Page 1

Maratonblod

Jessica Blomberg


Maratonblod Av Jessica Blomberg


Till min älskade mamma som alltid var en kämpe och som har fått mig att aldrig ge upp

Maratonblod Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare, Jessica Blomberg Grafisk design och omslag, Alexandra Lundquist, Visto förlag Sättning, Cecilia Pettersson, Pica Pica design studio Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2018 ISBN, 978-91-88769-06-0


KAPITEL 1 Drömmen

Min andhämtning är ansträngd och tung. Kroppen känns syrefattig. Samtidigt brottas jag med tanken att andetagen måste vara ljudlösa och fotstegen lätta. Jag får inte höras, jag får inte höras, jag får inte. Mina axlar dras uppåt och andningen blir alltmer ytlig. Det enda som snurrar i huvudet är att jag måste få det gjort. Mina ljudliga andetag är omöjliga för honom att höra. Han har ju hörlurar inpluggade i öronen. Är musiken på hög volym, tystar den alla omgivande suspekta ljud. Kanske jag inte behöver oroa mig så mycket. Det bara förstör koncentrationen inför överfallet. Jag försöker följa hans rytm. Han löper lätt och ledigt. Han har inte en aning om att jag är ett stenkast bakom. I nerförsbacken noterar jag på höger sida att inga bilar finns parkerade på parkeringsplatsen. Perfekt. Han och jag är troligtvis de enda personerna i Kronoskogen. Inte en Ljungbybo så långt ögat kan nå. Jag konstaterar dessutom att det inte kan vara många som springer här en måndag klockan tio, en ruggig och kulen oktoberkväll. Elljusspåret är upplyst, men det har ingen stark belysning. Folk som kör förbi på Ringvägen och slänger in en blick i skogen har svårt att ens skymta oss. Av belysningen uppkommer ett svagt rosa sken som tar hela skogsatmosfären i besittning. Skogen är belagd med ett dunkel. Den känns fuktig. Allt är dimmigt. I dunklet är det svårt att se rötterna som jag vet sticker

7


upp lite här och var i spåret. Jag känner mig fokuserad. Överfallet har initierats. Inget får gå fel. Löparspåret leder svagt uppåt och rakt in i skogen, bort från parkeringsplatsen och Ringvägen. Nu finns det inte någon risk överhuvudtaget att någon kan se oss. Jag vet dock att det är klokare att slå till lite längre fram. Jag kan skogen på mina fem fingrar, varenda slinga och sväng. Springer han trekilometaren, leder löpspåret ännu djupare in i skogen för att sedan svänga rejält åt vänster. Det är just precis där jag ska göra slag i saken och slå till. Inga vägar i närheten och spåret omgivet av täta och till viss del svårgenomträngliga snår och buskar. Hela Kronoskogen på vänster sida och stora betesmarker på höger sida. Han väljer trekilometaren. Tack gode gud. Precis enligt min plan. Nu måste jag accelerera och öka farten. Snabba, lätta steg, ljudlösa och ohörbara. Inga ljud eller läten får avgivas. Jag bemödar mig att springa så lätt och tyst som jag någonsin kan och fokuserar på att först landa på tårna och sedan hälen. Det är mödosamt och tungt, eftersom jag samtidigt håller andan. Steg för steg närmar jag mig. Han har avsevärt mer kroppskrafter än jag. Det är ju för den sakens skull jag gör det här. Han är utvald, eftersom han är den löpare han är. Jag knyter högra knytnäven hårt. Det är viktigt att jag inte under några omständigheter tappar det som jag krampaktigt håller i handen. Med löparhandskar på är det svårt att känna sprutan. Är den fortfarande kvar i handen? Jag spänner knytnäven ännu hårdare för att känna formen och konturerna av sprutan. Jodå, den är där och jag övertygar mig själv om att jag håller den i ett fast och stabilt grepp. Jag för vänster hand bakom ryggen för att försäkra mig om att även den hårt fastspända ryggsäcken är på plats. Den är också där den ska vara. Allt är noga förberett och övertänkt. Inget kan gå fel. Jag hör en inre röst som uppmanande säger ”Douglas, det är nu eller aldrig!”. Jag inser att nu är det dags. Mannen framför mig har

8

precis gjort den skarpa vänstersvängen. Nu är det bara en sak som gäller. Ögonblicket har kommit. Det annalkande överfallet ska fullbordas. Just go for it! Jag fokuserar på mannens nacke. Nacken och nackhåret rör sig upp och ner i takt med de löpande fotstegen. Fastän det går snabbt undan, går det ändå i slowmotion. Min skärpa är hundra procent och på ett märkligt och nästan övernaturligt sätt kan jag med exakthet se var jag ska sätta sprutan med det mjölkvita narkosmedlet. Sprutan ska få tränga in i halsvenen på höger sida under och strax bakom örat. Jag håller mig tätt bakom mannen. Just i denna stund är jag mycket nära honom och han har inte den blekaste aning om att jag är det. Något fumligt, på grund av löparhandskarna, tar jag med vänster hand av sprutans hylsa, lägger hylsan i byxfickan, höjer höger arm och prickar med sprutans kanyl rakt in i halsvenen på höger sida under örat. Vilken fullträff! Kunde inte varit bättre! Med tummen trycker jag snabbt in narkosmedlet. Mannen tar blixtsnabbt upp sin högra hand, som om han ämnade slå ihjäl en blodsugande mygga på halsen, men vinglar till och missar precis att stöta i min arm och hand som håller fast sprutan i venen. Jag drar ut sprutan, lägger ner den i den öppna högerfickan på tröjan samtidigt som jag med andra handen drar upp tröjans huva över huvudet och delar av ansiktet. Jag kan inte riskera att han ser mitt ansikte. Mannen faller vacklande och vingligt ner mot marken. Det är ett snabbverkande narkosmedel och dosen var stor. Trots det bitande narkosmedlet tar jag inga onödiga risker, utan ser till att hålla mig ur hans åsyn. Han verkar borta där han ligger på marken, men ändå inte. Jag stiger åt sidan och gömmer mig i buskaget längs med löparspåret. Jag ser mannens kroppsrörelser avta alltmer och kroppen sakta domna bort. Nu är han till etthundra procent medvetslös. Jag studsar ljudlöst fram till den livlösa kroppen som hamnat i

9


framstupa sidoläge. Jag vänder den tunga, smala manskroppen till ryggläge. Jag kollar flyktigt omkring mig. Skogen är lika tyst, fuktig och dimmig som innan. Jag griper tag i mannens handleder och drar honom några meter in i buskaget. Jag går tillbaka till spåret och med foten rättar jag till gruset på marken där jag släpat mannen. Inga släpspår får synas. Kommer en person förbi ska hon inte ges möjlighet att hysa några misstankar. Jag knäpper upp ryggsäckens hårt åtdragna knäppen på magen, slänger skyndsamt fram ryggsäcken på min högra sida, öppnar dragkedjan och plockar fram blodtappningssetet. Jag kavlar först upp den ena ärmen och därefter den andra ärmen på mannen. Jag granskar armvecken och ser att de pulserande venerna är tydligt framträdande av den höga löparpulsen. Utan tvekan väljer jag vänster armveck. Med pekfingret och långfingret känner jag på den ven som jag ska sätta kanylen i. Nålen glider in i venen och inom kort fylls slangen av det kraftfulla blodet och rinner smidigt vidare in i blodpåsen. Jag andas ut lugnt och stilla. Inombords känner jag en obeskrivlig och kolossal befrielse och lättnad. Jag mår så väl när jag ser blodpåsen fyllas av det kroppstempererade, oskattbara blodet, det blod som snart ska beblandas med mitt eget och flöda runt i mina blodådror och vener, i mitt hjärta. Det blod som ska strömma fram i varenda liten kroppsdel på mig.  

10

KAPITEL 2 Familjen

Överkroppen gungar tungt fram och tillbaka. En varm hand har greppat tag om min axel. Samtidigt som det är skönt är det lite obehagligt, eftersom jag inser att handens rörelser är för att väcka mig. Jag som sov så djupt och skönt. Väckningsalarmet ljuder allt högre från mobilen, som ligger på en hög Runner’s–tidningar på nattduksbordet bredvid sängkanten. Jag orkar verkligen inte höja armen för att stänga av oljudet. – Älskling, älskling, vakna! Stäng av mobilen, snälla! Kom igen! mumlar Josefin samtidigt som hon försöker ruska liv i mig med sin varma hand om min axel. Jag anstränger mig för att flytta den tunga kroppen närmare sängkanten. Jag höjer armen, öppnar ena ögat, tar tag i mobilen och trycker på snooze, samtidigt som två Runner’s glidande faller ner på golvet. Josefin vänder sig bestämt om och hoppar närmare sin sängkant. Nu är allt tyst och sängen helt stilla. Tankarna börjar snurra runt. Vilken märklig dröm jag hade. Det var precis som om allt hände på riktigt. Jag var verkligen där, inne i drömmen, i Kronoskogen. Jag kan fortfarande förnimma den fuktiga höstdoften från skogen. Under täcket knyter jag nävarna för att verkligen övertyga mig om att jag inte håller i någon spruta med mjölkvitt narkosmedel. – Douglas, du måste ha drömt något otäckt. Du har kastat dig hit och dit i sängen, andats konstigt, precis som om du var jagad

11


eller som om du jagade någon. Idag var det minsann inte klockan som väckte mig, det var du med alla dina plötsliga rörelser och andningsläten. Jag orkar inte svara Josefin, men jag tänker för mig själv att hon har helt rätt. Jag har jagat, verkligen jagat, en annan människa utan att knappt andas. Jag känner mig utmattad, men inte på grund av för lite sömn, utan på grund av drömmen. Jag kan inte släppa tankarna på den. Så verkligt, men ändå overkligt, så sant och självklart, men ändå inte självklart. Så smart, men så förbjudet. Jag känner att tankarna och resonemanget kring drömmen får mig att vakna alltmer och inser att det kanske finns ett värde i att komma upp så snabbt som möjligt, istället för att ligga kvar och dra mig i sängen, hur varm och skön den än är. Om en timme ska jag ut med grannen Niklas och köra backintervaller i Myrebobacken, en slalombacke som ligger några kilometer bort från mitt bostadsområde, Replösa. Göteborgsvarvet närmar sig för oss båda och det är bara sju till åtta veckor kvar. I ytterligare fem veckor är det bara att pumpa järnet. Backintervaller ger så in i helsike mycket, men vilken ångest det kan vara innan ett pass. Jag greppar tag i mobilen, avbryter snoozeinställningen, reser mig sakta upp och blir sittande på sängkanten endast iklädd ett par vita Björn Borg–kalsonger. Jag vänder överkroppen om och slänger en blick bort mot Josefin i andra änden av sängen. Hon ligger med ryggen mot mig. Hon har bara täcke på benen upp till midjan. Hennes ryggtavla är vacker. Den är liten, nästan som ett barns. Konturerna av ryggmusklerna syns tydligt. Det finns inget fett att tala om. När jag tittar som mest intensivt, lutar hon sig lite bakåt, nästan som om hon visste att jag betraktar henne. Då skymtar jag hennes ena bröst, nätt och välformat, i perfekt proportion till hennes ryggtavla. Bröstet utstrålar ungdomlighet, precis som den övriga kroppen.

12

Josefin är petite och många tror att hon är tio år yngre än vad hon är. Jag är övertygad om att det handlar om hennes näpenhet och den lilla, välformade kroppen. Det måste vara en fördel för en kvinna att var petite när den högre åldern börjar ockupera kroppen. Jag känner mig stolt över lilla Jossan, min fru. Utöver stoltheten känner jag också hur de manliga fysiska reaktionerna börjar ta vid, men försöker hindra mig genom att inte titta mer på henne. Hon vill ändå inte ha sex så här tidigt på morgonen och i synnerhet inte när det nalkas jobb och barn som ska förberedas inför skolan. Att ha sex tidigt på dagen har aldrig varit hennes grej. Hon hävdar att hon är en så kallad sen eftermiddagsbrud, en sådan som går igång runt klockan fem på eftermiddagen. Och så är det nog, när man tänker efter. Jag släpper de erotiska tankarna för denna gång, även om det pulserar och dunkar ordentligt mellan benen. Jag reser mig upp, men sitter kvar en stund på sängkanten. Vad nu då? En varm hand smeker varsamt mitt vänstra innanlår. Jag vänder mig om. Jossan har flyttat från sin sida av sängen till min. Hon ligger precis bakom mig. Hon har krupit in under mitt täcke. Det är knappt man ser henne. Hennes smekningar är det enda som bekräftar hennes närhet. Hon förstod att jag var sugen på sex. Hon kände säkert min blick som granskade hennes bara överkropp. Hon skymtade garanterat min erektion. Så här spontan brukar hon inte vara. Eftersom det är vardagsmorgon med stress och barn som ska till skolan, har vi inte hur mycket tid som helst. Jag får sluta förvånas över Jossans spontanitet och istället gå in för njutningen. Det blir inte svårt. Jossan vet hur hon ska masturbera. Det har jag instruerat henne under alla år som vi varit tillsammans. Hon vet att jag älskar när hon jobbar upp min kåthet till jag nästan når klimax, för att sedan ta en paus, så att lemmen slaknar lite.

13


Douglas Öster är en självgod, snygg, välutbildad och framgångsrik läkare på lasarettet i Ljungby. Han lever i ett lyckligt äktenskap med fru och två barn. Douglas är en biten långdistanslöpare. Han anser sig vara Ljungbys stora löpare. Han är mycket tävlingsinriktad. När Douglas misslyckas på Göteborgsvarvet blir besvikelsen övermäktig och ohanterlig. Den djupa besvikelsen är starten på ett grymt och iskallt beteende. Douglas utnyttjar sin position som läkare och använder sina läkarkunskaper för att nå sitt mål. Bloddopning blir ett faktum. Dessutom upptäcker han sidor i den egna sexuella läggningen som han inte var medveten om tidigare. Romanen handlar om hur lockelsen att innerligt vilja uppnå ett mål kan få en person att helt tappa greppet och gå hur långt som helst för att bli ”någon”. Boken handlar om utnyttjandet av andra människor, om att svika och bedra sina närmaste och till och med om att döda för att uppnå sitt mål. Maratonblod är en erotic sports crime-roman. Den utspelar sig i ett statusyrke, i jakten på den perfekta träningsprestationen och kroppen samt i flera olika erotiska möten. Hur långt är du beredd att gå för att prestera som bäst på jobbet, uppnå de bästa träningsresultaten och få den optimala sexuella njutningen?

www.vistoforlag.se

Profile for Smakprov Media AB

9789188769060  

9789188769060  

Profile for smakprov