__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1

FÖRSTA BOKEN I SERIEN ÖLANDSBROTTEN

JOHANNA MO är född och uppvuxen i Kalmar, men bor numera i Stockholm. Hon har fått Barometern-OT:s kulturpris Gyllene Fjädern och nominerats till Sveriges Radios Novellpris. I närmare tjugo år har hon arbetat som författare, redaktör, lektör, kritiker och översättare. Nattsångaren är Johanna Mos åttonde bok och den första i serien Ölandsbrotten.

När polisen Hanna Dunckers pappa dör tvingas hon efter 16 år i Stockholm att återvända till barndomens Öland. Trots allt som hände där. Trots alla blickar och rykten är det i den lilla stugan vid havet hon hör hemma. 15-årige Joel hittas död och illa misshandlad vid Möckelmossens rastplats och Hanna dras in i en utredning som berör hennes äldsta vän. Vännen hon övergav många år tidigare. Kritikerhyllade och prisbelönta deckarförfattaren Johanna Mo startar med Nattsångaren en spänningsserie med sommar­ paradiset Öland som brottsplats. Det är en kriminalroman om att leva i skuggan av brott och att inte kunna klippa banden med det förflutna och sin hembygd.

RÖSTER OM JOHANNA MOS DECKARSERIE OM HELENA MOBACKE: ”En bra berättelse med flera bottnar, snabbläst och spännande.”

Dagens Nyheter om Allting trasigt ska bli helt

”Historien är mäktig, mättad och tankeväckande. Dessutom utan genrens vanliga klichépoliser och forcerade cliffhangers på varannan sida. 45-åriga kriminalkommissarien Helena Mobacke är en oerhört mänsklig ickehjältinna.” Tara (betyg 4 av 5) om Vänd om och var stilla

”Johanna Mo undviker trist polisrutin och bäddar snyggt för fortsättningen … Johanna Mo skriver väl och har god hand med människor … skildringen av Mobackes självtvivel och rädsla för ett nytt sammanbrott är lugn, saklig och skicklig – och mycket läsvärd.” Sydsvenskan om Döden tänkte jag mig så

www.romanusochselling.se Författarfoto: Sofia Eckerblad Omslag: Maria Sundberg/Art by Sundberg Omslagsbilder: Dan Stock/Adobe Stock & Kn1/Getty Images

O_NATTSANGAREN.indd 1-5

ISBN 978-91-89051-00-3

9 789189 051003

2020-04-27 11:34


johanna mo

NattsĂĽngaren


www.romanusochselling.se ISBN 978-91-89051-00-3 Copyright © Johanna Mo 2020 enligt avtal med Ahlander Agency AB Omslag: Maria Sundberg Tryck: Scandbook, EU 2020


Till Mika


Den sista dagen Fyra steg, sen vänder han sig om igen. Vågar inte lita på tyst­ naden bakom. Det enda som hörs är vårtbitarnas gnissel. Inget motormuller. Ingen fågel. Han saknar nattsångaren. De höga, snabba tonerna som håller undan mörkret. En skugga vid vägkanten får honom att hoppa till, och smär­ tan strålar ut från det brutna revbenet. Det är bara en buske. Mörkret är fullt av skepnader som dansar kring honom – allt snabbare, allt närmare – och de gör det svårare att andas. Kanske har revbenet skadat lungorna. Till slut ser han skenet. En prick som sakta växer till en fyrkant. Huvudet bultar och illamåendet sveper fram och till­ baka, rycker i ljuset. Han försöker låsa fast det med blicken. Det är dit han måste. Benen viker sig och han sjunker ner på knä. Tar emot sig med händerna. Munnen fylls av sura uppstötningar. Det är som om nån tryckt in en knuten näve i bröstet och rört runt. Det lockar att ligga kvar, men han är så nära. Han kravlar sig upp och stapplar framåt. Det knastrar till bakom. Steg? Nej, det får inte vara så – det måste ha varit ett djur. 7


Han uppfattar en rörelse i ljuset och stannar. Ögonen värjer sig mot vad de ser, vill inte skicka det vidare. Varför? Frågan river i honom, i marken under. Allt är på väg att rämna.


Onsdag 15 maj


Kapitel 1 Hanna Duncker följde grusgången ut till den snidade järn­ grinden. Den protesterade med ett jämmer när hon sköt upp den. Listan över saker som måste fixas började bli lång. Det var en dryg månad sedan hon hade flyttat in i det vita trähuset med ljusblå knutar. Det var inte ens femtio kvadratmeter och låg i utkanten av byn Kleva. Hon var uppväxt på andra sidan Öland, den östra, men att återvända dit var aldrig ett alterna­ tiv. Där skulle hon enbart vara Lars Dunckers dotter. I höstas hade Lars till slut supit ihjäl sig. Det var när Hanna ensam rensade ut barndomshemmet som hon insåg vad hon ville. Att resa över bron för första gången på så många år hade väckt en våldsam längtan. En längtan efter allt som hon hade saknat i Stockholm. Det var på Öland hon hörde hemma. Att köpa ett så krävande hus hade inte varit helt genom­ tänkt, men det hade varit det bästa som fanns till salu i hennes prisklass. När beslutet väl var fattat hade hon inte haft tålamod att låta det ta tid. Inom tre veckor hade hon sålt sin bostadsrätt i Bagarmossen, köpt huset och ordnat ett nytt jobb. Först därefter hade hon ringt sin bror Kristoffer i London och fått ungefär den reaktion hon väntat sig. Du är sjuk i huvudet, hade han skrikit. 11


Hon och Kristoffer hade inte pratat sedan dess. Visst hade hon hävt ur sig en del hårda saker också, det hade funnits så mycket uppdämd ilska. Att han inte ens hade kommit på begravningen. Att han hade lämnat allt det praktiska åt henne, med bouppteckning och att tömma huset de växt upp i. Det skil­ de bara ett år mellan dem. Ett tag hade de varit som tvillingar. Redan den första morgonen i det nya huset hade Hanna skaffat sig en ritual. Att promenera de sju hundra meterna ner till Kleva strand. Efter ett femtiotal meter passerade hon Ingrids grå stenhus, som säkert var dubbelt så stort som hennes eget. Den här morgonen satt Ingrid i gungsoffan på tomten med ögonen slutna. Silvergrått hår och huden full av rynkor. En filt över benen. Likheten med Hannas mormor var slående. Det var sådär mormor tillbringade dagarna nu när den stora glömskan hade tagit henne. Hanna försökte smyga. Just nu var hon inte på humör för att prata med någon. Inte ens med Ingrid. Ingrid slog upp ögonen och likheten försvann. Ögonen var inte grönblå som mormors utan mörkbruna och närvaron i dem tydlig. Antagligen var hon ute enbart för att vänta på ­Hanna. Utsikten var bättre åt andra hållet, där de spikraka fälten bredde ut sig – häråt låg en plätt gropig mark som för­ modligen snart skulle bebyggas. Men Ingrid var mer intresse­ rad av grannarna än av naturen. Filten gled av när Ingrid reste sig och tog några steg fram. ”Hej”, sa hon. ”Stor dag.” Hanna nickade. Det var hennes första dag som utredare hos Kalmarpolisen. Där skulle hon arbeta med grova brott i Kalmar län, vilket omfattade östra Småland och hela Öland. För att göra starten så mjuk som möjligt hade hennes nya chef Ove Hultmark tyckt att hon skulle börja på en onsdag. Varför hade han anställt henne, med den bakgrund de hade? 12


Hanna hade fortfarande svårt att förstå det. Och det fanns en olust där: att något pågick som hon inte begrep. ”Krångla inte, så ska du se att det löser sig”, sa Ingrid. Krångel var det värsta Ingrid visste. Ett par dagar efter att Hanna flyttat in hade Ingrid knackat på hos henne med en burk nybakade skorpor. Hanna hade försökt stanna kvar i dörren för att prata, men Ingrid hade bjudit in sig själv, bett om te till skorporna. Svart te utan en massa blommor och konstigheter. Och när hon hade sett röran hade hon fnyst: Så det var det här du inte ville att jag skulle se? Den rakheten hade raserat Hannas murar. Mormor hade också varit sådan och utan henne hade Hanna förmodligen inte klarat sig. Inom några minuter hade Ingrid gett henne en sammanfatt­ ning av sitt liv. Att hon hette Mattsson i efternamn. Att hon efter åratal av barnlängtan som trettiosexåring fött sin son. Att han drev gården som hon ärvt av sin far. Att hon hade tre barnbarn, de två äldsta läste på universitet i Linköping och Umeå, den yngsta var en sladdis på elva år med Downs syndrom. Att hon hade problem med ena höften. På en direkt uppmaning hade Hanna sagt sitt efternamn. Är du dotter till den där Lars? hade Ingrid frågat. Hanna hade nickat och sedan hade de inte pratat mer om det. Men för ett ögonblick hade Ingrids bruna ögon varit fulla av medlidande. Kanske borde Hanna ta efter Kristoffer och byta efternamn. Han hette Baxter som sin hustru. Men Hanna ville inte det. Hon hade inte gjort något fel. ”Vad ska du göra idag?” frågade Hanna. ”Det är onsdag”, sa Ingrid. ”Jag tar alltid bussen till Mör­ bylånga då och lämnar in ett system.” ”Trav”, lade Ingrid till när hon såg Hannas nollställda ansik­ te. ”Det är V65 idag.” 13


Hanna ursäktade sig med att hon hade en tid att passa och fortsatte ner till Kleva strandväg. Det fanns än så länge bara två hus på den lilla snutten fram till vägen mot havet. I det ena bodde en barnfamilj. Det andra tycktes stå tomt. Kanske användes det som sommarhus. Sitt andra besök hade Ingrid ägnat åt att gå igenom invånarna i Kleva, som inte var fler än runt trettio, men hon hade inte haft så mycket att säga om de på strandvägen. Allra mest hade hon pratat om Jörgen. Stockholmaren som flyttat hit med sin hustru för ett par år sedan och klagade på det mesta. Allt från hästbajs på vägen till de som lät sina hus förfalla. Jäkla gnällspik, hade Ingrid sagt. Jag tänker inte byta ut saker som fungerar bara för att en sur fastlänning säger det. Trots åren i huvudstaden räknade Ingrid henne som öbo. Och enligt Ingrid var hon välkommen i byn. Hon var ju polis. Vägen mot havet var Öland för Hanna. En snörrak grusväg kantad av sädesfält. Små spretiga plantor av fodermajs och något hon inte kände igen. Ogräset växte så högt i diket att den låga stenmuren nästan doldes. Några hundra meter bort skymtade träden som ett löfte om något bättre. Bortom dem fanns Kalmarsund. Långsamt kom träden närmare och lukten av gödsel gav vika för den av tallar och tång. Hanna lutade huvudet bakåt och lät vinden kittla ansiktet. Hon hade saknat detta. I Stockholm hade hon bott inklämd i ett femvåningshus bland människor hon inte visste ett dugg om. Här kunde hon andas. Efter ytterligare några steg blev sundet synligt som en blå klick i öppningen mellan träden. För varje steg växte den. Grusvägen gled över i en liten parkering. Hanna valde bort badstranden, sneddade genom parkeringen och svängde söderut. Badsäsongen var ännu inte igång, och det var fortfa­ rande tidigt på dygnet, men hon ville ändå inte möta någon. 14


En äldre man och hans labrador kom rakt emot henne och Hanna nickade en hälsning. Kanske borde hon skaffa hund. Visserligen skulle hon vara borta om dagarna, men hon gissade att Ingrid gärna passade den. För att vara åttioett år var hon väldigt pigg. Problemen med höften märktes knappt. Men nej. Hanna tyckte ju inte ens om hundar. Dessutom var ensamheten mindre påtaglig här på Öland, trots att hon egentligen inte hade pratat med någon mer än Ingrid. Det fanns ingen i Stockholm hon skulle behålla kontakten med. Definitivt inte Fabian. Hanna följde vandringsleden en bit och ställde sig sedan och tittade ut över Kalmarsund. Drog in doften av tång och salt. Vinden hade böjt tallarna inåt. Bredvid henne låg en uppoch­ nervänd roddbåt. Den vita färgen var avskavd längs kölen. Egentligen föredrog hon utsikten åt andra hållet. Havet som gick ihop med horisonten och aldrig tycktes upphöra. Eller sjön som de sa, om vattnet på östra sidan, som en förkortning av Östersjön. Här skymtade fastlandet på andra sidan. Ingrid var inte ensam om att anse att de flesta problemen kom där­ ifrån och som använde fastlänning som ett skymford. Hanna hade reagerat på det första gången hon läste Ölandsbladet efter hemkomsten. På sidan fyra hade funnits två notiser om begångna brott och i båda fallen hade gärningsmännen pekats ut som just fastlänningar. Längtan grep tag i henne. En efterdyning av det hon känt när hon körde över bron i höstas. Begäret efter ett liv som inte långsamt kvävde henne. Den sista dagen hon var lycklig på riktigt var hon tolv år. Fingrarna sökte sig in under jackan och tröjärmen. Hon behövde inte se den lilla tatueringen för att känna dess när­ varo. Hennes egen puls som ett fladdrande fågelhjärta under 15


de svarta strecken. Att röra tatueringen lugnade henne alltid. Om Hanna skulle hinna till polishuset i tid borde hon vända tillbaka nu, men hon kunde ännu inte förmå sig. Först skulle hon träffa Ove Hultmark och sedan delta i morgonmötet. Det var det första som gjorde henne mest nervös. Senast hon satt mittemot honom hade hon varit nitton år och han hade frågat ut henne om hennes pappa. Om det Ove påstått att pappa gjort. Du är sjuk i huvudet. Kristoffers ord var där igen och petade och störde. Miss­ tanken att han faktiskt hade rätt. Det han hade snyftat precis innan han slängde på luren: Du fattar inte vad du rör upp. Du kommer förstöra allt.


Kapitel 2 ”Frukost”, sa Rebecka Forslund och knackade på dörren, strax under enhörningen som Molly hade ritat åt sin storebror. Alvedonen hade mildrat huvudvärken till ett malande, men illamåendet ville inte ge sig. Det hade knappt blivit någon sömn inatt. Alkoholen som gick ur kroppen hade förvärrat ångesten. Hon hade försökt ligga stilla och inte störa Petri, men framåt småtimmarna hade hon gått upp och tagit en varm dusch. Sedan hade hon återvänt till sängen. När Petris väckarklocka ringde hade hon låtsats sova. Trots att hon var vaken hade hon haft svårt att komma upp när hennes eget alarm gick igång. Joel avskydde att stressa om morgnarna, och han skulle inte gilla att bli väckt när det bara var en halvtimme tills bussen gick. På onsdagar började han först vid klockan nio. Rebecka väntade inte på svar innan hon öppnade Joels dörr. Han kunde sova genom vad som helst. För några nätter sedan hade Gerds garage brunnit ner. Brandkåren hade kom­ mit farande med tjutande sirener och Joel var nog den enda i Gårdby som inte hade vaknat. Som tur var hade elden inte spridit sig. Rummet luktade svagt av svett och hormoner och den där hemska rökelsen han envisades med att bränna. Rebecka gick 17


fram till fönstret, drog upp persiennen och öppnade det, sög i sig den kyliga luften. Att ha en tonåring var inte som hon hade väntat sig. Sin egen mamma hade hon både skrikit åt och slängt saker på. Visst hade Joel humör, men han vände det inåt. Kunde tillbringa timmar lutad över ett skissblock eller framför datorn. Han gjorde nästan alltid som han blev tillsagd. Det var sällan hon behövde gnälla på honom om tvätt på golvet eller slarv med läxor. Ändå fanns oron där: att han skulle sluta som hemmasittare. Att han inte skulle klara av världen. Mörkret i honom skrämde henne. Rebecka vände sig om och det tog en stund innan hon för­ stod vad hon såg. Sängen var tom. Det svarta täcket låg i en hoptrasslad hög i mitten, men det gjorde det i princip alltid. Hon ville inte ha andra regler för barnen än de hon själv lev­ de efter. Eftersom hon hade hört att kvalster trivdes sämre i obäddade sängar, bäddade hon bara när hon väntade besök. Tankarna rusade tillbaka till gårdagskvällen. De hade varit hos Gabriel och Ulrika och grillat. Normalt höll de sig hemma på vardagar, men Gabriel fyllde fyrtio och Ulrika hade köpt en svindyr grill till honom och bjudit över dem för att inviga den. Minnet av Gabriel blockerade henne för en stund, men hon knuffade undan honom. Han gjorde för ont att tänka på. Joel hade tagit med Molly hem och nattat henne vid niotiden. När Rebecka och Petri följde efter ett par timmar senare hade hon gläntat på båda barnens dörrar och de hade legat där. Det var inte bara konturerna av Joels tunna kropp hon sett, utan hans mörka rufsiga hår. Men nu var Joels säng tom. Vad betydde det? Joel brukade inte ränna iväg på nätterna. Särskilt inte mitt i veckan. Rebecka gick tillbaka ner till köket medan oron fick upp fart. Molly kände av den och lyfte blicken från frukostflingorna. ”Ska jag väcka honom?” frågade hon. 18


Ibland skickade Rebecka upp Molly för att lirka ner Joel. Hur tjurigt inåtvänd han än var på morgnarna lyckades hans lillasyster nästan alltid nå fram till honom. Det skilde nio år mellan dem och ett kraschat förhållande. Ibland önskade hon att hon hade träffat Petri tidigare, att han varit pappa till båda hennes barn. Hon borde ringa Petri. Han hade åkt till Kastlösa redan för en timme sedan. Ett ungt par ville få köket i sin sommarstuga renoverat innan de kom ner till ön i början av juni. I och för sig tvivlade hon på att Joel hade smugit upp utan att hon märkt det, åtminstone inte efter klockan fyra. Men hon kunde inte vara säker, och kanske hade Petri skjutsat honom. Han gjorde det ibland när Joel missade skolbussen eller behövde komma till skolan tidigare. Mörbylånga låg ändå på vägen. Hon letade efter mobiltelefonen som hon var säker på att hon hade lämnat på köksbänken. ”Mamma?” sa Molly uppfordrande. ”Joel har redan åkt”, sa Rebecka. ”De ska på utflykt med skolan. Jag hade glömt det.” Lögnen slank ur henne utan motstånd. ”Jag vill också på utflykt.” Molly tittade på henne, väntade sig ett svar, men Rebecka förmådde bara nicka. Var fan var den förbannade telefonen? Hon grävde runt i högen med gamla tidningar och flyttade på flingpaketet så häftigt att det välte. Illamåendet vällde upp och hon satte handen för munnen, tog några snabba klunkar ur glaset med vatten som hon svalt ner värktabletterna med. Till slut hittade hon telefonen ovanpå mikron, där hon alltid lade den. Hon gick ut på trappan för att ringa, ville inte att Molly skulle höra. Petri svarade efter tre signaler. ”Skjutsade du Joel imorse?” frågade hon. 19


”Nej. Han har ju sovmorgon.” ”Såg du honom?” ”Nej. Varför undrar du?” ”Sängen var tom när jag skulle väcka honom.” Att säga det högt gav oron bränsle. Rebecka snyftade till. ”Han har säkert åkt med någon annan”, sa Petri. ”Eller tagit en tidigare buss.” Han ville lugna henne, men orden fick motsatt effekt. Det fanns ingen vettig förklaring till den tomma sängen. Joel hade inget grupparbete som måste förberedas, ingen läxa som glömts och det var bara då han åkte till skolan innan han började. ”Har du försökt ringa honom?” ”Det är klart jag har”, fräste Rebecka och lade på. Vad fan var det med henne? Hon hade inte haft en tanke på att ringa Joel. Hon bläddrade fram hans nummer, men telefo­ nen var avstängd. Kanske hade hon inte genast ringt honom för att hon anat att den skulle vara det. Det kändes bättre att skylla på det, än att huvudet var tungt av sömnbrist och gårdagens fylla och känslokrängningar. Femton års mammaskuld kom tillbaka samtidigt och fick henne att svaja till. Att hur mycket hon än ansträngde sig så räckte det aldrig. Men istället för att vältra sig i den ringde hon till Joels kompis Nadine. ”När hade du senast kontakt med Joel?” frågade hon utan att hälsa. ”Igår. Hur så?” ”Vet du vad han gör idag?” En kort tystnad följde som Rebecka tolkade som tvekan. ”Han är väl i skolan”, sa Nadine. Rebecka orkade inte tjafsa med henne. Tvekan kunde bero på så mycket. För tre år sedan hade Nadine flyttat från Gårdby till Kalmar, men hon var fortfarande den som sonen umgicks mest med. Ibland trodde Rebecka att de var tillsammans, men 20


hon hade lärt sig att inte fråga. Hon ville inte att de skulle vara det. Joel hade aldrig sagt något om det, men Rebecka visste att Nadine hade försökt ta livet av sig åtminstone en gång. Att det var ett av skälen till att hon flyttat. ”Kan du be honom ringa mig om du pratar med honom?” ”Absolut.” Molly kom ut med sin rosa enhörningsväska på ryggen. Egentligen borde hon ha en jacka, det var inte tillräckligt varmt för att gå bararmad än, men Rebecka valde bort att hämta en. Liksom att fråga om Molly hade borstat tänderna. Tydligen var det just detta som barn oftast ljög om. Hon tog dotterns hand och började gå mot Gårdby skola. Det var inte mer än åtta hundra meter dit, men hon litade inte på Molly i trafiken. Hon var för lättdistraherad. Eller på människorna som brände förbi. Långt ifrån alla höll hastighetsbegränsningarna. Molly fnissade till. ”Vad är det?” ”Ska du verkligen gå i de där?” Rebecka tittade ner på sina fötter och insåg att hon hade Petris träskor på sig. De var sju nummer för stora. ”Ojdå”, log hon. Men leendet dog i frågan som hade hakat upp sig i henne: Var fanns Joel? De passerade det nerbrunna garaget. Allt som återstod var den bakre väggen. Resten var en svart hög där förvridna balkar och plankor stack upp som armar som sträckte sig efter hjälp. Röklukten var fortfarande så skarp att den sved i näsan. Trots att det hade varit oväder den natten var många övertygade om att branden varit anlagd. Bränder var känsligt här. Under två år i slutet av femtiotalet härjade en pyroman på östra Öland som aldrig åkte fast. I mars 2003 dödades Ester Jensen i Åby och huset tändes på med henne i. Mellan 21


2005 och 2012 dog sex människor i bränder på norra Öland. Den sista branden hade startat i ett garage för att dölja ett dubbelmord. Molly tittade inte ens åt garaget. Hela vägen till skolan pratade hon om vad de skulle leka under första rasten. Det var något med knektar och bönder. Mollys cykel hade fått punktering i helgen, men hon hade inte tjatat om att den måste lagas. Rebecka hummade tillräckligt ofta för att komma undan med att inte lyssna. Efter en snabb kram försvann Molly in i den gula skolbyggnaden som Rebecka också hade gått i för trettio år sedan. Då hade barnen varit färre, men mycket var sig likt. Rebecka stod kvar ett tag. Visste inte vad hon skulle ta sig till. ”Hej.” Rebecka vände sig mot rösten. Det var Ulrika som kom för att lämna Elias. Han skulle fylla nio till hösten och var inte överdrivet förtjust i att ha sin mamma med sig. Hon tvingade på honom en kram innan hon släppte iväg honom. ”Tack för igår”, sa Rebecka. ”Ja, visst var det trevligt.” Ulrika såg betydligt piggare ut än hon själv kände sig. Trots att Ulrika också hade druckit en hel del under grillningen. Nyduschad och lätt sminkad, bara en skuggning under ögo­ nen som underlagskrämen inte rådde på. Hon hade bjudit in dem över häcken samma dag, viskat att det skulle bli en födelsedagsöverraskning för Gabriel. Ulrika var hopplös när det gällde att planera. Förutom Elias hade de Linnea också, som var ett år yngre än Joel. Att de hade barn i ungefär samma åldrar hade gjort att de började umgås när de blev grannar för sju år sedan. Rebecka, Petri och Joel hade flyttat in i huset några månader innan Molly föddes. Hur hade Joel verkat må igår? Lite låg kanske, men han 22


och Linnea hade suttit och ritat. Hon ville lära sig att teckna porträtt. Teckningen hade varit oväntat bra, men lika duktig som Joel skulle hon aldrig bli. Ulrika ledde sin mintgröna cykel, så att de kunde ta sällskap tillbaka. Hon satt i kassan på Almérs och hade anpassat sina tider efter barnen. På vardagar började hon först vid klockan nio. Ibland tog hon extrapass på helgerna för att komma upp i fler timmar. ”Är Linnea i skolan?” frågade Rebecka. ”Det hoppas jag verkligen.” Ulrika tittade på henne med bekymrad min, och oron for­ sade ur Rebecka. ”Han åkte säkert bara tidigt”, sa Ulrika. ”Kom igen. Det är Joel vi pratar om.” Det var de egna tonåren som hade fått Rebecka att tro att Joels skulle bli värre. Men hon hade aldrig kommit på honom med vare sig lögner eller alkohol. Rebecka sneglade på Ulrika. Det hade varit en trevlig grill­ ning igår. Under de senaste månaderna hade det gått förvå­ nansvärt lätt att umgås alla fyra. Kanske för att de hade så många liknande kvällar att falla tillbaka på. Men att sätta sig tillsammans med både Ulrika och Gabriel skulle inte fungera längre, inte efter det han gjort mot henne. Rebecka tvivlade starkt på att Gabriel skulle berätta för Ulrika. Han var för feg för det. Själv tänkte hon inte säga något till Petri. ”Vi ses”, sa Ulrika och fortsatte mot sitt eget hus. Rebecka hade en beställning på ett fruktfat och borde gå till ateljén. Hon hankade sig fram som keramiker. Målade en del med oljefärger också, men tavlorna sålde hon sällan. Fast hon visste att hon inte skulle kunna koncentrera sig på arbetet. Istället gick hon in i köket och hällde upp det som fanns kvar av kaffet. Joel skulle bli arg på henne, men det kunde inte 23


hjälpas. Hon ringde Skansenskolan och blev kopplad till den biträdande rektorn. ”Är Joel Forslund där?” frågade hon. ”Så bra att du ringer”, sa kvinnan som hon hade sålt en serie tekoppar till. ”Jag hade precis tänkt höra av mig till dig. Joel var inte här igår heller. Har det hänt något?”


FÖRSTA BOKEN I SERIEN ÖLANDSBROTTEN

JOHANNA MO är född och uppvuxen i Kalmar, men bor numera i Stockholm. Hon har fått Barometern-OT:s kulturpris Gyllene Fjädern och nominerats till Sveriges Radios Novellpris. I närmare tjugo år har hon arbetat som författare, redaktör, lektör, kritiker och översättare. Nattsångaren är Johanna Mos åttonde bok och den första i serien Ölandsbrotten.

När polisen Hanna Dunckers pappa dör tvingas hon efter 16 år i Stockholm att återvända till barndomens Öland. Trots allt som hände där. Trots alla blickar och rykten är det i den lilla stugan vid havet hon hör hemma. 15-årige Joel hittas död och illa misshandlad vid Möckelmossens rastplats och Hanna dras in i en utredning som berör hennes äldsta vän. Vännen hon övergav många år tidigare. Kritikerhyllade och prisbelönta deckarförfattaren Johanna Mo startar med Nattsångaren en spänningsserie med sommar­ paradiset Öland som brottsplats. Det är en kriminalroman om att leva i skuggan av brott och att inte kunna klippa banden med det förflutna och sin hembygd.

RÖSTER OM JOHANNA MOS DECKARSERIE OM HELENA MOBACKE: ”En bra berättelse med flera bottnar, snabbläst och spännande.”

Dagens Nyheter om Allting trasigt ska bli helt

”Historien är mäktig, mättad och tankeväckande. Dessutom utan genrens vanliga klichépoliser och forcerade cliffhangers på varannan sida. 45-åriga kriminalkommissarien Helena Mobacke är en oerhört mänsklig ickehjältinna.” Tara (betyg 4 av 5) om Vänd om och var stilla

”Johanna Mo undviker trist polisrutin och bäddar snyggt för fortsättningen … Johanna Mo skriver väl och har god hand med människor … skildringen av Mobackes självtvivel och rädsla för ett nytt sammanbrott är lugn, saklig och skicklig – och mycket läsvärd.” Sydsvenskan om Döden tänkte jag mig så

www.romanusochselling.se Författarfoto: Sofia Eckerblad Omslag: Maria Sundberg/Art by Sundberg Omslagsbilder: Dan Stock/Adobe Stock & Kn1/Getty Images

O_NATTSANGAREN.indd 1-5

ISBN 978-91-89051-00-3

9 789189 051003

2020-04-27 11:34

Profile for Smakprov Media AB

9789189051003  

9789189051003  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded