Att inte fega ur
e t n att i r u a feg
ren
oseng R n i r a Annak
e t n i att r u a feg
ren
oseng R n i r a Annak
Tidigare utgivna böcker av Annakarin Rosengren: Fru Alms magiska resebyrå, 2014 Fru Alms magiska resebyrå – Nya och gamla vänner, 2015 Fru Alms magiska resebyrå – Raggarbilar och rullstolar, 2017
Att inte fega ur Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Annakarin Rosengren © Omslag: iStockphoto och Pixabay Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Första upplagan Tryck i Riga, 2019 ISBN: 978-91-88964-48-9
I den här boken förekommer en del ord som har med musik att göra. Om du inte vet vad de betyder kan du slå upp dem i en ordlista längst bak. Där hittar du också en intervju med maestro Maria, som svarar på frågor om musik.
KAPITEL 1 Maja och Anton En skola som är tyst är tystare än andra tysta platser. Det är nog för att man är van vid att korridorerna är fyllda av rop, prat och skrik hela dagarna. Men nu är det sen eftermiddag och det är just så där konstigt tyst. Eftermiddagsljuset faller in genom de stora fönstren, rakt på Majas jeans och smutsiga sneakers. Hon sitter med ryggen mot ett element och bläddrar i historieboken. Alla andra har gått hem. Hennes stora, stickade tröja kliar. Hon skulle ha tagit en luvtröja istället. Det är den där tiden på året när man antingen tar på sig för mycket eller för lite. Tar man en tunn tröja kan man nästan svära på att det kommer att snöa, och tar man en stickad tröja blir det soligt och varmt. 7
I dag har det varit en solig dag och snöhögarna på skolgården har krympt betydligt. Småungarna i ettan har spelat kula i sanden borta vid gungorna och alla lärare har pratat om hur de känt våren i luften. Maja väntar på Morran och Morran är alltid sen. Hon brukar komma släntrande i sin herrkostym med händerna djupt nerkörda i fickorna och nynna på Morgonstämning av Edvard Grieg. Alltid Morgonstämning, även om det är på kvällen. Den är vacker och Maja vill lära sig spela den, men det kommer nog att ta många år innan hon klarar det. Hon plockar fram flöjtfodralet och öppnar locket. Hon har spelat i snart tre år och numera låter det riktigt bra. Hon kan fortfarande minnas hur svårt det hade varit att få ton i flöjten i början. Hon hade stått framför hallspegeln och övat och övat men det hade bara kommit väsande ljud. Hennes lillasyster Miranda, som bara hade varit sex år då, hade demonstrativt hållit för öronen och stängt in sig på sitt rum. Ett tag hade Maja varit nära att ge upp och 8
byta till ett annat instrument, som gitarr eller trummor där man inte behövde blåsa alls. Men så plötsligt hade det kommit en klar, vacker ton. Numera älskar hon sin flöjt. Snart ska hon få börja i en orkester också. Det hoppas hon i alla fall. Hon lyfter upp munstycket och monterar det på flöjtkroppen. Flöjtkroppen är den långa delen med alla klaffarna. Sedan tar hon fotstycket och trycker fast det i andra änden. Klart! Flöjten glänser i solen från fönstren. Sakta lyfter hon upp den till munnen och blåser försiktigt. Tonen blir på något sätt större här i skolans stora entréhus än hemma i hennes eget rum. Den sveper längs väggarna och studsar i det höga taket innan den sakta ebbar ut i tystnad. Vad häftigt! Hon tar en ton till och en till. – Tänk om det alltid lät så här vackert i korridorerna. Det är Morran. Hon klappar i händerna. Bakom henne står Anton i Majas parallellklass. Maja känner honom inte direkt, men hon vet så klart vem han är. Anton är den duktigaste 9
av alla sexor på hela skolan. En riktig skolnörd. Och så är han sjukt prydlig. Hans kläder är aldrig skrynkliga och har förmodligen aldrig några fläckar heller. Han är en sådan som till och med ordentliga Maja känner sig slarvig bredvid. Hon skäms plötsligt för att hon har spelat i korridoren och undrar varför Morran har tagit med Anton. Spelar han också flöjt? Tänk om Morran vill att de ska spela ihop! Då kommer Maja att dö. Varför vet hon inte, men det känns så. – Maja, det här är Anton. Känner ni varandra? frågar Morran. – Känner och känner, säger Anton tveksamt. Vi ses ju i skolan varje dag. Morran låser upp dörren till musiksalen. – Bra, säger hon. För jag har tänkt para ihop er. En flöjtduett. Vad tror ni om det? Maja och Anton tittar på varandra. Maja vill sjunka genom jorden. Det går ju inte riktigt att säga nej när Morran säger så där. De tittar så länge på varandra att Anton börjar fnissa och då rycker det lite i Majas mungipor också. 10
Det första Morran gör när de kommit in i musiksalen är att ta fram en pappersnäsduk. Hon torkar av sig sitt knallröda läppstift. Så gör hon varje lektion. Hon kommer dit med massor av rött läppstift och sedan tar hon bort det, för hon kan inte spela med läppstift, säger hon. – Varför kletar hon ens på det? viskar Anton till Maja. Hon nickar. Han tänker precis samma sak som hon. Varför envisas Morran med att ha rött läppstift när hon ändå alltid torkar bort det? Morran har inte hört Antons kommentar. Hon har skjutit upp sina grönbågade, runda glasögon i pannan och plockar fram sin flöjt och en tjock pärm med notblad. Anton plockar också fram sin flöjt och allihop blåser i instrumenten för att värma upp dem. Morran spelar något jazzigt. Det är hennes grej. Hon är galen i synkoper. Maja tycker att synkoper är svårt. Musiken blir på något sätt bakvänd med synkoper, men Morran tycker att det svänger. 11
Nu placerar hon ett notblad på notstället och pekar. – Maja, du spelar förstastämman så får Anton ta andrastämman. En, två, tre, fyr … När Morran räknat in tutar de på bäst de kan. Det kanske inte låter direkt vackert, men inte helt illa heller. Maja tappar bort sig och de får börja om några gånger. Det är inte så krångligt egentligen, men hon har svårt att koncentrera sig på sin stämma när hon hör Anton. Det låter nästan som om han spelar ett helt annat musikstycke. Morran verkar nöjd ändå. – Åh, det här kommer att bli bra, myser hon när sista tonen klingat ut. Hon vill att de kör samma stycke en gång till och det gör de. Den här gången lägger hon på en tredjestämma med sin egen flöjt. Maja fattar inte hur Morran klarar sådant, utan noter och allt. När de har spelat färdigt blir Morran stående med flöjten höjd. Hon stirrar rakt fram. Det ser ut som om hon tittar rakt igenom notbladen. Hon ser nästan lite kuslig ut, tycker 12
Maja. Morran är helt stilla och tyst en lång stund. Sedan sänker hon flöjten och vänder sig långsamt mot Maja och Anton. – Jag fick just en alldeles fantastisk idé. Varför nöja oss med en flöjtduo? Vi ska ha en hel flöjtkör! utbrister hon och strålar. Maja och Anton ser ut som fågelholkar i ansiktet. Flöjtkör? Vad är det? – Ni ska inte vara två, ni ska vara fyra flöjtister! Morran viftar med flöjten och i sin iver råkar hon sopa ner notbladen från notstället. – Vi repar en gång i veckan utöver era vanliga lektioner. Tänk på saken och meddela mig nästa vecka. Hon lägger ner flöjten på bordet och plockar fram sitt läppstift. Nu när hon har spelat klart vill hon ha röda läppar en stund igen, innan det är dags för nästa lektion, för läppstift sätter inte färg bara på läpparna utan på hela livet, tycker Morran. Maja och Anton plockar isär sina instrument och torkar ur dem innan de lägger dem i fodralen. Det bildas fukt i instrumentet när 13
man blåser i det och Morran har lärt dem att det är viktigt att torka flöjten varje gång de har spelat. Maja tycker att det blir pinsamt tyst medan de grejar med flöjterna. Ska hon säga något till Anton? Vad då i så fall? De känner ju inte varandra. Samtidigt hatar hon när tystnaden blir så där tryckande. – Jag måste i alla fall prata med mamma och pappa innan jag bestämmer mig, säger hon. Vilka dagar ska vi träna? Morran ler stort. – Vi musiker repeterar. Det är de där idrottspersonerna som tränar, säger hon och dunkar Maja i ryggen. Jag vet inte riktigt vilken dag som passar bäst. Kom gärna med förslag. Hon öppnar dörren och vinkar av dem. Maja och Anton går bredvid varandra genom korridoren. Maja försöker komma på något att säga men hjärnan är alldeles tom. – Hur tycker du att det var? frågar hon till slut. – Ovant. Det är enklare att spela ensam, men 14
jag tror att det kan bli roligt att spela ihop med andra. Det blir mer musik av det då på något sätt, säger Anton. Det blir tyst igen. Maja hoppas att Anton ska svänga av någonstans längs vägen, men de ska tydligen åt samma håll. – Vet du varför hon kallas Morran? Anton skrattar lite när han säger det. Maja har aldrig funderat på att Morran är ett smeknamn. Alla säger Morran, punkt slut. När Maja tänker efter vet hon inte vad Morran heter på riktigt. – En gång för längesedan var det någon som tyckte att de skulle lägga ner musikskolan i Lysekil. Morran blev så arg att hon gick runt och muttrade och morrade i flera veckor. Det var så det började. Plötsligt kallade alla henne för Morran. Maja skrattar. – Men vad heter hon egentligen, då? – Lillemor, tror jag, säger Anton. – Konstigt att hon har fått ett sådant smeknamn bara för att hon var arg den gången. Morran är ju en av de snällaste som finns, säger Maja. 15
Vänsk ap, hemli gheter och m od
Maja märks knappt. Hon finns bara där och är alldeles, alldeles vanlig.
Silje tänker inte alltid efter så noga. Hon bara gör och skäms inte för något.
Alice är en vinnarskalle, fotbollsstjärnan med massor av kompisar. Alla vill vara som hon.
Anton är sjukt prydlig och bäst i klassen. Men bakom allt det där ordentliga finns mer humor än man kanske först tror.
Maja, Alice, Silje och Anton träffas tack vare Morran, läraren som spelar moln och vindar på sin flöjt. Till en början verkar de inte ha något gemensamt alls, förutom att de går i sexan, men snart blir de kompisar. Vänskapen växer sig allt starkare – men håller den när Anton avslöjar sin hemlighet?
w w w. i du s f o r l ag . se