finkänsligt, att unge Jonas efter en vecka fann det helt naturligt att tillbringa sina lediga stunder i hennes sällskap. Och gott och väl det! Men efter ytterligare en vecka fann han det förvånande och smärtsamt samt efter tredje veckan sårande och nedrigt ifall fröken Bourmaister av en eller annan orsak nödgades lämna honom i sticket. Härigenom råkade den stackars flickan i svåra pliktsammanstötningar och nödgades gång på gång dels stöta sig med sitt samvete samt vissa tanter och kusiner, dels utebliva från aristokratiska mottagningar, dels taga tummen från ögat på Max och Edward. Hennes ställning försvårades genom den antipati, som rådde mellan Kerrman och bröderna. De båda unga herrarna, som ägnade mindre intresse åt det högre bankväsendet än åt det ”fria konstnärslivet” i Seinestaden, sågo med förakt ned på ”pulpetzeloten”, vars fattigmansflit stack av mot deras förnäma lättja. De gjorde narr av honom, hånade hans klumpighet, hans brist på estetiska intressen, hans skolfranska, hans sätt att äta, att konversera. De gjorde till och med narr av hans grovskurna kläder, tillverkade av en hedervärd mäster vid Hornsgatan. Syster Helen näpste sina sprättiga bröder. Hon sa: Han är den bäste pojken på det här pensionatet, han är mycket bättre än ni. Han är bra.
9