__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1

Mormor pĂĽ rymmen


Kaj Branzell


Mormor på rymmen ISBN 978-91-88981-00-4 Utgiven av Stellar förlag www.stellarforlag.se © Kaj Branzell 2019 Sättning: Märta Elf, Stellar förlag Omslag: Rebecka Porse Schalin Första upplagan Tryckt i Tallinn, 2019


PROLOG Anna-Lisa sträckte upp sina bara armar. Hon lät dem graciöst röra sig i takt med de sensuella flamencotoner som strömmade ut från den upphöjda scenen där två svartklädda män, en med gitarr och en med tamburin, stod för musiken. En ung kvinna i böljande karmosinröd kjol och höga klackar stod bredvid männen på scenen, log varmt mot de dansande paren och gungade vällustigt sina höfter i takt med musiken. Nu skulle Ove se mig, tänkte Anna-Lisa och kunde inte låta bli att le för sig själv medan hon kände höfterna rytmiskt följa musiken, nästan som om de levde ett eget liv. Hennes kavaljer upptäckte hennes leende och log mot henne, lutade sig fram, viskade att hon var vacker. Så blev hans blick intensiv, som en matador inför mötet med en tjur. Han stampade med klackarna och klappade taktfast händerna. Småleende med rödmålade läppar lyfte Anna-Lisa sin smaragdgröna klänning upp till vaderna, snurrade ett halvt varv åt vänster, ett halvt varv åt höger och fick klänningen att virvla som fjärilsvingar. Kände glädjen bubbla som champagne och åren försvinna. Hon lade inte märke till de övriga paren på det polerade dansgolvet. Vad var de annat än skuggor, statister till henne och hennes kavaljer? Så tjusig han var i den vita sidenskjortan, som glimmade till när han befann sig under skenet från kristallkronan. Hon log lyckligt upp mot honom. Han förstod hennes glädje och log tillbaka.

5


Ett par svenska kvinnor i trettioårsåldern satt på höga pallar vid baren intill dansgolvet och smuttade på sitt vin medan de vaggade i takt med musiken. De stirrade fascinerat på den äldre kvinnan som så stolt och elegant dansade förbi med sin kavaljer. En av kvinnorna såg ner på sina vita jeans och ångrade att hon inte skaffat sig en klänning liknande den som kvinnan på dansgolvet bar. Som om det skulle hjälpa henne att dansa lika bra. Hon suckade djupt och vände sig till sin väninna. ”Har du sett den där äldre kvinnan i röd klänning? Hon som dansar med den vithårige långe spanjoren?” Hennes väninna, klädd i svarta jeans, nickade. ”Man kan knappast undgå att se de där två?” ”Om jag ändå kunde dansa som hon”, suckade kvinnan med de vita jeansen avundsjukt. ”Hon är visst från Sverige, men han är spanjor.” ”Kanske det finns chans för oss också?” Kvinnorna log drömmande medan de med blickarna följde det omaka paret. Anna-Lisa lade märke till ett par unga ljushåriga kvinnor som intensivt följde hennes rörelser. Hon mötte deras blickar, log vänligt, ville väva in dem i sin lycka. En gång hade hon varit en av dem. Avundsjukt glott på danspar som graciöst snurrat runt i flamenco, dansat tätt intill varandra i salsa eller tagit svepande tangosteg. Några av dem i sin egen ålder. Nu var hon ett av dessa danspar, mycket tack vare mannen hon dansade med. ”Cariño, tänk på att det inte bara handlar om att dansa. Du måste få in dansen i blodet, känna rytmen, bli trollbunden”, hade han sagt när hon tagit sina första, trevande danssteg tillsammans med honom. Några danssteg in i en förtrollande värld.

6


November – december Ungefär ett år tidigare


KAPITEL ETT ”Men snälla mamma, resan skulle bli alldeles för jobbig för dig. Det är jobbigt nog för Peter och mig som är i femtioårsåldern. Och du är snart åttio.” Snart åttio år! Anna-Lisa höll blicken riktad mot köksbordet, ville inte visa hur ledsen hon blev, hur förnedrande det kändes att behöva tigga om lov som ett barn. Av sin egen dotter. Hon visste att Susannes ord inte var av omsorg. I så fall fanns det ingen anledning att lägga tre år till hennes ålder. Helst ville hon skrika, kräva, insistera på att få följa med för att få träffa sitt enda barnbarn, Jesper, som sedan fem år jobbade som dykinstruktör på en liten ö i Thailand. Hon hade inte sett honom sedan han kom på besök för ett par år sedan, några månader efter att hennes man Ove dog. Hon lyfte blicken och såg vädjande på sin svärson, försökte med blicken be honom om hjälp. Men den lätt kutryggige och annars så pratglade mannen satt stum intill sin hustru och log generat. Peters feghet fick Anna-Lisa att spänna blicken i honom. ”Peter”, sa hon med låg röst samtidigt som hon frenetiskt blinkade för att hålla tårarna borta. ”Har du ingenting att säga?” Peter såg skamsen ut och skakade hjälplöst på huvudet. Men Anna-Lisas hjälpsökande blick vek inte en tum från Peter. Han harklade sig och vände sig till Susanne.

9


”Susanne, jag är säker på att svärmor klarar resan, så frisk och kry som hon är. Du och jag är ju med och kan hjälpa henne. Dessutom är det trots allt jul. Och hon har inte träffat Jesper sedan han var här för nästan två år sedan.” Han tystnade tvärt när Susanne gav honom en förintande blick. Det var något hon var expert på, att med blickar tysta högröstade högstadieelever för att visa vem som bestämde i klassrummet. Med den skillnaden att hon befann sig i sin mors kök och inte i ett klassrum. Varken hennes man eller mor var några uppkäftiga elever. ”Peter, vi har redan talat om det här. Förresten har jag redan bokat för oss två.” Hon skakade irriterat på huvudet åt både sin mamma och Peter. ”Det handlar inte bara om att flyga till Bangkok. Som ni två mycket väl vet. Vi ska ju ända ut till den där lilla ön Koh Tao. Snälla mamma, du förstår väl att det blir för mycket för dig att ta tåg eller buss ner till den där staden på östkusten vad den nu heter …” ”Chumpton”, sköt Peter hjälpsamt in. ”Ja, just det. Och därifrån ska vi ta en färja. Jag har läst om hur det kan vara på de där färjorna. Folk, mest ungdomar, som ligger tätt intill varandra på utlagda madrasser. Gud vet vad som hamnat på madrasserna, om de någonsin tvättas. Och där skulle du sova, mamma? Nej, det är helt uteslutet.” Anna-Lisa svarade inte utan vände tillbaka blicken mot köksbordet. Hon önskade inte något hellre än att de skulle ge sig av. Lämna henne ifred. Hon hörde Peter skrapa med stolen när han reste sig upp och kände tvärdraget när balkongdörren öppnades. Och förstod så väl varför.

10


KAPITEL TVÅ Peter Peter såg beklagande på Anna-Lisa och skämdes över sin feghet, att han inte förmådde säga emot sin hustru. Han var förtjust i sin lilla svärmor och visste att hon varje morgon promenerade minst en halvtimme och dessutom gympade på ett seniorgym en dag i veckan. Visst skulle den pigga tuffa kvinnan klara av resan. Förmodligen bättre än han själv, han som knappt orkade cykla mellan radhuset på Lorensberg och sitt arbete som optiker i centrala Karlstad. Han reste sig och gick ut på balkongen utanför köket för att slippa se sin svärmors ledsna ansikte och de förebrående grågröna ögonen. Samma färg som Susannes. Vackra ögon som en gång fått honom att bli förälskad. Men medan Anna-Lisas ögon var varma och vänliga, hade Susannes ögon en kyla och stränghet som gjorde det svårt att säga emot henne. Han suckade över sin egen feghet och sin rädsla för konflikter. Varför slog han inte näven i bordet och sa till sin fru att svärmor skulle få följa med? Han visste så väl att Anna-Lisa kände sig instängd och ensam sedan svärfar dog ett par år tidigare. Hon som i hela sitt liv vårdat människor. Som sjuksköterska, mamma till Susanne och hustru till en dominant, i grunden ganska tråkig person. Peter kunde se henne genom köksfönstret, såg hennes tunna grå hår och de tårblanka ögonen som uppgivet tittade ner på köksbordet. Stackars svärmor, besegrad av Susannes argument och tonfall. Peter vände ryggen mot fönstret och plockade fram en cigarett.

11


Som ett slags vuxentrots mot Susanne som avskydde tobaksrök. Huttrande i den kyliga novemberluften drog han ett par djupa bloss medan han tittade ut från balkongen. Nedanför honom sträckte sig Engholmsgatan och på andra sidan gatan låg Lambergstjärn, som egentligen inte var en tjärn utan en skyddad vik av Vänern. Svärmor hade haft tur som fått tag på en lägenhet på andra våningen med utsikt över vattnet och de faluröda sjöbodarna på tjärnens bortre sida, i synnerhet som det här området blivit alltmer populärt. En knackning på fönsterrutan fick honom att rycka till. Han vred på huvudet och såg Susanne vinka att han skulle komma in. Snabbt släckte han cigaretten mot det våta balkongräcket, lät fimpen falla ner i gräset nedanför och återvände lydigt till köket. Susanne höll fortfarande på att argumentera. ”Jesper kommer hem nästa år och då får du träffa honom. Vi hade gärna haft med dig, jo, det är sant, om det varit möjligt, men nu får det bli så att Peter och jag reser ensamma. Vi firar naturligtvis lilla julafton med dig innan vi reser.” Peter såg på Anna-Lisa, väntade att hon skulle svara, säga emot. Men den äldre kvinnan såg ordlöst på sin dotter, tycktes medveten om att det inte fanns något mer att säga. Susanne vände bort blicken från sin mamma, såg rastlöst ner på sitt armbandsur och drog nervöst handen genom det mörkblonda kortklippta håret. Hon gav på alla sätt sken av att hon ville iväg. Bort från sin mamma och hennes tysta vädjan. ”Mamma, du förstår väl att det är för ditt eget bästa.” Snarare var det för Susannes eget bästa, tänkte Peter och klappade sin svärmor på axeln, ville visa att han förstod. ”Jag är ledsen, måste rusa, har föräldramöte på skolan om en halvtimme”, sa Susanne. ”Jag hör av mig om lilla julafton. Kommer du, Peter?” Peter gav sin svärmor en puss på den rynkiga kinden och följde sin hustru ut i hallen. Susanne tog på sig sin mörkblå dunkappa, ny för året. Peter krängde på sig samma svarta ytterrock han burit de

12


senaste fem åren, trots Susannes tjat om att det var dags att byta ut den mot en ny, att hon skämdes för den gamla. ”Den här duger ett tag till”, hade han sagt med bestämd ton när hon senast försökte förmå honom att köpa en ny rock. Det fanns gränser, även för Peter. ”Hej då”, ropade Peter och Susanne, på väg ut från lägenheten. Peter hörde Anna-Lisa svara, stängde dörren och följde Susanne ned för trappan. Han kände sig som en usling. En feg otillräcklig usling.

13


Snart sjuttiosjuåriga Anna-Lisa hade inte en tanke på att varken flytta till Spanien eller bli kär. Hon ville ju bara följa med till barnbarnet i Thailand! När dottern vägrar låta Anna-Lisa följa med till Thailand för att fira jul, inser hon att det är dags att kasta av sig sin dotters strama tyglar en gång för alla. I vredesmod bokar hon en resa till spanska Torrevieja. Utan att meddela familjen, och utan att köpa någon returbiljett. Livet i solen blir dock inte riktigt så idylliskt som AnnaLisa hoppats. Det visar sig snart att paradiset gömmer på oväntade faror och vistelsen i Spanien förvandlas till ett hisnande äventyr. Men med hjälp av nya vänner, hemlösa hunden Romeo och en ny tro på sig själv, tar Anna-Lisa sig an de mest dramatiska situationer. En fartfylld och hjärtlig feelgoodroman om att livet faktiskt kan börja i sjuttioårsåldern.

Profile for Smakprov Media AB

9789188981004  

9789188981004  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded