Page 1

MIMER

E VA S A L Q V I S T


Mimer


Böcker utgivna på Idus förlag av Eva Salqvist: Rex och Rut – Sjukhustjuven, 2016 Rex och Rut – Källarmonstret, 2016 Rex och Rut – Spöket i väggen, 2017 Julia finns inte, 2017 Skuggorna på frostbacken, 2018 Rex och Rut – Vampyren, 2019

Mimer Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2019 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Eva Salqvist Omslag och sättning: Mattias Norén, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Tartu 2019 ISBN: 978-91-89055-56-8


MIMER E VA S A L Q V I S T


Kapitel 1 Erik Vägen fram till skolan är kantad av lärkträd. De står på rad i givakt efter vardera sida av vägen och skymmer himlen med sina grenar. Som en tunnel eller en port som leder bort från verkligheten. Det knastrar från bildäcken när de kör över nedfallna kottar. Vägen är blöt och full av vattenpölar. Erik hukar i baksätet. Hela hans kropp vill protestera. Han vill öppna bildörren, slänga sig ut och bara springa. – Nu får du se till att uppföra dig så du inte blir utsparkad från den här skolan också! Pappa rör inte en min, bara munnen rör sig när han talar. Orden faller hårt och smärtsamt. Mamma, däremot, fladdrar med blicken och försöker le mot Erik. – Det blir nog bra, ska du se, säger hon. 7


Hennes tyska brytning slår igenom, trots att hon bara pratar svenska nu för tiden. Regnstänk slår mot rutan, vägen är mörk och blank. Till och med vädret protesterar, tänker Erik. Han önskar att föräldrarna kunde förstå, att de skulle skydda honom mot det onda. Men om det är något han lärt sig från den sista skolan han gick på, så är det att han bara har sig själv. Ingen annan, inget annat. Fredde Liljegren hade allt, utom samvete. Han hade utseendet, pengarna, makten, hjärnan, ”vännerna” och kunde mer eller mindre peka på vem som helst som med nöje ställde sig vid hans sida. Att de inte såg det svarta och hjärtlösa som rörde sig i hans inre! Erik hade stått ut. Länge. Stått ut med trakasserier, förlöjliganden, knuffar och hot. Till sist gick det bara inte längre. Sinnet rann över. ”Du borde veta bättre än att ge dig på en Liljegren” hade pappa sagt. All respekt han någonsin haft för sin far rann ut som slaskvatten i rännstenen. Liljegren var pappas chef,

8


han bossade över hela orten och krävde att folk skulle stå med mössan i hand för att tjäna honom. Den trånga allén med lärkträd är slut. Framför dem öppnas en stor rondell, med blommande buskar i mitten. Grenarna hänger tunga mot marken av allt regn. Skolans tegelväggar reser sig framför dem, sex våningar upp med ett torn vid varje flygel. Erik sväljer hårt. Det ser ut som ett fängelse. Mamma vänder sig om och ser på honom. – Det är bättre så här, där ingen känner till vår bakgrund. Regnet smattrar mot biltaket, det rinner vatten längst bilens rutor. Pappa stannar och vrider om nyckeln. De blir sittandes tysta och tittar på den mäktiga byggnaden. Det tickar från den avstängda motorn. Mamma tvekar, Erik känner det. Pappa är obeveklig. Långt borta hörs åskan mullra. Det svarta sjoket av moln rör sig närmare. Erik håller hårt om sin väska, men gör ingen antydan till att kliva ur

9


bilen. Kanske pappa ångrar sig, startar bilen och kör därifrån? Pappa sitter bara tyst. Han trummar lite svagt på ratten. – Anette, följ med honom du. Jag sitter kvar i bilen. Eriks mamma stirrar bestört på sin man. Erik försöker få ögonkontakt med sin pappa i backspegeln, men han har vänt huvudet åt sidan och låtsas vara intresserad av något utanför fönstret. Så feg. Så usligt feg. I rena ilskan tar Erik sin väska och puttar upp dörren. Han går mot den stora porten. Mamma följer efter med trippande steg i gruset. Nu regnar det så mycket att de båda hinner bli dyblöta innan de kommer in i en lång, mörk korridor. Det är högt i tak. Efter väggarna hänger rader av tavlor på gamla rektorer som strängt blickar ner över dem där de går. Mamma knäpper nervöst upp kappan och stryker sitt våta hår tillbaka i dess ursprungliga frisyr. Hon passerar Erik, som stannat vid ett svart-vitt foto av en gammal rektor med vass näsa och ett streck till mun. 10


– Är du säker på att det här inte är en uppfostringsanstalt, mamma? – Men snälla Erik, det är bara en vanlig skola. Ändå skyndar hon på för att hitta någon att lämna över Erik till, så att hon själv snabbt kan gå. Kanske byggnaden påminde henne om sjukhuset hon kom till med de vita bussarna efter kriget. Han vet inte, mamma pratar inte om det. Inte pappa heller. Pappa har bara berättat hur han blev kär i den judiska skönheten då han var kafégäst där hon arbetade. Efter det har mamma anammat allt det svenska som kom med pappas släkt och traditioner. Som om hon inte hade en egen bakgrund eller vilja. – Hur länge ska jag gå här? – Vi får se, Erik. Vi tar en termin i taget. Just nu är vi bara glada att du kan fortsätta skolan efter det som hände. – För att klanen Liljegren bestämt sig för att förstöra mitt liv, menar du? – Ja, någonting sådant. 11


– Hotade de verkligen pappa med sparken om ni inte flyttade mig från min förra skola? – Nej, men Erik … Mamma trippar det snabbaste hon kan för att komma ifrån alla obekväma frågor. – Se här! Expedition. Här ska vi in. Mamma trycker upp glasdörren till expeditionen. Tålmodigt väntar hon på att Erik ska komma igenom dörren. Vid disken sitter en dam med runt ansikte. Frisyren är hög. Erik tycker att det ser ut som om hon har ett skatbo på huvudet. Hon har påsar under ögonen och tittar ointresserat på dem. – Vilket väder, ler mamma. Damen bakom disken rör inte en min. Hon lägger upp en bunt papper på disken. – Erik Krantz, förstår jag. Välkommen till Mimerskolan. Fyll i de här papperna så ska jag sedan visa dig till ditt klassrum. Mamma tar emot papperna och ögnar igenom dem. – Övernattning sker i sovsalarna i vänstra flygeln, man delar rum två och två. 12


–  Mamma, får jag komma hem under helgerna? – Ja men, självklart, Erik. Så dumt du frågar. Mamma skakar på huvudet mot damen i disken. Hon ler sitt bredaste leende. – Jag vet inte var han får allt ifrån. Damen besvarar inte mammas leende. Hon visar bara med ett finger var mamma ska skriva under och fortsätter så när hon bläddrar sig fram genom pappersbunten. Ett åskmuller får fönstren att skaka. Damen tappar tillfälligt bort sig i sitt pekande. – Det är tjugotre elever i klassen. Lärarinna är Margaretha Ahl. Hon har jobbat här på skolan i många år, precis som våra övriga lärare. Mamma nickar, ivrig att ge sig iväg. – Är det något annat ni undrar över? – Nej då, svarar mamma innan Erik ens fått chans att svara. Mamma vänder sig mot honom, tittar över hans huvud och ger honom en snabb puss på kinden. 13


– Sköt dig ordentligt nu. Med nästa åskmuller är hon redan utanför dörren. Erik studerar den rundlagda damen. Hon studerar honom tillbaka. – Nå, du kan lämna din väska här, så ska jag visa dig till ditt klassrum. Damens foträta skor klapprar försiktigt mot marmorgolvet. Den stora kroppen gungar fram och tillbaka, som om höfterna inte riktigt hänger med. Erik följer henne med tunga steg genom korridoren. När damen öppnar dörren till klassrummet, vänder alla elever på huvudet och tittar på Erik. Helst hade han velat vända för att springa därifrån, men nu står den rundlagda damen precis bakom honom. Hon puttar honom lätt i ryggen. Regnet smattrar hårt på fönsterrutorna och dränker nästan lärarens röst: – Välkommen, Erik. Bänkarna står i rad, eleverna sitter två och två. Ingen säger något. Åskan mullrar oroande. – Du kan sitta här, ler läraren. Han pekar på en plats längst fram. 14


Erik rör sig sakta genom klassrummet med allas blickar på sig. En lampa i taket blinkar till. Plötsligt lyses hela klassrummet upp av en kraftig blixt, samtidigt som åskan vibrerar i hela kroppen. Erik slås till golvet, som om en osynlig fot sparkat honom till marken. Han flämtar och hämtar andan. Det känns som om ryggen gått av. När han lyfter huvudet och tittar upp, ser han dubbelt så många elever och dubbla lärare. En massa bänkar och stolar står huller om buller. Mitt över golvet, bland allt detta, far ett eldklot fram. Det snurrar runt över golvet med en hisnande fart. Eleverna och lärarna skriker och försöker rädda sig från eldklotet. Erik tittar mot klotet, som plötsligt ändrar riktning. Nu far det fräsande rakt mot honom. Han slänger sig åt sidan och rullar in under en bänk. Eldklotet slår mot väggen. Med en stark smäll försvinner det lika plötsligt som det kom. Smärtan i bålen får honom att försvinna en stund, ljudet av det hamrande regnet glider undan. Han måste ha svimmat. 15


– Hallå! Hur mår du? Ett oroligt ansikte lutar sig över honom. Erik sätter sig upp och tar sig om magen. Det piper i öronen. Han ser sig omkring. Bänkar och stolar står nu på plats. Han ser inte dubbla elever eller lärare längre. Åskans muller hörs långt ifrån, den är på väg att lämna dalen. Erik måste ha legat avsvimmad länge. – Vem är du? – Jag heter Zacke. Zacke är i hans ålder, har smal kroppsbyggnad och mörkt hår. Han tittar oroligt på Erik där han ligger på golvet. Vid katedern står en man med glasögon, som försöker samla ihop klassen. Eleverna har skräckslagna flugit upp från stolarna och sitter på bänkarna. Men vänta nu. Var inte läraren en kvinna? Som hette Margaretha, någonting? Erik tittar efter den runda damen som följt honom till klassrummet, men hon finns inte kvar. Zacke tar sin arm under Eriks och försöker hjälpa honom att resa sig. Det snurrar till i huvudet. Erik stönar svagt. 16


– Vi måste nog gå till skolsköterskan, konstaterar Zacke. Erik kommer upp fötter. Det är fortfarande oroligt i klassrummet, någon gråter och vill hem. Läraren ropar att alla ska sätta sig ner på sina stolar. – Vilken entré du gjorde. Med ett blixtnedslag! Som värsta metalbandet … – Metal, vad då …? Zacke pekar i riktning mot dörren. – Måste vi inte tala om för läraren att vi går? – Äh, han märker inte om vi är borta en stund. Zacke är kortare än Erik. Han har långa, smala fingrar. Även hans kropp är smal och smidig. Erik lägger märke till hans tajta byxor och färgglada skjorta. Han har aldrig sett sådana kläder förut, där Erik kommer ifrån klär sig alla likadant. Erik tittar på sina byxor och upptäcker att den bruna västen är svartbränd vid magen. Det är till och med ett hål mitt i det sotiga. – Jisses, flämtar Erik. Vilken smäll! 17


Sitter ondska i väggarna? Gamla, unkna och hemska tankar rör sig som ett eko från rum till rum på den gamla skolan. Zacke hör tunga steg på nätterna utanför sitt sovrum. Erik kommer till skolan med buller och bång, mitt under ett blixtnedslag. Han och Zacke blir snabbt vänner. På skolan finns också Jon och Gabriel som gör livet surt för dem. Och Milla - vackra, smarta Milla. Nere i den kvava, dammiga källaren finns gamla fängelsehålor där man fortfarande kan höra någon ropa. Dit vill ingen gå. Ändå hamnar Erik där nere och försvinner. Man lämnar inte en kompis i sticket. Därför beger sig också Zacke och Milla ner i källaren, bland spindlar, mörker och något mer som finns där nere. Något som funnits där i många, många år.

ISBN 978-91-89055-56-8

www.idusforlag.se

9 789189 055568

Profile for Smakprov Media AB

9789189055568  

9789189055568  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded