9789189021532

Carl-Johan Ivarsson & Henrik Olsson

Väckelsens hus i Värmland

VOTUM

Innehåll Förord .............................................................................................. 6 Inledning ......................................................................................... 8 Väckelserörelserna ........................................................................ 12 Med inspiration från Herrnhut och London ...............................25 Vad ligger i ett namn? ....................................................................32 Den varma årstidens helgade rum ................................................37 Missionshus i moderna tider – utvecklingen efter 1945 ............40 Väckelsens hus i Värmlands socknar ........................................... 47 Arvika kommun ................................................................ 48 Degerfors kommun ........................................................... 84 Eda kommun ..................................................................... 96 Filipstads kommun ..........................................................109 Forshaga kommun ...........................................................124 Grums kommun ............................................................... 132 Hagfors kommun ..............................................................141 Hammarö kommun ......................................................... 157 Karlskoga kommun ...........................................................161 Karlstads kommun ........................................................... 172 Kils kommun ....................................................................199 Kristinehamns kommun ................................................. 209 Munkfors kommun ..........................................................228 Storfors kommun .............................................................234 Sunne kommun ................................................................241 Säffle kommun .................................................................258 Torsby kommun ...............................................................287 Årjängs kommun ............................................................ 308 Tack till dem som hjälpt till i projektet ...................................... 332 Källor och litteratur .....................................................................334 Förkortningar ...............................................................................347 Bildkällor ..................................................................................... 348

Innehåll • 5

Förord De första kristna hade inga kyrkor eller kapell. De träffades i hemmen – se till exempel Apostlagärningarna 2:46 och 20:7. Ja, de kristna ”levde och verkade i cirka tvåhundra år utan att förfoga över några egentliga kultplatser” för att uttrycka det med teologen Klemens Richter. Ruinen från den äldsta kyrkan vi känner till byggdes år 232, i Dura Europos i nuvarande Syrien. Det var en så kallad huskyrka, ett vanligt bostadshus som invändigt gjorts om till en kyrka – utvändigt såg den alltså ut som vilket hus som helst.

Huset bestod av tre rum, där ett var för dopet, ett var en gudstjänstsal, och det tredje rummet förmodligen användes för undervisning och gemenskap. Det största rummet, samlingssalen, hade en upphöjd plattform längst fram.

Jag kan inte låta bli att jämföra den lilla enkla huskyrkan i Dura Europos med många av de värmländska missionshus som jag varit i. Även dessa är i normalfallet enkla och oansenliga. Även dessa är ofta byggda med en samlingssal som har en upphöjd plattform längst fram. Även dessa har separata rum för undervisning och gemenskap och är oerhört funktionella, men de kanske inte är de vackraste av byggnader. När den Karlstadfödde arkitektur­historikern Göran Lindahl år 1955 skrev om 1800-talets missionshus, konstaterade han till exempel att de ”sedan länge räknats till de mest svåruthärdliga estetiska förvillelserna i svensk arkitekturhistoria”.

6 • Väckelsens hus i Värmland

Missionshuset i Björneborg, byggt 1894, är ett typiskt uttryck för det som Göran Lindahl beskriver. Det ligger mitt i Björneborg, och här gick barnen i Björneborg i såväl söndagsskola och scout som tonår. När jag växte upp var det en livlig aktivitet alla dagar i veckan, med målet att sprida Guds ord i Björneborg. Men inte bara det.

Det fanns också en social medvetenhet parad med missionsivern, såsom det alltid varit i sunda kristna sammanhang. Missionshuset i Björneborg kom på det sättet att spela en mycket viktig roll för många av dem som växte upp i Björneborg. Jag är själv en av dem. När jag ett antal år senare valde att prästviga mig sa min vigningsbiskop: ”missionshusen i Värmland står ofta för det som är det bästa med folkkyrkan: de är mitt i byn, de är öppna för alla människor och det finns en social medvetenhet och omsorg”. Jag vet att det finns och fanns sammanhang som inte var sådana, men sammanhanget i Björneborg var ett sådant.

Samhällets bruksortskaraktär i kombination med dess ringa storlek gjorde dessutom att det efterhand växte fram ett närmast unikt ekumeniskt klimat i Björneborg. Efter en bitvis frostig relation på 1950­–1960-talen blev det nya bud från 1970-talet och framåt. Prästen predikade ofta i missionshuset och det var ofta ekumeniska gudstjänster i Björne­borgs kyrka. Så var det när jag växte upp på 1970-talet,

Björneborgs missionshus i Visnum omkring år 1900. Det lilla barnet som står mitt i bilden, som person nr 10 från vänster, är biskop Sören Dalevis morfar Knut Nilsson. Personen han håller i hand, person nr 11 från vänster, är fadern Johan Petter Nilsson, och nr 12 från vänster är modern Mathilda Nilsson.

och så är det faktiskt än idag i Björneborg. Medlemmarna i missionsförsamlingen var och är ofta med i både Svenska kyrkan och i Missionsförbundet. Det gällde till exempel för min egen mormor och morfar, liksom min pappa, som alla var aktiva medlemmar i missionsförsamlingen och som alla tre begravdes i Björneborgs kyrka. Det var inget motsatsförhållande i detta. Vi läste aldrig Waldenström, men vi läste Luther. Och Selma Lagerlöf och Göran Tunström, såklart. Vi var ju från Värmland.

De mer än 700 missionshusen i Värmland har på djupet förvandlat landskapet och de som bor där. De har, som jag varit inne på, medfört mycket positivt. Men jag kan samtidigt inte blunda för att jag lite nu som då får mail från dem vi ibland kallar för ”Guds barnbarn”. Personer som växt upp och farit illa i destruktiva, intoleranta sammanhang där helvetespredikningar och moralism härskat. Ja, sådant fanns – och finns – ju också. Såväl i Svenska kyrkan som inom frikyrkorörelsen som i alla mänskliga sammanhang.

Det är en händelse som ser ut som en tanke att det är en biskop i Svenska kyrkan som skriver förordet till denna bok. Det visar på att väckelserörelserna lyckades med det som var dess intention: att förändra Sverige.

Det kristna budskapet skulle inte komma från överheten, utan underifrån. Kyrkan skulle inte vara en maktspelare,

vilket ju är en grundluthersk tanke. Men förändringen skedde, som så ofta är fallet när den Helige Ande är involverad, på ett sätt som ingen kunnat förutse. Nu står vi inför ett faktum som många redan påtalat före mig: Sverige är intellektuellt och kulturellt och politiskt format av väckelserörelserna på ett närmast oöverblickbart sätt.

Nu är det 2021, och tiderna är andra. Kyrkans utmaning är nu som då att hitta ett relevant tilltal som fungerar i vår tid. Allt färre går i missionshusen, och allt färre är tillhöriga Svenska kyrkan. Kristendomen förlorar mark.

Somliga tror då att vägen framåt är att återvända till den intolerans och moralism som jag var inne på ovan. Den vägen tror jag inte alls på. Själv tror jag på att hålla folkkyrkotanken vid liv. En öppen kyrka mitt i samhället som i ord och handling predikar den Guds frid som övergår allt förnuft. Som biskop Einar Billing i Västerås skrev redan 1920: folkkyrkans uppgift ”… är att bringa evangelium om den Guds frid, som övergår allt förstånd, till oroliga och osaliga människosjälar. Det är inte en av kyrkans uppgifter – det är det hela”. När kyrkan nöjt sig med det har den varit framgångsrik. Det var helt klart framgångsreceptet i Björneborg.

Sören Dalevi Biskop i Karlstads stift

Förord • 7

Inledning Bakgrund – intresse Författarna till denna bok är båda uppvuxna med missionshus. För Henriks del var det främst Tabors missionshus i stadsdelen Annelund i Säffle, som deltagare i söndagsskola, nying och scout. En höjdpunkt på hösten var missionsauktionen som syföreningen hade förberett och där man kunde köpa åror (lotter) för att kanske vinna en fruktkorg. För Carl-Johans del var det framför allt Torstensbyns missionshus i Kila men också Årbottens missionshus i Gunnarskog. Men redan från tidig ålder har vi också besökt många andra värmländska missionshus.

Henriks farfars föräldrar var 1878 pionjärer i det som skulle bli Säffle missionsförsamling, och Carl-Johans farmors föräldrar var tillsammans med flera släktingar 1883 grundare av Kila friförsamling (senare missionsförsamling).

Intresset för historia, särskilt kyrkohistoria och lokalhistoria gav en grund för högskolestudier inom historia och religionsvetenskap. Med tiden har vi båda blivit gymnasielärare, Henrik i Åmål och Carl-Johan i Söderköping.

Många sommarlov har ägnats åt gemensamma resor med historiska förtecken.

1994 skulle Betlehemskyrkan (missionshuset Betle­ hem) i Säffle rivas. Den ägdes av Säffle-Näs evangelisktlutherska missionsförening inom Bibeltrogna vänner

8 • Väckelsens hus i Värmland

(BV), men hade till stor del brukats av Säffle församling (Svenska kyrkan) fram till det att Säffle kyrka byggdes 1965.

Verksam­heten hade varit sparsam och nu skulle kyrkan säljas, rivas och på platsen uppfördes äldreboendet Kaptensgården. Vi gjorde ett besök för att fotodokumentera och samtala med Elin Eliasson i föreningen. Det blev ett reportage i Säffle-Tidningen och sedan följde vi upp med att besöka några flera missionshus i kommunen.

2015 fick vi en förfrågan om att göra ett temanummer av tidskriften Värmländsk kultur. Vi samlade material och skrev artiklar som gavs ut våren 2016 under rubriken ”Väckelsens hus”, men långt ifrån allt material vi hade fick plats. Då väcktes tanken på att göra något mer och då formulerade vi visionen att försöka kartlägga alla väckelsens hus i Värmland.

Liknande projekt har genomförts i andra delar av Sverige. Stig Florén gjort en omfattande inventering i samarbete med Länsstyrelsen i Västra Götalands län, framför allt när det gäller Svenska Missionsförbundets lokaler. Länsstyrelsen i Jönköpings län har gett ut boken Frikyrkligheten i Jönköpings län – historia, miljöer och lokaler med en katalog över utvalda hus och historik av Göran Åberg. Andra exempel är Olle Bergström vid Folkrörelsearkivet i Örebro med Församlingar och byggnader i väckelsens Örebro och Hans Ljunggrens böcker

om Stockholm och uppländska bygder. I något fall gäller det huvudsakligen Svenska Missionsförbundets hus, i and­ra fall alla låg- och frikyrkliga samfund.

Omfattning Landskapet Värmland var en naturlig utgångspunkt för vår undersökning, även om vi undrade om vi skulle mäkta med hela det. Det visade sig handla om drygt 720 hus. Hela Karlskoga och Degerfors kommuner ingår, det vill säga även delen av Degerfors som ligger i landskapet Närke.

Däremot har vi inte tagit med Gullspångs kommun, trots att Södra Råda otvivelaktigt ligger i Värmland. Det beror på att missionshusen i Gullspångs kommun ingår i Stig Floréns ovannämnda dokumentation av Västra Götalands län.

Vår tanke var också att ta med Hällefors kommun, som i detta sammanhang haft och har täta band med Värmland. Men vårt resultat därifrån har publicerats i andra former.

Vi har studerat husen inom väckelserörelserna vilket kräver en tydligare definition. De hus vi har valt att studera är de där gudstjänstverksamhet i olika former har förekommit, vare sig de har kallats kapell, kyrka, missionshus eller sommarhem. Byggnadens användning ska i första hand ha varit för församlingens verksamhet. Lokaler som varit pastorsbostäder har vi tagit med i de fall de också haft någon form av samlingssal. Tillfälligt hyrda lokaler har vi tagit med i undantagsfall, detta gäller även vanliga bostäder där man haft möten. Vårt fokus har varit frikyrkliga och lågkyrkliga organisationer som haft gudstjänstverksamhet. Svenska kyrkans lokaler har inte varit föremål för vår kartläggning, inte heller katolska eller ortodoxa församlingar. Vi har heller inte haft fokus på andra verksamheter som har drivits av närstående orga­ nisationer som RIA-verksamhet, studieförbund, soldathem och barnhem även om några sådana exempel kan förekomma.

Presentationen sker kommun- och sockenvis. Kommunerna är viktiga i nutiden, och socknarna ur ett historiskt perspektiv eftersom de flesta organisationer, framför allt missionsförsamlingarna, är organiserade socken-

vis. Inom varje socken presenteras husen i samfundsordning, och inom dessa i huvudsak kronologiskt efter byggnadsår. Sommarhemmen ligger dock samlade i slutet.

Vi har också försökt att kartlägga alla de organisationer som funnits i anslutning till missionshusen. Vi kan säkerligen ha missat några missionsföreningar eller församlingar som existerat under kortare tider. Ibland är det oklart vad som varit en ”utpost” respektive en självständig församling. Som ni kan se varierar textmängden om husen. Ibland har vi haft ett överflöd av information, ibland har det varit mycket svårt att få fram någon information alls. Vi har inte heller kunnat redovisa alla former av verksamhet som förekommit, men vill försöka ge en helhetsbild och ta fram intressanta exempel.

Metod Vi arbetade från hösten 2015 till våren 2016 med att förbereda numret av Värmländsk kultur. Vid denna tid startade vi också hemsidan där en del material som inte fick plats i tidningen publicerades. Tidskriftsnumret gav många positiva reaktioner och inspiration att arbeta vidare med ämnet även om andra projekt gjorde sig gällande under de följande åren.

I juni 2018 beslutade vi oss för att försöka dokumentera hela Värmland. Det blev början till flera minnesvärda utfärder i landskapet. Den första gick till Värmlands nordligaste del i den extremt varma och torra julimånaden detta år. Under denna och senare resor har vi – tillsammans, var för sig eller i sällskap med andra intresserade – försökt att hitta husen, lägga in dem i en Google Earth-fil och dokumentera deras nutida tillstånd i text och foto. Det visade sig att det var gynnsamt att vara flera i sökandet efter missionshus.

Några av våra systerprojekt i andra delar av Sverige har på ett mer noggrant sätt dokumenterat planlösning och arkitektur. Eftersom så många av husen är förändrade och ombyggda så har vi inte funnit detta vare sig möjligt eller meningsfullt. Ingen av oss är heller särskilt bra på att rita.

Under vår, sommar och höst 2019 och 2020 fortsatte arbetet med att genomkorsa Värmland och leta missions-

Inledning • 9

Arvika kommun Idag är Arvika centralort i en vidsträckt kommun och centrum i en större region. Det är bara drygt 100 år sedan (1911) Arvika fick stadsrättigheter men 1811 hade Arvika blivit köping med namnet Oscarsstad.

Kommunen omfattar större delen av Jösse härad och norra delen av Gillbergs härad. Jordbruket kring Glafsfjorden och de andra sjöarna och skogsbruket i de omfattande skogsbygderna var länge det viktigaste sättet att försörja sig.

Köpingen var länge ett handelscentrum, men med tiden kom industrin. En liten verkstad övertogs 1885 av ent­reprenören Per Anderson. Produktionen inriktades Folkmängd Arvika land/västra Arvika stad/östra Bogen Brunskog Glava Gunnarskog Högerud Mangskog Ny Stavnäs Älgå

48 • Väckelsens hus i Värmland

1865 4 871 Ingår i landet 636 5 179 3 333 6 578 967 2 505 1 806 3 741 2 402

på jordbruksredskap och fick namnet Arvikaverken. Idag tillverkas lastmaskiner.

En specialitet i Arvika var tillverkning av pianon, orglar och flyglar där Östlind & Almquist var ett välkänt firmamärke. Pianoindustrin upphörde slutligen på 1980talet. Pianon tillverkade här har funnits i åtskilliga värmländska missionshus och kapell.

Det fanns också flera järnbruk, pappersbruk och även glasbruk inom den nuvarande kommunens gränser.

I nutid har Arvikabygden blivit känt för sitt livaktiga kulturliv med bland annat musikhögskola, konstmuseum och mycket aktiva hembygdsföreningar.

1900 6 817 Ingår i landet 368 4 030 3 465 5 192 811 1 725 1 532 3 123 1 652

1950 5 088 10 066 252 3 035 2 456 3 658 524 1 051 1 430 1 922 1 414

2019 6 890 10 476 32 2 053 871 1 929 407 583 794 1 107 884

ARVIKA SMF Arvika missionsförening – Arvikabygdens missionsförsamling Arvikabygdens portalgestalt i väckelsen var hemmans­ ägaren Olof Olsson i Mellbyn – allmänt känd som ”Ola i Mellbyn”. Han var född 1818 i Köla socken men kom att bosätta sig i Mellbyn i början av 1840-talet. Redan 1854 startades en skola i hans hus i Mellbyn och 1856 började han predika och hans syster Anna, kallad ”faster Anna” blev också ett känt namn i trakten. I 50-årsskriften kallas hon med en typisk formulering ”den första troende i Arvika”. 1860 bildades Mellbyns missionsförening med Olof Olsson som ordförande. Högvalta och Mellbyn var cent­ rum för verksamheten men med tiden kom mer verksamhet att förläggas till köpingen.

I februari 1866 beslutades om sammanslagning med Gunnarskogs missionsförening, och den sammanslagna föreningen fick först namnet Gunnarskogs missionsförening även om verksamhetsområdet beskrevs som Arvika och Gunnarskogs socknar. Senare tillkom Ny och Eda i verksamhetsområdet. Vid årsmötet i december 1867 antogs namnet Arvika missionsförening.

Väckelseåret 1877 beslutade Gunnarskogsborna i samförstånd med Arvika för att återskapa sin egen missionsförening, och strax efteråt valde Eda och Ny också att bli en egen missionsförening.

Under dessa år var också församlings- och nattvardsfrågorna betydelsefulla och 1881 bildades en nattvardsförening för att ”fyra gånger om året komma tillsammans för att fira Jesu döds åminnelse”. Nattvardsföreningen antog namnet ”Församlingen i Arvika”, året efter ändrades detta till ”Kristna församlingen i Arvika”. Missionsföreningen levde vidare under sitt gamla namn och ansvarade för all annan verksamhet. 1884 beslutades om anslutning till SMF. Ordningen med två parallella organisationer upphörde 1895 då friförsamlingen uppgick i missionsföreningen. Från denna tid användes namnet Arvika missionsförening för all verksamhet.

Arvika missionsförsamling 1916 hade missionsföreningen inte mindre än 670 medlemmar och frågan om en uppdelning mellan staden och landet uppkom. Kretsarna på landet ansåg att det blev för långt mellan predikobesöken och staden kände behovet av en egen predikant. Arvika hade just upplevt sin största väckelse någonsin efter en mötesserie ledd av evangelisten Israel August Åström. Meningarna var delade, men en majoritet i den utsedda kommittén ansåg att delning var framtidens väg. Vid årsmötet i december 1916 fattades beslut om delning, där landsbygdsdelen förvirrande nog behöll namnet Arvika missionsförening, medan staden och Haga tog namnet Arvika missionsförsamling. 1957 bytte Arvika missionsförening namn till Arvikabygdens missionsförsamling. Den 1 april 1972 återförenades dessa båda församlingar – det gemensamma namnet blev Arvika missionsförsamling. 1973 anslöt sig också Västra Ny missionsförsamling.

Förutom nedanstående fanns också missionshus i Bosebyn i Gunnarskog – se denna socken.

Antal medlemmar Missionsföreningen – Arvikabygden 1920: 275, 1930: 277, 1940: 252, 1950: 240, 1960: 205, 1970: 159. Missionsförsamlingen – Staden 1920: 413, 1930: 434, 1940: 429, 1950: 370, 1960: 389, 1970: 329.

Efter sammanslagningen 1980: 435, 1991: 392, 2000: 381, 2020: 326 medlemmar.

Arvikas första missionshus På hösten 1868 invigdes det första bönhuset i Arvika.

Pros­ten Lars Peter Gagner lät skänka fyra timmerstockar till missionshuset. Huset såldes efter drygt tio år och stod länge kvar vid Gunnarskogs gränd och användes som bostadshus.

Arvikas andra missionshus – senare missionskyrka Den 14 juni 1876 uppdrogs åt en kommitté att utreda kostnaden för en ny byggnad. Förslaget blev att bygga ett nytt missionshus på tomten nr 14 i köpingen. Förslaget antogs på årsmötet den 27 december 1876 och under åren 1878 och 1879 uppfördes huset. Den 21 september 1879 invigdes missionshuset av SMF:s ordförande Erik Jakob Ekman.

Arvika kommun • 49

1933 gjordes en större om- och tillbyggnad av missionshuset som därefter kallas för Arvika missionskyrka. Kyrksalen vändes och fick estrad och altare mot väster, där också med tiden en orgel placerades. Kyrkan fick också ett torn. Arkitekt var Ludvig Mattsson. En vinkelbyggnad uppfördes på kyrkans norra sida.

1960 gjordes nästa renovering, då borttogs läktaren på södra sidan, den gamla estraden revs och ett nytt korparti byggdes upp. På altarväggen uppsattes en vävnad av konstnärinnan Ethel Halvar-Andersson. Arkitekt var Janne Feldt.

1988 genomfördes nästa större renovering. Kyrksalen stod kvar men den gamla vinkelbyggnaden från 1933 revs och en helt ny modern tillbyggnad genomfördes med ett kyrktorg, gemenskapsutrymmen, ungdomslokaler och idrottshall.

Mellbyns missionshus Byggt 1901 och upprustat och ombyggt 1955–1959. Fortfarande i bruk för sitt ändamål. Mellbyn var det största missionshuset inom dåvarande Arvikabygdens missionsförsamling.

Mötteruds missionshus Byggt 1908. Detta var ett hus som byggts gemensamt mellan bygdens nykterhetsvänner i Nykterhetsföreningen Linnea och missionsvännerna. Till stor del var det

50 • Väckelsens hus i Värmland

HÄR OCH DÄR ser du dem. Hundratals hus på landsbygden och i tätorter över hela Värmland, i nästan varje socken. Hus som ofta var hela bygdens angelägenhet.

Hus där människor mötts och gjort upplevelser. Hus med en historia värd att ta del av.

Ibland har husen exotiska namn som Elim, Saron eller Tabor. En del är i bruk, andra verkar övergivna men många har fått nya användningsområden.

VÄCKELSENS HUS – missionshus, kapell och kyrkor – utgör synliga bevis på de rörelser som växte fram under 1800-talets senare del och i början av 1900-talet.

Resultat av ideellt engagemang och hårt arbete av tusentals kvinnor och män, fyllda av en längtan att nå ut med evangeliet – det glada budskapet.

Utgiven med bidrag från Samfundet Pro Fide et Christianismo som förvaltare av kyrkoherde Nils Henrikssons Stiftelse.

ISBN 978-91-89021-53-2

9 789189

021532