789189061453  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded