9789188769169

Page 1

Fiktiv och verklighetsnära roman

KYRKTUPPEN Låt de fräcka stå med skam

Irene Strålberg



Kyrktuppen L책t de fr채cka st책 med skam

Irene Str책lberg


Kyrktuppen Låt de fräcka stå med skam Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare, Irene Strålberg © Silhuettbild på omslag Paul Strålberg © Fotograf, Fjällbild på omslag, Klas Johansson Grafisk design och sättning, Alexandra Lundquist, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2018 ISBN, 978-91-88769-16-9


Tack till alla nära och kära som har peppat mig längs vägen. Tack till mina barn och min man som har gett mig tiden och trott på mig. Den här boken tillägnar jag alla som behöver någon som tror på dem, och alla som är denne någon. Kram till er alla!



Prolog Det påstås att de höga klackarna uppfanns av en kvinna som blev kysst på pannan och ville komma i munhöjd. Just nu ville hon raka motsatsen: bli så kort att han inte kom åt att se hennes ansikte. Bli så kort att han bara såg över henne och absolut inte genom henne. Hon tittade ner för att komma undan de ovälkomna blickarna. Om golvet bara kunde ge efter så att hon kunde sjunka ner. Men golvet låg fast och hans blick vek inte från hennes ansikte – hon behövde inte se för att veta. – Nå vad säger du, upprepade han, är du inte lite sugen? Hon vägrade titta upp och blänga på honom och samtidigt blotta sin egen rädsla. Han skulle misstolka den precis som han godtyckligt misstolkade alla hennes signaler. Och ord var uddlösa på honom. Ett nej tolkades som ett kanske och ett kanske som ett ja. Han var duktig på att se saker från sitt eget perspektiv och förödande skicklig på att snickra ihop sin egen verklighet. Det värsta var att han antagligen trodde att hon ville bjuda hem honom, kanske till och med på mer än en kopp kaffe. Skev verklighetsuppfattning var en underdrift i hans fall. Han hade fått hennes grundvalar att skaka på ett helt annat sätt än vad han obegripligt nog fortfarande verkade inbilla sig. Han höll på att förstöra hennes tillvaro och det fanns ingen chans i världen att han skulle få ett jakande svar från henne. – Låt mig vara ifred, sa hon och lyckades äntligen slita sig loss och gå därifrån.

7



1

Det rådde ett välorganiserat kaos i kyrkan. Femton minuter kvar till direktsändning, alla visste sin roll och det spring som förekom var oftast planenligt. Extrainsatta kyrkvärdar höll ordning på var det fortfarande fanns lediga platser att hänvisa gudstjänstbesökarna till. Ordinarie kyrkvärdar hälsade välkomna längst nere i kyrkan och gav besökarna psalmbok och gudstjänstordning. Kyrkorummet var fyllt av ett lågmält mummel, några dämpade skratt och en och annan hostning. Längst fram i kyrkan gick personal kors och tvärs för att kontrollera att allt var på plats, att stearinljusen på altaret och i ljusbäraren var tända, att mikrofonerna fungerade och att rätt texter var uppslagna. Det mesta fungerade som det var tänkt. Förutom en sak: tv-gudstjänstens liturg Morgan Valdemarsson hade försvunnit. Nyss syntes han till men nu var han borta. Kyrkvaktmästaren Mattias Pekkala hade egentligen fullt upp, men nu hade han fått ett telefonsamtal: Visste han möjligen var Morgan var? Inte? Kunde han vara så snäll och absolut leta efter honom vid huvudentrén? Kyrkoherden Nils-Åke Berg lät så desperat att Mattias inte kunde annat än att prioritera sökandet efter en förlorad präst. Morgan Valdemarsson befann sig inne på handikapptoaletten i vapenhuset och nynnade förnöjt. Han såg verkligen fram emot att medverka i tv. Inte för att det var första gången utan för att han 9


hade längtat efter att göra det igen. Rösten lät bra mellan toalettens stenväggar och självförtroendet var på plats. Han log mot sin spegelbild och strök sig långsamt över det lilla skägget. Ett bankande på dörren avbröt honom, och en behaglig basröst frågade om det var han som var därinne? Ingen rast och ingen ro. Nåja, han var ju ändå så redo som man kunde bli. Han tvättade händerna och gick lugnt ut till Mattias, som meddelade att det var gemensam samling i sakristian för ett par minuter sedan. Sedan en halvtimme tillbaka satt Riitta Johansson i kyrkbänken med man och döttrar. Riitta hade känt till den tv-sända gudstjänsten i flera veckor, eller var det månader? Innan det var dags att boka upp resten av familjen för den hade hon hur som helst insett att hon inte ville gå. Långsamt hade hon pusslat ihop någon sorts analys som förklarade att oviljan bottnade i en önskan om att slippa synas. Hon trivdes numera bäst när hon höll låg profil eller kunde inbilla sig att hon var osynlig. Men så sa dottern Linnéa en helt vanlig middag att ”visst ska vi till Centrumkyrkan när de ska vara i tv”? Tomas svarade blixtsnabbt ”ja, fattas bara annat”. Riitta nickade och började vänja sig vid tanken på hur mycket energi den anspänningen skulle kosta. Naturligtvis skulle de gå till kyrkan om tjejerna ville det, och det skulle säkert bli trevligt att se brorsonen tåga in i processionen. Det var tonårsdöttrarna som manade på och sa att de måste åka supertidigt till kyrkan, ja helst en timme innan för att få riktigt bra platser. Och Riitta förstod att Linnéa och Natalie ville få chans att bli filmade, fint sminkade, lagom uppklädda och allt. Riitta, som tvärtom hoppades att hon inte skulle komma med i bild, tröstade sig med att hon bredvid de vackra döttrarna ändå skulle likna en blek skugga och övertygade sig nästan om att hon skulle kunna slappna av om hon höll sig dold bakom Tomas breda axlar. Äntligen gav inspelningsledaren tecken. Mumlet ersattes av andäktig tystnad, nedräkning och så var direktsändningen igång, prick på sekunden.

10


På första bänkraden satt församlingspedagogen Kicks med förbönslistan i knäet. Hon och diakonen Ingeborg skulle växelläsa förbönen helt utantill enligt order från pedantiske herr kyrkoherde. Ärligt talat så kändes det bättre att verkligen be och inte bara läsa bönerna, vilket enligt Kicks var vad Nils-Åke borde ha strävat efter om han inte hade varit så hispig angående tv-inspelningen. Just innan förbönen tog vid hade prästen Morgan några av sina minuter i rampljuset som fjärdedel i en sångkvartett. Det var inte på något sätt planenligt att han efter sånginsatsen skulle rikta sig till församlingen med några väl valda ord, vilket ändå var precis vad han gjorde. Kicks fick hjärtklappning samtidigt som hon log inombords. Morgan var så oförutsägbar att det nästan var charmigt. Hon sneglade nyfiket åt Nils-Åkes håll. Jodå, hans ansiktsfärg hade stigit till oanade höjder. Men just som de anställdas inre larmsignaler slog igång fyrade Morgan av ett varmt leende och sade sitt amen. Säga vad man ville, han höll sig i alla fall rekordkort. Då var det bara för Kicks och Ingeborg att lagom värdigt inta position vid mikrofonerna.

11


2 Sara

– Nu är Kicks i bild! Sara ropade högt trots att Robert satt endast ett par meter ifrån, parkerad vid sin kära dator. Han reste sig och kom till soffan medan Kicks och en kvinna i diakongrön blus inledde den allmänna förbönen. – Kicks är sig då lik, skrattade Robert. Eller hur, tänkte Sara, för iklädd en av sina typiska färgglada tunikor stod Kicks där och log ett av sina mest strålande leenden. Kicks hade ett leenderegister som förmodligen var bredare än någon annans och Sara kände ända in i hjärteroten hur mycket hon saknade sin bästis, tydligen så pass mycket att blotta åsynen av henne fick nostalgiska tårar att krypa fram. Sara sneglade mot Robert – såg han tårarna? Nej, han tittade stint på 50-tumsskärmen. Fram tills nu hade han inte intresserat sig för gudstjänsten utan suttit kvar vid datorn, men nu när det bara var psalmsång och kamerasvepningar över okända ansikten i en okänd församling verkade Robert plötsligt mer intresserad av tv-skärmen än av hennes tårar. Sara, som var övertygad om att inom en rimlig framtid få bära samma efternamn som Robert, hasade över till hans sida av soffan och lutade huvudet mot hans axel medan hon diskret torkade tårarna med tröjärmen. Robert satt kvar en liten stund, sedan ursäk12


tade han sig och sa att han verkligen måste surfa runt lite mer, så han kunde bestämma sig om bilen på Blocket innan den var såld. En besvikelsernas helg, två veckors kamp mot pockande obehag och nu två dagar av nervöst och ovilligt noterade tecken. Sara satt inne i Roberts stökiga badrum och vred och vände på argumenten för och emot. Hon ville inte veta men måste. Nu snöt hon sig en sista gång, blaskade ansiktet med kallt vatten, gömde sig i handduken som luktade Robert och drack några klunkar vatten direkt från kranen. Hon ville inte, borde inte – bara måste. Med olycksbådande hjärtklappning gick hon ut ur badrummet. I dörröppningen till vardagsrummet stannade hon till och betraktade Roberts ryggtavla. Hon älskade honom så mycket att hon nästan sprack! Därför måste hon få veta om hon hade rätt eller förhoppningsvis – ja gode Gud – fel. Hon ställde sig bakom honom, la en hand på hans axel, harklade sig och frågade så lättsamt hon kunde men ändå rakt på sak: – Hördu, har du bestämt dig för att inte röra mig på hela helgen eller vad är det frågan om? Han borde ha vänt sig om, tagit hennes händer mellan sina, dragit ner henne i knäet, kysst henne och sagt att ett sådant beslut var en omöjlighet. Men så blev det inte och hon fick inte ens fem sekunders hopp om att det skulle kunna bli så. Roberts hand släppte musen och han stirrade rakt in i datorskärmen för en stund. Sedan vände han sig mot Sara med samma ansiktsuttryck som man ger ett barn som har skrapat knäna blodiga mot asfalten. Hon mådde illa. Försiktigt nuddade han hennes arm, såg henne i ögonen och började: – Sara, det känns inte bra att säga det såhär men … Han tystnade och tystnad var det sista hon ville ha. – Säg det, bad hon. Jag har ju märkt att det inte är som det ska. Har jag plötsligt blivit avskräckande ful eller vad? Hon försökte skratta men det blev bara till en hes hostning. Robert skruvade på sig men behöll blicken på henne. Hon blundade

13


och kände svedan. Nu var det för sent att ångra sig. Om han åtminstone kunde resa sig upp och hålla om henne samtidigt. – Jag tror faktiskt att jag inte är kär dig längre, sa Robert medlidsamt och satt kvar på sin himla stol. Jag är ledsen … Hon sa inget. Backade ett steg, vände sig om och gick ut i hallen, ut ur hans lägenhet. Ut från ett tänkt äktenskap till ett ingenting.

14


3 Sara

Sara hade stora problem att ta sig upp ur sängen på morgnarna. Det tog emot. Att det var själva livet som tog emot ville hon inte säga, men så kändes det. ”Så går det när man satsar allt på en häst”, var ett av de uttryck hon använde. Hon samlade på uttryck som kunde hjälpa henne att sätta ord på vad som hade hänt och varför. ”Unbreak my heart” skyllde på Robert. ”Du vet väl om att du är värdefull” var tänkt att peppa. Josh Groban’s röst och låtar fick henne att gråta men värmde också, inte minst hans ”Don’t give up (You are loved)”, trots att hon hade önskat att det var Roberts ord och inte Groban’s. Sara hade kommit fram till att det vore enklare att tänka och känna att det var Roberts fel, att han var en skitstövel, men eftersom hon ville undvika att se sig som ett offer så brottades hon hårt med en självpåtagen skuldkänsla. ”Om jag bara hade …” Vilka redan skrivna ord kunde förklara just den känslan? Hon fick googla fram en passande låt. Klockan var redan över tio denna arbetslösa och meningslösa dag, och hon visste att fem minuter till i sängen skulle ge henne ytterligare några misslyckandepoäng. Hon var inte trött men hade ingen som helst lust att stiga upp, inte ett uns av vare sig motivation eller drivkraft. Endorfinbensinen var slut och hon låg ”i den stora sorgens famn”, som en sång på hennes spellista hette. 15


Sara hörde telefonen ringa ute i köket i mammas lägenhet, där hon måste vara inneboende medan hon sökte kantorsjobb. Hon hörde steg till köket, följt av ett vänligt rop: – Sara? – Jaa, viskade hon med ouppvärmd röst och skulle just göra ett bättre svarsförsök när Greger försiktigt knackade på hennes dörr. Mammas tredje make i ordningen gjorde allting enligt boken och trampade aldrig i klaveret. Därför började Sara ana att han hade goda skäl att störa hennes självömkande. – Sara, sa han mjukt bakom dörren, du har telefon. – Kom in, sa hon och reste sig till sittande, sträckte ut handen efter telefonen och gjorde en misslyckad ansats att le. Greger gick föredömligt raskt ut ur rummet och stängde dörren efter sig. Sara hade aldrig förstått hur hennes mamma hade lyckats fynda en Greger, så självupptagen som hon alltid var, och Sara hade aldrig blivit klok på om hon skulle vara glad för mammas skull eller ledsen för Gregers. Om mamma dög åt Greger borde hon ha dugit åt Robert, han som var hennes själsfrände och drömprins. Hon tog luren och svarade med tilltvingad hurtighet. Det var Kicks i andra änden! Tänk att hon ändå kunde känna glädje, för det var ren och skär glädje som fyllde henne när hon hörde gamla bästisens röst. – Kicks! Åh vad glad jag blir! – Så bra, för jag har hört att du inte är så glad annars numera, sa Kicks på sitt vanliga, rättframma sätt. Sara hade tänkt ringa till Kicks efter att ha sett henne på den TV-sända gudstjänsten, men när Robert gjorde slut och hon rasade ner i en depression kom planen av sig. Varför ringa om man inte kunde vara trevlig, hade hon tänkt. – Men … hur vet du hur jag mår? undrade hon. – Din mamma ringde mig. Hon berättade allt och … Sara, jag är så ledsen för din skull. Vad kan jag göra? Vill du att jag kommer ner? Jag gör det redan imorgon om du vill, skit samma hur.

16


Sara skrattade till. Ingen var som Kicks, raka rör och inget tillkonstlat alls. Och tänk att mamma hade ringt till Kicks för hennes skull, pluspoäng för det. – Nej, det behövs inte, försökte hon lugna, trots att hon spontant kände att en Kicks i närheten skulle vara precis den vitamininjektion hon behövde. Tid med Kicks skulle säkert vara som balsam för själen. Så kanske ändå, men inte här. Hon frågade om hon skulle kunna komma upp till Kicks i stället? Om det var okej för Jonas alltså? – Jonas har inget att säga till om i det här, men självklart är du välkommen av oss båda. Hos oss finns det både hjärterum och stjärterum, och dessutom ett snickarrum om vi vill skicka undan Jonas. Då kanske han till och med kan få färdigt sitt köksskåpsprojekt, haha. Kicks var sig lik. Det enda som var annorlunda var att hon hade en Jonas nu. Under tiden på Mellansels folkhögskola klagade hon många gånger på hur trist det var att vara evig singel.. Efter att ha sjungit gospel ett år återvände hon hem till sin tjänst som församlingspedagog med nyladdade batterier, och redan första dagen på jobbet krockade hon bokstavligen ihop med en brevbärare, och pang så det small. Efter arbetsdagens slut blev det dejt, och innan klockan slog midnatt var hon ”kysst och räddad”. Brevbärar-Jonas hade ett mindre hus på landet och efter tre månaders kärlek sa Kicks upp sin lägenhet och flyttade in hos honom. En och annan av de konservativa i församlingen såg lite snett på att de bodde ihop utan att vara gifta eller ens förlovade, gudbevars, men Kicks slog dövörat till och kontrade i enstaka fall med att all kärlek är från Gud. Inom arbetslagen och även bland de församlingsaktiva i kyrkan fanns en normal spännvidd i uppfattningar om etik och moral. Oftast var det moralen, den utlevda etiken, som diskuterades. Det man inte såg eller visste kunde man inte säga något om, men i alla platsannonser stod det att anställda förutsattes dela kyrkans tro och värderingar. Under tiden på Mellansel hade Sara och Kicks både roat och oroligt pratat om vad de orden

17


KYRKTUPPEN Låt de fräcka stå med skam

är en aktuell roman som både roar och oroar. Det är en berättelse om glädje, gränsdragning, rädslor, relationer och om konsekvenserna av att göra rätt – eller inte. 26-åriga Sara behöver en nystart i livet och söker jobb som kantor i norra Sverige. Chefen, prästen Morgan, bestämmer snabbt att han vill ha henne. Flytten och nya drömjobbet ska ge Sara chans att starta gospelkör, leva friluftsliv vid kust och fjäll, slicka sina sår och må gott. Var det tänkt. Morgan är en populär präst, vars yvighet förklaras med att han är sådär spontan. Han gör mycket nytta och lämnar ingen oberörd. Den utbrända läraren Riitta vet inte vad hon ska tro om hans omtanke, men hon vet vad hon känner. När det visar sig att Sara, Riitta och en mystisk överfallsman i staden har något gemensamt är gränsen nådd. Nu är det upp till bevis mot de som inte vill tro på det som är sant. Irene Strålberg har utbildning i och erfarenhet av ledarskap, arbetsmiljö, arbetsrätt, stress och utmattning. Hon har jobbat i bland annat kyrka och skola som pedagog, kommunikatör, skribent m.m. Idag är hon egenföretagare och professionell coach för ”Saror, Riittor och andra fantastiska människor”.

www.vistoforlag.se