9789188981073

Page 1

LISE-LOTT ALSENIUS LOUISE CEDERLÖF

1



DJURHUS A


Djurhus A Utgiven av Stellar förlag, Lerum 2020 www.stellarforlag.se | info@stellarforlag.se © Lise-Lott Alsenius & Louise Cederlöf © Grafisk form och sättning: Mattias Norén, Stellar förlag © Omslag: Lisa Bygden Omslagsfoto: Fredrik Persson Första upplagan Tryckt i Tartu, 2020 ISBN: 978-91-88981-07-3


LISE-LOTT ALSENIUS LOUISE CEDERLÖF



Detta är ett uppdiktat verk. Ingen av karaktärerna bygger på en enskild fysisk eller juridisk person men flera drag, händelser och uttalanden är inspirerade av verkligheten. Samtliga beskrivna djurförsök är hämtade från riktiga djurförsöksetiska ansökningar.

7



Frügan är inte om de kan tänka, ej heller om de kan tala, utan om de kan lida. Jeremy Bentham (1748-1832)

9



Prolog Så fort han klev in i rummet ökade aktiviteten i burarna. Ett rassel av råttfötter, en ljudmatta av oro. På arbetsbänken låg allt han behövde för dagen. Kanyler, plasthandskar, injiceringsvätska. Det skarpa lysrörsljuset föll ner över utrustningen. Han justerade glasögonen för att inte bli bländad och förberedde sprutan. Nyfikna, oroliga ögon tittade upp på honom när han öppnade den första buren. Han lyfte upp den bruna råttan i svansen och släppte ner den på bänken. Med ett grepp runt den lilla nacken la han ner djuret på rygg i sin vänstra hand. Råttan utstötte ett kort skri. Försiktigt vek han undan svansen så att den hamnade bakom lillfingret. Råttans mage rörde sig häftigt. Snabbt upp och ner för varje andetag. Med den andra handen stack han in nålen i buken, sprutade in substansen under huden och masserade området lätt med pekfingret. Det hela var över på mindre än en halv minut. Han släppte ner den preparerade råttan i en plastlåda och fortsatte med nästa djur. Bara 1499 kvar.

11


Måndag 1 Masken låg på bordet. Hen trädde upp den på ena handen och lät fingrarna löpa längs den mörkbruna plasten, de brunsvarta pälsstråna och vidare till de svarta ögonen. Klämde på de stora öronen och satte djurhuvudet till näsan. Drog in lukten. Masken var välgjord trots det låga priset, men stanken som plasten gav ifrån sig var frän och stark. Ett diskret tryck i nacken talade om att den var Made in China. Hen drog masken över huvudet och kände hur saliven rann till i munnen. På darriga ben gick hen fram till spegeln. Svalde. Åsynen fick det att krypa i nacken, trots att hen visste att det var sig själv hen såg. Jag ser ut som en annan, tänkte hen. En hämnare. En räddare. En utjämnare. Det är dags. Råttan var nöjd.

12


2 Carl Adam Bastin hade inte alltid velat forska. Men att driva utvecklingen framåt, att ”dra sitt strå till stacken” hade varit viktigt i det läkarhem i gamla Bromma där han växte upp. Det fanns inga alternativ. Det gällde att bli någon, att göra gott och bli ansedd. Och läkarkonsten var den ädlaste av kunskaper. Det budskapet hade inte undgått honom. Han anade att det också handlade om status, även om det aldrig sades högt. Och de fina bilarna, huset, båten, semestrarna vid kontinenten. Vem ville inte ha det livet? Den här måndagsmorgonen i november satt han vid sitt skrivbord på Akademiska Forskningsinstitutet och tittade i kalendern. Möte på möte, dragning på dragning. De oändligt långa sammanträdena som så sällan gav något, detta evinnerliga ältande om meningslösheter. Om halmstrån hit, om berikningar dit. Forskningsanslag som inte kom eller var för små. Kverulerande anställda. Ibland var det smått outhärdligt. Han reste sig och gick ut i korridoren som löpte mellan de olika djurhusen, passerade en laboratoriesal och fortsatte bort till personalrummet. Han stannade till vid spegeln utanför toaletten, drog en hand genom det gråsprängda nyklippta håret. Funderade på om han inte borde börja med fillers. Jag kan injicera dem själv, tänkte han och släppte blicken i spegeln. Runt bordet i personalrummet satt fyra personer. Tre kvinnor och en man. De diskuterade livligt, skrattade högt. Vad kunde vara

13


så roligt? De tystnade när de fick syn på honom. Han kände igen dem alla, kunde ingens namn. – Finns det bryggkaffe? frågade han med ryggen vänd mot den lilla gruppen. Han öppnade ett skåp och tog ner en kopp. – Nej, det tog precis slut, sa en röst bakom honom. Det var mannen som talade. Fortfarande tyst runt bordet. Diskmaskinen surrade dovt. Han gick bort till kaffeautomaten och tryckte på symbolen för kaffe, svart. Det skulle vara vämjeligt men inte tänkte han sätta på nytt bryggkaffe. Han tog koppen med den svarta sörjan och började gå bort till sammanträdesrummet i Djurhus A. Om ett par minuter skulle det börja, dagens första meningslösa möte. * – Jaha. Är alla här? Han tittade ut över församlingen. – Klockan är över nio så jag tycker vi kör ig… Dörren öppnades och en äldre kvinna med grått hår i två långa flätor klev in. – Ursäkta, förlåt att jag är sen, det var så mycket i morse och bussen kom inte i tid … Hon bökade sig fram bland kollegorna, stötte till en stol så att den skrapade högt mot golvet. – Ursäkta mig, sa kvinnan igen och hittade till slut en ledig plats längst in i rummet. Omständligt plockade hon upp sina papper ur portföljen. En bunt i taget. Bastin visste att hon var veterinär. En besvärlig sådan. Han suckade högt och såg på när hon hängde av sig koftan över stolen och rättade till de stora omoderna glasögonen. När hon väl satt sig ner

14


gav hon honom en vass blick. Vad hade hon att vara arg över? Bastin skakade på huvudet. Runt bordet satt en samling djurvårdare, försöksdjurstekniker och doktorander. De iakttog proceduren utan att säga något. Han harklade sig och gjorde ett nytt försök att ta till orda. – Ni har säkert sett att demonstranterna är på plats igen. Djurunionen. Inte mycket att göra åt men jag vill gärna säga några ord med anledning av det. Deltagarna skruvade på sig. Viskade. Han snörpte omedvetet på munnen. – Det är många som har åsikter om det vi gör, det är uppenbarligen kontroversiellt. Ingenting är så lätt att ha åsikter om som djurförsök. Men världen är full av dubbelmoralister. Man är mot djurförsök men har inga problem med köttfabriker. Man är mot ”plågsamma” djurförsök men tar helt oreflekterat en mängd mediciner, allt från febernedsättande till målstyrd antikroppsbehandling mot cancersjukdomar. Och man har inga problem med att ta den egna hunden till veterinären för avancerad djursjukvård. Jag skulle vilja att vi alla tänker på sambandet. Att det finns en koppling mellan det vi gör och hur kunskap erövras och utvecklas. – Vad har det med demonstranterna att göra? sa veterinären som kommit sent. Bastin knöt handen bakom ryggen. Såg att hon packat upp en liten matsäck på bordet. – Jag kommer till det, och jag skulle uppskatta om du inte avbröt mig igen. Han drack en klunk vatten ur glaset som han ställt bredvid sina papper och fortsatte: – Djurrättsaktivisterna är betydligt farligare. De är konsekventa. Och de är pålästa. De har satt sig in i fakta och format sina åsikter utifrån övertygelse. De för en ideologisk kamp. Men de är också populister och pratar i rubriker. Därför måste vi vara på vår vakt. Och därför måste de bekämpas. Han tittade på sina medarbetare. Förstod de ens hans resonemang?

15


Hängde de med? Insåg de att den stora massan inte utgjorde ett hot eftersom de inte var beredda att ändra någonting i sin bekväma livsstil? Den stora massan skulle aldrig sluta offra djur; de skulle aldrig sluta äta kött och aldrig sluta stödja djurförsök om det så bara fanns en mikroskopisk chans att det skulle rädda livet på dem själva. Eller på någon av det fåtal människor de brydde sig om. Den stora massan skulle alltid stötta det de gjorde här inne. Trots att de sa sig vara mot plågsamma djurförsök. Mot plågsamma köttfabriker. Det spelade ingen roll. De var korkade. Men det var också hans personal. Och det var ett växande problem. – Då så. Vi går vidare. Som ni vet har vi haft en vakans på föreståndarområdet i Djurhus A en tid. Förhandlingarna med facket är nu avslutade och vi har kommit fram till en lösning. En kompromiss kanske vi kan säga. Några av de närvarande började anteckna i sina block på bordet. Han såg att en av doktoranderna viskade något till djursjukvårdaren bredvid sig. Ett jävla tisslande och tasslande. Han höjde rösten ytterligare ett snäpp. – Det är en grannlaga uppgift att vara föreståndare och jag vill vara tydlig med att Linda Ödén inte är Institutets förstahandsval, framför allt på grund av hennes ringa erfarenhet. Men så här landade förhandlingarna. Jag hoppas att ni alla kan acceptera det, trots allt. Frågor? Tystnaden la sig runt bordet. Personalen tittade spänt på honom. Som om de väntade någonting mer. Han vände blicken mot Linda Ödén och såg att hon stirrade ner på sina knutna händer, högröd i ansiktet. Efter ett tag lutade sig djurvårdaren intill henne fram och viskade ”grattis”. Den grå veterinären hoppade upp så stolen flög bakåt. Hon började klappa händerna. Snabbt, hårt, länge. Snart applåderade hela rummet. Bastin bet ihop käkarna. – Får jag be om lite tystnad, sa han och höjde armarna. Applåderna dog ut.

16


– Vill du säga något, Linda? Du kanske vill berätta om dina visioner för djurhuset? Men försöksdjurstekniker Linda Ödén, numera föreståndare för Djurhus A, skakade bara på huvudet. Hon svarade lågt: – Tack, men jag tror jag avstår.

17


3 Människor strömmade ut och in genom svängdörrarna. Rebecca kände igen flera av dem. Hon hälsade på en fotograf hon jobbat med några gånger. En medelålders man höll på att gå rätt in i henne. Han blängde ilsket men hejdade sig nästan ögonblickligen när han fick se Rebeccas ansikte. Med en artig nick log han vänligt, rättade till kepsen och skyndade vidare. Hon kände rodnaden sprida sig över kinderna. När hon klev ut på gatan och fällde upp paraplyet tornade det stora kantiga tidningshuset upp sig bakom henne. Den välbekanta loggan snurrade ovanför entrén. Mötet hade dragit ut på tiden men redaktören och hon var överens om det mesta, så nu kunde hon äntligen sätta igång. Höstregnet föll tungt mot marken. Trots det bestämde hon sig för att promenera över Västerbron och bort till lokalen på Högalidsgatan. Hon drog jackan tätare runt sig och kände regndropparna piska mot ansiktet. Det var uppiggande. Med mörkret var det en annan sak. Det gjorde något med människorna, det var hon övertygad om. En arg, ogin stämning låg inbäddad i mörkret och tycktes omsluta människorna som jäktade fram. Trots den tidiga timmen var det dunkelt ute, som om ett lock lagts över staden. Vid mitten av bron stannade hon till och tittade ut över Långholmen. Det mörka håret var fuktigt vid pannan och kylan bet

18


i skinnet. Diset över det nästan svarta vattnet och Fyrverkarbackens dragspelsfasader bildade en dramatisk kuliss mellan de båda holmarna. Hon drog in den regntunga luften och njöt av utsikten. Stockholm. Fanns det en vackrare stad? Hon mindes en blöt kväll tjugo år tidigare; löjligt förälskad och lycklig hade hon cyklat över samma bro som hon nu stod på. En tidig sommarmorgon när festen aldrig ville ta slut och solen inte brytt sig om att gå ner. Petter. Vad blev det av honom? * Två stora, ljusa rum och ett litet kök. Rebecca delade arbetsplatsen med tre andra frilansare men för tillfället ekade det tomt. Typiskt, tänkte hon, det hade varit fint att diskutera uppdraget med Hedda. Hon hängde axelväskan på den nya vita kontorsstolen vid sin plats. Stolen hade kostat snäppet under en begagnad bil men Rebecca tyckte den var värd varenda krona. Hon njöt varje gång hon satte sig i den. Skrivbordet var däremot en katastrof. Kanske borde jag jobbat hemifrån istället? funderade hon och tittade på röran: Högar med intervjuutskrifter, skrivblock och tidningar huller om buller. En stapel av gamla kaffemuggar i papp balanserade farligt nära bordskanten. Hon visste att hon måste rensa bort oredan från förra jobbet för att få plats med det nya, både rumsligt och mentalt. Istället för att röja skrivbordet gjorde hon i ordning en kopp te och slog sig ner i den gröna sammetssoffan i lokalens bakre rum. Slängde upp fötterna på en hög med tidningar och magasin som låg på soffbordet. Där fanns dagens morgontidningar, ett gäng utländska helgbilagor, The Guardian och ett gammalt exemplar av Vanity Fair med en utmärglad Matthew McConaughey på omslaget. Trots nära sju timmars sömn kände Rebecca sig matt. Drömmen hade kommit tillbaka. Den när hon blir jagad genom ett stort öde kontorskomplex och hysteriskt åker upp och ner i en hiss. Alltid samma sak. Hon vaknade livrädd och utmattad med bultande hjärta.

19


Jag borde gå i terapi för den jäkla drömmen, tänkte hon och sträckte på ryggen. Kände smärtan och tröttheten stråla ner över skuldrorna och upp i nacken. En hög läslampa stack upp bakom soffan. Hon hoppades att den skulle jaga bort höstmörkret. Ur väskan på golvet plockade hon fram mobilen. Som vanligt låg allt löst i den stora bagen och hon fick rota runt bland prylarna innan hon hittade den. Hon behövde verkligen prata med Hedda om artikelserien hon just sålt in. Fotografen svarade på första signalen. Rebecca hörde att hon satt i bilen eftersom housemusiken som Hedda var så förtjust i pumpade i bakgrunden. – Hej, det är Rebecca. Kan du prata? – Nja, jo. Vänta, jag ska köra åt sidan. – Såg du mejlet jag skickade? – Japp, såg det, men har inte hunnit svara. Galen morgon här. Kommer precis från en releasefrukost på Akademibokhandeln. Din bok om Sydafrika ligger fortfarande på pockettoppen! – Mm, jag såg det, mumlade Rebecca. Hon bytte ämne. – Vad tror du, har du tid att göra det? Det är ganska omfattande. – Det tror jag nog. När kör du igång? – Direkt, eller jag har redan börjat. Rebecca gick ut till sitt skrivbord igen. – Jag åker till Rätt Åt Djuren i eftermiddag, mest för bakgrundsinformation, fortsatte hon och öppnade datorn. – Okej, sa Hedda. Vad är vinkeln på serien? – Är djuren de bästa modellerna för att studera människors sjukdomar? Eller finns nya tekniker och möjligheter som är bättre? Som artificiell intelligens till exempel? Rebecca strök sig med handen över pannan, grimaserade. – Eller så här, sa Rebecca och fortsatte: Är djurförsök så bra som forskare och industri påstår eller har tiden sprungit ikapp dem och gjort dem omoderna och onödiga? Och så vill jag ta ett grepp om

20


etiken. Jag vill veta hur man tänker när man ser och utför de här ingreppen dagligen. Reflekterar man ens över att det kan vara etiskt knepigt? Är det etiskt knepigt? Rebecca snurrade en mörk hårslinga runt pennan och funderade på vad hon själv just sagt. – Det kan man undra, men jag tror inte de går och grubblar så mycket på det etiska, sa Hedda. De har väl ett jobb att sköta som alla andra. Och då måste man bara göra det. Eller? De tror väl att de gör nåt bra, de forskar ju för att hjälpa människor. – Hm, kanske. Men helt okomplicerat är det inte. Möjligen är det en skillnad mellan de djurförsök som anses nödvändiga och de ”onödiga”. Som sminktester. De är på väg att förbjudas inom hela EU, om än med vissa undantag. – Jaså? Det visste jag inte, sa Hedda och kvävde en nysning. – Inte många som vet, verkar det som. Flera länder utanför Europa tros följa efter och kanske kommer fler alternativ till djurförsök. Så det kan bli en stor framgång. Men man fortsätter testa städprodukter och sånt på djur. Jag tycker det är svårt att bilda sig en uppfattning eftersom frågan är så polariserad, och dessutom känslomässig. Djurförsök väcker starka känslor men jag saknar fakta. Och det gör tydligen Dagens Nyhetsblad också. – Ja, vad sa de egentligen? De vill köpa alltså? – Faktiskt vill de det. Lite förvånande ändå. Featurechefen höll med mig om nästan allt. – Det är för att du är en sån stjärnsäljare. – Knappast. – En stjärna bara? – Vi säger så. Men du, jag måste lägga på nu, sa Rebecca. Hon reste sig upp och drog efter andan. Vad är det med mig och långa telefonsamtal? tänkte hon. Varför får jag klåda? – Okej. Jag ska klura lite, sa Hedda. Jag har några idéer men vi kan snacka mer när jag kommer till kontoret. Snart där. *

21


Frågan om djurförsök hade kommit att intressera Rebecca efter en reportageresa i Sierra Leone. Hon hade rapporterat om de övergivna barnen i ebolas fotspår. De som stod helt ensamma när föräldrar och släktingar dött av det fruktade viruset och samhället vänt dem ryggen i rädsla för smitta. Människor dog som flugor. Det var det värsta utbrottet i virusets historia och ingen fungerande behandling fanns att tillgå. Kanske hade det sett annorlunda ut om utbrottet hade drabbat Västeuropa istället för Västafrika, tänkte Rebecca. Kanske hade ett vaccin tagits fram fortare då? Eller hade det sett annorlunda ut om man inte forskat på apor utan istället använt sig av modern teknik, som artificiell intelligens? Rebecca hade börjat skissa på reportaget på flyget hem från Sierra Leone och satt snart med ett anteckningsblock fullt av frågor, lösryckta facktermer och namn på nyckelpersoner i djurförsöksvärlden. Men sedan kom boken om Sydafrika emellan. En oväntad succé som placerat henne i så många tevesoffor att hon tappat räkningen. Anteckningsblocket om djurförsök hade fallit i glömska. Tills nu. Hon slog på datorn. Det plingade till i mobilen. Rebeccas tolvåriga dotter dök upp på skärmen iklädd våtdräkt och rufsigt hår. Hon log åt bilden. Penny! Älskade unge. ”Underbart! Har ni det bra? Är det varmt?” skrev hon snabbt till svar. Hon undvek att fråga efter Pierce, tänkte att sambon fick hon prata med när de kom hem. Hon hade inte glömt deras hetsiga gräl på Arlanda. Men kände hon Pierce rätt hade han redan gjort det.

22


4 Linda sköt ut den solblekta nedfläckade stolen från skrivbordet och gjorde några improviserade stretchövningar. Det ljusbruna, axellånga håret föll ner som en solfjäder framför ögonen. Ur fickan på de blå arbetsbyxorna fiskade hon upp en klämma och satte upp de tunna hårslingorna. De lätta glasögonen kändes smutsiga, eller var hon fortfarande ovan vid dem? Hon hade bara haft dem ett par veckor. Hon tog av dem, andades imma på glasen och putsade hjälpligt med skjortärmen. Funderade på om bågarna gjorde att hon såg snyggare ut. Hon kände sig inte snyggare. Lika grå som alltid. Hon såg sig omkring i det lilla arbetsrummet. Två bord med bärbara datorer var placerade mitt emot varandra och på kortsidan stod en brun smal bokhylla med några ensamma pärmar. Linda undrade vem de tillhörde, själv hade hon aldrig ställt så mycket som ett papper i hyllan utan försökte sköta det mesta av sitt arbete digitalt. Det enda fönstret vette ut mot en liten skogsdunge och ramades in av ett par blå gardinlängder. Den ena hade en rostbrun fläck långt ner och Linda kunde se att fållen var på väg att släppa. Rummet var egentligen fullständigt hopplöst och hon hade länge tänkt göra något åt det. Men när skulle hon hinna? Hon såg ut genom fönstret. Ett par talgoxar fångade hennes blick, de virvlade runt trädet, lekfullt och energiskt. Linda kunde inte mycket om fåglar och funderade på om deras intensiva dans var ett uttryck för glädje eller om de rent av var irriterade på varandra.

23


Carl Adam Bastin är forskarvärldens största kändis, yrkesmässigt briljant men en översittare utan självinsikt. En morgon, på väg till jobbet på Akademiska Forskningsinstitutet, kidnappas han av en person iklädd råttmask. Där börjar mardrömmen. Han hålls inlåst i ett skyddsrum och utsätts för djurförsök liknande dem han själv har utfört. Samtidigt kämpar den prisbelönta journalisten Rebecca Russo med att hitta mening i tillvaron. Hon får i uppdrag att skriva en artikelserie om djurförsök men när hon ska möta forskningschefen Carl Adam Bastin för en intervju är han spårlöst borta. Dagen efter får hon ett mejl från en okänd avsändare med en film på den kidnappade mannen. Det ska snart följas av flera. Rebecca börjar göra en egen utredning kring forskningschefens försvinnande och kryper in under huden på både forskarvärld och djurskyddsorganisationer. För varje dag visar filmerna en alltmer nedbruten Bastin och polisen springer i cirklar. Kommer forskningschefen att överleva? *** Lise-Lott Alsenius är journalist och jurist. Hon har suttit sju år i en djurförsöksetisk nämnd och är idag suppleant i Centrala djurförsöksetiska nämnden. Louise Cederlöf är journalist med inriktning på medicin, hälsa och djurskydd. Båda har lång erfarenhet av arbete i olika djurskyddsorganisationer.

ISBN 978-91-88981-07-3

www.stellarforlag.se

9 789188 981073