9789188981219

SAGA EGMONT STELL AR FÖRL AG

TÄNDA STJÄRNOR

ANNELI OLSSON

TÄNDA STJÄRNOR Gravitationsserien del ett

SAGA EGMONT | STELLAR FÖRLAG

Tända stjärnor Copyright © 2022 Anneli Olsson och SAGA Egmont Utgiven av SAGA Egmont och Stellar förlag Omslagsdesign Lisa Bygdén Omslagsbild Shutterstock Tryckort Tartu ISBN 9789188981219

Till mamma Ing-Britt, för allt du har gjort och gör för mig.

Per Aspera Ad Astra

PROLOG Karin nio år 1996

Hur stort var det egentligen? Blicken smekte den stjärnströsslade himlen samtidigt som en skälvning gick genom kroppen. Karin hade smugit sig ut i en alldeles för tunn jacka när mamma inte lagt märke till det. Den kalla geggan som trängde in i tygskorna fick henne att skynda på stegen till stenbumlingen på deras åker. Med vana rörelser klättrade hon upp och satte sig i skräddarställning. Hon såg återigen upp mot den svarta himlen och Vintergatans dimslöja. Den såg ut att vara ditmålad med ett penseldrag i svagt grå färg.

Pappa och hon hade läst om den där Vintergatan i en bok och tydligen bodde de på den. Eller i den. En galax. Karin smakade på det knasiga ordet som var så svårt att förstå.

Allt var tyst och stilla, förutom ljudet från någon enstaka bil som passerade på landsvägen. Månskäran vandrade sakta upp på himlavalvet och tänk – på den hade det gått människor. Även det hade hon lärt sig när hon och pappa suttit här för ett tag sedan. Hur det ens var möjligt att man 9

kunde åka till månen fattade hon inte men en stark längtan hade slagit rot. Det var så mycket med rymden som var obegripligt och som hon ville diskutera med pappa nu. Han var så bra på att försöka förklara och hade tålamod när hon ställde samma frågor om och om igen.

Men ikväll gick det inte. Han hade blivit arg när hon tjatat om att hon ville att han skulle följa med. Sedan såg han ledsen ut, bad om ursäkt och gick in i sovrummet och stängde dörren efter sig. Det var första gången sedan de börjat gå hit tillsammans som han sagt nej och besvikelsen över att inte ha honom att prata med var stor. Och det kändes jobbigt att han hade fräst åt henne som han aldrig brukade göra. Om han hade följt med kanske han skulle ha blivit glad? Det var Karin säker på, för han sa ofta att stunderna här var bland de bästa han visste.

I sin ensamhet pratade Karin tyst med stjärnorna och det var som om hela kroppen drogs uppåt, utåt, bort härifrån till dem som fanns där för henne. Hon berättade att hon ville stå i måndammet och se tillbaka mot jorden som de där gubbarna gjort för jättelängesedan. Astronauter – ännu ett knepigt ord. Och hur såg Vintergatan ut från månen?

Det tänkte hon ta reda på när hon blev stor. Kanske att hon skulle ta med sig kameran för att kunna visa bilder för mamma, pappa och lillasyster? De skulle säkert tycka om dem. Fast vad skulle de säga om att hon reste ända till månen?

Det pirrade och sög i magen om vartannat, som när hon åkte karusell i somras. Karin drog in luft genom näsan och blåste ut den genom munnen. Mitt i känslan av att vara den mest ensamma lilla människan i världen fick konstigt nog 10

även en gnutta lycka plats. Allt skulle nog bli bra när hon blev en astronaut. ”Karin?! Kaaarin, är du där ute?”

Hon studsade till av rösten. ”Det är läggdags snart!” ”Jag är här, mamma.” ”Du måste säga till när du går ut själv när det är så här mörkt. Kom in nu”, ropade mamma från brokvisten.

Karin hasade sig försiktigt fram till en avsats, hoppade ner i den kalla åkerleran och gick mot huset med klafsande steg.

Mamma kramade om henne när de möttes vid dörren. ”Jag blir orolig när du inte säger till innan du går ut. Särskilt på kvällen. Förstår du det?” Mamma pussade henne på huvudet. ”Förlåt. Jag ska säga till.”

Karin vände sig om och såg upp en sista gång. Insöp blandningen av vemod, lugn och kittling innan mamma stängde dörren bakom dem.

KAPITEL 1 Augusti 2020

De utbytte blickar, nickade och började springa utför den branta sluttningen med stadiga grepp om skärmarnas linor.

Ivern brann i kroppen efter flera dagars spöregn, alldeles för kraftiga vindar och all väntan i stugan. Visst hade det varit skönt att ta det lugnt med en bok och kaffe i soffan men det var inte därför de åkt hit och det kunde bli för mycket även av lugnet.

Karin kände det efterlängtade lyftet från marken och satte sig strax tillrätta under skärmen. Sällan var sinnena så skärpta i en konstigt nog avslappnad kropp som när marken försvann under fötterna och vinden bar henne, tyst och rofyllt. Att tappa fokus innebar överhängande risk för att något riktigt dåligt kunde ske, så det gällde att hitta den perfekta balansen mellan det vilsamma och vaksamma. En bit bort seglade vännen Emil under sin knallgröna skärm, tillfälligt vänd bort från henne och mot Norge.

13

Solens strålar värmde ansiktet även här uppe, när de lyckades tränga igenom stänkmålningen av små moln. Åresjön låg blank långt nedanför och intill den, gräsremsan som de om förhoppningsvis en mycket lång stund skulle gå ner för landning på. Efter all väntan på att komma upp och flyga, önskade hon att stunden skulle vara för evigt. Den som väntade på något gott och så vidare. Karin log.

Det hade varit galet mycket på jobbet under lång tid och i stort sett omöjligt att åka till Åre i början av sommaren.

Nu gällde det att fånga och absorbera varje ögonblick, för enligt kalendern såg det tyvärr mörkt ut för en ny resa inom överskådlig tid. Emil var mycket friare i att planera och hade redan bokat in ännu en flyghelg. Hon visste att det skulle svida när han drog iväg utan henne. Men nu var hon här, ovan blånande fjäll, skog, vatten och så nära himlen – och allt där utanför – hon skulle komma för stunden.

Flygningen gick mot sitt slut och Karin såg bort mot Emil som passade på att leka med några sista spiraler. Ansiktet sprack upp i ett brett leende och hon drog hårt i linorna med vänstra handen för att också hinna med lite luftakrobatik.

Skärmen lydde och strax befann hon sig i en snabb spiral.

Det här tröttnade hon aldrig på, men som med allt roligt tog det slut alldeles för fort. Hon rätade upp, flög stabilt igen och gjorde en snabb beräkning av kvarvarande flygtid till mellan fem och tio minuter.

Karin blickade ner över byn som såg ut att ha kanat nerför fjället och samlats till en lång orm av byggnader precis mellan bergsfoten och sjön. Allt som hördes här uppe var 14

låga trafikljud från vägen och någon enstaka vattenskoter.

Annars – så tyst och fridfullt det kunde bli.

Plötsligt sög det till ordentligt i magen. Vad nu? Karin tog en snabb titt på skärmen. Skit också. Den hade tappat trycket och veckat sig när hon hamnat i en blåsa av varmstigande luft. Tyvärr hade den ena vingspetsen vikt in sig. Viktstyra.

Hon behövde viktstyra och lirka ut spetsen. Därefter var det bara att hoppas på att hon inte behövde stöta på fler varmluftsblåsor innan landningen. Karin ryckte i och lirkade med linorna som hon gjort några gånger förr. Hjärtat hamrade men hon lyckades hålla huvudet kallt och fokusera på problemet. Det här var livet, om än på en knivsegg.

Hur många sekunder som hann gå hade hon inte grepp om men lättnaden var enorm när den slappa matkassen ovanför förvandlades till en spänd skärm igen. Ingen krasch betydde ännu fler flygningar under dagen. Det fanns hyfsad marginal till touch down tänkte hon när hon återigen kunde fokusera på marken och en stund senare joggade hon längs med sjön, med Draklandas gräs under kängorna och en dalande skärm bakom sig. När hon stannat och hela tygstycket låg på marken kom Emil med stora kliv. ”Vad hände? Hamnade du i en termikblåsa?” ”Ja, precis.” ”Hjärtat satte sig i halsgropen där ett tag ska jag erkänna.” ”Tur att det var jag som fastnade i blåsan då”, sa Karin och flinade. ”Men det var faktiskt lite obehagligt.”

Emil skakade på huvudet. ”Vill du chilla en stund och hämta dig?”

Karin tackade nej för att börja packa ihop skärmen för en ny tur.

15

”Så klart du inte vill.” Emil la armen om henne och tryckte till innan han tog tag i packningen av sin utrustning. ”Nu kramar vi ur den här dagen på den flygning vi kan få”, sa Karin och hennes grönblå ögon glittrade.

Några timmar senare gjorde Emil sig lång på badlakanet i den grusiga sanden och blundade mot kvällssolen. Karin satt bredvid och vred vattnet ur håret efter ett uppfriskande bad. Det kurrade ordentligt i magen och hon mindes inte när hon ätit senast. Om det funnits ett piller att ersätta en måltid med hade hon utan tvekan valt det sådana här intensiva men alldeles underbara dagar. Äta god mat kunde man göra resten av året. Men hon var ändå rätt nöjd med att plocka fram surdegsbaguetterna med krispiga grönsaker och chèvre, som de svängt förbi Grädda Bageri och köpt med sig. ”Vill du ha din macka nu eller sedan?” ”Tyst, jag sover.” ”Oj, ursäkta mig”, sa hon, lutade sig över honom och ruskade på huvudet så att dropparna regnade från håret, ner på hans nakna bringa. ”Va fan!” Han for upp till sittande men kunde inte behålla den allvarliga minen särskilt länge. ”Nej men oj, oj, blev du blöt? Ursäkta.” Hon höjde ögonbrynen och plutade med läpparna. ”Passa dig du”, sa Emil och kastade sig över Karin och kittlade henne tills hon tjöt. ”Jag ger mig, jag ger mig!”

Han satte sig tillrätta på badlakanet igen och såg oförskämt nöjd ut. ”Okej, ge hit min macka då.”

16

De åt och pustade ut medan de betraktade folk som simmade och plaskade i sjön. ”Grym dag, eller hur?” sa Emil och drog handen genom sin lockiga, ljusa kalufs. ”Underbar. Har du koll på prognosen för imorgon? Det såg riktigt bra ut när jag kollade i eftermiddags.”

Att fjällväder var lynnigt var ingen överdrift och Karin önskade intensivt att det blev åtminstone en flygdag till innan de behövde åka hem. ”Kolla här!” Han räckte över mobilen. Grafen och siffrorna fick musklerna att mjukna. Morgondagen skulle bjuda på perfekta förhållanden som det såg ut just nu.

De gjorde en high five och käkade färdigt. ”Ska vi ta ett dopp till innan vi åker till stugan, eller är du nöjd?” undrade Karin. ”Ett till!”

KAPITEL 2

”Strålande, då är vi fortfarande på banan. Snyggt jobbat hittills allihopa och vi hörs om ett par veckor igen. Keep up the great work”, sa Oline med sin franska brytning och vinkade.

Samtliga mötesdeltagare vinkade tillbaka och därefter blev Karin sittande framför den mörka skärmen på sitt kontor.

Informationen och tankarna behövde sjunka in efter det långa arbetsmötet innan hon tog tag i resten av dagen. Efter ett par år på Rigel Robotics i Uppsala kändes det fortfarande som en ynnest att varje dag vara en av kuggarna i allt de åstadkom och siktade på att göra. Det var dessutom en dröm att ha blivit utsedd av chefen Sara till att vara företagets representant på mötena med den europeiska rymdorganisationen, ESA, den ryska motsvarigheten Roscosmos samt NASA. Utöver de statliga organisationerna och Karin på Rigel Robotics deltog ytterligare ett par företag i Europa, plus ett i USA, på mötena i projektet.

18

Om det stämde visste hon inte, men ibland tyckte hon sig kunna vädra avundsjuka på företaget eftersom lotten fallit på henne att representera dem. Hon var den senast anställda och det verkade svida i vissa kollegors egon. Men det fick vara deras problem, och ibland Saras. Karin gjorde sitt jobb, förbannat bra dessutom och hon hade inget att skämmas för.

Dessutom hade hon helt rätt bakgrund och erfarenhet för att axla rollen. Flytten tillbaka till Sverige och att ha tackat ja till en anställning här hade hon inte gjort för att i första hand skaffa sig vänner.

De regelbundna arbetsmötena med Oline och gänget var förutom intressanta och givande, något som påminde Karin om den internationella pulsen hon annars skulle ha saknat. Efter åren i Boston och Paris kunde hon tycka att det kändes torftigt att flytta till Uppsala, även om det också var bekvämt att bo i Sverige igen. Det var främst närheten till familjen som lockat och när tjänsten som robotingenjör på Rigel Robotics dykt upp för ett par år sedan kändes det rätt och som att det trots allt kunde bli bra att söka sig hem.

I både Boston och Paris hade hon arbetat som rymd- och robotingenjör i privata rymdföretag så steget till Uppsalaföretaget var inget som fick någon att höja ögonbrynen.

Redan efter andra månaden på nya jobbet hade Sara kallat till ett extra möte en eftermiddag och meddelat att det var av största vikt att alla närvarade. När en efter en droppade in i konferensrummet, vissa med bekymmersrynkor och andra mer avslappnade i hållningen, hade de fått syn på tre champagneflaskor och en klunga av glas på fot mitt på bordet. När alla tagit plats och blivit så tysta att man kunnat höra ett hårstrå landa på golvet började chefen le. Hon be19

rättade att de fått kontraktet för att utveckla komponenter till ytterligare en strövare som skulle till Mars. De skulle få vara en del i det fortsatta sökandet efter liv på den röda planeten. Det här hade Sara och Karins kollegor jobbat länge och hårt för att kamma hem.

Beskedet gav flytten ännu större mening, trots att Karin inte kunde låta bli att fantisera om att söka sig tillbaka till USA längre fram i karriären. Drömmen var Jet Propulsion Laboratory – NASA-företaget som utvecklat bland annat de fantastiska Mars-strövarna, vilka redan rullade fram i den röda sanden flera miljoner mil härifrån.

En rysning kröp från hårfästet och hela vägen till tårna.

Trots upprymdheten var det som om sandkorn hade fastnat bakom ögonlocken och efter några hårda blinkningar reste hon sig från kontorsstolen. Karin behövde ta en nypa luft och några minuters promenad för att ta sig igenom det sena eftermiddagspasset som väntade. Hon tänkte inte åka hem förrän hon bockat av allt på att göra-listan. Och den var fortfarande oroväckande lång. Det fåtal arbetskamrater som liksom Karin hade en av sina kontorsdagar den här veckan hade troligen tagit sin rast medan hon suttit i videomötet.

Just nu hade hon ändå ingen lust att socialisera i fikarummet efter allt pratande och lyssnande hon redan ägnat sig åt.

Trots att just videomöten varit en naturlig del av hela yrkeslivet i de internationella projekt hon arbetat med, kändes det fortfarande skumt att träffa sina närmaste kollegor på Rigel på det sättet ett par gånger i veckan. Antingen från kontoret eller köksbordet hemma. Som med det mesta i livet var det både på gott och ont att inte behöva träffa alla varje dag.

Särskilt de pratigaste som avbröt i tid och otid för att be om 20

hjälp eller för att de bara behövde lätta hjärtat kring något privat. Det sistnämnda hade det visserligen blivit glesare av efter Karins första år här. Sara hade vid första medarbetarsamtalet låtit Karin veta att vissa kollegor uttryckt att hon verkade ha bristande tillit och att hon kanske behövde jobba på sin sociala kompetens.

Hon hade tackat sig själv för självbehärskningen hon uppbådat under samtalet, som hjälpt henne att svara chefen lugnt och sakligt att hon tog till sig av kritiken. Det var säkert någon av sladdertackorna, Cassie och Robert, som inte tålde Karins behov av att hålla det privata utanför jobbet. De som mer än gärna berättade om alla möjliga intima, privata angelägenheter på lunchrasterna.

Hon lämnade kontoret och den tysta korridoren bakom sig.

Luften hade fått den fuktiga karaktär som skvallrade om att sommaren var på upphällning. Sommarljuset var underbart men det var också magiskt med de mörka augustikvällarna.

Stjärnorna framträdde tidigare och fler blev synliga och säsongen för utflykter med motorcykeln och teleskopet var här. Det hände att Karin lyckades få med sig Emil, men oftast gav hon sig iväg tillsammans med andra fantaster i den astronomiska föreningen. Ibland helt själv, vilket Emil inte var förtjust i och det var nog den största anledningen till att hon faktiskt fick sällskap av honom.

En klar nackdel med att bo i stan var ljusföroreningarna som tvingade en att åka en bra bit utanför, om planen var att titta på mer ljussvaga himlafenomen. Ljuva minnen från tiden i Kiruna och vid Sveriges enda rymdbas Esrange, 21

några mil från staden, gjorde sig påminda. Där hade hon varit stationerad efter de två första åren på Luleå tekniska universitet, under utbildningen till rymdingenjör. Ovanför gruvstaden Kiruna solkades himlavalvet inte ner av ljus på samma sätt som i Luleå.

Och norrskenet där uppe hade varit den renaste formen av magi. Trots att hon sett det ibland under uppväxten i Hälsingland var skådespelet i Lappland av en annan kaliber.

Någon gång hade hon tyckt sig höra ett svagt sprakande ljud från de gröna och blå vågorna och fantasierna om hur det skulle vara att se dem uppifrån väcktes. Från rymden. Som astronaut. Det närmaste hon kom att få uppleva det, var genom de bilder som astronauterna på den internationella rymdstationen, ISS, publicerade i sociala medier och på ESA:s och NASA:s webbsidor.

Mobilens pip avbröt resan bland minnen och norrskensdrömmar. Hon hade ingen lust att bli störd på sin korta pauspromenad på Science Parkområdet så att ta med sig mobilen var ett klart misstag. När hon såg att det var ett meddelande från pappa tryckte hon ändå fram texten.

Hej, hur har du det? Jag stör dig på jobbet förstås, men jag måste kolla med dig om du också har sett att uppskjutningen av SpaceX-besättningen är framflyttad? Och kommer du hem snart och hälsar på? Jag ser fram emot att träffa dig och få höra mer om jobbet! Kram pappa Det var ett tag sedan hon pratat med honom och mamma och hon fick en klump i magen av dåligt samvete. Hon hade ju flyttat hem från USA för att kunna träffa familjen oftare 22

och så hade hon så svårt att hitta tid och energi för att åka upp och hälsa på. Senast de två pratade berättade pappa att det var riktigt bra med honom och att han jobbade för fullt. Och hon trodde honom för genom åren hade hon lärt sig att höra på hans röst och energin i den över telefon, om det han sa stämde. Ibland dubbelkollade hon ändå med mamma, i smyg.

När han nu frågade om hon kom och hälsade på snart menade han troligen inom ett par veckor, och det var tyvärr omöjligt. Emil skulle garanterat skälla på henne om att hon borde vara ledig mer på helgerna, så mycket som hon jobbade. Övertala henne till att hon visst borde sticka upp till föräldrarna över en helg och få välbehövligt miljöombyte.

Men det var inte så lätt. Om Emil och hon kanske, kanske skulle komma iväg på ytterligare en gemensam skärmflygning under säsongen som var över om cirka två månader, krävdes hårda prioriteringar.

Karin knappade in ett svar innan hon gick tillbaka till kontoret. Hon hade många koppar kaffe att dricka och ett gäng timmar till att spendera vid datorn.

Hej pappa! Det är bra och ja – jag läste om det. Mer regel än undantag ju och särskilt nu när de ska skjuta upp astronauter med SpaceX. Jättespännande, men vi får ta det på telefon i helgen eller något för jag har jobb upp över öronen här.

Deadlines, deadlines, deadlines du vet. J Kram K

KAPITEL 3

Det droppade från håret och hon huttrade medan hon förbannade sig själv för att inte ha tagit bussen hem när himlen öppnat sig. Under cykelturen hade hon blivit blöt hela vägen in till trosorna och bh:n. ”Hallå?” ropade Emil från köket. ”Hej hej.”

Han kikade ut i hallen med en road min. ”Varför ska du envisas med att cykla i skitväder?” ”För att det är skönt. Oftast.” ”Mm, du ser helnöjd ut. Maten är snart klar i alla fall.”

Emil skrattade åt henne på vägen tillbaka till köket.

Karin drog av sig nästan allt i den lilla hallen, gick för att hänga plaggen på tork ovanför badkaret och torkade håret med ett badlakan. Hon skyndade till sitt rum och drog på sig den vinröda hemmakostymen av plysch. ”Vad blir det för mat?” Hon slog sig ner vid dukat bord. ”Jag var lite lat ikväll så det blev linsgryta.”

24

”Lat? Då gör man en macka. Det här doftar fantastiskt.” ”Tackar och varsågod.” Han ställde fram gjutjärnsgrytan på bordet och saliven rann till så det sved i kinderna när hon öste upp av den rykande röran. Karin var tyvärr hopplös i köket trots kärleken till mat, så det var helt fantastiskt att hon hade den stora lyckan att bo ihop med en människa som älskade mat och behärskade kokkonsten.

Viner och härliga ostar stod också högt upp på listan över livets njutningar och sådant var hon i alla fall grym på att handla. ”Har du haft en bra dag?” frågade hon mitt i en tugga. ”Yes. Vi har varit ganska länge på galleriet och hängt tavlor, så nu är det i stort sett klart inför helgen.” ”Hur ska ni lösa det med antal besökare och så? Är ni inte oroliga?” ”Det brukar knappast vara någon anstormning till sådant här. Och de flesta är nog ganska försiktiga av sig, hoppas jag i alla fall. Men vi kommer att turas om att stå vid dörren och hålla koll på hur många vi släpper in.”

Emil och hans konstkursare skulle ha sin andra vernissage som de sett fram emot länge. Karin tyckte synd om dem nu när de lyckats pricka in ännu en våg i pandemin. Emil hade pluggat konst i USA och varit med på ett par vernissager även där. Men trots att han hade viss vana kunde hon ana lite nervositet.

De två hade i stort sett blivit vuxna tillsammans från att de gått i parallellklasser på högstadiet. På en mindre ort som Edsdalen visste alla vem alla var. Eller trodde sig veta det.

Emil hade inte varit mobbad, men helt klart en av dem som liksom hon befunnit sig i periferin av tonårshändelsernas 25

centrum. Skillnaden mellan dem var att han varit mycket mer utåtriktad än hon.

Karin hade haft lite koll på honom och till viss del motvilligt tänkt på honom som en like, trots att han var estet och hennes raka motsats. Åtminstone hade hon inbillat sig det. Men avsaknaden av tillhörighet var något som förenade dem. Det som var bland det mest åtråvärda för en tonåring att ha och något av det mest smärtsamma att sakna.

En dag hade Emil dykt upp vid hennes sida, när hon under en rast dragit sig undan till en avkrok i kapprummet för att plugga. Han hade slagit sig ner på bänken, sagt ett ”hej” och tillsynes nervöst frågat vad hon gjorde. Karin hade sänkt garden en aning och blivit motvilligt varm i bröstet av hans mod, för det var trots allt riskabelt att ta kontakt med någon man inte kände. Sedan den dagen trevade de sig fram i varandras sällskap och efter ett par månader vågade Karin tänka på honom som sin vän. Och nu – cirka tjugo år senare – delade de lägenhet. ”Jag kommer dit i alla fall”, sa Karin och skopade in ytterligare en sked med gryta. ”Men då så.” Emil flinade brett. ”Bjuder ni på något gott?” ”Snittar och alkoholfritt bubbel tänkte vi.” ”Perfekt.” ”Hur går det för er förresten, med ert rymdlego? Blir ni färdiga i tid?” ”Rymdlego?” fnös Karin. ”Ja, är det inte det?” Han gjorde en grimas och såg hemskt nöjd ut med sig själv.

26

”Ett mycket avancerat Lego, som ska integreras med andra minst lika komplicerade system. Som ska funka på en annan planet och fjärrstyras från jorden, om jag får be.”

Emil skrattade och hon skakade på huvudet åt honom. ”Jo då, det går hyfsat enligt plan. Fast ’du vet vad’ gör allt krångligare och stressigare än det skulle behöva vara. Kollegor är förkylda och trötta eller så har de sina barn hemma för minsta lilla snuva. Det gör något med projektet … Men att bli mer försenade än vi redan är, är inget alternativ. Så vi som lyckas hålla oss friska och inte behöver ta hand om små sjuklingar får liksom häcken ännu mer full. På sistone har det varit helt galet.” ”Det kan jag tänka mig. Tur att de har dig, kollegan super-Karin.” ”Var du ironisk nu?” ”Äh, det låter bara som att du är lite irriterad.” ”Men är det konstigt då? Jag vet att de inte rår för sjukskrivning och vård av barn men när de är på tå och kan jobba så verkar vissa av dem inte kunna bestämma sig för om jag är deras supportavdelning eller ett hot. Jag, som tydligen ’tror att jag är någon’ bara för att chefen har ett gott öga till mig. Jag har hört det tisslas och tasslas om det i alla fall.”

I normala fall kunde hon ta att Emil skämtade om hennes jobb. Till och med gilla det, för hon visste att han egentligen tyckte att det var rätt häftigt att ha en kompis som jobbade som robotingenjör i ett Marsprojekt. Men att erkänna det satt ibland långt inne hos honom. Hon var lika stolt över Emil som trampat upp sin egen väg, som inte heller varit den lättaste. Hur livet utan Emil hade sett ut kunde hon 27

knappt föreställa sig. Garanterat ensamt och inte alls lika roligt i alla fall. ”Så klart fattar jag. Jag driver bara med dig. Det har faktiskt synts på sistone att du verkat sliten. Men vad säger du, ska vi plocka fram stafflierna och ta vid där vi slutade igår?

Orkar du?” undrade Emil och tog med sig deras renskrapade skålar till diskhon.

Egentligen inte, tänkte hon men visste att det skulle göra gott och att hon kanske fick ordning på tankarna då. Eller ännu hellre att det drog ner volymen på dem maximalt. Hon brukade nästan alltid känna sig lättare i kroppen efter ett pass vid duken med oljefärgerna. ”Det kan vi göra. En liten stund.” ”Då låter vi disken stå och så kör vi. Du får röja upp här innan du lägger dig.” Han flinade och rynkade näsan åt henne. ”Ja mamma.”

Hon plockade fram den halvfärdiga målningen som var komponerad av mörka, jordiga färger. Inte särskilt upplyftande och hon mindes inte vad hon tänkt med den. Visserligen var det inte att tänka hon skulle göra när hon målade, brukade Emil påminna om. Hon försökte låta bli och istället lyssna in känslorna. Ikväll sa de henne att den mörka basen behövde mer ljus. Orange, gult, och lite rosa. Som i en vacker solnedgång. Nåja, i alla fall som en solnedgång.

DINA DRÖMMAR KAN TA DIG HELA VÄGEN TILL STJÄRNORNA. ålder har Karins livsdröm redan tagit form: hon vill bli astronaut och ge sig ut i rymden.

Tjugofem år senare jobbar hon som robotingenjör på ett företag som samarbetar med både NASA och ESA. Hon är nära – men inte tillräckligt nära.

Kommer tillfället någonsin att dyka upp?

När den europeiska rymdorganisationen plötsligt går ut med att de behöver tre nya astronauter tvekar Karin inte en sekund. Ivrigt påhejad av bästa vännen Emil och sin familj påbörjar hon den långa och svåra ansökningsprocessen. Vad ska hon göra om allt faller redan på läkarundersökningen? Kan det ligga henne i fatet att hennes pappa tampas med psykisk ohälsa? Hon är bara en av tiotusentals som vill åt någon av de eftertraktade platserna. Ändå kan hon inte låta bli att hoppas. För kanske, bara kanske, fi nns det en chans att drömmen kan bli verklighet.

ViD nio ÅRs

är första delen i Gravitationsserien, en varm berättelse om vänskap, att övervinna svårigheter och att våga satsa på sin stora dröm.

TÄnDa sTJÄRnoR