Page 1

Wärend & Wirdarne Gunnar Olof Hyltén-Cavallius


WÄREND OCH WIRDARNE


WÄREND OCH WIRDARNE GUNNAR OLOF HYLTÉN-CAVALLIUS – eet land, som hetir Wærend. – Thær war ok mykit got, swa som godh fiskewatn, bi ok honagh, akir ok wæna ænghia, ok thiokke skogha, – ok margahanda diwr innan. Legenda S. Sigfridi


Ursprungligen publicerad Första delen 1863 Andra delen 1868 Texten har i viss mån moderniserats till denna utgåva, förklaringar och översättningar som har lagts till är placerade inom hakparenteser. Redaktör Mikael Mosesson Omslagsmålning Midvinterblot, Carl Larsson, Nationalmuseum Copyright © 2018 Mimer bokförlag, Göteborg www.mimerbokforlag.se ISBN 978-91-87593-90-1 Tryckt hos CPI i Tyskland 2018


Innehåll FÖRSTA DELEN  10 I. LAND OCH FOLK  11 § 1. Landet  11 § 2. Äldre skogsvärld  12 § 3. Äldre djurvärld  15 § 4. Urbyggare. Troll  18 § 5. Spår av trollfolket. Trälar. Jordbyggare 22 § 6. Jättar, Kämpar eller Bergafolk  27 § 7. Skånska sägner om jättarna  29 § 8. Jättarna, ett historiskt folk  34 § 9. Jättarna. Hack-ävan  35 § 10. Jättarna, skandinaviska goter  37 § 11. Goternas utvandring  38 § 12. Goternas utvandring (forts.)  39 § 13. Goternas utvandring. Hunnahären 40 § 14. Goternas utvandring. Hunnahären (forts.)  42 § 15. Goternas utvandring. Hunnahären (forts.)  43 § 16. Nya invandringar  44 § 17. Kvarlevor av Jättefolket. Åsboar. Dasar. Knallar  45 § 18. Wirdar. Wärendsmål  48 § 19. Wirdarnas invandringstid och invandringsväg  48 § 20. Wärends bebyggande  49 § 21. Wirdarna, ett folk för sig.

Småländska grannfolk och folkmål  52 § 22. Spår av wirdarnas stamskillnad från grannfolken  55 §23. Wirda-ätter. Ättenamn i de gamla gårdnamnen  56 § 24. Wirda-ätter. Ättenamn, levande åren 1600–1632  63 § 25. Wirda-ätterna, en hednisk kämpa-adel 72 II. HEDNAKULT  75 § 26. Trollfolkets magiskt-religiösa bruk. Trolldom. Lapperi  75 § 27. Trollen, av tjudisk härkomst. Syd-lappar 81 § 28. Jättarnas religion. Naturdyrkan. Naturmyter. Folktro  84 § 28. Heliga vatten  87 § 29. Heliga källor  89 § 30. Heliga land, öar, åsar, berg, vallar och näs  90 § 31. Heliga lundar  92 § 32. Heliga träd  95 § 33. Blotstenar. Älvestenar  96 § 34. Blothorgar. Blothögar. Hov  97 § 35. Heliga eldar  100 § 36. Spår av forntida offerbruk. Blot  101 § 37. Spår av forntida offerbruk. Offerbål 103


§ 38. Spår av forntida offerbruk. Offergille. Minnesdrickning  106 § 39. Spår av forntida offerbruk. Offring i källor  111 § 40. Högtider. Jul  113 § 41. Högtider. Vårofferhögtid  115 § 42. Högtider. Midsommar. Höstofferhögtid 118 § 43. Tors-helgen  120 § 44. Elden såsom reningsmedel. Gnideld 122 § 45. Övergång till kristen kult. Bönekors. Offerställen. Offerhus 125 III. HEDNATRO  131 § 46. Ödet  131 § 47. Oden, Allfader  133 § 48. Oden, Valfader. Odens hästar. Odens fåglar  134 § 49. Oden, såsom nattlig gengångare. Odens jakt. Odens hundar  137 § 50. Oden, Rike Oden. Odens gästning 139 § 51. Oden, såsom runo-karl  142 § 52. Oden, såsom trollbackornas mästare. Puken. Pocker. Satan  143 § 53. Eder vid Oden. Svordomsformler i Wärendsmålet  145 § 54. Tor. Gofar. Gobonden  146 § 55. Tyr. Frö. Balder  149 § 56. Locke  149 § 57. Frigg  150 § 58. Fru  151 § 59. Glo-son  153 § 60. Naturvättar. Odenstyg. Pockers följe  155 § 61. Havfrun  156 § 62. Sjöråt  157 § 63. Älven  158 § 64. Älvorna  160

§ 65. Näcken  163 § 66. Vättar. Jordvättar. Jordfolk. Dvärgar 168 § 67. Vättar. Bolvättar  171 § 68. Tomtagubben  173 § 69. Vättar i träden. Skogsvättar  174 § 70. Skogsråt. Hulte. Skogsnuvan  175 § 71. Bergråt. Trollen  177 § 72. Solen, såsom mytiskt väsen  179 § 73. Solens tydor  180 § 74. Solmyter  182 § 75. Soltider. Tydor av heliga tider  182 § 76. Solens sinnebilder  185 § 77. Mångubben  188 § 78. Stjärnorna, såsom heliga väsen  190 § 79. Veckodagarna  191 § 80. Skapelsen  193 § 81. Trädens väsen  193 § 82. Trädens tydor. Heliga träd och örter  195 § 83. Djuren, såsom mytiska väsen  198 § 84. Djurens tydor  201 § 85. Heliga djur  202 § 86. Oskära djur  208 § 87. Djurväsenet efter döden. Kyrkogrimmen 212 § 88. Människan, såsom mytiskt väsen  213 § 89. Förvandling  214 § 90. Förhamming. Varulven. Maran  215 § 91. Skifta hamn  218 § 92. Människans Vård  220 § 93. Människans gode och onde ängel  224 § 94. Människans ofrihet under andra väsens tydor  226 § 95. Människans tydor  230 § 96. Människans tydor, såsom rena och orena  232 § 97. Tydor av människans vilja  234


§ 98. Tydor av människans Ord  236 § 99. Den kloke. Kloka kvinnan  239 § 100. Klokskap. Gå årsgång  240 § 101. Den kloke, såsom siare  244 § 102. Klokskap med bot  245 § 103. Bot med läsning och signelse  249 § 104. Läsningar  252 § 105. Latinska besvärjelseformler  259 § 106. Cypriani förmaning  260 § 107. Heliga män och kvinnor  265 § 108. Bönen  267 § 109. Trolldom. Lapperi  271 § 110. Troll-rannsakningar  276 § 111. Döden  281 § 112. De dödas lik  283 § 113. Människoväsenet efter döden  284 § 114. Draken  285 § 115. Hönan. Skåkhönan  286 § 116. Gasten  286 § 117. Nattramnen  288 § 118. Penga-gasten. Märkesgasten. Lyktegubben  289 § 119. Gengångare  290 § 120. Myrdingen  294 § 121. Spöke  295 § 122. Dödingarna  297 § 123. Dödingarna (forts.)  299 § 124. Dödingarna (forts.)  303 § 125. Himmelriket  304 § 126. Slutbetraktelser  306 Tillägg och anmärkningar  310 ANDRA DELEN  320 INLEDNING 321 § 127. Inledning  321 § 128. Göta rikes urfolk. Trollen  322 § 129. Trolldom. Vindskeplighet. Trollskott 326 § 130. Lappar. Lapperi. Lappskott  331 § 131. Finnar. Finnskott  334

§ 132. Jättar  336 § 133. Jättar (forts.)  340 § 134. Piltar. Resar. Hjältar. Kämpar  345 § 135. Knallar. Tajor. Dasar. Tassar  347 § 136. Slutsatser  349 IV. NÄRINGSFÅNG  350 § 137. Trollen, såsom jägarefolk  350 § 138. Kämpafolkets och wirdarnas jakt  353 § 139. Trollens fiske  356 § 140. Kämparnas och wirdarnas fiske  358 § 141. Trollen, såsom herdefolk  360 § 142. Kämpar och wirdar, såsom herdefolk  364 § 143. Boskapsskötsel  370 § 144. Övergång till jordbruk  376 § 145. Jordbruk på svedjeland  378 § 146. Jordbruk på Hack-land  381 § 147. Jordbruk på åkerland  383 § 148. Binäringar  387 V. SLÖJDER OCH HANDEL  389 § 149. Hemslöjd  389 § 150. Smide. Metaller  396 § 151. Hantverk  399 § 152. God-värden. Värd-ören  400 § 153. Mynt  404 § 154. Tjog-räkning  405 § 155. Färda-vägar  407 § 156. Byteshandel  410 VI. BONINGAR OCH HUSGERÅD 414 § 157. Trollens boningar. Jättastovan. Jord-kulan  414 § 158. Kämpafolkets och wirdarnas byggnader. Byn. Gården  416 § 159. Gårdnamn  417 § 160. Rök-stovan  419 § 161. Låg-stovan  420 § 162. Låg-stovans innanrede  424


§ 163. Låg-stovans husgeråd och prydnader  428 § 164. Eldkar och karale  431 § 165. Sidobyggnader i mangården. Loftet  439 § 166. Förändringar i byggnadsskicket. Huset. Bak-huset  440 § 167. Fä-gården  442 VII. KLÄDEDRÄKT. VAPEN OCH SMYCKEN  444 § 168. Mansdräkten  444 § 169. Vapen  449 § 170. Kvinnodräkten  460 § 171. Smycken  465 VIII. STAM-FÖRFATTNING  471 § 172. Kynnet. Husbondaväldet. Hus-tinget  471 § 173. Kynnet, såsom samhällsenhet  474 § 174. Blodshämnden  480 § 175. Ätten. Mans- och kvinnonamn. Ätta-namn 483 § 176. Ätt-levet. Bya-laget. Bya-stämman 490 § 177. Ätta-backen. Gället. Sockna-stämman 493 § 178. Spår av den gotiska ätts-författningen 497 § 179. Släkt-hämnd. Ätta-böter  501 § 180. Hövdingen. Kyrkoherren  505 § 181. Häradet. Häradstinget. Häradshövdingen 507 § 182. Folket. Landstinget. Konungen 512

IX. RÄTTSTILLSTÅND  517 § 183. Skog-gång  517 § 184. Skog-gång (forts.)  519 § 185. Skog-gång (forts.)  523 § 186. Skogsmännens våldsamheter  528 § 187. Fejd. Ofrid  539 § 188. Envig. Spänna bälte  541 § 189. Vapna-skifte. Knivabyte. Parlemente  544 § 190. Gamla tingsseder och rättsbruk 552 § 191. Wärendsrätten. Tiohärads-lagen 556 X. FOLKSEDER  560 § 192. Lögar. Bad  560 § 193. Brännoffer. Bålplatser  562 § 194. Offerbruk vid brännoffren  564 § 195. Ljusa på  568 § 196. Brudfacklor  571 § 197. Slaktoffer. Spisoffer. Dryckesoffer 575 § 198. Åkallan. Böner. Offersång  580 § 199. Offerspel  582 § 200. Offerdans  586 § 201. Lekar  587 Tillägg och anmärkningar  591


Ett försök i svensk etnologi Materialet till närvarande arbete samlades av förf. i hans ungdom, under färder i hembygden och studier av dess folkliv och folkmål. Själva bearbetningen till­hör däremot ett annat tidskifte, och är för det mesta utförd på resor i långt avlägsna land, under mellan­tiderna av en iråkad sjukdom. Härav frånvaron av all lärd apparat. Vad här meddelas torde dock detförutan kunna tjäna åtminstone såsom ett underlag för nya forskningar, och förf. hoppas livligt, att bristerna i hans arbete må i någon mån ursäktas, för den kärlek varmed han ägnat sig åt sitt ämne, och den självständighet han eftersträvat i detta ämnes behandling. Stockholm, sept. 1863


FÖRSTA DELEN


I. LAND OCH FOLK § 1. Landet Södra sluttningen av det småländska hög­landet, med vattendrag som mynnar genom Blekinge, har så länge historien vet burit namn av Wärend. Detta land är till naturbildning en något skålig hög­slätt, omsluten av skogvuxna sidoåsar och inåt genom­skuren av talrika vatten. Dessa vatten drar sig åt landets mitt, där de träffar stora bäckenformiga försänkningar, alla med fall åt söder, och bildar så ett system av sjöar, bland vilka de ansenligaste är Helgasjön, Salen och Åsnen. Alla dessa vatten­samlingar ligger ännu på en höjd av från 5 till 400 svenska fot över havet. Tätt öster om sjöarna Åsnen och Mien begränsas den nämnda sänkningen av en låg landhöjd, som går ifrån norr till söder och avdelar ett mera östligt system av vatten, som lika­ledes mynnar genom Blekinge. Detta nya vattensy­stem tillhör Wärends sydöstra del eller Konga härad, vilket härad av ålder haft sin västra rågång i den nämnda mittel-åsen. Längst i sydväst bildar landet ett hörn, som skjuter över in på Helgeåns vatten­område, så att gränsen här faller inte på den naturliga vattendelaren, utan i den stora sjön Möckeln. I nordöstra delen av Wärend upprinner för övrigt några strömmar, vilka, efter att ha genomlöpt Kalmar läns skogsbygd och lantbygd, kastar sina vatten rätt österut till havet. Landets beskaffenhet uppvisar således en enkel och naturlig konfiguration, med bestämda gränser och skarp avsöndring ifrån grannländerna. Dessa grann­länder var: i norr Niudungen, i väster Finnveden, i söder Blekingen och en del av Skåne, samt i öster Kalmarlandet och Möre. Gränsen bildades åt alla sidor genom djupa och vilda skogstrakter. Dessa skogstrakter intar ännu åt söder, emot den gamla riksgränsen, ett bälte om flera mils bredd. Västra gränsen var ännu för få år sedan, i trakten av sjön Tjurken, blott en vild hålskog, uppfylld av stenharg [= ansamlingar av stenar], myrar och oländig mark, och därtill utan väg, så att man blott vintertiden kunde färdas emellan Wislanda i Wärend och Ryssby i Finnveden. När man från Wärend reser stora kungsvägen norrut, kan man


knappast undgå att bemärka det stora avstånd och den obygd, som skiljer de nordligaste kyrkorna i Wärend från deras närmaste grannkyrka (gamla Hielmseryd) i Niudung. Och åt öster fortlöper den gamla Kalmarvägen än i dag genom de skärviga och oländiga hålskogarna i Hälleberga och angränsande sock­nar, en vildmark, ödsligare än kanske någon annan av dem som ännu finns kvar i gamla Göta rike. § 2. Äldre skogsvärld De äldsta underrättelser som står att vinna om naturförhållandena i detta således av sina gränser fattade landområde, måste hämtas ifrån de gamla gårdnamnen. Dessa namn, hittills föga rådfrågade av våra forskare, ger nämligen, – om ock i de allra enklaste drag, – en historia om land och folk, vid den tid då det förra erhöll en fast, åkerbrukande befolkning. Rådfrågar vi nu denna källa angående Wärend, så finner vi att landet, när det först byggdes av sin nuvarande folkstam, ännu till större delen upptogs av en mäktig urskog, som vid vattendragen på många ställen bildade ofantliga sammanhängande lövhult, och blott å den magrare grunden, på sandåsarna och emellan kärr och myrar, bar den vanliga högnordiska barrskogen. Allt efter olika landmån och jord­mån bestod lövhulten av olika slags träd, till en del av ädlaste art. Ofantliga jordvidder intogs av ekoch bokskogar; däremellan framträdde lönnen, linden, asken och almen i täta lundar, medan björken bil­dade skogens huvudstånd å den lättare jorden samt å sidder [= låglänt och sankt markområde] och i dalgångar. Det hela var en blandning av sydländsk och nordisk skogsnatur, lika omväxlande som landet självt och återgivande alla de skilda lynnena hos vår fosterjord, ifrån den vilda, norrländ­ska skogsmyren ända ned till det rika skånska bokhultet. För att klart fatta den geografiska utbredningen av dessa forntidens praktfulla lövskogar, behöver vi endast efterse vilka gårdar i Wärend som har namn börjande eller lyktande på hult, hylta. Dessa ord be­märker nämligen i landets mål en skog av lövträd, förnämligast av ek eller bok. Och av dessa namn, ävensom av andra sammansättningar i vilka ingår namnet på något lövträd, förekommer i Wärend ett högst betydligt antal. Särdeles är detta fallet inom Albo härad, som ensamt räknar ej mindre än ett hundra fyrtiofyra gårdar med namn på hult eller hylta, av vilka 41 i Wigerstad, 23 i Stenbrohult, 18 i Thorsås, 15 i Wislanda, 13 i Härlunda, 11 i Slätthög o. s. v. Hela södra fjärdingen av detta härad och stora skiften av fjärdingen norr om Blädingebäck har således i forntiden bildat nära nog blott ett enda stort, sammanhängande lövhult. Nästan liknande har förhållandet varit i Kinnevalds härad, vars södra fjärding räknar 11 gårdnamn på hult WÄREND & WIRDARNE – FÖRSTA DELEN

12


inom Urshult socken och 16 inom Almundsryd. I Konga härad förekommer dessa namn mera sparsamt: i Liuder 6, i Elmeboda 6, i Weckelsång 7, o. s. v. I Norrvidinge härad är de allmännast i Bergs socken, som har 6, och i Asa socken, som har 7. Inom Uppvidinge räk­nar Nottebeck 7, Åsheda 12, Älghult 16, Algutsboda 16, o. s. v. Men om redan dessa gårdnamn tillåter oss en överblick av de stora sammanhängande lövhulten, – vilka visserligen till det mesta bestod av ek och bok; men jämväl av andra lövträd, såsom Lönshult, Lindehult, Älmhult o. s. v., – så visar de i Wärend ytterst allmänna gårdnamn, i vilka ingår namnet på olika slags lövträd, att landet i alla dess inre delar varit fordom uppfyllt av lövskogar, ehuru inte överallt i lika slutna och sammanhängande skogsstånd. Vi hänvisar blott till gårdnamn sådana som: Ekemoen, Ekewarfven, Eke, Fagereke, Frös­eke, Welleke; Bökemoen, Bökebacken, Böket, Wrångeböke; Ask, Eskås; Lönsås, Lönshult; Lindås, Lindefälla, Lindeberg, Linneryd; Almås, Elmisås, Elmeberg, Elmefall; Hässlemoen, Hässlebäck, Hässle, Rotehässle; Saxabörke, Lindbjörke, Björke o. s. v. Och detta slags namn förekommer i Wärend, såsom vi redan antytt, till ett högst betydande antal. I motsats till alla dessa namn, hänvisande på den forna praktfulla lövskogsvegetationen, framträder blott sällan minnet av gamla tidens barrskogar i gård­namn lyktande på skog, såsom: Ulvaskog, Mörka­skog, Ledaskog, Högaskog, Bondeskog, Holstensskog o. s. v. Största antalet av hithörande gård­namn, nämligen tillsammans tolv, förekommer i det ännu på furuskogar rika Uppvidinge härad. Emellertid har jämväl barrskogarna i forntiden haft en högst betydlig utsträckning, och antagligen har de gamla allmännings- och gränseskogarna till det mesta bestått av dessa å magrare jord förekommande hög­nordiska trädslag. Vi blir då i stånd att bilda oss ett ungefärligt begrepp om de forna barrskogarnas vidd och utsträckning, genom antalet av de utmål, vilka ifrån gårdarna i den äldre bygden blivit tagna å de gemensamma, något senare bebyggda allmänningsskogarna. Dessa utmål heter på landets språk målar, och återfinns talrikt i de yngre hemmans-namnen å sådana trakter, där namnen på hult och hylta är mera sparsamma. Konga härad ensamt har således ej mindre än ett hundra fyrtio gårdar med namn på måla, de flesta belägna i häradets ännu av furuskogar uppfyllda södra och sydöstra del. – Älmeboda socken har ensam 45 sådana namn. – Däremot har Albo härad blott 14, varav 7 vid södra gränsen i Härlunda socken. Kinnevalds härads norra fjärding har blott ett enda; men i häradets södra fjärding förekommer 37. I hela Norrvidinge härad finns blott två sådana utmålshemman, däremot blir de mer allmänna i Uppvidinge, som utom de redan omtalade namnen på I. Land och Folk

§ 2. Äldre skogsvärld


skog räknar 45 gårdar med namn på måla. Hursomhelst visar dock alltid dessa gårdnamn på måla, att hemmanet inte är ett uråldrigt odalhemman, utan av yngre tillkomst, och således antagligen byggt och odlat på en jord med ursprungligen svagare växtlighet. Vid en allmän översikt av all denna skogsvegetationens forna rikedom i Wärend, som flerfaldigt prisas i den år 1205 författade legenden om S. Sig­frid, blir lätt att fatta, hur konung Gustav I:s hårda mandat emot fällande av ek, bok och bärande träd kunde bli en av de verksammaste orsakerna till den blodiga Dackefejden. I ett land, där nära nog all för åkerbruk tjänlig mark i omätliga sträck­ningar upptogs av ek- och bokhult, såg sig bonden genom dessa författningar våldförd i sin äganderätt och obilligt [= orättmätigt] inskränkt i det fria bruket av sin jord. Visserligen hade han någon ersättning genom den stora mängd svin han vissa år kunde göda på ollon­skogen; men denna avkastning föll ojämnt och var ovissare än skörden på åkern eller svedjelandet. Lövskogen, även den ädlaste, blev sålunda för gården en börda och betraktades av jordägaren med ett slags fientlighet. Vi finner spår av denna stämning hos folket i den skonsamhet häradsrätterna fordom gärna visade i fråga om förseelser emot skogslagarna. Vid de mångfaldiga åtal som skogafogden anställde vid Wärendstingen under kon. Karl IX:s och Gustav II Adolfs regering, var det blott sällan förbrytaren blev straffad. Nämnden synes i allmänhet ha varit föga benägen att iaktta lagens skillnad emellan »bärandes trä» eller »ek axuldigra», och »dödveda trä» som saklöst kunde fällas. Denna fientlighet, understödd av vår senare slappa skogslagstiftning, har fortlevt ända in i vår tid. Ännu på 1830-talet såg förf. »lågorna» eller »trås-vältorna» av en präktig ekpark vid sjön Tjurken, lämnade att ruttna på marken. Efter flera århundradens utrotningskrig återstår således numera blott svaga spår av skogsvärldens forna härlighet, och magra ferebuskar [= furubuskar] tvinar nu på många av de åsar, vilka ännu i mannaminne kransades av de praktfullaste ek- och bokhult. Både lagstiftning och folk synas lika ha förgätit, att skogarna är ett villkor för vårt lands bebolighet. Om således å ena sidan skogslagarna inte bör onödigt och våldsamt ingripa i den enskildes rätt att bruka sin jord, så är det å andra sidan blott en rå och falsk uppfattning av äganderättsbegreppet, som ej vill inse, att denna rätt ej får sträckas utöver vad som kan förenas med landets och samhällets eget bestånd. »Ty», skriver gamle konung Göstaf i sitt mandat av den 28 febr. 1558, »I mån själve kunna besinna, att en hop skön bärande skog (där riket och den menige man kunde hava mycket gagn utav) är snart förspilld och ödelagd, för en ringa nytta skull; men ganska sent uppväxt och kommen till makt igen.» WÄREND & WIRDARNE – FÖRSTA DELEN

14


§ 3. Äldre djurvärld Landets djurvärld har naturligtvis delat öde med den landskapsnatur, vari hon levde. Så vitt vi kan döma efter gård- och ortnamn, samt efter ännu levande sägner, har denna djurvärld om­fattat de flesta av svenska faunans högre djurarter. Av de kolossala uroxar, vilkas lämningar stundom uppgrävs i de skånska torvmossarna, lever i Wärend ännu namnet och minnet av den s. k. Älva-oxen (Bos Urus, Nilss.). Ett kruthorn ifrån gården Dackemåla (Henstorp) i Konga härad, enligt uppgift gjort av ett sådant älvaoxa-horn, är 2 fot 2 tum långt och har vid roten 4 ½ tums tvärmått. * En annan art, hörande till samma släkte och förmodligen stammen för sö­dra Sveriges nuvarande boskapsraser, var de s. k. Jätta-korna, vilka omtalas i skånska sägner såsom till färgen svarta; men i Wärendssägnen såsom vita eller brokiga. Vilket djur som rätteligen bör för­stås med den i sägnerna ofta omtalade Bäcka-hästen (Näcken) torde numera bli svårt att avgöra. Samma är förhållandet med sägnernas Hav-oxar och Hav-kor, en naturmyt, som dock ifrån början otvivelaktigt gömmer hågkomsten av någon i Wärend sedd, men säll­syntare djurart. Vid landets ensliga skogsvatten bygg­de Bjuren eller bävern sina hyddor, i folkets mål kal­lade bjur-hus, och vilka ännu någon gång igenfinns vid sänkning av sjöar och skogsgölar. En gård i Kinnevaldsdelen av Skatelöfs socken heter ännu efter denna djurart Bjurkärr. En mad [= sank ängsmark] i Hjortsberga socken kallas Bjursängsmaden och en sjö i Norrvidinge härad Bjursjön. Djupa hålor i gungflyn, sådana som ofta träffas i kärr och mader, heter i Wärends­målet bjuraskutor, – ett namn, som visar att man fordom ansett dem vara skjutna = grävda av bävern. En urgammal Wärendssläkt, Bjur, har likaledes tagit namn efter detta djur. – Av det äd­lare villebrådet förekom: älgen, vars namn åter­finns i Älghult, Älgabäck, Älganäs; hjorten, som en gång givit namn åt Hjortsberga, Hjortåsen (i Asa socken), Hjortelid, Hjortholmen, samt rået, råbocken, rågeten, rådjuret eller Djuret, som givit namn åt gården Djurhult samt åt den gamla Wärendska ätten Rå, och även återfinns såsom ett allmänt brukat Wärendskt mansnamn, Djur (såsom kvinnonamn Djuret). Gårdarna Råamåla, Råatorp, Djuramåla, Djuratorp erinrar således i andra hand om samma djurart. Av rovdjur förekom björnen, vars namn återfinns både såsom mansnamn och så­som ättenamn, och därtill i flera gårdnamn (Björnhult, Björnamo, Björneke, Björnelycke), upp­kallade dels efter djuret själv, dels ock efter någon dess namne. Ulven eller vargen har lånat sitt namn åt den gamla Wärendsätten *  Tillhör H. Maj:t Konungens samling. – Älve-kor omtalas lika­ledes i gamla skånska folksägner. I. Land och Folk

§ 3. Äldre djurvärld


Ulf, och medelbart eller omedelbart åt Ulvaskog, Ulvahult, Ulvamo (en skog i Långasjö socken), Ulvagraven, Ulfön. Räven uppkallades både i ättenamnet Räf och i gårdarna Räveberg, Rävakulla. Efter vildsvinet, som i medeltidens språk kallades Basse, Vildbasse, bar en Wärendssläkt ännu i början av 1600-talet ätte­namnet Basse, och vid samma tid hette det ännu ofta om skogsmän och biltoga [= fredlösa], att de »gick såsom villebestar (= vildsvin) vid skogen». Grävlingen återfinns både såsom namn på en ännu levande Wärendsätt och i gårdarna Grävlingeberg, Grävlingaryd, Grävlingatånga. Av fåglar gav vattenfåglarna namn åt Fåglasjö, och tranorna åt Transjö; Odensvalan åt Odensvalehult; hägern (även ett ännu levande ättenamn) åt Hägerhyltan, Hägersjöhylte, Hägeryd, Hägerhult. Hjärpen före­kommer både såsom ättenamn och i gårdnamnet Hjärpanäs. Ramnen (= korpen), vare sig ätten eller fågeln, gav sitt namn åt gården Ramneberg; uven åt Uvasjö, och örnen så väl åt berget Örnaberg (i Hofmantorps socken), som åt gårdarna Örnhult och Örnhyltan. För att här inte tala om de fågelarter som givit upphov till de i landet allmänna sägnerna om Odens jakt, Gasten, Nattramnen o. s. v. I sammanhang härmed torde böra anmärkas, hur i Wärendsmålet åtskilliga högre och lägre djur förekommer under egna eller mindre vanliga benämningar. Vi anför här exempelvis: iverkutte, ilekutte = igelkott; ikane (n.), ickonn (m.), gran-oxe = ekorre; lakatt = vessla; läderlapp = flädermus; mullskute (m.) = mullvad; angelmus, ångermus = näbbmus; fjärhane, fjärtopp, fjärhöna, fjärhöns = tjäder, tjäderfågel; rya = orrhöna; åkerhöna, åkerhöns = rapphöna, rapphöns; äringsfågel = sädes-knarr; elling = andunge; akane-skrika = nötskrika; alika = kaja; bäckastränta = strandgyckla; gatuvippa, tätteltink (vit-ord [= vitesord = smädelse]), plog-ärla = sädesärla; glän­ta (vit-ord) = glada; spink, gråspink, gulspink, snöspink = sparv, gråsparv, gulsparv; gölinge = en art hackspett; hackspjutt, veda-knarr, parrfågel = hackspett; horsagök = snäppa; klera = talltrast; solsvärta = koltrast; måsapytta, måsatippa = ljungspole; måk = fiskmåse; nattbatta, nattblacka, nattsjoa, spånakäring = nattplacka; våtakaja = kvidfågel; – bose = svart huggorm; ring­hals = snok; fyrlefot, fyrfota = ödla; fröa = groda; – färla = fjäril; locke = spindel; grimsbett = en art mask, onda bettet; amma = en stor mörkröd, luden larv med ögonformiga fläckar (mycket fruktad); glismark = lysmask; tidande-skrubba = en art svart skalbagge (tros båda tidningar [= nyheter]) o. s. v. Den djurvärldens rikedom, som vi här korteligen antytt, var redan i början av 1600-talet mycket för­minskad; men långt ifrån försvunnen, tack vare de lagar, som sökte skydda inte blott den ädlare skogen utan ock det WÄREND & WIRDARNE – FÖRSTA DELEN

16


ädlare villebrådet. Älgen, denna de nordiska skogarnas prydnad, levde då ännu i vår landsort. År 1617 rannsakades på Norrvidinge härads ting om »en älg, som Asa herregårds skyttar hade rest på gårdens enskilda ägor». Hjorten förekom likaledes. År 1624 blev Jöns Andersson i Lusseboda av Slättö socken, som »skjutit två hjortdjur», sakfälld att böta för varje djur sex oxar, eller tillsammans tolv oxar, av vilka åtta tillföll kronan och fyra jäg­mästaren. Rådjuren förefanns på denna tid ännu till stort antal, och på adelns sätesgårdar hölls en­kom för deras skull s. k. djuraskyttar, liksom åtal för djureskjutning mycket ofta förekom vid häradstingen, i anseende till de därå satta höga böter. Enligt mandatet borde nämligen den skyldige plikta tre däckergilla [= som är värda att räknas, fullgoda] oxar för varje fällt djur, vare sig hjort, hind eller rådjur. Således var år 1614 en man i Kinnevalds härad av skogvaktaren tilltalad att ha skjutit två rådjur. Han sökte försvara sig, »menandes, att när han inte var säker på sitt liv, så var inte heller rågeten fridgängd»; men blev i trots av denna invändning dömd att böta 20 daler. År 1626, vid tinget med Albo härad i Sköldstad, an­mälde skogafogden Oluff Hansson, att en knekt, Peder i Elmhult, för honom bekänt, att medan han tjänte Gudmund Gudmundsson i Strömhult, hade han på några år skjutit »över fyratio stycken högdjur, nämligen hjortar, hindar och rådjur», vilka alla för­des till Strömhult och där förtärdes i hushållet. – År 1627 begärde en man i Albo härad själv att »komma åt Ingermannaland», för djur som han skju­tit och för sju ekar som han fällt. – Till och med prästerna beträddes någon gång med olovlig jakt. Vid tinget med Norrvidinge härad i Tolg, den 29 okto­ ber 1618, blev vällärd man Herr Joen i Tolg fram­kallad för rätten och av befallningsmannen övertygad att han haft rådstek på sitt bord, såsom ock sänt befallningsmannens hustru en »råstöfll», och långt förut sålt en luden råbocka-hud för en mark till en skomakaredräng vid namn Sven. Prästen sökte undskylla sig, och sade sig inte veta »att det var så hårt prästerna förbjudet djureskjutning, som androm». Inte förty blev Herr Jon av rätten sakfälld till sina tre oxar; många andra exempel att förtiga. Den tidens jaktlagar sökte skydda även den ädlare skogsfågeln under hans lek- och liggtid, särdeles tjädern, eller som han i ortens mål kallas, fjärhanen, fjärtuppen, fjärhönan. Denna fågelart synes ock ha förekommit särdeles ymnigt. År 1623 blev en man i Uppvidinge härad dömd att böta sina 40 mark, därför att han i fåglaleken skjutit fjorton fjärhöns. Emellertid låg det i själva sa­kens natur, så väl som i det orimliga missförhållandet emellan böterna för en dödad fågel och för en dödad människa, att blott ett ringa antal brott emot jaktlagarna kunde lagligen åkäras, och i trots av de höga böterna, eller kanske till följd av dem, var skogsfågeln, I. Land och Folk

§ 3. Äldre djurvärld


liksom högdjuren och »Konungens eget frikallade djur, Rå», fortfarande prisgivna åt skogsbornas obe­tänkta jaktlystnad. Följden av detta råa utrotningskrig, så väl som av skogarnas uthuggning, har varit att både älgen, hjorten och rådjuret numera försvunnit i vår lands­ort. Omkring år 1830 underhölls en rå-get såsom en sällsamhet å Kronobergs kungsgård. I den avlägsna Nöttja socken av grannhäradet Sunnerbo förekommer dock ännu någon gång detta ädla villebråd. Efter bävern, som omkring år 1770 ännu förekom i norra delen av Kalmar län, * träffas numera hos oss blott sällan några förfallna bjurhus; men djuren själva är längesedan försvunna. Björnarna är likaledes utrotade; de sista fälldes i det närgränsande Sunnerbo härad år 1825. Men ännu söker vargarna sig hiden i de skärviga gränsskogarna emot Kalmar län, särdeles inom Hälleberga socken. Vildgåsen kläcker ännu varje sommar vid skogssjöarna på gränsen emot Sun­nerbo, särdeles vid sjön Tjurken i Wislanda socken. Av den sällsynta Härfågeln (Upupa Epops) visade sig ännu för få år sedan några ensliga individer vid lan­dets södra gräns inom Härlunda socken. Wärends djurvärld erbjuder dock numera föga intresse, och då jakten förr var medelklassens yppersta tidsfördriv, är det nu allt mera sällan som man på herremannens gård möts av jakthundarnas muntra skall, eller ser väggarna i arbetsrummet prydda med jaktredskap och segerbyten från det forna glada livet i skogen. § 4. Urbyggare. Troll Rådfrågar vi folkets egna minnen om det eller de urfolk, vilka i en ytterst avlägsen tid först uppträtt i Wärend och med vilka landets senare bebyggare vid sitt inträngande kom i beröring; så möter oss djupt ur forntiden de dunkla sägnerna om Trollen (trollgubbar, trollkäringar, och i en något förändrad mening: trollkarlar, trollkonor, trollbackor [= trollpackor]). Detta namn, som senare blivit an­vänt för alla slags onda eller övernaturliga väsen (såsom käll-troll, havs-troll o. s. v.), synes ifrån början vara ett rent folknamn. Det blir dock i sägnerna tillagt tvenne bestämt skilda folkstammar av all­deles olika lynne, levnadssätt och seder. Den äldre av dessa stammar går och gäller i Wärendssägnen under sitt egentliga och ursprungliga namn av Troll. Den yngre åter synes egentligen ha varit kallad Jät­tar eller Bergafolk; men fått benämningen Bergatroll på sig överflyttad såsom ett smädenamn. Trollen, sådana de uppträder i den äldre Wärendska folksägnen är *  M. G. Crælius, Beskrivning om Tunaläns, Sefvedes och Aspelands härader, sid. 134. WÄREND & WIRDARNE – FÖRSTA DELEN

18


inte »folk», »kristet folk», utan ett främmande släkte av sällsamma och misstänkta egenskaper; i den yngre sägnen blir dessa egenska­per rent av onda och övernaturliga. I motsats till jättarna är trollen små till växten, inte större än »halvvuxna barn», varav de ock i norra Skåne allmänneligen får namn av Pysslingar. Till utseendet är de stygga, och när någon ännu skämtvis kallar en annan »ditt leda troll», »ditt stygga troll», eller säger »du ser ut som ett troll», är det visserligen inte för att beteckna någon slags fagerlek. Trollkvinnan, och särdeles skogsnuvan, har långa, hängande bröst, vilka hon när hon löper slänger upp på skuldrorna. Trollen går eljest klädda i grå kläder, med en röd pinnhätta, batthätta (toppmössa), på huvudet, och med håret hängande ned på axlarna. Deras röst är gnäl­ lande, vadan de i norra Skåne jämväl får namn av Peblinge. De bor »i backarna», »i bergen», »under jor­den», djupt in i skogarna och långt ifrån människobygder. Där har man stundom sett röken från deras kulor stiga upp ur jorden eller ur någon gömd skreva, varav minnet bibehåller sig i det ännu gängse ut­trycket att »det är trollen som kölna (= elda)», när dimman eller solröken om sommaren stiger upp kring kullarna. Det är blott sällan som de nalkas någon människoboning, men när det var sträng vinter och mycket kallt »kom de fordom in i stugorna, satte sig i gruvan [= vid spisen, eldstaden] och jämrade och uslade sig». Särdeles synas de ha kommit fram till bygderna vid jultiden – liksom seden ännu är i Wärend med tiggare från gränsskogarna; – men var hos bondkvinnorna föga välkomna gäster, ty de tog oförmärkt det söta av vörten vid bondens ölbrygd, och dels gjorde åt­skilligt annat förfång, dels troddes med sina troll­konster bringa ohell [= olycka, otur; missöde] över folk och boskap; alldeles så som man ännu tror om lappar, finnar och tattare, efter vilka man av sådant skäl vid utgåendet kastar ett brinnande eldkol. Till skaplynne är trollen listiga, elaka, tjuvaktiga och sinnliga. De spelar folket tusen spratt, varhelst så kan åtbära. När vandraren går i skogen »förvillar» de honom, så att han inte »råkar» fram, utan alltjämt återkommer till samma ställe; ja, så att han till slut inte igenkänner sin egen stuga. Om han ropar i skogen, »så svarar de» ur bergen och backarna, och allt emellanåt hör han deras hånskratt eller för­nimmer deras prat och viskningar i snåren. De bortstjäl hans boskap och tar den in till sig i berget. Sådana bortstulna kreatur sägs därför vara »bergtagna». Men trollen »bergtar» även barn, särdeles före döpelsen, och unga kvinnor som avlägsnat sig ifrån hemmet, eller barnsängshustrur förrän de blivit kyrkotagna. När trollkvinnan stjäl barn av kristet folk, lämnar hon vanligtvis sin egen troll­unge i stället. Sådana trollungar är vederstyggliga till utseende, äter så mycket man ger dem, växer blott till buk och huvud och får namn I. Land och Folk

§ 4. Urbyggare. Troll


av bytingar, bortbytingar. Trollkäringen far inte illa med det barn hon sålunda tillbytt sig, utan lögar [= tvättar] det i vatten och sköter det såsom en mor skulle göra. Bergtagna flickor används av trollen till varjehanda bestyr och skickas emellanåt ned i bygden att stjäla. De görs då osynliga genom en »hätta» som dras över deras huvud. Dylika hättor nyttjas även av trollen själva, när de går ut att stjäla. Detta är or­saken, att man aldrig kommer på dem vid deras tjuverier, och så kan de inte endast ligga under golvet och dricka det söta av bondens ölbrygd, utan jämväl sitta emellan gästerna vid bordet och äta sked om sked med dem utur fatet. Detta är ock orsaken, varför maten på många ställen blir så odryg. För övrigt är det en känd sak, att trollen sällan blir synliga, utan när det är mulet och regnigt i luften. Man får då se dem antingen framför sig eller bakom sig; men aldrig som de går förbi. Somliga påstår till och med, att trollen inte tål vid att se solen; ty om de det gör, så »spricker de». När trollen är ute på resor, far de osynliga i luften. Då uppstår en vädervirvel, som på landets mål får namn av horvvind eller horvvinda. Särdeles visar sig dessa horvvindar om sommaren, kort förrän det börjar åska, och om våren, när bonden sår sin åker. I förra fallet är det trollen som flyr hem till sina hålor, av fruktan för Gofar, och man hör ännu ofta vid uppkomsten av vindkåror [= vindfläktar, vindilar] sådana tale­sätt, som: »Se, så trollen får brått om att fara hem; nu börjar snart Gofar köra»; i senare fallet är det »trollen som är ute för att stjäla sädessäd». Detta tillgår så, att trollkäringen vandrar framför såningsmannen och uppfångar det kastade kornet i sitt förkläde. Det är på detta sätt som det sedan »blir tunnsäd och s. k. löndafjärjar [troligen = åkerstycke som inte bar frukt] på åkern». När den oerfarne drängen eller bonda-heren [here = herde] kom­mer ut i skogen, möts han stundom av någon trollkvinna, särdeles av skogsnuvan, liksom denna ock gör besök hos fiskaren eller kolaren, där han om kvällen sitter ensam framför elden i sin fiskarehytta eller kol­koja. Hon antar då alla slags förföriska later, tar skepnad av en fager jungfru och söker locka honom till kärlek. Men om han låter förleda sig, vinner hon sådan makt över honom, att han sedan både natt och dag längtar till hennes möte i skogen, och slutligen blir »från vettet». Detsamma inträffar även med kvinnor som blivit bergtagna. När de sedan återfinns är de alltid »förvillade», d. v. s. underliga och sjuka till sinnes, och får nästan aldrig vettet igen så­som de var förut. Trollens egentliga näringsfång är jakt och fiske. De råder över skogen och dess villebråd, över sjön och dess fiskar, samt över vädret och vinden. De kan samla till sig skogsfågeln och villebrådet, liksom fisken i sjön, och WÄREND & WIRDARNE – FÖRSTA DELEN

20


äger vissa dem särskilt till­höriga djur, trollharar, trolltuppar (= tjädrar), skällgäddor o. s. v., vilka ingen kan döda eller fånga, utan som alltid går fria. Gamla skyttar och fiskare söker därför gärna ställa sig väl med skog­ snuvan eller skogsrå’t, och med sjörå’t, för att få lycka vid jakt och fiske. Stundom får man även om nät­terna se ett litet bloss fara över sjön; det är då »trollgubben som är ute och ljustrar». Ingen fiskare vågar då skjuta sitt »skepp» ifrån land, och man väntar sig storm och oväder, liksom trollens uppenbarelser gärna åtföljs av häftiga vindkast och dön och gny i luften. Hur sorglig trollens tillvaro än i allmänhet är, har de dock sina fester, då de glädjer och fröjdar sig. Detta inträffar förnämligast om julen. De tänder då upp eldar, så att hela berget, backen eller stenen synes stå på guldstolpar, och förlustar sig med dans, sång och lekar. Dryckeshornet eller bägaren går då även flitigt omkring laget, liksom hos »folk». Men orsaken till deras fröjd är, att de, liksom Nordens naturvättar, »hoppas vinna förlossning på domedagen». Trollen blir mycket gamla, ja, så gamla, att de stundom fått se »tre ekeskogar växa upp och tre ekeskogar ruttna ned». Efter någras mening »dör de aldrig». Detta är dock oriktigt så till vida, som de förföljs och dräps både av Oden, som jagar dem med sina hundar, och av Tor eller Gofar, som slår ihjäl dem med sin vigge. Även en eller annan gam­mal skytt har varit i stånd att döda dem; men då alltid med hjälp av några hemliga konster, såsom genom att skjuta med silverkula, eller med en kula omlindad med ett av trollets huvudhår o. s. v. Särdeles gäller detta om skogsnuvan, som inte sällan blivit förrädiskt ihjälskjuten, sedan jägaren ledsnat vid hennes kärlek. Trollen kan skifta hamn och anta skepnad av vad som helst, såsom av ihåliga träd, stubbar, djur, nystan, rullande klot o. s. v. Även kan de vända syn på folk, så att föremålen visar sig helt annorlunda än de verkligen är. Därför, när någon blir bergtagen, ser han i berget liksom stora hus och granna rum och fin mat; medan där intet finns utom en usel bergskreva, med mossa till bädd och ormar och ödlor till föda. Likaledes förstår de att på mång­faldiga andra sätt förtrolla, förhamma, förhäcka, förvilla, förgöra och kusa [= tvinga någon till lydnad, undergivenhet] folk och fä, att i luften tillskicka dem trollskott eller sjukdom, och på deras sinne och handlingar öva ond inflytelse. Alla dessa hemliga konster, vilka sammanfattas under det all­männa begreppet av trolldom, överfördes i ett senare föreställningssätt ifrån de gamla trollen till de yngre s. k. trollbackorna, trollkonorna, trollkäringarna. Vi får tillfälle att om dessa yttra oss något längre fram, och vill här endast ha an­märkt, att, efter vad själva ordens härledning tydli­gen innebär, har med dessa benämningar ifrån I. Land och Folk

§ 4. Urbyggare. Troll


början menats ingenting annat än rätt och slätt trollens egna kvinnor eller kvinno-trollen. § 5. Spår av trollfolket. Trälar. Jordbyggare Det bör inte gärna kunna uppstå något tvivelsmål, det ju under dessa i grunden rent etniska, men senare av folkfantasin fattade och med äldre mytiska föreställningar om ovättar och onda naturväsen sammanparade sägendrag, gömmer sig den dunkla historiska erinringen av ett vilt jägare­ folk med främmande seder, ofullkomliga redskap och skilda religiösa begrepp, levande i jordhålor uti skogarna och vid vattnen, och med vilket våra åkerbrukande förfäder kommit i en långvarig, fientlig beröring. För så vitt frågan hittills blivit veten­skapligt prövad, ger även fornforskningen stöd åt denna mening. De undersökningar av forngravar och andra fornlämningar, som hittills blivit gjorda, ger nämligen otvetydigt vid handen, att redan i en för­historisk tid, medan det inre av mellersta Europa ännu var uppfyllt av urskogar och moras, har södra delen av Skandinavien emottagit sin första, längs vattnen framträngande befolkning. Av vad stam denna nordiska urbefolkning varit är ännu oavgjort; men av den skarpa motsats, enligt vilken trollen i folk­föreställningen betraktas inte såsom »folk», utan så­som främmande onda väsen, låter sig med visshet sluta, att de varit av en ifrån våra förfäders allde­les skiljaktig folkras. Hursomhelst meningarna här­om må dela sig, så mycket är dock avgjort, att Nordens förhistoriska urfolk en gång utbrett sig inte blott till det nuvarande Danmark och Skåne, utan jämväl till Hal­land, Bohuslän, Västergötland, Blekinge, Öland och delar av Småland. I alla dessa landskap träffar man nämligen forngravar, byggda i halvkorsform eller ock såsom stora stenkistor, med tunga täckhällar, överhöljda med kullersten med eller utan jordfyllnad, och innehållande obrända lik och redskap av sten och ben; men föga eller intet av metall. Och av dessa uråldriga forngravar förekommer i Wärend ett högst betydligt antal, särdeles vid sjöarna Åsnen, Salen, Helgasjön och närmaste vattendrag, oaktat mäng­den av dem som redan blivit förstörda. Förf. har inom en trång rymd av Albo härad sett dylika forngravar öppnade å hemmanen Hullingsved, Hiulsryd, Ås, Oby, Ströby, Sågsberg o. fl. st. De får hos allmo­gen namn av rör, kiste-rör, och träffas nästan alltid på åsar, i grannskapet av sjön eller av något uttorkat vattendrag. Fornvetenskapen antar obetingat, att dessa gravar med obrända lik har tillhört Nordens äldsta bebyggare, och, efter allt vad man hittills vet om dessa urbyggares seder och levnadssätt, har de utgjorts av ett vilt naturfolk, stående på just den grad av odling, som folksägnen tillerkänner åt de forntida trollen. WÄREND & WIRDARNE – FÖRSTA DELEN

22


Men om man således kan anta för historiskt givet, att yngre, ännu råa, men boskapsskötande och i någon mån även åkerbrukande stammar, vid sitt inträde i landet fann före sig ett i kultur under­lägset folk av vildar, vars gravar ännu kan på­visas, och vars seder och skaplynne huvudsakligen instämde med vad vi känner om andra vilda folk i olika delar av världen; så återstår spörsmålet, vad som blev denna eller dessa vilda urstammars slutliga öde. Historien vet ingenting därom; men av vad som annorstädes inträffar vid sammanstötningen av folk på olika odlingsgrad kan vi med visshet sluta, att de dels blivit gjorda till slavar, dels ock undan­trängda till obygder, där deras fåtaliga lämningar i spridda, ensliga hushåll sannolikt fortlevt långt fram i en yngre tid. I det förra av dessa avseenden bör anmärkas, att slaveriet fordom allmänt förekom i Wärend och inte lagligen upphävdes förrän fram emot mitten av 1300-talet, samt att slavarna här såsom annorstädes i vårt land kallades trälar, ett namn, som sannolikt är samma ord med det gamla folknamnet troll. Minnet av dessa forntida trälar är numera försvunnet hos folket; men en dunkel kvarleva efter trälväsendet och den ursprungliga stamskillnaden synes ligga i det vida avstånd, som ännu skiljer den jordägande och jordbrukande dannemannen och hans släkt ifrån den obesuttne torparen eller backstugusittaren, och som gör att giftermål emellan besuttna och obesuttna släkter ännu hör till undan­tagen. Hur högt våra förfäder än skattade jord­besittning såsom oberoendets fasta grund, är likväl det nämnda avståndet ännu alltför stort, för att inte synas snarare grundat i en uråldrig stamfördom och i det forna ärftliga förhållandet emellan hus­bonden och hans trälar eller frigivna. För övrigt lever orden träl, träldom, och de därvid fästade be­g repp ännu i Wärends­ målet. Att trälbärja nå­gon, heter ännu i folkspråket, när man slår någon brun och blå, såsom blott kan göras åt en träl; men som, övat emot en friboren man, är vanhederligt. Att trälgå någon, är att envist hänga efter någon med tiggande och böner, såsom det likaledes blott kan hövas en träl, men inte en friboren. Ordet trälaktig betyder ännu detsamma som lågsinnad, lågtänkt. – I Elmeboda socken av Konga härad före­kommer tvenne gårdar, som efter någon forntida träl fått namn av Trälebo och Trälebonäs. Ordet Tjynne (n.), förmodligen detsamma som Ty, Tyende i danskan, nyttjas ännu i Wärendsmålet för att beteckna hushållet, husets folk. »Tack för både mig och mitt tjynne!» är en vanlig hälsningsformel, när man efter ett gästabud tackar för sist. Ett berg i Hofmantorps socken av Konga härad heter Ambotaberg, av det gamla ordet Ambot = trälkvinna, och måhända hör till samma rot även det gamla Wärendsordet Amlö, Amle (i Rimkrönikan Amblode), som betyder en halvvuxen och I. Land och Folk

§ 5. Spår av trollfolket. Trälar. Jordbyggare


blott halvt förfaren tjänare, och således nyttjas i motsats till »fulltakanes dräng» eller »fulltakanes piga». Vad åter angår de spridda lämningar av det gamla trollfolket, som, undanträngda till djupet av skogarna, där sannolikt bibehållit sig under många århundraden, så lever deras hågkomst ännu i folkföreställningen, i folkmålet och i oräkneliga lokalsägner. Det urgamla wärendska ättenamnet Trolle synes även gömma minnet av härkomst eller an­nan slags förbindelse med detta urbyggarefolk. För övrigt kunde denna stams öde, så vitt han i spridda hushåll ännu bibehöll sin frihet, inte bli något annat, än att likt andra vilda folk antingen utdö, eller ock att upptagas i, och under tidernas längd sammansmälta med stamförvanter bland de frigjorda trälarna, och slutligen med den övriga åkerbrukande befolkningen. Spåren av trollens seder och levnadssätt är dock inte helt och hållet försvunna. På sjön Åsnen och på småsjöarna i Kinnevalds härads södra fjärding brukades för hundra år sedan allmänt, och ännu i dag någon gång, ett slags lätta kanoter, vilkas konstlösa beskaffenhet ger skäl att anta, det de härleder sig från vårt lands vilda urbyggarefolk. Dessa kanoter fick namn av ekestockar, och gjorde skäl för benämningen så till vida, som de i verkligheten icke var annat än urholkade naturliga stockar av ekträd. En sådan ekstock, som år 1855 ännu fanns kvar vid ett fiskaretorp under Jätsbergs gård, hade en längd av 7 alnar. Bottnen, kullrig men något avplattad, hade 3 tums tjocklek och en bredd om 24 tum. Sidorna, 14 tum höga, var lika­ledes utvändigt kullriga, så att stockens bredd i övre kanten var blott 22 tum. Fören var något uppstå­ende och i aktern var inskuren en s. k. fjöl eller sittbräda, för roddaren, som förde ekstocken medelst ett styre eller kort åra om 2 ½ à 3 alnar, vilken ka­stades åt bägge sidor i vattnet. Bakom fjölen var en slå med ett hål, vari man, vid ljustring för bloss, satte halstret eller ljusterlyktan; halstret kunde dock även få plats i fören, då fiskaren med ljustret ställde sig mitt i stocken. Dessa urgamla fiskarekanoter var således beräknade för blott en enda man, men kunde bära även tvenne. De var utom­ordentligt lätta, och flöt även på det grundaste vatten; men genom sina avrundade sidor var de jämväl ytterst ranka, så att det fordrades all vildens eller den övade roddarens smidighet, för att med dem »väja böljan» och undgå att kantra. * Ett annat spår efter de gamla trollen, och efter den avsky som de yngre invandrarna hyste för allt som erinrade om deras bruk och seder, torde *  För jämförelses skull meddelar vi här en teckning även av de gammaldags skepp eller båtar, som ännu förekommer å sjön Bolmen i Finnveden och å sjön Sommen i N. Småland. WÄREND & WIRDARNE – FÖRSTA DELEN

24


Ekstock från ett torp under Jätsbergs gård vid sjön Åsnen

Skepp på sjön Bolmen i Finnveden

Skepp på sjön Sommen i N. Småland

ligga däri, att man ända in på 1600-talet begravde stora missdådare, efter trollens forna skick, i rör uti skogen. Vi har funnit ett sådant fall omtalat i Konga härads dombok för den 17 april 1615, där det förekommer om Åke i Hemmingsmåla, att han blev »ihelskjuten och lagder i skogen uti ett rör». Men ännu en omständighet, och såsom det vill synas av stor etnografisk märklighet, är, att man, ifrån urminnes tider och ännu i denna dag, på de vilda gränsskogarna i Wärend träffar spridda hushåll, vilka, utan boskapsskötsel eller åkerbruk, likt de forna trollen lever i kulor under jorden. Dessa jordbyggare förekommer inom Albo härad, i Thorsås och den därifrån utbrutna Härlunda socken (i sistnämnde socken särdeles på hemmanet Karsamålas ägor), på den gamla häradsskogen Horjemo, samt nära sjön Möckeln inte långt ifrån Elmhults järnvägsstation; de finns dock även på gränsskogarna i Konga härad och i de till Wärend angränsande Finnved och Niudung. De är ett halvvilt släkte, levande om som­maren av tillfällig arbetsförtjänst och om vintern av tiggeri, drivet såsom yrke. Till lynnet är de ofta fromma och enfaldiga; men stundom även ondskefulla och misstänksamma. I likhet med de forna frigivna trälarna åtar männen sig gärna, att, emot andel i avkastningen, – oftast »till halvnads» – åt bönderna svedja fällor [= hyggen] på skogen, sätta jordpäron [= potatis] o. s. v. Deras underjordiska bostäder, vilka får namn I. Land och Folk

§ 5. Spår av trollfolket. Trälar. Jordbyggare


av jordkulor, jordkojor, jordhyttor, jordstugor eller backa­stugor, är av den allra enklaste anordning. Vanligt­vis är de nedgrävda i någon backe eller sluttande sandkulle, sålunda, att fördjupningen bildar en fyrkantig grop, med åtta till tolv fots tvärmått, vars sidor är invändigt klädda med kullersten eller med läkten [= långa, rektangulära trästycken] och granris. Taklaget är antingen kupigt eller ock uppbärs det av en ryggås, mot vilken stödjer sig oskalade läkten, övertäckta med granbark eller näver, och torv. På golvet, som ofta består av nakna jorden, är en flat häll eller några kullerstenar, som bildar eldstaden; stundom förekommer dock, i hörnet till vänster om dörren, en enkel spisel, uppförd av kullersten sammanfogad med lera. Röken utsläpps i taket genom ett s. k. rökhål, som utvändigt kan stängas Jordkula i skogen vid Sjöstabygd nära med en lämm [= lucka], eller ock Möckeln, ½ mil från Elmhult genom en skorsten av kullersten, likaledes täckt med en lämm, som kan lyftas eller nedfällas utanför medelst en stång. Dagen intränger antingen genom rökhålet eller genom dörren, vilken stundom är sluttande, som på ett tält, och om sommaren för det mesta hålls öppen. Sedd utifrån visar sig således Backastuga i Konga härad jordkulan blott som en »hög» eller som en grön kulle, och när jordbyggaren inträder i sin boning, är det nästan som om han försvunne i jorden. Man finner dock även jordhyttor med ett timrat gavelröste [= en gavels avslutning uppåt] samt med ett litet fönster i taket eller på gaveln; ja, även med tvenne gavelrösten Jordkoja i Östra härad av Niudung och ett litet fönster på framgaveln. Det är oftast i detta skick, som de får namn av backastu­gor. – I Östra härad i Niudung förekommer jordkojorna kupiga, som lappkåtor, med en liten utbyggnad för eldstaden, som har en låg skorsten, alldeles såsom kolbrännarnas skogshyttor. * – Vi behöver inte påpeka det uråldriga *  Vid Göta rikes norra gräns förekommer jordkulor i Krokeks socken på Kolmården. WÄREND & WIRDARNE – FÖRSTA DELEN

26


och etnografiskt märkvärdiga i dessa människoboningar, vilka, med sin konstlösa enfald, sin ytter­liga fattigdom och sin undangömda enslighet i någon vild stenbacke djupt in i skogen, ännu i vår tid kvarstår såsom minnesmärken av sederna och kulturtillståndet hos de urstammar, som före åkerbrukets införande befolkat vårt land, och, efter sina boningar, redan i de gamla Edda-sägnerna om Tors kamp emot troll och jättar, får namn av jordhålornas folk eller klippans söner. § 6. Jättar, Kämpar eller Bergafolk Efter och vid sidan av trollen, stundom med dem förväxlade, framträder i landets sägner ett nytt släkte, vanligen benämnt Jättar, men även (liksom i Eddan) Bergafolket (Bergagubbar, Bergakäringar), samt i den yngre sägnen, genom förbland­ning och såsom vitesord, Bergatroll. Såsom tydligt anges redan genom benämningen Bergafolk, är jättarna i folkföreställningen inga främmande, vilda, onda och halvt övernaturliga väsen, såsom trollen, utan betraktas såsom »folk», vilka bodde i landet och levde alldeles såsom andra människor. Det är blott i den yngre sägnen och i den egentliga folksagan eller äventyret, som deras rent mänskliga tillvaro är stadd på flykt ifrån verklighetens till mytens område. Om jättarnas tillkomst berättar en wärendsk folksägen, att de växte upp ur jorden av frön, som blivit utsådda av trollen, för att sålunda kunna driva den »kristna tron» ur landet. Sedan de i tolv år stått i jorden och vuxit såsom stjälkar, fick de liv, höljet föll av och de blev till jättar. Om deras färd går vidare ett gammalt tal, att »de inte kunde trivas utan att jämt få slåss»; att de gjorde stor skada i landet, åt upp boskapen för »folket» (d. v. s. de yngre invandrarna), och utödde både folk och fä. Det är förmodligen av denna kamplystnad som jättarna i flera landsorter blivit kallade Kämpar, ett namn som även hörs i Wärend, och återfinns i namnet på de tolv första dagarna av Göje månad eller av julen, vilka ännu vid slutet av 1600-talet av Wärendsallmogen kallades Kämpadagarna. En mycket hårdför och storväxt bondsläkt i Asa socken (släkten Bet, Adlerbet) bibehöll likaledes ända intill början av 17:e århundradet namnet Asa Kämpar, och i Kinnevalds härad förekom en gammal bond­släkt med namnet Kämpe. – Jättarna är således i sägnen varken troll eller »kristet folk» (d. v. s. yngre invandrare), utan rätt och slätt en folkstam, med vilken dessa senare vid sitt första inträngande i landet kom i en fientlig beröring. Jättarna, sådana de uppträder i Wärendssägnen, är ett storväxt och Inom Svealand finns de mera allmänt, ända upp till Grangärde sockens Finnmark i Dalarna. I Mora socken möter de s. k. Socken-Lapparna med kåtor ovan jord. I. Land och Folk

§ 6. Jättar, Kämpar eller Bergafolk

Profile for Smakprov Media AB

9789187593901  

9789187593901  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded