Page 1


I.

Landshövdingskan Jerneploog stod i en fönsternisch på residenset i Gustavsfors och såg ut över Stora torget, där dammet drev i skyar med vinden. Det var inte torgdag och mycket fanns inte att se: en bryggarvagn, stadsläkaren, som åkte till någon patient, skolbarn, ett kvarnlass, jungfrur och fruar, som voro ute och handlade och veko in till Gunnarsons, den stora speceriaffären, vars skylt man kunde se ner i Kungsgatan, om man ställde sig tätt invid rutan. Landshövdingskan såg detta och såg dock icke, hennes tankar voro på annat håll, och hon hade glömt, att hon egentligen gått till fönstret för att titta efter sin bil och sina döttrar. Då klockan i rådhuset slog en kvart över ett, höjde hon på axlarna till tecken att hon uppgav att vänta, och gick åter bort till bordet, där hennes handarbete låg. Ännu två gånger slog rådhusklockan. En betjänt blev synlig i dörren. – Det är telefon från borgmästarinnan med förfrågan, när fröknarna väntas tillbaka? – Hälsa och säg, att jag väntade dem senast klockan ett, svarade landshövdingskan utan försköning för borgmästarinnans moderliga oro. Men nu dröjde det icke mer än en kvart till, så hördes en melodiös bilsignal och därpå ljudet av en motor. Landshövdingskan reste sig och gick på nytt fram till fönstret. Nedan3


för porten stannade i samma ögonblick en stor, ljusgrå bil, prydd med flaggduk och nyutsprucket, nu lätt svartnat björklöv kring karosseriet. Inuti var den alldeles vit av flickor och flygblad. Hon sökte med blicken först sina egna två döttrar bland de skrattande och högljudda flickorna, som viftade med näsdukarna och inte alls gjorde sig någon brådska med att stiga ned från sin bil och sin politiska plattform. Varför viftade de? En blick utåt torget gav genast svaret. Där kom borgmästarparet från rådhuset, medan rektorskan och landssekreterarns fru döko upp från ett annat håll. En ung man, vars utseende föreföll välbekant, var redan framme vid bilen och hälsade. Nu tog han en av flickorna med sig, och de gingo bort arm i arm. En skara småpojkar började svärma fram ur gatmynningar och portvalv, och i deras spår skulle följa den namnlösa massan. Landshövdingskans min var på en gång road och missnöjd, och hon drog ihop ögonbrynen, ett ögonblick oviss. Därpå ringde hon och gav betjänten order att skynda ner och ”be fröken Agneta från mig att låta bilen köra undan och komma upp så fort som möjligt tillsammans med sina väninnor. Och Karlson hälsar och frågar om inte borgmästarns och rektorskan och den andra, fru – Karlson vet – också vill stiga upp.” Medan hon omsorgsfullt pudrade över sitt ansikte och dämpade ner dess klara färg till en ton, som stämde med hennes blekt rödblonda hår, förorsakade hennes bud en hastig sänkning av högljuddheten nere vid porten. Flickorna fingo bråttom, samlade ihop sina papper och skyndade med dem in i valvet, de fyra äldre följde dem efter på landshövdingskans bud, bilen körde undan och folkmassan, som efter Gustavsfors villkor redan hunnit bli ganska stor, skingrades. 4


När de främmande trädde in i landshövdingskans arbetsrum dit betjänten visat dem, stod hon mitt under kronan för att ta emot. Hennes klänning var av samma lugna blå färg som hennes ögon. Över hennes väsen vilade denna utomordentliga jämvikt, som länet ständigt fann hos henne, nu liksom för fem år sedan, då hon kom till Gustavsfors efter en kort statsrådinnetid. Hon gick ett par steg emot sina gäster, skakade hand och öppade samtalet med ett par ord om, att hon hade trott ”att det kunde roa att höra våra barn gemensamt berätta om den märkliga färden”. Ordet märklig uttalades med ett ringa stänk av ironi, som dock gick förlorat för de andra mödrarna. Borgmästaren däremot, som den icke undgick, trodde sig genast förstå att hennes avsikt med denna gästfrihet var att få färden värderad och stämplad häruppe, innan dess deltagare spredos omkring i staden. – Nå, var är de unga damerna? frågade landshövdingskan. Det rådde ingen förtrolig vänskap mellan henne och dessa fruar, hon var – och ville vara – dem för förnäm, för utsökt i all sin färdsel. Själv gjorde hon sig ingalunda besvär med att hjälpa dem över den osynliga mur, som skilde dem åt. Hon gav middagar för dem, och satt på sammanträden med dem, lade bort titlarna jämnt så mycket som var nödvändigt. Men sina vänner hade hon på de stora adelsgodsen runt omkring i länet. Det upplystes att de unga damerna gjorde en välbehövlig toalett inne hos fröken Agneta. Borgmästarinnan ursäktade sig, emedan hon telefonerat. Hon hade inte tyckt sig kunna stå ut längre med sin oro. Detta kunde landshövdingskan mycket väl förstå, hon hade för sin del känt hela tyngden av det ansvar hon och hennes man åtagit sig, när de tillåtit sina döttrar att värva deltagare på färden bland sina väninnor. 5


De omtalade kommo i detsamma, en flock flickor i 18-årsåldern, alla blossande av den starka vinden och med uppspelthet glimmande under den vid tröskeln antagna korrekta hållningen. Landshövdingskan kysste lätt sina båda döttrar, som vem som helst genast skulle kunnat utpeka bland de andra, och bjöd så hela skaran med en gest att slå sig ner. Hon väntade inte på, att de skulle börja berätta, hon hade den suveräna vanan – och drömde inte om att det fanns Gustavsforsbor, som smått skrattade åt henne därför – att föra alla samtal med frågor. Voro de trötta? hade de följt det utstakade programmet? hade de haft några missöden? och: hade de gjort fosterlandet mycken nytta? Svaret kom inte så beredvilligt på denna sista fråga som på de andra. De unga hade mycket väl märkt bitonen av skepsis och skyggade litet. Ett par logo generade leenden, andra nekade att le. Alla sågo de på Agneta, den äldsta av fröknarna Jerneploog, hon var självskriven att svara. – Ja, vet mamma, sade hon med en nästan fientlig udd i rösten, det är många som sagt så mycket och tackat för att vi kom. – Det var ju uppmuntrande. – Jag vill inte påstå, att nyttan vi kunnat göra är så stor, fortsatte flickan, men en sak vet jag i alla fall: jag är glad för min egen skull, att jag har fått göra den här färden, för jag har haft stor behållning av den. – Ja, vi tycker precis som Agneta allihop, hördes en ivrig kör av röster. – Hur så, menar fröken? frågade borgmästaren. Hans ton var mycket aktningsfull, ty han glömde inte, att han talade med en förmans dotter, men han brydde sig inte om att dölja, att han stod fullkomligt oförstående. Innerst inne tyckte han, 6


att det var ett levande spektakel, att landshövdingedöttrarnas stadskotteri skulle lägga sig i de politiska valen. Hans egen dotter hade ej kunnat utverka tillåtelse att följa med förrän landshövdingen, barnsligt ivrig på denna färd, personligen bett för henne. – Jo, därför, svarade Agneta och såg frimodigt på borgmästaren, att det givit oss så många nya erfarenheter och en vidgad blick på livet. Hon smålog lite. Så präktigt folket är, fortsatte hon, såna hedersmän man träffar på, och så mycken trohjärtad hängivenhet för kung och fosterland. Man anar inte, förrän man riktigt lär känna dem, hur bra de förstår vad det gäller, och hur väl de vet att uttrycka sig. De tyckte inte det var dumt, att vi unga flickor var med och tog del i fosterlandets räddning. Alla var glada för våra flygblad och lovade att läsa dem samvetsgrant, när vårarbetet var över och sen låna ut dem till sina grannar. – Men då är också valen över, inföll borgmästaren. Bönder är mycket bra, fröken Agneta, men man ska bara inte låta hänföra sig för mycket av deras trohjärtade uppsyn. – Agneta har talat en gång, upplyste stolt borgmästarens dotter, som just nu var mindre nöjd med sin far än någonsin. Landshövdingskan höjde litet på ögonbrynen, och Gudrun, hennes yngsta dotter, skyndade att försvara systern mot detta välkända ogillande. – Det var verkligen inte Agnetas fel, för som mamma vet, så hade vi bara tänkt driva personlig propaganda, medan vi delade ut våra flygblan. Vet mamma vems det var? Fru Gunnarsons, hon i diversehandeln – – – Det är visst bäst, att Agneta berättar själv, avbröt landshövdingskan. 7


Agneta bemödade sig tydligen att välja sina ord och uttrycka sig klart, alldeles som när hon höll tal. – När vi kom till Solåsa, sade hon, höll vi med bilen på planen utanför skolan. Där var en hel hop folk samlad, gubbar och gummor och ungdom. Vi tyckte, det var ett utmärkt tillfälle att dela ut våra skrifter och gjorde så med. Och folk tog dem och sa tack, men såg samtidigt lite förlägna ut, som om de väntade på någe mer. Jag såg också, hur de försökte knuffa fram en gubbe till oss, men han ville inte. Då sjöng vi ”Sverige”, men det var lika när. Alla flickorna tyckte då, att jag måste säga några ord, och jag tänkte, att så klart, som jag hade allting för mig, så skulle det väl inte vara omöjligt. – Kan du upprepa vad du sa? frågade landshövdingskan. – Nej, mamma, svarade Agneta bestämt, det kan jag inte. Allt beror på vad man har för åhörare. – Talet var rysligt bra, sade de andra. – Var inte fröken Agneta rädd? frågade rektorskan. – Åjo, sade hon, nog var jag det. – Men det märktes inte på henne, försäkrade kamraterna stolt. Hon var så stilig och hördes så bra, och folk sa, att det var alldeles som om de hört landshövdingen.

8


Släkten Jerneploogs framgång (1916) är berättelsen om Ingar Gunnarson, en driftig medelålders kvinna som driver en specerihandel där hon säljer delikatesser till överklassen. När kriget bryter ut känner hon ett behov av att engagera sig för de mindre bemedlade i samhället. Hon mobiliserar kvinnorna i sin småstad, dels för att starta ett kooperativ, där de fattiga skall kunna inhandla de nödvändigaste förnödenheterna, dels vill hon engagera kvinnorna mot kriget. Följden av hennes pacifism blir att hon av somliga blir betraktad som en fosterlandsförrädare. Samtidigt lockas hennes son avbryta sina studier för att ta värvning - allt för att imponera på sin älskade. Liksom i flera av Wägners tidigare verk är kvinnofrågan ett centralt tema i boken. Här vävs denna tydligt samman med fredsfrågan på ett sätt som känns relevant än idag.

Profile for Smakprov Media AB

9789188999894  

9789188999894  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded