__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1

Maria Skotte Pekkari


Fler böcker av Maria Skotte Pekkari Hockey, bänkvärmare och bögar, Idus förlag, 2019

Juni – Ibland behövs det lite sommar även på hösten Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2019 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Maria Skotte Pekkari Grafisk form och sättning: Mattias Norén, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Tartu, 2019 ISBN: 978-91-89055-72-8


i n u J

te i l t en t e s d ö s h öv e n på h e b an d m ar ä v l b I   s om

av

Maria Skotte Pekkari


KAPITEL 1

Sommaren var bra, tack! En del barn märks inte så mycket, medan andra tycker om att vara i centrum. Vissa älskar att prata medan andra är tysta och lyssnar. När en klass ska räknas upp och det inte finns en lista så är det oftast en elev som är svår att komma ihåg, och den personen är jag. Tyst och försiktigt satte jag ner fötterna i mina vita gympaskor. Jag tyckte om skorna och hade varit så försiktig jag kunde med dem. Nu var de trots det ganska grå och inte så där snyggt vita som de varit från början. Jag låste upp lägenhetsdörren nästan utan att åstadkomma något ljud alls. Dörren gnisslade alltid lite när den öppnades, det gick inte att göra något åt. Mamma hade ringt vaktmästaren flera gånger men han fick det aldrig att bli bättre. 5


Inget ljud hördes från lägenheten när jag stängde och låste efter mig. Klockan på mobilen visade 07.32 och jag kunde slappna av. Det var helt okej med tid för att hinna med bussen. Det var tomt när jag gick över lekplatsen på innergården. Gungorna hängde stilla och solen lyste varm och skön, precis som den ska göra den första skoldagen på höstterminen. En grå katt gick förbi och jamade. Jag böjde mig ner och strök den över ryggen och kände den mjuka pälsen under handen. Det var en ganska tjock katt men väldigt söt. Jag hade alltid tyckt mycket om katter och blev glad över mötet. Katter var förbjudna i hyreslägenheterna, alla pälsdjur var förbjudna. Den bodde säkert någon annanstans, i närheten. Vid busshållplatsen stod flera människor och väntade på bussen som trafikerade linje ett. Oftast gick den var femte minut, så ingen behövde vänta länge. På morgnarna brukade jag åka med bussen som gick 07.40.  6


Mycket riktigt så dök den gröna bussen snart upp och stannade vid hållplatsen. Människorna som väntade klev på och ingen la märke till mig när jag smidigt smet in och hittade en ledig plats vid ett fönster. Jag satt för mig själv i lugn och ro och störde ingen. Jag var inte som killgänget som satt långt bak i bussen och pratade och skrattade med varandra på vägen till skolan. Inte heller var jag som de stressade vuxna som var på väg till jobbet och redan hade börjat svara på mejl och sms i sina telefoner.  De flesta som åkte ensamma, både vuxna, tonåringar och barn, satt med sina telefoner men det gjorde inte jag. Jag satt och tittade ut och tyckte om att se på de välbekanta husen som bussen passerade.  Mitt utseende kunde vid första anblicken verka alldagligt. Håret var brunt, inte riktigt mörkt men inte heller ljust och lite småvågigt. Det var utsläppt och ganska långt. Ögonen var blå, inte klarblå, utan mera grönblågrå. Jag var inte lika solbrun som många av de övriga 7


passagerarna på bussen trots att det var augusti efter en ovanligt varm och solig sommar. Nej, just jag var inte någon flicka som så många la märke till. Det var både bra och dåligt. Det är bra för att jag faktiskt kunde smita på bussen utan att behöva betala. Jag hade inget busskort och skulle nog aldrig få ett. Det dåliga med att inte synas är att det lätt blir väldigt ensamt. Men man vänjer sig … typ. Det tog exakt åtta minuter från hållplatsen där jag klev på bussen tills den stannade på busstationen nere i centrum, där jag skulle kliva av. Det stämde varje morgon. Kanske inte mitt i kallaste vintern när det var isigt, men annars stämde det. När bussen stannade valde jag att gå ut bland de sista och sedan promenerade jag en liten bit innan jag var framme. Den dagen var det full fart utanför skolan när jag kom fram. Vid grinden tvekade jag lite innan jag, med en suck, gick in på den asfalterade 8


skolgården. Barn i olika åldrar stod i klungor och pratade och skrattade. Några stod stilla medan andra for runt och lekte vildare lekar. De yngsta barnen hade med sig någon förälder och såg lite oroligare ut än de som redan gått flera år på skolan. En liten flicka, som säkert skulle börja i förskoleklass, höll ett gosedjur i ena handen och sin mamma i den andra. Jag hoppades att ingen av mina klasskompisar skulle ha med någon förälder, trots att det var första dagen. Vi skulle ändå börja på mellanstadiet. Nu var vi väl för stora för att ha med föräldrar?  Fast säkert skulle någon förälder komma och hälsa på vår nya lärare. Kanske Tores mamma eller Amandas pappa skulle komma. De var klassföräldrar och väldigt engagerade. Sådana föräldrar som alltid hjälpte till vid utflykter och ville samla pengar till olika saker. Vi i klassen kände redan varandra väl. Vi hade gått tillsammans sedan förskoleklass, allihop. 9


Läraren vi skulle ha, Marie, hade vi fått träffa några gånger under vårterminen i trean och alla tyckte att hon verkade snäll. Så det fanns egentligen ingen anledning att någon förälder skulle komma och kolla läget, tyckte jag. På en osynlig signal började alla på skolgården nästan samtidigt att gå mot byggnadens olika ingångar. Jag förstod att klockan snart var åtta. Några vek av mot den delen där förskoleklass och lågstadiet höll till och jag följde med dem som gick mot mellanstadiets ingång. Jag flöt bara med strömmen utan att någon riktigt la märkte till det. Att gå på mellanstadiet kändes lite nytt och pirrigt och faktiskt kände jag mig lite större än vad jag gjort dagen innan. Känslan av att känna sig stor kändes bra och jag hoppades att jag skulle tycka om att börja fyran. Samtidigt hade jag en liten klump i magen. Det var alltid lite jobbigt att komma till skolan efter ett lov. – Hej Juni, hälsade Amanda, som gick i min 10


klass, när vi stannade till utanför klassrummet där det stod 4C. Jag smålog och nickade till svar utan att säga något. Några till hälsade eller log lite mot mig när jag kom, det var Theo, Hilma och Lovisa. De andra brydde sig inte utan fortsatte bara att prata med dem de redan pratade med. Alla stod i ungefär samma grupper som de gjort i trean och alla verkade prata om sitt sommarlov. Inga föräldrar syntes till, vilket var skönt. Äntligen var vi nog för gamla för att ha med oss föräldrar till skolan. Exakt klockan 08.00 öppnades klassrumsdörren och Marie stod där. Hon log mot oss elever och hennes blå ögon nästan tindrade. Hon såg ut att vara glad att se oss. Lite konstigt egentligen, för hon kände oss ju inte än. Eller kanske var hon nervös och log på grund av det.  – Som jag har väntat på er, sa hon glatt. Ni är varmt välkomna hit till mellanstadiet! Sedan hälsade hon på alla en och en, hon tog till och med i hand, som en lärare från 11


1800-talet. Jag hamnade näst sist i kön, bara Tore var efter mig. – Godmorgon, Juni! sa hon och tog min hand. Hur har din sommar varit? Hennes hand var sval och inte så där läskigt hård som en del vuxnas kan vara när de hälsar. – Godmorgon, hälsade jag artigt tillbaka. Sommaren var bra, tack! – Men, så artig du är, sa Marie uppmuntrande. Din bänk är där borta vid fönstret. Marie pekade på en bänk där det stod Juni på en liten namnskylt. Jag hamnade i en grupp med Theo, Tore och Amanda. Utan att jag märkte det pustade jag ut lite när jag såg vilka jag skulle sitta med. Lektionen började som första lektionen efter sommarlovet brukar börja. Marie gick igenom vilka regler som gällde på skolan, ifall någon glömt under sommaren. Det var ingenting nytt och inget förvånande. Sedan fick vi rita namnskyltar som vi skulle ha på våra stolar. Jag lyckades skriva mitt namn ganska snyggt, målade regnbågar och något 12


som skulle vara enhörningar runt om, en blev helt okej. Marie skulle laminera in dem efter skoldagens slut. – Då kommer de att hålla riktigt bra, berättade hon. Precis när jag nästan trodde att första dagen på skolan bara skulle handla om regler och namnskyltar så kom det. – Vi tar en runda, sa Marie glatt, så att alla får berätta om vad de har gjort på sommarlovet! Ett glatt pladder utbröt och Marie fick säga till på skarpen om att klassen var tvungna att berätta en och en. Hon lovade att ingen skulle missas. Det var lite synd, tänkte jag. Jag hade gärna blivit missad. Så började alla berätta om vad de gjort. Det var utlandssemestrar till olika spännande länder, det var fisketurer hos någon morfar, tältning och kanotpaddling och en massa annat. Hilma, vars familj var väldigt miljömedveten, berättade att de haft en staycation för att inte belasta miljön. Istället för att flyga 13


utomlands det här året så hade de haft semester runt omkring i närheten av där de bodde. Sedan hade de dock åkt på en kort shoppingtur till London veckan innan skolstart. – Men det hade vi planerat för länge sedan så det räknades inte, förklarade Hilma. Staycation kändes som ett bra ord, tänkte jag, förutom det att Hilma just sagt det. Då kunde ju inte gärna jag säga det också. Sedan skulle det inte alls ha låtit lika coolt och bra om det var jag som sa det istället för Hilma. Att ljuga tyckte jag inte riktigt om, så när det blev min tur sa jag bara: – Sommaren var bra. Jag har badat massor och ätit glass och haft det bra! Vi har hälsat på mina kusiner. Det där med kusinerna var väl inte helt sant, vi hade pratat om att hälsa på dem, sedan blev det inte av. De bodde ganska långt bort. Jag vet inte riktigt varför jag sa så. – Vad härligt, sa Marie som om det var något väldigt speciellt. Var bor dina kusiner? – Jag kommer inte ihåg vad det heter, svarade 14


jag tyst och tittade ner på min nya namnskylt som fortfarande låg kvar på bänken. En enhörning var riktigt fin.

15


KAPITEL 2

En upptagen gunga När skoldagen var slut promenerade jag hemåt. Det var ingen brådska och vädret var fint, så då gick jag hellre än att ta bussen. Det var oftast färre folk som åkte med bussen hem och då var det svårare att slinka förbi. Även för mig. Jag passerade viadukten som gick över järnvägsspåret och sedan förbi skogsdungen som låg ovanför. Ibland brukade jag gena genom skogen men idag ville jag gå i solen. Det hade ändå varit en bra första dag i skolan. Namnskylten hade blivit bra. Gruppen jag hamnat i var jag väldigt nöjd med och det hade varit köttfärssås och spaghetti till lunch, det tyckte jag om. Jag hade ätit två portioner. Marie verkade också bra. Så förutom rundan med sommarlovsprat var jag helt nöjd med dagen. Jag gick och försökte tänka på allt det som 16


var bra. Den söta, tjocka katten tänkte jag också på. Tänk om den skulle vara kvar när jag kom hem! När jag kom in på innergården såg jag att persiennerna i lägenheten, som var mitt hem, var upphissade. Jag gick runt en stund på gården och letade efter katten. Det fanns många gömställen, bakom cykelförrådet och bakom häckarna och runt omkring rabatterna. – Har du tappat något? frågade plötsligt en röst bakom mig. Jag ryckte till. Rösten skrämde mig, jag hade varken sett eller hört någon när jag kom. När jag vände mig om såg jag att en pojke satt på en av gungorna. Först trodde jag faktiskt att jag sett i syne. Jag var helt säker på att gungan varit tom när jag kom in på gården. Jag blinkade, pojken satt kvar med ett frågande uttryck i ansiktet. Då kände jag mig lite fånig, givetvis var han verklig. 17


Så insåg jag att jag borde svara på hans fråga. – En katt, sa jag ganska tyst. Fast den är inte min. – En ganska tjock och grå? frågade pojken. Som verkar tycka om att bli kliad? Utan att säga något nickade jag. Jag tittade på pojken lite i smyg, medan jag fortsatte leta efter katten. Han var inte bekant alls och jag kände igen alla som bodde i hyreshusen runt gården. Kanske hälsade han på någon eller så hade han flyttat in nyligen. Pojken hade nästan svart, ganska kort hår och stora, glada, bruna ögon. Han var solbrun i hyn och klädd i jeansshorts och en vit T-shirt. Han såg ut att vara ungefär lika gammal som jag. Det gjorde mig faktiskt glad att det kanske bodde en pojke i min ålder på gården. Ändå tvivlade jag på att vi skulle bli vänner. Jag hade inga vänner. – Jag såg katten igår kväll när jag satt här och gungade men jag har inte sett den idag. Jag tror det är en honkatt. Vems katt är det? frågade han glatt. 18


– Man får inte ha katter i lägenheterna, svarade jag bara och tittade ner i sanden. Jag började fundera på att ursäkta mig och gå in, det kändes konstigt att stå där och inte veta vad jag skulle säga. Ändå stannade jag kvar. Pojken tittade på mig där han satt på gungan. Han såg bara nyfiken ut och jag stod kvar. Han gungade lite sakta fram och tillbaka.  – Vem äger henne då? försökte pojken igen. Jag ryckte på axlarna och svarade tyst: – Jag tänkte bara klappa lite på henne om hon var här. Jag insåg att jag fortfarande tittade ner i sanden och inte hade rört mig en millimeter sedan jag upptäckt pojken och insett att han var verklig. Jag kunde inte låta bli att fundera över vem han var och vad han gjorde på min innergård. – Ska vi leta tillsammans? frågade pojken och hoppade vigt ner från gungan och ställde sig bredvid mig. Han var bara några centimeter längre än jag. 19


Han såg snäll ut. Det såg inte ut som att han skojade, utan som att han helt enkelt bara ville hjälpa till att hitta katten. – Okej, sa jag tyst. Men jag vet inte var hon kan vara. – Jag såg att du letade runt här på innergården. Ska vi gå ett varv runt husen? Hon kanske är någonstans på baksidan. Jag nickade och tillsammans började vi gå runt till baksidan på det närmaste huset. Alla husen var likadana, beige trevåningshus med vita balkonger och bruna ingångar. Det fanns tre trappuppgångar i varje hus och det var fyra hus som delade innergård. På baksidan fanns det några stenhällar, en grillplats och en ganska stor gräsplätt. Där brukade ibland en del barn spela fotboll, nu var det tomt.  Vi gick bredvid varandra utan att säga något medan vi letade efter katten. Att det blev tyst berodde främst på att jag inte sa någonting. Jag vågade inte titta direkt på honom utan spanade

20


bara efter någonting grått som skulle kunna vara katten. Pojken verkade dock inte ett dugg besvärad av att jag inte kom på något att säga, utan småvisslade på en ganska sorgsen melodi medan vi gick runt och letade. – Det här är kanske bara dumt, sa jag till slut. Hon har säkert gått hem dit hon hör hemma. Pojken sken upp och pekade mot någonting som rörde sig från några buskar. Han sa glatt: – Eller, så här hon precis här! Katten kom glatt fram till oss och strök sig längs våra ben. Det var så mysigt att känna hennes mjuka päls. Jag kunde inte låta bli att le och slog mig ner i gräset. Pojken satte sig också ner och vi satt och klappade på katten som spann ljudligt. – Vad tror du hon heter? frågade pojken. – Ingen aning. Undrar var hon bor. – Hon kanske inte har något hem, hon kanske är en vildkatt. Tänk om ingen tar hand om henne! pratade pojken på.

21


– Tror du verkligen det? Kunde det verkligen vara sant att katten var helt ensam? – Den har inget halsband, sa pojken bestämt. – Nej, men den är ju ganska tjock. Någon ger den nog mycket mat. – Äh, sa pojken, det är lätt för katter att hitta mat på sommaren. Vänta bara tills det blir vinter, då blir hon nog smal. – Kanske, sa jag drömmande och låtsades att katten var min egen. Katten la sig ner i gräset mellan oss och vi strök henne över ryggen och kliade henne bakom örat medan sensommarens solstrålar värmde oss alla tre. Det var lugnt och skönt att bara sitta där. – Vi måste bestämma ett namn åt henne, sa pojken och tittade på mig. Jag märkte att jag började vänja mig vid hans närhet och vågade mig på att se in i de mörkbruna ögonen en kort stund. Han såg fortfarande bara snäll ut.

22


– Vad tycker du hon ska heta? frågade jag innan jag återigen vek av med blicken. – Kanske Ines eller Noor, föreslog pojken. Jag funderade lite på förslagen han sagt innan jag svarade: – Det fanns en flicka som hette Ines när jag gick i förskoleklass. Hon flyttade. – Var hon snäll? frågade pojken. Jag skakade lite på huvudet, utan att berätta någon lång historia. – Inte speciellt. Jag gillar namnet Noor.  – Då bestämmer vi det, sa pojken. Det betyder ljus. – Det passar bra, konstaterade jag. Det var ett passande namn på katten. Dels var hon ljus i färgen, även om hon inte var vit. Framförallt kändes livet ljust när man var med henne. Sedan fick jag plötsligt väldigt bråttom. Jag insåg att jag hade varit borta länge, alldeles för länge. Tiden hade bara rusat iväg när jag gått omkring och letat efter katten. Nu

23


hade vi också suttit där på baksidan av husen länge. Jag kunde inte låta bli att tänka på att persiennerna skulle vara fördragna när jag kom in på innergården igen. Jag ställde mig upp och gjorde mig redo att gå iväg. Pojken tittade upp på mig. Katten, som nu hette Noor, ställde sig också upp. – Måste du hem? frågade han. Det var enkelt med honom, han verkade förstå utan att man pratade alltför mycket. Jag nickade och sneglade mot hyreshuset. – Kan vi ses en annan dag? frågade han. Jag ville gärna svara ja men ordet stockade sig i halsen, det var bäst att aldrig lova något. Det var också bäst att inte tro att någon annan skulle vilja vara med en även nästa dag. Bäst att inte tänka för mycket och hoppas. – Jag tror det, svarade jag och började gå med snabba steg mot huset. Pojken log och ropade: – Då väntar jag på dig vid gungorna!

24


Trots att jag inte borde log jag också medan jag sprang hemåt så snabbt jag kunde. Persiennerna var fortfarande uppdragna. Jag gick lugnt de sista metrarna mot den bruna ingången där det stod 2A.

25


Sommarlovet är slut efter en ovanligt varm sommar och Juni börjar i fyran. Alla klasskamraterna berättar om allt de har gjort. Alla utom Juni. För vem vill höra om att hon och mamma faktiskt varit och spelat minigolf eller att de badat några gånger? Det är inte många som lägger märke till Juni. Det är bra ibland, som när hon vill åka buss fast hon inte har något busskort. Det är inte lika bra när hon alltid är ensam på skolan. En dag sitter det en pojke på innergården där Juni bor och han verkar vilja bli hennes vän. Men Juni har ju inga vänner? Juni och pojken hittar en katt som verkar ha bosatt sig i närheten av där de bor. Hon önskar att katten var hennes egen. Kan det verkligen vara så att ingen äger den? "Jag tycker boken passar både killar och tjejer i olika åldrar. Boken har en intressant handling som man vill fortsätta läsa från när man öppnar boken." Maja 11 år "Boken var fantastisk! Den bästa jag läst." Noel 11 år

ISBN 978-91-89055-72-8

www.idusforlag.se 9 789189 055728

Profile for Smakprov Media AB

9789189055728  

9789189055728  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded