__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1

DE DÖDAS

KRAFT

Jessica Blomberg


Fler böcker av Jessica Blomberg från Idus förlag: I Andarnas spår, 2018

DE DÖDAS KRAFT Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2019 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Jessica Blomberg © Omslag: Istockphoto & Alexandra Lundquist Grafisk form och sättning: Alexandra Lundquist, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Tartu, 2019 ISBN: 978-91-89055-48-3


DE DÖDAS

KRAFT

Jessica Blomberg


KAPITEL 1

Borta med vinden

Vinden viner och tjuter. Det känns som om de skälvande fönstren vilken sekund som helst kommer att slås upp av vindens kraft. Då kommer allt på skrivbordet att fara runt och kanske blåsa ut. Det känns nästan farligt att göra läxan så nära fönstren. Samtidigt är det lite mysigt att sitta i det halvdunkla rummet och göra läxan i kemi, med en tjutande och aggressiv vind som river i träden precis utanför. Ljuslågan som brinner vid min sida fladdrar hit och dit, nästan lite oroligt. Lite vind måste allt sippra in genom fönsterspringorna. Jag följer lågans oroliga rörelser en stund och höjer sedan blicken mot brevet som ligger på fönsterblecket under ena blomkrukan. Jag sträcker mig efter brevet och drar fram det. Just då tjuter vinden till extra högt och det knakar i husets alla väggar. Jag rycker till av vindens attack och sätter mig snabbt ner på stolen igen. Jag håller 5


brevet hårt mot bröstet. Tack och lov finns det en husvägg mellan mig och den påstridiga vinden. Jag drar upp brevet ur det äggskalsvita, avlånga kuvertet av hårdare pappmaterial. Kuvertet låter jag sakta glida ner på kemiböckerna. Innan jag vecklar upp brevet, lägger jag som vanligt märke till hur vackert skrivet mitt namn och min adress är på kuvertets framsida. Det är skrivet med svart bleck och med en gammaldags skrivstil, som säkert var vanlig för flera hundra år sedan. Att Julia ens vågade. Helt ofattbart. Det var verkligen tappert och modigt gjort. När jag öppnade och läste brevet första gången, blev jag så överrumplad att jag var tvungen att läsa det flera gånger till för att kunna ta till mig vad som stod i det. Först trodde jag det var på skoj, men insåg snart att det inte var något skämt. Det var äkta. Äkta och genuint menat. Brevet har gjort mig både glad och arg. Glad för att jag fått veta att jag är så innerligt omtyckt av någon, den finaste och varmaste människa som finns, Julia. Arg för att hon vänder upp och ner på precis allting, på vår kompisrelation, men allra mest på mina egna känslor, som direkt orsakade ett inre kaos. Allt blev upp och ner. Min osäkerhet om vem jag egentligen är blev skrämmande plågsam. På sistone har jag mest varit arg. Jag har så svårt 6


att hantera sådana här saker. Jag vet varken ut eller in. Jag har inte kunnat prata med Julia, inte ens titta på henne, sedan den dag då brevet damp ner i brevlådan, strax innan jul. Hon måste tycka att jag är en stor idiot. Hon måste tycka att jag är en iskall människa. Hon öppnar upp sig själv och det första jag gör är att nonchalera henne och de vackraste ord jag någonsin läst. Min nonchalans måste ha fått henne att känna sig bortgjord och dum. Det var egentligen inte min mening. Hon är inte bortgjord och dum, tvärtom. Hon är modig och ärlig, precis så som man ska vara, som alla människor borde vara. Det är jag som är ynklig och feg. Mina känslor för Julia har blivit ännu starkare sedan jag fick brevet. Vad det är för känslor har jag svårt att sätta fingret på. De är i varje fall varma och pirriga, precis som känslorna hon själv skriver om i brevet. Ju argare jag blir på situationen, desto starkare växer sig värmen och glöden gentemot Julia. Hon är ju en tjej. Det går ju inte. Dessutom har jag Elias, den mest perfekta kille man kan tänka sig. Han är snygg och dessutom hockeyspelare. Kan inte bli bättre. Just nu vet jag inte hur jag ska komma vidare. Jag har tyvärr sett till att det är iskallt mellan mig och Julia. Eller är det inte egentligen Julias fel? Var det inte hon som startade kylan och tystnaden genom att 7


skriva brevet och avslöja sina innersta känslor för mig? Var det nödvändigt? Hade hon inte kunnat låta bli? Nu får jag skärpa mig. Det är inte hon som är problemet. Det är jag som är det stora problemet. Jag är en fegis. En fegis av stora mått. Jag behöver hjälp i detta. Jag behöver någon som talar om hur jag ska göra. Jag vet ju inte själv. Julia vill stärka banden mellan oss och jag reagerar precis tvärtom, med att typ säga upp vår kompisrelation. Hur fel är inte det? Jag gillar ju Julia. Jättemycket. Jag skäms verkligen. Just nu är allt så förvirrande att jag inte vill kännas vid det här brevet längre. Varje gång jag läser det, vilket jag gör minst en gång varje kväll innan jag ska sova, blir jag mer och mer förvirrad och osäker. Nej. Nu får det vara nog. Jag måste göra något. Jag måste bli av med brevet. Innan den pockande vinden ska få ta brevet och föra det långt bort, måste jag bara läsa det en sista gång. Jag öppnar fönstren på vid gavel. Vinden är minst sagt aggressiv. Den har tilltagit. Pappren på skrivbordet lyfter och blåser runt allt huller om buller. Ena blomkrukan välter och jord ramlar ut på fönsterblecket. Ljuset släcks. Jag greppar brevet med stadig hand. Det ska inte försvinna med vinden ännu, men mycket snart. Jag börjar läsa. Den dånande vinden blir som en 8


dramatisk bakgrundsmusik till läsningen. Mitt hår piskar hårt mot ansiktet. Stämningen är teatralisk och nästan lite sorglig. Kära bästa vän, min älskade Sofia! Jag är så glad att du finns, att du vill ta emot mina ord. Det var ett tag sedan sist. Time flies. Ingen kan vara en bättre lyssnare än du. Jag älskar att skriva till dig. Jag hoppas du suger in allt jag har att berätta. Mina känslor är överallt, huller om buller. Jag kan liksom inte få grepp om dem. Jag vill fånga känslorna och lägga dem på rätt plats, men det går inte. Känslorna far runt och hamnar på en ny plats. Jag blir mer och mer förvirrad. Jag är en populär tjej, det vet jag. Jag är en av de populäraste på skolan, kanske till och med i hela stan. Jag är söt, har långt, vackert, glänsande, blont hår, ett hår som alla vill känna och ta på. Jag är duktig i skolan, får bra resultat på alla prov. Jag bor i ett av stans största och finaste funkishus. Jag är stolt över min mamma, pappa och storebror. Jag äger, liksom. Det bästa av allt är att jag är tillsammans med stans hetaste nollfyra. Jag är ihop med Leonardo Ek, den coolaste hockeymålvakten någonsin. Jag borde vara lycklig. Jättelycklig. Men var är lyckan någonstans? Jag känner den inte. Någonting saknas.

9


Jag vet att många tjejer är avundsjuka på mig, att de gärna hade velat vara i min situation, särskilt eftersom jag är ihop med Leonardo. Han är verkligen cool. Vi är ett bra kärlekspar, i varje fall utåt sett. Men den där lyckan som man ska känna när man är ihop med någon – vart tog den vägen? Innerst inne vet jag precis vad det är som saknas. Det är den där speciella känslan. Kärlekskänslan. Den som ska pirra i hela kroppen när man är kär och ihop med någon. Det finns ingen pirrig kärlekskänsla i mig, fastän jag är ihop med Leonardo. Det lustiga är att den varma och pirriga känslan kommer ibland, men bara när jag träffar och tittar på … Älskade Sofia, det är knappt att jag vågar berätta det. Du kanske tycker att jag är konstig. Jättekonstig. Ska jag berätta eller inte? Jo, jag måste. Du om någon borde få veta. Jag vet att allt jag berättar stannar hos dig. Det förs inte vidare. Jag kan lita på dig. Du har alltid fått veta mina hemligheter, så varför ska du inte få veta den här hemlisen? Grejen är bara att det nog är den största hemlisen jag någonsin har berättat. Verkligen den största någonsin. Håll i dig. Ramla inte ner på golvet! Sofia, berätta inte för någon, men det pirrar av värme och kärlek i hela min kropp så fort jag tittar på dig.

10


Svarta pärlan Ditt ljuvliga och tjusande skratt får alltid mitt hjärta att klappa så tungt i bröstet. Möter jag din blick en enda sekund, blir jag så tagen och får inte fram ett enda ord. Jag behöver dig så mycket att mitt hjärta håller på att brista. Å kära, måtte du inte ta Elias istället för mig. När du läser mitt kärleksbrev, önskar jag att det smyger in något varmt och ljuvt i dig, så mycket att du inte vill ha någon annan än mig. God natt!

Jag släpper brevet och låter den dånande och illvilliga vinden ta det. Brevet rycks hastigt ur mina händer. Först flyger det hårt in i fönsterkarmen och sedan ut genom fönstret. Det försvinner i snurrande cirkelrörelser, långt bort genom mörkret. Jag ser hur det vitglänsande pappret mattas av mer och mer. Till slut ser jag bara mörker. Brevet är bortblåst med vinden.

11


KAPITEL 2

Picknick på kyrkogården

Alla i klassen sitter tysta. De är helt tagna och uppslukade av min presentation. Det är lustigt att de ens kan koncentrera sig. Det är många klasskamrater som har hållit sina presentationer innan mig. Jag är den tionde och sista eleven som håller föredrag på spanskalektionen. Inte nog med det. Den här lektionen är också dagens sista lektion. Klockan börjar närma sig halv tre. Musten brukar gå ur oss vid den här tiden. Vi är trots allt bara 14 år och har varit i skolan en hel dag. Jag är i varje fall mycket tacksam för att alla visar intresse för mig. Annars hade inte den här presentationen varit rolig att genomföra. För mig är den särskilt betydelsefull och viktig. Den handlar ju om Mexiko, Frida Kahlos födelseland. På ett sätt förstår jag att alla sitter tysta och uppslukade. Själv är jag nämligen helt uppslukad av det jag berättar. Det syns säkerligen. Även spanskaläraren, Rafaela, verkar fullt engagerad. Det märks garanterat 12


att jag kan mycket om Mexiko, att jag vet vad jag pratar om. Det undgår ingen. Jag pratar med full inlevelse, så pass stor att presentationen sköter sig själv, på något lustigt sätt. Jag kan konstigt nog lyssna på mig själv, på min egen presentation. Det är som om min röst vore någon annans. Hur är det möjligt att både hålla och vara åhörare till sin egen presentation? Inte så konstigt, kanske. Mexiko ligger mig extra varmt om hjärtat. Jag har precis berört en betydelsefull person inom den mexikanska kulturen, en person som har väglett mig när jag har behövt ta svåra beslut. Jag har precis pratat om Frida Kahlo, en underbar mexikansk konstnärinna, vars ande betytt oerhört mycket för mig. Hennes ande hjälpte och vägledde mig när mina kärleksbekymmer var som störst precis innan jul. Frida, tillsammans med två andra andar, fick mig att göra slut med Leonardo. Hon fick mig att ta nästa steg. Hon fick mig att skriva ett brev, ett brev till Sofia. Inte så konstigt att mitt engagemang för henne och hennes hemland nästan är överdrivet. Jag älskar Frida Kahlo och Mexiko, men den jag älskar allra mest sitter framför mig – Sofia. Tyvärr har jag inte en enda gång under redovisningen fått ögonkontakt med henne. Jag har försökt och försökt, men hon vänder bara bort blicken. 13


Jag tog steget och skrev det där brevet, men var det kanske för djärvt? Var det för modigt? Borde jag inte gjort det? Trots mitt tvivel, är jag nöjd med att jag vågade. Tyvärr har vår vänskapsrelation helt raserats efter det. Sofia undviker mig hela tiden. Vi pratar inte med varandra längre. Inombords är jag förtvivlad, men utåt visar jag ingenting. Alla våra vänner tror att det har skurit sig mellan Sofia och mig, så som det kan göra mellan två kompisar ibland. Jag låter dem tro det. Tänk om klassen visste att jag är andlig, att jag lätt kan få kontakt med döda. Tänk om de visste att Frida Kahlo har uppsökt mig från andevärlden. Antingen skulle de skratta ihjäl sig eller bli spaka och skiträdda. Sofia är nog den enda som hade förstått. Precis som jag är hon andlig, men inte i samma utsträckning som jag, tror jag. Att även hon har förmågan att få kontakt med de döda har visat sig alla de gånger hon, jag, Emmy, Leonardo, Elias och Emil har spelat anden i glaset. Hon, precis som jag, har frusit och känt den speciella kylan som infinner sig när döda är i närheten. Jag trycker fram nästa sida på Powerpointpresentationen. Jag tittar upp på den stora, vita duken för att se vad jag ska prata om härnäst. De dödas dag. Det här kommer klassen definitivt att gilla. Trots att det endast återstår några minuter av den här skoldagen 14


och koncentrationen borde tryta, kommer alla bli förstummade. De dödas dag är minst sagt fängslande och fascinerande. Jag tar ett djupt andetag, slänger en blick uppåt på de två gigantiska, färgstarka bilderna som har med De dödas dag i Mexiko att göra. Jag tittar ut över klassen igen och ser att allas ögon nu är nu riktade mot de vackra bilderna. Den ena bilden är från en mexikansk kyrkogård, vars gravstenar och gravplatser är vackert dekorerade med ett hav av rosa, orangea och gula blommor. Gravstenarna fullkomligt badar i färgglada blomster. Framför några av stenarna sitter familjer och har picknick i solljuset. Tänk så levande och inbjudande en kyrkogård kan vara. På den andra bilden framträder ett väldekorerat altare som står hemma i ett helt vanligt mexikanskt vardagsrum. Precis som kyrkogården är även det färgglatt dekorerat, inte bara med blommor, utan med vackra, virkade dukar, konfetti, bröd, sötsaker, frukter, prydnadssaker, färgglada dödskallar, drycker, viner, fotoramar med fotografier på döda och vaxljus i olika storlekar. Bilderna på den stora, vita duken ger ett färgsprakande intryck. – Till sist ska jag prata lite om De dödas dag i Mexiko. 15


– De dödas dag. Det låter helt galet, säger Emmy, som lätt skräms av ruggiga och spöklika saker. – Ja, det låter faktiskt lite galet, håller jag med om och ler mot Emmy. – Fortsätt, säger Emmy. Jag är jättenyfiken! Rafaela hyssjar Emmy från andra sidan klassrummet. Emmy tar sig för munnen och verkar skamsen för att hon pratade rakt ut. Emmy blev nog så hänryckt av De dödas dag att hon helt enkelt inte kunde hålla tyst. Jag fortsätter presentationen. – De dödas dag firas den andra november, ungefär när vi firar Halloween i Sverige. Högtiden kommer från indianerna i det gamla Mexiko. Indianerna trodde att anden var odödlig. Många i Mexiko tror fortfarande att det är så, men mer på vissa platser och mindre på andra. Jag tittar mig omkring efter pekpinnen som Rafaela brukar använda när hon undervisar. Jag tittar bakom den stora, vita duken och ser pinnen i facket längs med tavlans nedre del. Jag tar upp den, går tillbaka till vita duken och pekar på bilden med kyrkogården. – De mexikanska familjerna brukar gå till kyrkogården den andra november. Som ni ser på bilden besöker de sina släktingars gravar, tvättar gravarna, målar stenarna, lägger dit blommor och tänder ljus. Vissa dukar också upp till picknick framför gravstenen. Här 16


ser ni några familjer som har picknick, säger jag och pekar på duken. – Helt sjukt, alltså – att ha picknick på kyrkogården. Där ligger ju döda människor. Inte kan man väl fira, äta mat och festa på deras gravar? säger Max upprört. – Jo, det är verkligen det de gör, säger jag och ser fram emot att berätta nästa grej. Nu ska ni lyssna på det här. Att fira och festa på kyrkogården är inget mot vad de sedan gör hemma. Ni ska veta att de verkligen gör allt för att de döda ska återvända.

17


KAPITEL 3

Färgsprakande altare

Jag går förbi den vita duken och ställer mig på andra sidan, precis nedanför bilden på altaret. Jag pekar på bilden med det vackert dekorerade altaret. Klassen hoppar till när jag råkar tappa pekpinnen i golvet. De verkar vara på sin vakt. Temat andevärlden och de döda tycks vara lite skrämmande. – I sina hus gör mexikanerna i ordning speciella altare åt sina döda familjemedlemmar. Dessa ska locka tillbaka de döda. Altaren kan vara mycket enkla men också väldigt avancerade och utsmyckade, som på den här bilden. Jag för pekpinnen över bilden för att uppmärksamma alla på de saker och prylar som står på altaret. Klasskamraternas ögon följer intresserat med i pekpinnens cirkelrörelser. – Oftast är altaret fullt med saker som gav den döda personen lycka i livet. På bordet står också ofta den dödas favoritmat och favoritdryck. De altare som 18


är uppbyggda åt döda barns själar har barnskallror, leksaker och godis. Max avbryter igen och frågar om den dödas favoritdryck var vatten, eftersom det längst fram på altaret just står ett stort glas med vatten. Jag pekar med pekpinnen på glaset. – Menar du det här glaset? – Ja, precis. Varför står det annars där? tillägger Max. – Jag tänkte precis komma till det. Det är inte säkert att den dödas favoritdryck i detta fall var just vatten. Vattnet står där troligtvis av en annan orsak. Så här ligger det till: Om altaret ska vara komplett, måste det finnas ett glas med vatten. Inget altare är nämligen komplett om något av de fyra grundelementen saknas. Vet ni vilka de fyra grundelementen är? frågar jag klassen. – Nej, svarar många samtidigt. – De fyra grundelementen är vatten, jord, vind och eld, berättar jag och känner mig lite som en lärare. – Vad då komplett? Vad menar du med att altaret måste vara komplett? Vad händer annars? frågar Max, helt klart den mest intresserade i klassen. – Jo, utan de fyra elementen blir inte mottagandet av de döda så bra. Man måste allra först hjälpa dem att förstå att de har kommit till jorden. För att lyckas 19


med det, krävs de fyra grundelementen vatten, jord, vind och eld. – La clase, escucha, grundelementen vara det som jordelivet vara uppbyggt av, klargör Rafaela på halvdan svenska så att alla verkligen förstår innebörden av de fyra elementen. – Precis, bekräftar jag och tittar på Rafaela. Genom att påminna de döda om jordelivet, om hur världen som de lärde känna en gång i tiden såg ut, är chansen större att de ska stanna kvar ett tag. Därför står vattnet där. Vattnet är ett av de fyra elementen. Det finns andra anledningar till att vattnet … – Var på altaret står de andra elementen då? avbryter Max och sträcker sig fram över bänken för att granska bilden på duken närmare. – Jag måste bara tillägga en sak innan vi tittar på det. Bara så att ni vet, jag uppehåller mig fortfarande kring vattnet. – Kom igen. Låt höra, säger Max och ändrar ställning i stolen. – Vattnet står också där för att den döda eller de döda ska kunna släcka törsten när de kommer tillbaka. Om andarna har haft en tuff resa hit till oss, ska de inte behöva känna törst eller hunger särskilt länge. – Då fattar jag! skriker Max och pekar febrilt mot ena sidan av altaret. Brödet som ligger i hörnet av 20


altaret ska alltså mätta de dödas hunger. Brödet tillverkas ju av sådant som jorden ger. Jord måste vara det andra elementet. Eller hur? Visst har jag rätt, Julia? – Max, por favor, inte skrika rakt ut! Du avbryta och prata demasiado. Detta vara Julias presentación, säger Rafaela på spansksvenska. Rafaela spänner ögonen i stackars Max, som egentligen bara är intresserad. Trots tillsägelsen lutar han sig bekvämt tillbaka i stolen och ler brett. Han gör ett pistolskott med handen och blinkar mot mig, som om han kommit på mig med något. – Got it, viskar han så att bara jag hör och höjer ögonbrynen flörtigt mot mig. – Det är faktiskt helt rätt, svarar jag. Brödet ska mätta andarnas hunger och som Max säger motsvarar det elementet jord. Ser ni vad jag pekar på nu då? – Ja, konfettin, svarar alla i klassen på en och samma gång. – Precis. Här har vi den viktiga konfettin. Den pryder och gör altaret färgglatt. Konfettin är det tredje elementet. Vinden visar sig i konfettin. Vinden får nämligen konfettin att röra sig. Jag tittar som hastigast på klockan och märker att det endast återstår fem minuter av lektionen. – Till sist har vi det fjärde elementet. Kan ni se det? 21


Var har vi elden? frågar jag och inväntar inte svar från någon annan än Max. Mycket riktigt. Det tar en halv sekund innan hans röst återigen gör sig påmind i klassrummet. – Ljusen! skriker han ivrigt och reser sig upp och gör segertecken åt klassen, som rycker till av hans skrik. Rafaela väljer denna gång att le istället. Hon säger ingenting. Troligtvis har hon märkt att Max faktiskt är intresserad. Hon vill inte längre förstöra hans engagemang. Hon borde vara nöjd. Det är väl så man vill att alla elever ska vara, superengagerade och superintresserade. – Max, rätt igen, säger jag och ler lika flörtigt mot honom som han nyss gjorde mot mig. – Jag visste det. Jag har alltid rätt, svarar han tillbaka. – Elementet eld finns på altaret i form av de levande ljusen. När de tänds är stämningen mycket speciell. Då anropas de döda. Samtidigt tar mexikanerna hjälp av rökelse. Den tänder man inne i hemmet för att sedan bära ut den utomhus. Rökelsen sprider en doft som man tror att de döda gillar. Rökelsen gör att de döda lockas till rätt hem. Vet ni varför rökelsen är särskilt viktig? – Hur ska vi veta det? svarar Emmy som suttit tyst sedan Rafaela sa till henne. – Nej, det är inte lätt att veta. Nu ska jag berätta för er. Hoppas ni orkar? 22


– Vi orkar, svarar Max direkt. Det här är skitintressant. – Okej, vad bra. Då fortsätter jag. Eftersom luktsinnet är det enda av sinnena som används på andra sidan, är rökelsen särskilt viktig. De döda doftar sig till rätt familj, hus och hem. – Om de hamnar fel då, på grund av att samma rökelsedoft används av någon annan familj? – Då finns det en lösning på det också. För att hjälpa de döda lite extra, har familjemedlemmarna också lagt ut en väg av gula ringblommor utanför hemmet som vägleder de döda till rätt dörr. Istället för att prata rakt ut, räcker Max för ovanlighetens skull upp handen. Han gör det bestämt och alldeles rak i ryggen. Rafaela är snabb med att säga hans namn. Hon verkar nöjd med att han äntligen har förstått att han ska räcka upp handen. – Max, por favor. Du kan ställa din pregunta. – Nu är jag förstås väldigt nyfiken på att få veta om de där mexikanerna lyckas locka till sig några andar. Gör de det och hur vet de när de döda kommit på besök? – Max, det är precis vad jag ska jag berätta för er nu.

23


14-åriga Sofia har fått ett brev som vänder upp och ner på hela hennes tillvaro. Brevet väcker starka och oväntade känslor som Sofia inte kan hantera. Hon har ju redan kille. Hon har ju Elias. För att komma vidare i livet gör hon sig av med brevet, men det är nu allting börjar. Över en kväll kastas Sofia in i en spännande och nervkittlande resa hon sent kommer att glömma. På ett mystiskt sätt erhåller hon ett objekt vars magiska krafter drar in henne i den gåtfulla andevärlden. Hon förflyttas i både tid och rum. Hon kommer i kontakt med flera andeväsen, både goda och onda. Alla möten verkar dock ha en mening. Kan mötena med de döda ha med det känsloladdade brevet att göra? I denna skräckfyllda och romantiska berättelse får vi följa Sofia på ett oförglömligt äventyr. Andligheten och kärleken ställs på sin yttersta spets. Kluvenheten kring vad kärlek är och hur den bör se ut är så pass stor att andevärlden till slut ingriper. Frågan är dock om händelser från en svunnen tid kan få ungdomarna att inse sanningen om dem själva? Här blandas modern tid med historia, fiktion med verklighet, romantik med skräck. Hela tiden med utgångspunkt från en av våra stora livsfrågor, kärleken.

www.idusforlag.se

Profile for Smakprov Media AB

9789189055483  

9789189055483  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded