Page 1


Lupina Ojala Shessandras hjärta


© Lupina Ojala Utgiven av Catoblepas förlag 2020 Omslag och sättning av cinna.se Kartor av Didrik Tryckt i Litauen 2020 ISBN 978-91-88183-46-0 catoblepas.se


Denna bok tillägnas alla som vågar tro på sina drömmar.


östr a yddrios


aurinma

Tekodonia genadel

Vrig

egentliga

ce pr n t ov r a in l se n

tebidiar

Trovar

Londal lonien

Resivys

grenorsia filandiar

Uf

Medivra

Runns hagra

enopien

sklevor

Lutrek

Addar Urdek

Sterk

zudri

veklanda

Reeni svarken

Grut

wur

maas

Wur

irj

Hlynr amlar

Degoira

levirdia

stavlands skogar

er

on

Le

Qlek

n

tawaq

di

r

klarovien

Werdia

maslonien

Tas


Intro NANDRA

Nandra tyckte inte om den nya kvinnan som städade hos familjen Dolamias. Hon var burdus och klumpig. Respektlös dessutom. Med dammvippan for hon över gudaskulpturerna på det lilla altaret som om de var enkla prydnader och inte heliga föremål. Skrämd drog hon ihop sitt väsen till en liten punkt längst in i avbilden av gudinnan Ashetsheesta. Vanligtvis njöt hon av att flyta ut i den vackra alabaster­ kroppen som hon valt till sitt hem. De graciöst höjda armarna, den mjukt böjda nacken och den vänstra fotens ansats till rörelse var en pose hon älskade. Den var ett löfte om, och en inbjudan till, en virvlande dansuppvisning. Hade Nandra haft en egen kropp skulle hon använt den till dans och inget annat. Hon önskade att hon fått vara kvar i templet. Där behand­ lades alla avbilder av gudinnan med vördnad, även de som var till för att säljas. Om hon bara inte hade varit i dvala den dagen fru Dolamias besökte templet och köpte den staty som Nandra sov i. Uppvaknandet hade varit fruktansvärt. Ensam och rädd, utan möjlighet att hitta hem igen fick hon finna sig i situationen. Allra värst var de dagar det var storstädning. Dammet yrde i rummet och varje korn syntes tydligt i solljuset som sken in genom fönstret. Nandra förnam dem precis


på samma sätt som allt annat i sin omgivning. Alla rörelser, ljus och former kände hon med hela sitt väsen och en del lockade henne medan annat skrämde henne. Kvinnan med dammvippan närmade sig. Den lilla punkt­en som nu var Nandra krympte ihop ytterligare. Snart skulle obehaget vara över och kvinnan skulle lämna rummet, intalade hon sig själv. En liten stund till bara. Fågelfjädrarna i dammvippan svepte över figurinen med barska tag och fick den att välta. Nandra föll med den ned från altaret. Precis innan den dansande gudinnan splittrades mot golvet förstod den lilla estan vad som höll på att ske och kastade sig ut. Förvirrad sökte hon sig uppåt tills hon stopp­ ades av taket. Hon kände irritationen från kvinnan som städade. Ilsket muttrande plockade hon upp alabasterskärvorna. Lockad av ljudet från olyckshändelsen kom den flicka som ofta var i huset inspringande. Hon stannade i dörröppningen och tittade förtvivlad på den krossade skulpturen. Nandra visste att flickan älskade dans och musik. När ingen såg henne brukade hon smyga in i rummet med altaret och beundra gudinnan Ashetsheesta. Vettskrämd störtade Nandra mot henne och sökte skydd i det smycke som flickan alltid bar. En transparent kristall med vita inslag, vackert infattad i silver, hängde i en kedja om hennes hals. Den lilla estan kände inte bara kristallens trygghet omsluta henne, utan också den förbjudna längtan som alltid sjöng i flickans hjärta. Ett liv med danskonsten var deras gemensamma dröm och den var lika oåtkomlig för dem båda.


Första kapitlet KRÖNIKÖRENS DOTTER

”Mjuka armar, sträck ut. Håll ihop fingrarna, in med tummen!” Prästinnans instruktioner var ständigt desamma och det skulle de vara tills de lärt sig att röra sig på rätt sätt. Flickorna framför Shessandra var som små sagovarelser klädda i skira dräkter. Deras rörelser var graciösa och kontrollerade. Sedan första dagen de lärde sig att gå hade de dansat och deras muskler var formade för det enda syftet. Osäkert försökte Shessandra göra likadant. Hon stod alltid bakom de andra eftersom hon med sina sexton år var längre än barnen. Kanske ska jag ge upp, tänkte hon. Alla duktiga dansare har börjat när de är små, jag är redan för gammal. Hon såg på sin spegel­bild i den putsade kopparplåt som täckte väggen framför henne. Lila hud och bakåtsluttande horn vid tinningarna särskilde henne från de övriga i salen. Med en suck lade hon till för sig själv: Och jag är weloi, dans är för människor. ”Shessandra! Koncentration om jag får be.” Det gick inte att missta sig på skärpan i prästinnans röst. Resten av lektionen tvingade Shessandra bort tvivlen. Hon visste att hon ändå inte skulle ge sig när det gällde dansen, hur hopplöst det än verkade. Det var dansen som gjorde henne lycklig, som gav henne glädje i en annars ganska långtråkig


14

LUPINA OJALA

tillvaro. Hennes far trodde att hon sparade av sin lön till framtiden, men sanningen var att allt gick till att betala danslektionerna i Ashetsheestas tempel. När undervisningen var över ställde flickorna upp sig i två raka led. De höll ihop händerna framför sig medan de unisont rabblade tacksägelsen till prästinnan som frikostigt delat med sig av sin kunskap och till Ashetsheesta, kärlekens gudinna och alla dansares beskyddare. Som alltid hade tiden rusat iväg och lektionen känts alldeles för kort. De andra eleverna flöt fram även när de inte dansade, till skillnad från Shessandra som rörde sig stramt på det sätt som ansågs värdigt för en krönikör. Hur mycket hon än försökte få sina armar och ben att bli mer följsamma och elastiska var hon ändå stel och ovig i jämförelse. Det var som om musiken bodde i danselevernas kroppar. Shessandra skyndade före barnen till omklädningsrummet. Flickorna hade visserligen tröttnat på att fnissa åt henne när deras lärare inte såg, men hon undvek dem ändå så mycket det var möjligt. Om hon bara hade mer tid för att öva skulle hon säkert snart flyttas upp till en grupp med jämnåriga elever. Det var hon säker på. Kvickt drog hon av sig dansdräkten och bytte till sina vanliga kläder. Dräkten stoppade hon längst ned i sin väska, väl dold under lök och grönsaker. Torghandeln var hennes svepskäl för att smita iväg hemifrån. Med väskan över axeln skyndade hon ut från den byggnad där danslektionerna hölls och till den enorma tempelträd­ gården. Hon drog in ett djupt andetag och njöt av alla dofter. Blommande växter som enbart odlades för sin skönhets skull blandades med fruktträd och kryddväxter. Från bikuporna i närheten hördes ett ständigt surr. Trädgården var fylld av frodig växtlighet och liv. Småfåglarna i träden verkade sjunga gudinnans lov och fjärilarnas dans över blomstren var som en kärlekshyllning.


SHESSANDRAS HJÄRTA

15

Shessandra saktade in och strövade planlöst omkring. Hon ville inte tillbaka hem riktigt än. Den vita tempelbyggnaden reste sig majestätiskt i mitten av trädgården, men dit skulle hon inte nu. Bönen hade hon klarat av innan lektionen. ”Där är du! Gick det bra i dag? Jag längtar tills du kommer och dansar med oss.” Som från ingenstans dök Manniki upp. Hon var som en skälmsk vårvind och dansade som gudinnan själv. Det kastanjebruna håret föll ned i vågor över axlarna och väckte alltid en viss avund hos Shessandra. Hennes eget svarta hår hade inte minsta antydan till lockar. ”Det kanske aldrig kommer att ske”, svarade Shessandra nedslaget. ”Säg inte så”, tröstade Manniki. ”Vi ska bli utvalda till tempeldanserskor, vi får inte ge upp. Glöm inte vår pakt. Du ska bli den första weloi som dansar i Ashetsheestas namn och jag den första som växt upp på gatan. Och du har själv hört gudinnans kallelse.” ”Jag börjar tvivla. Det kanske bara var inbillning för att jag gärna ville höra henne säga att jag är utvald. Fast jag kände det tydligt när jag första gången smet in i templet för att tillbe henne och i det ögonblick jag såg på hennes avbild sking­ rades molnen och solstrål­arna lyste in och föll rakt på hennes ansikte. Det var som att hon välkomnade mig.” ”Hon kanske prövar dig. Jag tror att hon är trött på alla som köper sig en plats i templet och istället vill ha någon som är där av de rätta skälen,” tröstade Manniki. ”Kanske, men hon har inte gett mig några mer tecken.” ”Gudinnor tjatar inte. Det är under deras värdighet.” ”Du har rätt.” Shessandra log. ”Du får mig alltid att må bättre. Jag är verkligen glad över att vi lärde känna varandra.” ”Jag också. När jag såg dig första gången visste jag att vi skulle bli vänner. Du är modig som väljer att bryta gamla traditioner.”


16

LUPINA OJALA

”Än så länge har jag inte gjort mer än att gå bakom ryggen på min far och smita hit för att dansa. Så vitt han vet ska jag bli krönikör som honom.” ”Ja, men du kommer hit och du följer din dröm. Det är alldeles underbart tycker jag. Alltför många låter sig styras av vad andra vill istället för sin egen längtan.” Manniki stack in armen under hennes. ”Ett härligt liv väntar oss. Tänk att vi ska bo här en dag. Jag har hört att alla danserskor har ett eget rum, de bor i byggnaden intill den vi får våra lektioner i. Vi kommer kunna träffas varje dag.” Shessandra rycktes med av vännens entusiasm. Det var omöjligt att inte bli på gott humör när Manniki var i närheten. ”Jag hoppas verkligen att det blir så. Nu måste jag gå hem annars blir far misstänksam för att jag varit borta så länge. Ses vi i Näckrosparken på min lediga dag?” ”Inget skulle få mig att missa det,” skrattade Manniki. De kramade om varandra innan Shessandra begav sig hemåt. Det var bara en tidsfråga innan hennes far skulle få reda på att hon inte bara besökte Ashetsheestas tempel utan också tog danslektioner. Han skulle inte ta lätt på det, men så länge han inte visste något tänkte hon fortsätta dansa. Det kändes inte bra att gå bakom hans rygg, men vad skulle hon göra? Jag har inte ljugit för honom, intalade hon sig själv. Jag har bara låtit bli att berätta att jag inte vill gå i hans fotspår. När hon nådde de stora järngrindarna och steg ut på gatan förträngde hon drömmarna och blev åter den rationella och plikttrogna krönikör som hennes far uppfostrat henne till. Hon registrerade det som hände omkring henne men utan att lägga några värd­eringar i det. De blommande träden som kantade gatan var bara träd, fåglarnas sång bara ljud och de lekande barnen inget annat än hinder som hon behövde ta en omväg runt.


SHESSANDRAS HJÄRTA

17

Målmedvetet gick hon den välkända vägen från templet och till handelsfamiljen Dolamias egendom. Hon gick direkt till det kontor som hon delade med fadern. Under morgonen hade hon obser­verat när beställda varor packats och skickats i väg till kunder, nu var det hennes uppgift att anteckna vad som sålts och korrigera lager­statusen. Det var Shessandra och hennes far som informerade familjen om vilka varor det fanns överskott eller underskott av och vilka som inbringat mest vinst och vilka som sålts med förlust. Besluten om vad som skulle köpas in var det familjen som tog. En krönikör kom aldrig med råd, det var inte på sin plats för en weloi att tala om för en människa vad som är bäst att göra. En skicklig krönikör kunde lägga fram uppgifterna på ett sådant tydligt sätt att handlaren fatt­ade korrekta beslut. Från en av de många hyllorna plockade Shessandra fram den pärm som hon behövde och slog upp den på pulpeten. Vant doppade hon pennan i bläckhornet och började skriva. Som alla weloi hade hon ett exceptionellt minne och kom utan problem ihåg detaljer och siffror. Enda anledningen till att hon behövde skriva ned dem var för att andra skulle kunna ta del av dem utan att vara beroende av att fråga henne. Pennans raspande över pappret var rogivande och hon hade egentligen inget emot sina arbetsuppgifter, men tanken på att aldrig under resten av livet få göra något annat än att katalogisera varor gjorde henne ledsen. Livet måste vara något mer än det här, även för en weloi, tänkte hon men slog bort tanken. Sånt där fick hon fundera över de stunder hon var ledig. Nu behövde hon skriva färdigt så att hon hann för­bereda kvällsmaten innan far kom hem. När sista kolumnen var ifylld och hon städat undan pärmar och skrivdon, gick hon över gården till den lilla stugan som hon delade med sin far. Hon kastade en blick mot familjen


18

LUPINA OJALA

Dolamias hus. Det var en ståtlig byggnad. Släkten hade lyckats bra med sina affärer i generationer. Fasadputsen var alltid vit och utan minsta spår av slit­age. Inget tilläts förfalla och det var en fröjd att bo på en sådan vacker egendom. Som barn hade hon ofta fått komma in i huset, det var innan paret fått egna barn. Nu var det många år sedan hon varit inbjuden och det var helt i sin ordning. Hon var en i arbetsstaben och Dolamias var hennes uppdragsgivare. Hon vände blicken mot sitt eget hem igen. Deras hus var litet och även det i gott skick. Fönstren var mörka och tomma. Bra, tänkte hon. Då hinner jag förbereda maten innan far kommer så märker han inte att jag blev lite sen i dag. Med en handrörelse tände hon ljuskuberna i köket och plockade snabbt upp det hon tidigare köpt på torget. Hon skalade och hackade löken och grönsakerna för att tillaga en soppa. Medan den sjöd på spisen plockade hon fram skålar, skedar och bröd. Hon kastade en blick ut genom fönstret och såg sin far komma gående över gården. Han var lång och gänglig med det svarta håret prydligt uppsatt. Som alltid var han oklanderligt klädd och på rockslaget bar han stolt märket som visade att han var diplomerad krönikör. Shessandra höll upp dörren för att släppa in honom. Hon vänt­ade tills han hängt av sig rocken och tvättat händerna innan hon gav honom en kyss på kinden. Ett leende var vad hon fick till svar innan de slog sig ned vid bordet för att äta. ”I morgon kommer herr Dolamias hem från handelsresan. Det kommer bli en intensiv dag för oss båda. Jag undrar vad för nya varor han tagit med sig den här gången. Han har verkligen näsa för affärer och för vad som kommer att sälja bra. Han lyckas med allt han tar sig för.” Shessandra nickade utan att säga något. Nog hade allt herrn gjort en del mindre bra inköp genom åren, men det ville


SHESSANDRAS HJÄRTA

19

inte hennes far höra på. Hon lät honom hållas. Fadern lade ned skeden på bordet och tittade på henne. ”Har du smugit iväg till templet i dag igen? Om du inte släpper den här befängda idén med att tillbe kärleksgudinnan måste du lämna ditt uppdrag som krönikör och bryta en lång tradition. Våra familjer har följts åt i generationer och även om släkterna Dolamias och Veren står varandra nära måste var och en veta sin plats. En krönikör måste vara korrekt i alla lägen. Sinnliga gudinnor är inget för oss. Och hur ska du försörja dig om du inte kan stanna här? Som en simpel värdinna på en badinrättning eller ett värdshus? Eller något ännu värre? Jag vill inte se min dotter sjunka så djupt.” Shessandras kinder brände av skam. Hon såg ned i sin skål med soppa, oförmögen att möta sin fars blick. ”Du är ung och drömmar hör ungdomen till, det går inte att komma ifrån. Jag vet att flickor i din ålder tänker mycket på pojkar men att gå till kärleksgudinnan för att be om hjälp är inte rätt sätt. Om du inte håller dig borta från templet måste jag förbjuda dig att ge dig ut i staden ensam.” Med de orden reste han sig från bordet för att plocka undan efter måltiden. När Shessandra inte sa något fortsatte han med mildare röst: ”Det har inte varit lätt för dig att växa upp utan mor och jag har nog inte riktigt insett att du inte är en liten flicka längre. Det blir ensamt för dig här, det förstår jag. Vi ska börja göra besök hos några trevliga weloifamiljer som har söner i din ålder. Någon av dem kan säkert väcka ditt intresse och så kan du glömma bort dumheterna med templet.” Han log nöjt åt sin egen sluga plan. ”Jag går in till mitt rum”, sa Shessandra lågt och lämnade honom ensam i köket. Han gjorde inget försök att hindra henne. Så snart hon stängt dörren bakom sig kom tårarna. Uppgiven kastade hon sig på sängen och stirrade upp i taket. Hon knöt


20

LUPINA OJALA

händ­erna och andades med långa, djupa andetag tills hon lugnade sig. Det var av omtanke som hennes far försökte få henne att inse att det inte var lämpligt att gå till Ashetsheestas tempel, det förstod hon, men hon kunde inte förstå varför det inte var tillåtet. Dessutom hade han missförstått alltihop. Det var ändå bättre att han trodde att hon gick dit för att be om en man att älska än att han förstod sanningen. ”Jag älskar dansen”, mumlade hon. ”Det är det under­ baraste som finns och jag kommer dö om jag måste ägna resten av mitt liv åt att memorera siffror.” Skrammel utifrån fick henne att rusa fram till fönstret. Ett långt följe av bärare strömmade in över gården och in till ett av lagerhusen där de ställde ned lådor fyllda av föremål och kryddor från Tebidiars provinser. Handelsexpeditionen kom hem tidigare än beräknat. Hon hörde dörren slå igen och förstod att hennes far gått ut för att välkomna dem. Från det stora boningshuset kom herr Dolamias familj rusande för att möta honom. Hans hustru och deras tre barn var utom sig av glädje, det syntes tydligt. En lycklig familj, tänkte Shessandra. Jag undrar hur det känns att inte hela tiden ha en onämnbar sorg i sitt hem. Hon stod kvar i fönstret tills det åter blev tomt på gården. Med stor effektivitet stuvades allt in i lagret. Resenärerna var trötta och gjorde sitt bästa för att bli klara så snabbt som möjligt för att kunna få efterlängtad vila. Med tungt hjärta gick Shessandra till slut och lade sig. Om far ändå kunde förstå att hans liv inte passade för henne. Dansen var allt som betydde något. Inget kunde ersätta det, allra minst en man som hennes far verkade tro. Efter en natt med djup drömlös sömn vaknade Shessandra utvilad och redo för dagens utmaning. Hennes far hade redan lämnat hemmet för arbetet märkte hon när hon kom


SHESSANDRAS HJÄRTA

21

in i köket. På bordet hade han lämnat frukost åt henne. Hon åt snabbt och skyndade sig sedan iväg. Det var tidigare än hon vanligtvis började jobba, men i dag var ingen vanlig dag. Många slitsamma timmar väntade. När Shessandra anlände till varulagret var allt redan förberett för uppackning och inventering. Det var hennes uppgift att övervaka att allt gick rätt till samtidigt som hon memorerade varuslag och antal. Medan hon stod på sin vanliga plats på ett podium för att få översikt över lokalen kom en av de utländska arbetarna som följt med för att frakta lasten fram till henne. ”Ursäkta fröken”, sa han med släpig dialekt. ”Vad gäller saken?” frågade hon något irriterad. Alla visste att en krönikör i arbete inte får störas. Bara för att han inte var från Egentliga Tebidiar kunde inte ett sådant beteende ursäktas. Hon skulle tala med förmannen senare. Det ingick i hans jobb att lära de nya sådana saker. ”Är det sant att du minns exakt vad som packas upp här inne bara genom att titta på det en gång?” ”Det är mitt yrke.” Hon fick anstränga sig för att inte låta otrevlig. ”Jag har hört att er sort kan rabbla upp precis vad som packats upp vilken dag som helst även om det var åratal sedan.” Mannen öppnade munnen igen för att säga något mer när hans förman kom springande och ryckte tag i honom. ”Återgå genast till ditt och tilltala inte dem som är över dig.” Han knuffade bryskt iväg den oförskämde mannen och vände sig sedan till Shessandra. ”Jag ber tusen gånger om ursäkt. Det kommer inte ske igen.” Han bugade sig och skyndade sedan iväg. Lättad över att bli av med det störande momentet fokus­ erade hon helt på sitt jobb. Hon försökte att inte bli ledsen över att arbet­aren sagt er sort och intalade sig att det berodde


22

LUPINA OJALA

på okunnighet snarare än ett förakt för weloi. Varken kejsardömets handel eller admini­stration skulle fungera utan dem, det visste alla, förutom dumma arbetare från provinserna. De saknade ofta kunskap om det mesta. Obildade och oborstade var de, men de behövdes för enklare uppgifter som att bära gods och liknande. Timmarna rann förbi. Benen började kännas stumma av det långa stillaståendet och fötterna värkte. Hon ignorerade obehaget och visade inte med en min att hon var trött. De anlitade bärarna bar fram lådor som de öppnade för att visa henne innehållet och sedan stängde och bar undan igen. De svettades och pustade. Arbetare saknade helt den själv­disciplin som en weloi alltid hade oavsett hur besvärlig en situa­tion än var. Shessandra studerade dem samtidigt som hon räknade varor. De saknade verkligen all slags hyfs. När sista lådan var uppackad och katalogiserad klev hon ned från podiet. Den förman som tidigare föst undan den frågvisa arbet­aren dök upp vid hennes sida. Han bugade sig samtidigt som han sträckte fram händerna och erbjöd henne en ask prydd med intarsia i mörkt röda nyanser. ”Jag ber än en gång om ursäkt för det som hände tidigare. Jag ber er ta emot den här anspråkslösa gåvan som ett tecken på min uppriktiga ånger över att inte haft bättre kontroll.” Shessandra tog emot träasken och nickade att han var förlåten. Förmannen bugade sig igen. Det var tydligt att han skämdes för det inträffade. Utan att säga något lämnade hon lokalen. Hon ville hinna ta ett bad och byta kläder innan det var dags att gå till sängs. Dammet i lagerlokalen hade fastnat på hennes hud och i håret. Det skulle bli skönt att tvätta av det. Hon hämtade rena kläder på sitt rum innan hon gav sig iväg. Inte långt ifrån Dolamias ägor fanns en av Trovars många bad­inrättningar. Det var inte den lyxigaste varianten, men


SHESSANDRAS HJÄRTA

23

den var välskött och erbjöd sina tjänster för en rimlig peng. Shessandra kostade på sig en privat bassäng. Hon betalade föreståndaren som visade henne till ett ledigt bad som just fyllts upp med nytt vatten. Med sig hade föreståndaren en korg fylld med värmeglober, handdukar och små flaskor. Hon släppte i värmegloberna i vattnet som fräste till och snabbt värmde upp badet. När hon sett till att allt fanns på plats drog hon för draperiet och lämnade Shessandra ensam. Värmen omslöt henne när hon steg ned i det nedsänkta karet. Hon sträckte ut handen mot korgen för att hämta tvålen. Istället fick hon tag i en flaska med väldoftande olja. Hon var frestad att hälla några droppar i vattnet, men vågade inte. Hennes far skulle genast märka att hon doftade och anklaga henne för att vara fåfäng. Säkert skulle han skylla det på att hon influerats av besöken i templet. Istället droppade hon lite av en oparfymerad olja i badvattnet. Huden blev mjuk och len även om doften uteblev. Hon skruvade av korken på en av doftoljorna och drog in lukten. Den njutningen kunde hon åtminstone kosta på sig. Ur flaskan flödade en sensuell doft av vanilj och hennes favoritblomma schersmin. Musklerna som stelnat efter den långa arbetsdagen började äntligen mjukna i det varma vattnet och hon slumrade till en kort stund. Hon njöt lite längre än hon egentligen hade tid med innan hon steg upp och klädde sig. Med sig hade hon enkel fotsid klänning med breda ärmar. Kring midjan virade hon ett brett band som hon knöt på ryggen. Hon stack fötterna i sandal­ erna och packade ned de gamla kläderna i väskan. Det var för sent på kvällen för att lämna in dem till en tvättinrättning så det fick vänta tills dagen därpå. Då skulle hon vara ledig och ha tid att ordna med privata saker och framförallt skulle hon träffa Manniki. Tanken gladde henne. Hon var den sista gästen att lämna badet och tackade värd­ innan som tålmodigt väntat. Med sandalerna klapprande


24

LUPINA OJALA

mot gatans stenbeläggning skyndade hon hemåt och smet in bakvägen. Till hennes lättnad var fadern på sitt arbetsrum och där ville han aldrig bli störd. Inne på sitt eget rum plockade hon upp de kläder hon haft på sig under dagen. När hon drog upp dem ur väskan föll något i golvet. Det var asken som hon fått av förmannen. Hon tog upp den och satte sig på sängen för att se på den. Men ena handen gjorde hon en svepande rörelse över den ljuskub som stod på byrån intill och ljuset blev starkare. Asken var ett utsökt hantverk. Mönstret på locket var detaljerat trots den ringa storleken. Två duvor kurtiserade varandra omgivna av törnrosor. Det var mycket vackert. Försiktigt öppnade hon locket. Inuti fanns det mest bedårande par örhängen som hon någonsin sett. De var formade som blomklockor och glödde svagt. Hon släckte belysningen för att se bättre. Det tunna materialet i blommorna lät ljuset skimra igenom. De var säkert mycket kostbara. Far kommer aldrig tillåta att jag bär dem, tänkte hon. Om han visste att förmannen gett mig en sådan olämplig gåva skulle han se till att den stackaren aldrig får arbete i Trovar igen och jag skulle få en utskällning för att jag tagit emot den. Längtansfullt tittade hon på örhängena en stund till innan hon lade tillbaka dem i asken. Omsorgsfullt gömde hon dem i byrålådan och kröp sedan ned i sängen samtidigt som stadsklockan slog för att ange att dagen officiellt var över och att natten tog vid. Med en välfylld korg över armen gav sig Shessandra iväg mot Näckrosparken för att möta Manniki. Hon älskade att sitta vid dammen som var fylld med vita vattenblommor. Av alla parker i Trovar var den här hennes favorit. Den var inte särskilt stor och den var lite undanskymt belägen vilket gjorde att där inte brukade vara så många besökare. Den lummiga


SHESSANDRAS HJÄRTA

25

växtligheten dolde staden som omgav den. Parken var som en egen liten värld utan krav eller begränsningar. Hon fick syn på Manniki som redan satt i gräset och vänt­ ade. Glatt vinkade hon till hälsning och vännen vinkade tillbaka. ”Där är du, jag har väntat väldigt länge”, klagade Manniki samtidigt som hon såg väldigt nöjd ut. Det trodde Shessandra inte ett ord av. Så länge som de känt varandra hade Manniki aldrig varit i tid. Det här var allra första gången som hon hunnit först. Shessandra slog sig ned och började plocka fram mat ur korgen. Manniki tog en bit fruktpaj och åt glupskt. ”Jag tänkte att du skulle tycka om pajen”, sa Shessandra. ”Den är gudomligt god”, svarade Manniki med munnen full av paj. ”Ska du inte ha själv?” ”Jag är inte hungrig.” ”Har det hänt något? Du ser bekymrad ut.” ”Jo, kanske ...” svarade Shessandra dröjande. ”Vad är det som hänt?” Manniki svalde och torkade sig om munnen med baksidan av handen. ”Far har skällt på mig ”, sa Shessandra samtidigt som hon sträckte fram en servett åt Manniki. ”Han hotar med att inte låta mig gå ut ensam om han kommer på mig med att gå till templet igen.” ”Då måste vi hitta ett sätt så att du inte blir påkommen igen.” Obekymrad rotade hon runt i korgen efter mer mat. Hon tog en bit ost och ett litet bröd. ”Vad är det i flaskan?” ”Vatten med citrus”, svarade Shessandra, både road och sorgsen över sin väns glupande hunger. ”Far har fått för sig att jag behöver en man som uppvaktar mig. Han tror att det är därför jag går till templet.” ”Inte konstigt att han dragit den slutsatsen”, sa Manniki. ”Ashetsheesta är kärlekens gudinna och de flesta som lämnar


26

LUPINA OJALA

gåvor till templet ber om att hitta någon att dela sitt liv med eller att den som de fattat tycke för ska falla för dem också.” ”Ja, jag vet, men det är ju inte därför jag går dit och jag kan inte berätta varför heller. Det sista jag vill är att släpas runt till olika familjer för att träffa deras söner på min lediga dag. Det är lika bra att jag ger upp min dröm, prästinnorna kommer ändå aldrig acceptera mig som tempeldanserska.” Tröstande lade Manniki armen om henne. ”Vi vet inte vad som kommer att hända. Tiderna förändras. För bara några år sedan hade tempelskolan aldrig antagit sådana som oss som elever. Med min bakgrund som barnhemsunge är jag inte direkt en drömelev, men jag fick börja träningen, och du också. Det är modigt av dig. Du är den första som inte är människa som antagits.” ”Jag kanske är den första som försökt. Mitt folk är inte mycket för att dansa eller göra något kreativt överhuvud­ taget.” Shessandra suckade och reste sig upp. Hon gnuggade med händerna på benen som domnat av att de suttit stilla. ”De vill säkert men de vågar inte erkänna det, inte ens för sig själva. Du däremot är modig som följer din dröm,” sa Manniki uppmuntrande. ”Kanske har du rätt. Men ser du, det börjar skymma. Det är dags för oss att öva.” Tillsammans plockade de snabbt ihop resterna av maten och lade ned dem i korgen. Hand i hand gick de sedan mot den undanskymda glänta där de brukade dansa tillsammans. Där fick de vara ifred från nyfikna blickar. ”Mina armrörelser är för stela, det får jag höra varje lektion. Det ser mjukt och fint ut när du dansar. Kan du visa mig hur du gör?” bad Shessandra. ”Få se”, uppmanade Manniki. ”Dansa så ska jag titta.” Hon började nynna på en sång och lågt klappa takten med händ­erna medan Shessandra upprepade de rörelser hon lärt


SHESSANDRAS HJÄRTA

27

sig. När hon var klar tittade hon frågande på Manniki. ”Problemet är ditt självförtroende”, sa Manniki fundersamt. ”Jag är själv inte någon särskilt duktig dansare men när jag dansar inför publik på torgen lurar jag dem att tro att jag är det genom att låtsas vara det. Förstår du hur jag menar? Jag ska visa.” De bytte plats med varandra. Manniki var i mitten av gläntan och Shessandra i utkanten, lågt nynnande. ”Först dansar jag utan självförtroende, men gör rörelserna exakt som vi fått lära oss.” Rytmiskt rörde hon sig runt gläntan, gjorde några snurrar och armrörelser. ”Titta nu när jag gör samma sak igen, fast nu föreställer jag mig att jag är templets främsta danserska.” Manniki förvandlades på ett oförklarligt sätt. Hon hade rätt i att hon i stort sett gjorde samma sak som innan men den här gången utstrålade hon styrka och stolthet. Allt vardagligt omkring henne försvann. Nu var hon inte längre en fattig gatujänta i slitna kläder som dansade i en park. För en stund var hon verkligen den vackra tempeldanserska som hon drömde om att bli. När hon var färdig lade hon högerhanden över hjärtat och höger fot på tå bakom sig i en bugning som tack för inbillade applåder. ”Du är helt fantastisk”, sa Shessandra beundrande. ”Jag kommer aldrig kunna trollbinda en publik som du gör.” ”Jo, det kommer du göra om du bara slutar att säga att du inte kan. Intala dig varje dag att du är en gudomligt skicklig danserska så kommer du att bli det. Du har talang även om du inte vågar tro på det själv. Om du bara kunde se dig så som jag ser dig skulle du förstå.” ”Tack, snälla Manniki. Vad skulle jag göra utan dig? Jag ska försöka tro på mig själv eftersom du gör det. Men nu är det sent och jag måste gå hem.”


28

LUPINA OJALA

”Åh, redan. Vi får fortsätta nästa gång vi träffas. Skynda dig nu så att inte din far blir misstänksam.” Manniki lyfte upp korgen från marken och räckte den till henne. ”Tack för den goda maten, det gjorde mig gott. Vi ses snart.” ”Ja, det gör vi, min käraste vän.” Med de orden skiljdes de åt för kvällen.


Andra kapitlet DOFTEN AV SCHERSMIN

Utan något mål vandrade Shessandra runt i staden, djupt försjunken i tankar. Hon ville inte göra sin far besviken men tanken på att sluta dansa nu när hon äntligen fått en chans till utbildning i templet var nästintill outhärdlig. Samtidigt visste hon att hon aldrig skulle kunna bli tempeldanserska, hon var inte tillräckligt bra. Med möjlighet till endast en danslektion var tionde dag skulle hon vara en gammal kvinna innan hon ens lärt sig grunderna. Dessutom var hon weloi så det krävdes att hon var exceptionellt skicklig för att de ens skulle överväga att acceptera henne. ”Jag kan inte leva utan dansen, men jag kan inte heller bli danserska i templet. Ashetsheesta. Hjälp mig, vad ska jag göra”, viskade hon. Det vet du redan om du känner efter i ditt hjärta. Förvånad över att få ett tydligt svar stannade hon mitt i gatan. En äldre kvinna gick på henne och muttrade ilsket men Shessandra märkte inget. ”Va?” sa hon högt. ”Jag trodde du bara talade till prästinnor.” Ett kvillrande skratt fyllde henne, för precis som rösten var det något hon bara hörde inom sig och inte ett ljud som kom utifrån. Schh, tala inte högt. Det räcker med att du tänker orden så hör jag dig.


30

LUPINA OJALA

Och jag är inte Ashetsheesta. ”Men vem är du då?” Tyst, sa jag. ”Vem är du då?” upprepade hon viskande frågan. Mitt namn är Nandra. Jag är en esta och jag bor i ditt halsband. Förr bodde jag i gudinnestayetten hos familjen Dolamias, den som du tyckte mycket om när du var barn. När den föll i golvet irrade jag runt i rummet och visste inte vart jag skulle ta vägen. Ditt smycke glittrade vackert och jag tyckte om dig redan på den tiden så jag flyttade in i kristallen. ”Varför har du aldrig sagt något till mig förut?” En förbipasserande man tittade frågande på henne då hon talat högt. Generad skyndade hon vidare längs gatan. Jag visste inte att jag kan prata med dig. Det är första gången jag provar och det är ganska påfrestande faktiskt. ”Blir du uttröttad av det?” Ja, det tar mycket energi. Jag ville bara säga till dig att det finns en tredje väg som du inte tänkt på. ”Vad menar du?” Men Nandra svarade inte mer och Shessandra kände sig genast ensam. Hon förde handen mot halssmycket. Stenen var behagligt varm. Det var nog som så att hon alltid känt Nandras närvaro men inte förstått att hon var verklig. Ljudet av musik fick henne att höja blicken. Omedvetet hade hon styrt stegen mot Gycklarnas torg och där uppträdde en dans­trupp. Kvinnornas böljande armar och svängande höfter fängslade henne. De var inte från Egentliga Tebidiar, så mycket kunde hon utläsa av deras utseende och kläder men hon kunde inte ens gissa vilken provins de kom ifrån. Hon hade aldrig varit utanför sin hemstad ens och visste ganska lite om världen. Förutom det hon lärt sig genom att registrera de varor som familjen Dolamias importerade hade hon bara sett några kartor i förbigående och de berättade inget om seder och bruk.


SHESSANDRAS HJÄRTA

31

Som förtrollad av dansen ställde hon sig längst fram bland åskåd­arna. Hon märkte inte ens de undrande blickarna från människorna runt omkring, så uppslukad var hon av det hon såg. Hänförd följde hon dansarnas rörelser tills föreställningen var slut och musiken tystnat. När folkmassan skingrats stod hon kvar, ovillig att släppa känslan av att just ha bevittnat den mest förtrollande dans som någonsin uppförts i Trovar. En av kvinnorna från danstruppen kom fram till henne. ”Jag såg att du uppskattade vårt framträdande. Är du själv dansare eller musiker kanske?” ”Dansa är allt jag vill men jag tillhör inte någon trupp. Jag har tagit en del lektioner. Tyvärr är jag inte någon framstående elev.” ”Får jag se?” Hon gav ett tecken till deras emboraspelare som log och började plocka på strängarna. Det var en ung kvinna med kopparglänsande lockar. Hennes instrument var av mörkt trä med detaljer av metall i samma färg som hennes hår. Fram växte en melodi fylld av längtan. Det var som om hon satte toner till Shessandras känslor. Du ser, sa Nandra inuti hennes huvud. Det finns ett tredje alternativ. Lyssna med hjärtat och låt kroppen besvara musiken. Tveksamt klev Shessandra ur sandalerna och gick barfota till torgets mitt. Stenläggningen kändes sval mot fotsulorna. Under några sekunder slöt hon ögonen och lät sig fyllas av musiken för att sedan höja armarna och svepas med. Det var både skrämmande och underbart att dansa barfota på torget. Framtidens bekymmer var inte viktiga och gårdagens sorger hade hon glömt. Allt som fanns var dansen och musiken förenade i ett uttryck för livet självt. Omkring henne samlades en skara åskådare. En avlägsen del av henne registrerade att de var där, men hon brydde sig inte om vad de tyckte om det hon gjorde. Dansen var inte för deras skull, den vara enbart för hennes egen glädje.


32

LUPINA OJALA

När musiken slutligen tystnade stannade hon i en graciös pose som hon lärt sig i templet. Varm och andfådd kände hon plötsligt hur trött hon var, men hon lät det inte synas. Djupa, långa andetag fyllde henne långsamt med syre och hon stod emot impulsen att börja flämta. Det var en vana hon fått inpräntad genom lektionerna i templet. Det spelade ingen roll om någon såg henne eller inte, det var alltid viktigt att avsluta med värdighet. Omkring henne hördes applåder och några uppskattande rop. Förvånad bugade hon till tack. Inom sig hörde hon Nandra jubla och nu visste hon också svaret på sin fråga. ”Låt mig få följa med er”, hörde hon sig själv säga. Förvånad över sin egen framfusighet började kinderna hetta av genans. ”Inte så illa får jag väl säga. Med lite övning kan du bli riktigt duktig och ditt exotiska utseende kommer dra till sig publik.” Kvinnan log. ”Jag såg i din blick att din själ tillhör danskonsten. I morgon ger vi oss av. Om du ska med oss, kom till Alfaros värdshus i hamnkvarteren och fråga efter mig. Mitt namn är Lopita, trupp­en kallas Lopitas fjärilar. Ta inte med mer packning än du själv orkar bära.” Hon såg Shessandras tvekan. ”Om ett år är vi tillbaka i Trovar igen och du kan lämna oss för att återgå till ditt gamla liv. Du har inget att förlora på att följa med oss, men stannar du kanske du aldrig får chansen igen.” Med de orden släntrade kvinnan tillbaka till sin trupp som vid det här laget redan plockat ihop dekorationerna och sina instrument. De lämnade torget och snart var det som om de aldrig ens varit där. Hennes eget framträdande kändes som en dröm, den mest levande och färgstarka dröm hon någonsin haft. Som förstenad stod Shessandra kvar och försökte förstå att hon just blivit antagen av en kringresande danstrupp. Jag kan inte resa med dem, tänkte hon. Eller kan jag?


SHESSANDRAS HJÄRTA

33

Halssmycket värmde behagligt mot huden och hon kände Nandras närvaro igen. ”Nandra?” viskade hon frågande. Svaret dröjde. Ja? ”Hur kom du hem till familjen Dolamias? Estor bor väl i templen?” När jag flyttade in i skulpturen stod den i Ashetsheestas tempel och jag förstod inte att den skulle säljas. Jag blev rädd när den flytt­ ades och vågade inte ta mig ut. När den sprack hade jag inget val men jag är inte ledsen för det längre. Med dig har jag lärt mig mycket om världen. I början var det fruktansvärt att bli förflyttad hela tiden och det var jag som påverkade dig att gå till Ashetsheestas tempel första gången för jag ville hem. När vi väl var där förstod jag att du är mitt öde och jag stannade kvar i ditt halsband. ”Varför försöker du övertala mig att ge mig av?” Du vill resa, Shessandra. Och jag följer med dig. Dansen bor i ditt hjärta och vi vet båda två att du aldrig skulle bli lycklig utan den. Jag behöver vila nu. Det tar mycket kraft att göra mig hörd. Shessandra kände hur kontakten med den lilla estan försvag­ades. Hon förstod nu att den tröstande känsla hon ofta känt ensamma kvällar när hon inte kunnat somna varit Nandras närvaro. Undermedvetet hade hon nog alltid förstått att hon aldrig var ensam, det var som att alltid umgås med en själssyster. Ord hade inte varit nödvändiga för dem. Det hade börjat skymma och det var hög tid att gå hem. För att ingen skulle märka att hon varit ute sent smet hon in bakvägen till lagret och försökte få det att se ut som om hon jobbat. Som tur var mötte hon ingen och väl inne i sitt och faderns hus skyndade hon sig att laga kvällsmat. När hennes far kom hem var allt framdukat och klart. Hon bemödade sig om att vara som vanligt under mål­tiden, men så snart de ätit klart och städat undan ursäktade hon sig


34

LUPINA OJALA

med att hon var trött och gick in till sitt rum. Hon behövde tänka igenom den nya möjlighet som öppnats för henne. Det kändes inte bra att rymma men hon ville inte mögla bort i ett lager. Tanken på att sluta som sin far, ensam och utan att ha sett världen skrämde henne. Det liv som tilldelas varje person måste man göra sitt bästa av, resonerade hon. Allt annat är en skymf mot livet själv. Meningen med att existera kunde knappast vara att räkna någon annans ägodelar. Hon satte sig vid sin skrivplats och tog ett ark papper. Kortfattat förklarade hon för sin far att hon gav sig av för att söka sin egen väg i livet, att hon inte menade att såra honom men det var inte möjligt för henne att stanna. En framtid som krönikör skulle göra henne djupt olycklig och hon valde att söka lyckan som dansare. Förlåt ärade fader och tack för allt du gjort för mig, avslutade hon brevet. Hon lät det ligga kvar på skrivplatsen så att fadern skulle se det på morgonen när han kom in på hennes rum för att se efter varför hon inte gått upp och serverat morgonmålet. Hon tvekade ett ögonblick och greppade sedan pennan igen. På ett nytt ark skrev hon ett meddelande till Manniki. Hon hoppades att vännen skulle läsa mellan raderna och förstå att hon inte vågat skriva allt av rädsla för att fel person skulle få tag på brevet. Eftersom hon inte visste var vännen bodde tänkte hon lämna det till en av flickorna i templet för vidare överlämning till Manniki. En sval kvällsbris svepte in genom det öppna fönstret. Det var redan mörkt. Hon klev vant ut genom öppningen och smög iväg till trädgården. Doften av de stora schersminbuskarna var ljuvlig och ett vemod drabbade henne när hon tänkte på att det var sista gången hon gick här. Osäker på om hon verkligen gjort rätt val började hon tveka. Ingen visste något ännu och hon hade inte lovat Lopita att hon skulle dyka


SHESSANDRAS HJÄRTA

35

upp på värdshuset. Det fanns fortfarande tid för henne att ångra sig. Hon kunde bränna avskedsbrevet och stanna kvar men innerst inne visste hon att hon skulle resa. Beslutet hade fattats av hennes hjärta, det var bara hennes medvetande som inte hade accepterat det till fullo ännu. Tankfullt bröt hon av en kvist fylld med vita blommor och satte den i sitt hår. Det var inte förrän den sena nattens fuktiga kyla fick henne att rysa som hon gick tillbaka till sitt rum och kröp ned i sängen. Oroligt slumrade hon några timmar. När det började ljusna steg Shessandra upp. Det var tidig morgon och alla andra sov fortfarande. I en ryggsäck packade hon ned några ombyten kläder, en kam, en liten spegel, en börs med mynt, ett torkkläde och en väldoftande tvål. Efter en kort tvekan packade hon också ned de lysande örhängen som hon fått av förmannen. Resten av sina ägodelar lämnade hon bakom sig tillsammans med sitt gamla liv. Fylld av tvivel om hon verkligen gjorde det rätta lämnade hon sitt hem. Solen hade ännu inte stigit över horisonten. Hon behövde besöka Ashetsheestas tempel för att lämna Mannikis brev innan det var dags att gå till värdshuset. I den tidiga timmen var det stilla och templet tomt. Hon fick leta en stund innan hon till slut mötte en novis som tog emot brevet. Flickan var vänlig och lovade att söka reda på Manniki för att överlämna meddelandet. Med sitt ärende avklarat hade hon ännu tid innan det var dags att möta danstruppen. Tankfull strövade hon omkring i tempelträd­gården och njöt av blomprakten. När hon kom till sin favoritplats vid en undanskymd fontän slog hon sig ned i gräset och lyssnade till det rogivande ljudet av porlande vatten. Hon drog handen genom håret och upptäckte att den blommande kvist som hon plockat i familjen Dolamias trädgård


36

LUPINA OJALA

satt kvar. Genom en ingivelse lossade hon kvisten för att plant­ era den. Jorden var oväntat mjuk och gjorde det lätt att gräva. Varsamt satte hon ned skottet i hålet hon åstadkommit och skyfflade tillbaka jorden igen. Med skopade händer hämtade hon vatten från fontänen och fuktade jorden omkring den nyplanterade schersminen. ”Jag hoppas du slår rot och frodas här. När jag kommer tillbaka är vi båda starkare än vi är nu. När Lopita och hennes dansare lärt mig allt de kan återvänder jag, det lovar jag. En dag ska jag bli accepterad som en av Ashetsheestas danserskor.” Hon väntade en stund för att få ett svar eller ett tecken men det förblev stilla. Nu fanns inget mer att säga eller göra, det var dags för henne att ansluta sig till danstruppen. På darrande ben reste hon sig. Efter att ha kastat en sista blick på den ynkliga kvisten borstade hon bort jorden från klänningen och drog in ett djupt andetag i ett försök att stilla sitt bultande hjärta. ”Jag kommer tillbaka”, försäkrade hon än en gång, mest för sin egen skull. Fåglarna sjöng sin gryningssång och vattnet porlade i fontänen. Hennes sandalklädda fötter fuktades av gräsets dagg. ”Nandra”, viskade hon. ”Väljer jag verkligen rätt nu?” Det vet jag inte. Om ett val är bra eller dåligt kan ingen veta förrän efteråt. Jag vet bara att om du väljer något av de andra två alternativen kommer livet som danserska aldrig bli något mer än en dröm som aldrig slår in. ”Tack Nandra, du har rätt. Om jag stannar skulle jag förtvina inombords för jag skulle tvingas att ge upp dansen och säkert behöva gifta mig med någon som far anser vara lämplig. Det skulle inte göra någon lycklig.” Det fanns ännu en plats hon ville ta farväl av – palatset med de tusen gyllene klockorna. Om hon skyndade sig skulle


SHESSANDRAS HJÄRTA

37

hon hinna dit innan solens första strålar träffade klocktornet och morgonens klockspel satte igång. Så snart hon gått ut genom porten till tempelområdet började hon springa genom staden som nu långsamt började vakna till liv. På de många torgen plockade handlarna fram sina varor. Söt frukt, kryddor och nybakat bröd spred inbjudande aromer över Trovar och varorna dekorerade marknadsstånden med sina starka färger. Shessandra älskade staden vid den här tiden på dygnet. Det var som om världen varje morgon föddes på nytt. Hon kände alla gator i den inre delen av staden utan och innan, men de yttre kvarteren höll hon sig borta ifrån. Där levde bara slödder och dåligt folk sa hennes far. Fast han kallade även kringresande dansare och teatersällskap för slödder. Hon var glad att hon inte skrivit i brevet vilka hon skulle resa med. Det hade varit att strö salt i såret på honom. Det var tillräckligt illa att hon gav sig av. Dagens första solstrålar smög in över horisonten. Shessandra ökade takten ännu mer. Det var inte långt kvar till palatset nu. De första spröda tonerna från klockspelet nådde hennes öron och hon förvånades, som varje gång hon lyssnade till dem, över hur vackert det var. Tornen höjde sig över de omgivande husen och morgonljuset fick de gyllene kupolerna att glimma. När hon kom fram till palatsmuren var spelet i full gång och en ansenlig åhörarskara stod stilla och tittade drömskt ut intet. Det var lätt att se vilka som hörde spelet för första gången. De hade alltid ett uttryck av förvånad lycka i sina ansikten. Shessandra andades häftigt efter språngmarschen. Snart lugnade andningen ned sig och hänförd lyssnade hon. För en stund glömde hon sin far och danstruppen. Det var bara de spröda tonerna som fyllde hennes medvetande. De tusen gyll­ene klockorna var perfekt stämda i förhåll­ande till varandra och melodin steg och sjönk i tonhöjd, delades till flera


38

LUPINA OJALA

melodier för att slutligen återförenas i en sång. Det var ljuvligt att lyssna till. Som alltid kändes spelet alldeles för kort. Klocka efter klocka tystnade tills endast de sprödaste klangerna återstod. Den tröst som klockspelet skänkte till så många var ovärderlig. Detsamma gällde de skratt som gycklarna på torget gav och den förundran tempeldanserskorna väckte. Det var inget annat än vansinne att de ansågs som dåligt folk när de spred positiva känslor. Försjunken i sådana tankar vände hon väst­ erut mot hamnområdet. Det var trångt på gatorna och Shessandra navigerade mellan tjänste­folk som skötte om hushållets morgonärenden, barn från de fattigare kvarteren som tiggde mat och slantar, hungriga katter och fint folk i en salig blandning. Här och där skymtade hon en krönikör som med värdighet skred fram genom staden. Det var ett respektabelt yrke och en del av henne önskade att hon hade kunnat nöja sig med det, men dansens lockelser var alltför starka. Målmedvetet rörde hon sig mot det värdshus som Lopita sagt att hon skulle gå till. Det var beläget långt från palatset, i de kvarter som inte hörde till de finaste men inte heller de sämsta. Hon hoppades att hon skulle hinna äta något innan de gav sig av. Hungern som hon inte känt tidigare på grund av nervositeten fick magen att protestera. Medan hon tog sig fram bad hon om att hon inte skulle möta någon bekant. Hon kände sig som en tjuv, rädd att bli påkommen med sitt stöldgods. Shessandras olovliga byte var hennes egen dröm. När hon väl lämnat de bättre kvarteren behövde hon inte oroa sig lika mycket eftersom det var sällan någon ur hennes krets hade ärenden till de yttre områdena. Helt kunde hon trots det inte slappna av utan såg sig hela tiden omkring,


SHESSANDRAS HJÄRTA

39

oroad över att hennes far ryktesvägen skulle få reda på vart hon begett sig. Alfaros värdshus kände hon inte till och hon var tvungen att fråga sig fram. Det orsakade en del höjda ögonbryn att en välklädd och uppenbart lärd weloi letade efter ett sådant sjabb­igt ställe, men av ren hövlighet ifrågasatte ingen varför hon skulle gå dit. Hjärtat bultade hårt av nervositet när hon slut­ligen såg skylten som visade att hon kommit rätt och på skak­ande ben steg hon in. Lokalen var dunkel och luktade gammalt öl och nybakat bröd. Vid ett långbord satt hela trupp­en bänkad och i full färd med att äta frukost. Shessandra kände igen flera av dansarna och musikern som spelat till hennes dans kvällen innan. Lopita syntes inte till. Tvekande stod hon kvar innanför dörren. Det fanns fortfarande tid för henne att ändra sig och gå hem igen. Ingen hade lagt märke till henne ännu. Någon bortförklaring till varför hon var sen till arbetet skulle hon säkert komma på. Hon kunde skylla på att hon varit sjuk, även om det inte var ett hedervärt skäl till att missa värdefull arbetstid. Dessutom mådde hon dåligt nu, så det skulle inte vara en lögn. I samma ögonblick som hon bestämt sig för att smita ut igen kände hon en hand på sin arm. ”Så du kom i alla fall. Jag trodde faktiskt inte att du skulle ha modet att bryta upp.” Det var Lopita. ”Kom.” Hon ledde Shessandra fram till bordet och påkallade de andras uppmärksamhet. ”Vi har en nykomling i truppen. Några av er mötte henne i går. Jag låter henne presentera sig själv.” ”Jag heter Shessandra. Jag vet att jag ännu har mycket att lära och jag lovar att göra mitt bästa. Dansen är mitt liv och jag är tacksam för den möjlighet jag får nu hos er.” Hon hasplade nervöst ur sig orden och log sedan vad hon hoppades var ett vänligt leende. Det kändes tillgjort och


40

LUPINA OJALA

styltat. Rodnaden steg på hennes kinder. De andra hälsade henne välkommen med grymtningar och nickanden. Munnarna var fulla med mat. Alla verkade vänligt sinnade utom en kvinna som reste sig upp. ”Om du tror att du kan ersätta Minz så tar du fel”, fräste hon och rusade uppför trappan till övervåningen där gästrummen fanns. ”Du får ursäkta Velina. Hon saknar sin bästa vän som valt att lämna oss.” ”Jag förstår”, svarade Shessandra och kunde inte låta bli att känna sig illa till mods. Hon undrade vem Minz var och insåg att kvinnan antagligen hade rätt. Med den lilla danserfarenhet hon hade kunde hon omöjligt vara en värdig ersättare för någon som var professionell dansare. Lopita verkade förstå hennes tankar. ”Oroa dig inte. Vi väntar oss inte att du ska ta någons plats. Varje dansare är unik och har sin historia att berätta. Dina erfarenheter blir ett tillskott i truppen. Ät nu, vännen, vi har en lång resa framför oss.” Hon slog sig ned vid bordet. Medan hon åt passade hon på att kika på sina reskamrater. Intill henne satt en äldre man vid namn Gulm som Lopita presenterat som slagverkare, bredvid honom satt Meriba som spelade stränginstrumentet embora. Det fanns också en tredje musiker, Danil, som spelade flöjt. De övriga var dansare men kunde även spela enklare melodier på något instrument och hon förstod att de gärna såg att hon lärde sig något så småningom. Shessandra upprepade deras namn tyst för sig själv för att minnas; Meriba, Gulm, Doni, Magna, Danil, Velina och Lopita. Sammanlagt var de sju i truppen, åtta med Shessandra. Gulm och Doni gav sig iväg till de stallar som fanns alldeles utanför staden för att förbereda sällskapets hästar och vagnar medan de övriga bar ned koffertar och instrument från de rum de hyrt på värdshuset. Shessandra försökte vara


SHESSANDRAS HJÄRTA

41

till hjälp men innan hon visste ordet av var allt nedburet och staplat på gården. Hon såg på medan Lopita gjorde upp med värdshusvärden som var vänlig och skickade med dem rikligt med färdkost. De verkade känna varandra väl. ”Jag såg dig dansa igår. Du har fin känsla för vår konstform.” Det var Magna som tilltalade henne. ”Tack.” Shessandra var tacksam över hennes vänlighet. ”Jag har inte någon vana att dansa inför publik eller ingå i en ensemble. Nu är jag rädd att jag tagit mig vatten över huvudet. Jag vill inte göra Lopita besviken.” ”Hon har ögon för talanger. Om Lopita tror du kommer platsa hos oss så kommer du göra det. Åtminstone om du ger allt du har. Vi tränar nästan varje dag och hon kommer inte låta dig framträda inför publik förrän du är redo. Titta, nu kommer våra vagnar.” Det var tre vagnar med vackert målade mönster. Stjälkar och blad tillsammans med blommor i starka färger slingrade längs vägg­arna och runt de små fönstren. Taken var lätt rund­ ade. Varje vagn drogs av två hästar som var mindre än de hästar hon sett tidigare, men de såg robusta och starka ut. Mularna var hårbeväxta vilket gjorde att de påminde om lust­ iga gubbar med mustascher. Sådana hästar kände hon inte till, men så visste hon inte mycket om djur överhuvudtaget. Hon fick sitta på kuskbocken bredvid Gulm som var trupp­ ens slagverkare. Det var första gången hon färdades på det här sättet. Dragdjur var inte tillåtna i de inre stadsdelarna. Gulm var äldre än de övriga i truppen. Håret vid tinningarna var grånat och ansiktet väderbitet. Han verkade vara en mycket vänlig man. Som om de redan kände varandra berätt­ ade han om roliga händelser de varit med om under sina färder. Han verkade mån om att hon skulle känna sig välkommen. Till Shessandras lättnad frågade han inte mycket om henne utan pratade på om allt och inget.


42

LUPINA OJALA

”Vart är vi på väg?” passade hon på att fråga när han blev tyst för ett ögonblick. ”Vårt mål för dagen är Neriar. Har du varit där?” ”Nej, jag har aldrig ens varit utanför Trovar förut”, bekände Shessandra generat. Gulm gapskrattade. ”Ja, då blir det en spännande resa för dig det här. Vi ska söderut om du undrar.” Vad har jag gjort? tänkte hon. Jag är galen! Trots tvivlen var hon förväntansfull inför allt det okända som väntade. Hon log stort mot sin nye vän utan att riktigt lyssna på vad han berättade. Bakom dem krympte Trovar sakta för att slutligen försvinna helt ur sikte.


Profile for Smakprov Media AB

9789188183460  

9789188183460  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded