Page 1

Postiljonen

Postiljonen

Birgitta Renstrรถm Linde Fรถrfattaren till Huldas hemlighet


Postiljonen

Birgitta Renstrรถm Linde Fรถrfattaren till Huldas hemlighet


POSTILJONEN

Utgiven av Visto Förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Birgitta Renström Linde 2018 | www.renstromlinde.se © Fotoarbete / Omslag: Roy Palm © Författarfoto: Gunnar Linde Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus Förlag Första tryckningen Tryckt i Tallinn, 2018 ISBN: 978-91-87523-98-4


Till Isabelle och Maximilian


Prolog K arlstad den åttonde februari 1887 En unken smak steg upp från hans sträva tunga. Den fick honom att kväljas av obehag. Nu längtade han bara efter en svalkande skopa med friskt vatten. Men han visste varken på vilken plats han befann sig eller hur han skulle bära sig åt för att släcka sin outhärdliga törst. Ett kraftigt slammer hade väckt honom. Klangen ekade ännu inne i hans huvud. Att det var den tunga järngallergrinden som slagits igen kunde han inte veta, men det diffusa minnet av det våldsamma dånet fick honom att undra. Han avlyssnade varje ljud som bröt stillheten, försökte hitta en tråd av verklighet att nysta i, men hur han än försökte lyckades han inte. Tillvaron tycktes honom overklig och främmande, medan den påträngande lukten av kyligt järn och avträde verkade desto mer bekant och obeveklig. Han förstod att livet ännu inte lämnat honom och att han varken befann sig nere i det heta helvetet eller uppe i himlen där ljuset och glädjen lovade ge frid och ro. Är det smederna som arbetar ännu? undrade han. Skulle det inte vara tyst när natten fallit? Kunde han befinna sig i Motjärn, vid hyttan, bland dem som tvingade fram järnet ur det fasta berget? Skulle han snart stiga upp och släpa sig ut i mörkret för ännu en slitsam dag? Var är jag? tänkte han. Förut var han säker på att han befunnit sig bland människor, sådana han känt och sådana han hållit av. Han förstod att något fattades honom. För på den platsen där han varit hade en annan känsla härskat. Där hade värme och trygghet omslutit honom. Bilder flimrade förbi, av barn, ja, av flera barn och en kvinna med hår så mjukt som finaste silke och ett ansikte med ögon fyllda av trofast kärlek, så blåa att himlen rymdes i dem. Han försökte tänka, men varje tanke flög bort lika fort som den kommit till honom, omöjlig att hålla 7


kvar. Han fick inte något att stämma. Var det kanske en dröm alltsammans? Smärtan, när ryggradens kotor trycktes mot den kalla britsen, hindrade varje försök till rörelse. En svajande och virvlande känsla grep tag i honom, som vore hans kropp på ett gungande skepp under en rasande storm. Hans tankar hade för längesedan lämnat den trygga hamnen, när osäkerhetens våldsamma flod vällde över honom med sina vågor av ångest. Han förblev stilla, vågade inte röra sig. Sakta och mödosamt öppnade han ögonen tills en smal strimma av ljus trängde in. Det sved som eld under ögonlocken när blicken vandrade runt för att söka något att fästa sig på. Allt han förmådde urskilja var höljt i en mörkgrått dis och skuggor kom dansande från de kala väggarna. Ett dovt skimmer svepte förbi, som vore det vinternattens månsken som talade till honom. Med all kraft han ägde vred han sitt huvud, ja det gick ännu att röra det. Han upptäckte den lilla gallerförsedda fönstergluggen högt upp på väggen snett bakom honom och förstod att det var den nattliga himlens månsken som kastade sitt ljus och sina skuggor in i cellen. När han åter vilade sitt huvud och sakta slöt sina ögon igen, ville de se mera. Han låg helt stilla när ögonen åter öppnades, långsamt och med möda. Sakta framträdde då allt tydligare en bred dörr med en mycket liten glugg placerad på manslängds höjd. I det svaga skenet var det svårt att tolka formerna, så han fick anstränga sig till det yttersta. Vassa stötar av smärta genomborrade hans huvud, som vore det en knivsegg som vreds om därinne. Kroppen kändes stel, som om den inte alls ville något med honom. Det var som om han befanns sig långt bort från livet, det liv han levat, innesluten i en tomhet utan inre mening och sammanhang, där endast budskap om värk och törst kunde nå hans medvetande. Han saknade kraft att på egen hand sträcka sig upp ur mörkret och dimman. Det verkar som att det här är ett fängelse, tänkte han och i detsamma blev det svårare för honom att andas. Trycket över hans bröst fick honom att stelna till. Om han så försökte övervinna det onda och reste sig upp skulle han ändå inte ha krafter nog till att hålla sig upprätt. Han låg kvar. 8


Därute i månskenet finns skyar och rymd, men här inne känns kvavt och instängt, som om luften tagit slut, tänkte han. Ett osynligt band drogs åt runt revbenen, ett band som vore det av stål, hårdare och hårdare, tills rummet rörde sig i cirklar. Han sveptes med i allt högre fart och hjärtat slog i örat och i magen. Som i kramp vred han sig, från sida till sida, allt häftigare, för att slutligen rulla ner över kanten på britsen och hamna på det hårda, kala stengolvet.

9


DEL I Den sjunde februari till den ĂĽttonde augusti 1887


K apitel 1 Britta i Bäckåsarna Dold bakom ett tungt molntäcke vandrade månen långsamt över himlavalvet denna februarinatt 1887. De stjärnor som klara nätter brukade förgylla himlen syntes inte alls. Snön yrde likt skummande mjölk ur det nattsvarta mörkret. Stora flingor landade mjukt på hustaken och ner på den snötäckta marken, samlade sig på granarnas grenverk och föll ovilligt ner på den smala byväg som ringlade sig runt boningarna upp längs åsen. Bortom de nya gärdena ner mot Rådasjön, längst uppe på höjden strax intill skogsbrynet, låg postiljonens lilla stuga. De uppskottade stigarna mellan farstubro och uthus med dess avträde, vedbod och hönshus kom att täckas av ett lager med nysnö. Vindbyarna tog i och fick de lätt flyende flingorna att virvla runt husen. Klockan hade för längesedan passerat tolvslaget då Britta vaknade till. En bit av hennes täcke hade fallit ner på golvet och lämnat armarna bara. Hon kände sig så frusen att det knottrade sig i skinnet. Ännu slumrande drog hon upp täcket över sina axlar och makade sig tillrätta. Hon tryckte kinden mot den kalla kudden, blundade och försökte somna om. I den nattliga tystnaden tycktes minsta ljud påträngande. Snusandet från de sovande barnen och de tunga andetagen strax bakom hennes rygg gjorde det omöjligt för henne att åter komma till ro, men hon försökte. Länge låg hon så tills hon fann det lönlöst att försöka somna om. När hon slog upp ögonen möttes hon av ett kompakt mörker och förstod att elden just höll på att slockna. Vinterkölden hade tärt såpass på vedlagret att de hade var nödda att snåla med veden, men nu kunde det inte hjälpas, hon måste få igång brasan i eldstaden igen, innan kölden helt trängde ut stugvärmen. Hon hade barnen att tänka på. De 13


kunde bli sjuka, drabbas av förkylning eller lunginflammation och än värre, av soten, som så många gjorde i dessa tider. Sömndrucket och motsträvigt, endast iklädd sin linnesärk, steg hon upp ur bädden. Hon ryste till när fotsulorna mötte de kyliga golvplankorna. Skyndsamt famlade hon efter ylleschalen, som hon alltid lade vid fotändan av bädden innan hon gick till sängs. Huttrande och hopkurad under schalen trevade hon med tårna efter tofflorna och satte ner fötterna i dem, reste sig och smög fram till spisen, försiktigt för att inte väcka Lars. Han behövde sova denna natt. Hon visste att han var sliten av allt arbete på poststationen och förresten behövde de alla sova, för de skulle upp i ottan. För att väcka liv i den svaga glöden rörde hon med rakan i de förkolnade resterna av gårdagens brasa. Försiktigt lade hon på en hög med flisor och ställde upp några vedklabbar i en prydlig stapel runt alltihop. När hon stödd mot spiselkransen väntade på att elden skulle ta sig, tittade hon bort mot den lilla hyllan på väggen där några prydnader ställts bredvid Bibeln och psalmboken. Konturerna av hennes vackert ådrade björkskrin framträdde i det svaga skenet. Det var en gåva från hennes yngre bror. Tänk att Erik hunnit bli över trettio år gammal, tänkte hon och kände i detsamma en värme inom sig, som alltid när hon tänkte på sin ljusrufsige, bredaxlade men kortväxte yngre bror. Han hade redan som liten haft gott handlag med träet, då han kunde sitta i timmar och karva fram fantasifulla små föremål. Sedan han börjat vid sågen ner i Åros och skaffat en egen familj, hade han inte haft mycket tid över för hantverket. Nuförtiden blev det mest slevar och fat till hemmet och till lilla späda men sega Augusta, kyrkvaktmästarens dotter, som blivit hans maka. Ibland kunde han få till små katter och grisar, som han gav till de små döttrarna. Maria, den äldsta, var tre år till hösten och hon kunde leka långa stunder med trädjuren. Det hade hänt en gång att hon svalde en liten gris han karvat till av björkträ. De hade letat överallt i alla skrymslen och vrår utan resultat. Men efter några dagar gav pottan svaret och alla hade roligt åt den lilla, lättad att inget värre hade hänt. Hon hade ju 14


inte ens haft magknip. Man skojade om hur redig jänta han hade som orkat äta upp en hel gris alldeles själv. Britta kom att tänka på detta och ett leende for över hennes läppar. Hon tänkte också på Eriks minsta tös, Johanna, som ännu var ett dibarn. Men liten som hon var, kunde den lilla ändå med storögd förtjusning skratta när storasystern härmade djurens läten medan hon förevisade faderns alster. Britta älskade dessa små brorsbarn och bara tanken på dem värmde hennes hjärta. Erik, som var den äldste av Brittas yngre bröder, hade flyttat hemifrån och lämnat Snickaregården när han gift sig och han bodde nu i grannstugan till Augustas barndomshem fram vid kyrkan nere i Råda. Hon mindes så väl när Erik överräckte det vackert ådrade björkskrinet som lysningspresent till henne och Lars. Länge hade han i hemlighet ägnat sin tid åt mästerverket och bemödat sig att låta en smed i Loviseberg bidra med beslagen och det vackert smidda låset. Namnet Britta hade han själv ristat in på locket med hjälp av ett lödjärn. När de själva, Lars och Britta, lämnat Snickaregården ner i Råda by tillsammans med Brittas dotter Hilda och flyttat upp till Bäckåsarna, hade hon placerat skrinet på hedersplatsen, på den lilla trähyllan vid spisen. Alla visste att det var hennes och att det inte skulle röras. Hon hade förklarat för de små att det lilla träskrinet lätt kunde gå sönder. Hon ville ju ha dess hemlighet för sig själv och det var inte något som var enkelt i den trånga stugan. I skydd av natten kunde hon nu ta ner det utan att riskera att någon ställde frågor som hon inte var beredd att svara på. Britta satte sig i ena änden av den långa träbänken vid långväggen nära den öppna spisen. Hon placerade skrinet i sitt knä och gläntade försiktigt på dess lock. Där, på en bädd av rosafärgad bomull, låg en litet smycke, en flätad blomma i guldbruna nyanser. Snart vilade det lilla föremålet tryggt i hennes kupade hand. Hon vände och vred på det, medan hon noggrant betraktade det. Smycket är den enda minnessaken jag har, tänkte hon, medan en känsla av vemod och saknad kom över henne. Hon kom att tänka på Hilda, som fattades henne varje dag sedan hon lämnat hemmet. Trösterik blev därför tanken på att dottern 15


ännu tycktes ha klarat sig väl genom livet och att hon funnit sig så väl tillrätta som piga hos mor Maria på Snickaregården. Där på gården hade Hilda blivit född en dag i maj för arton år sedan. Britta var tacksam över att mor Maria funnits vid hennes sida den där dagen och att hon efter flera timmars födslokamp, förbi av utmattning, kunnat höra hennes glädjerop. – Tack gode Gud! E jänt stor och grann har vi fått här i huse! Utmattad var hon när modern räckte fram den lilla varelsen och lade vid hennes bröst. – Låt henne sug, kläm litt så ho känn smak åt, uppmanade modern. Med mor Marias hjälp skötte hon den lilla och så småningom kunde de få se lilla Hilda tulta runt i det rymliga köket. Precis som hon själv gjort, hade Hilda tagit sina första steg i den stora salen där hon kunnat resa sig och ta stöd mot de träbänkar som löpte utefter väggarna. Dessa sittplatser fanns kvar från tiden då Brittas farfar, knekten Anders, lärt bygdens barn att läsa i det här stora rummet. Britta tänkte med värme på sitt barndomshem, det rymliga huset med stora ägor strax intill, en samlingsplats mitt i byn, där det låg vid marknadsplatsen nära Tingshuset och Åströms handelsbod, mitt i Råda by. Det var förstås inte i deras egen ägo, utan bara en arrendegård, för det var inte många kvar i trakten som ägde sitt land och sin skog numera. Det var det stora bolaget som slukat allt runt omkring när svälten hotade och maten tröt, men det var också bolaget som närde bygden och dess folk. Det fanns liksom i allt en framsida och baksida, vilket de alla var ense om, för livets villkor delade de med de flesta som befolkade denna bygd. När folket strömmade till marknadsplatsen framför huset var mor Maria redo med nykokt kaffe. Brittas föräldrar var båda så gästvänliga och generösa att de lät alla som blev törstiga komma in i farstun och ta sig en skopa svalt källvatten från det stora kopparkärlet mor Maria placerat på ett bord strax innanför dörren. Kunde de göra något för folk kändes det bra, tyckte mor Maria. Vatten hade de gott om i källan och inte skulle folk som kom in till Råda med sina ärenden få törsta. Människor var angelägna om varandra i denna trakt, tänkte Britta. Mor var nu sextioåtta år gammal och mycket äldre än far Erik An16


dersson. Efter ett så långt och slitsamt liv var det inte märkligt att krämporna tilltog, ryggen värkte och det blivit ett sjå att komma ner på pallen vid mjölkningen. För mjölken behövde de alla, familjen i Bäckåsarna och Erik och Augusta med för den delen. De bodde bara en fjärdings väg från gården och det var ledigt att komma och hämta. Visst hände det att Augusta var behjälplig vid mjölkningen, men på senare tid kom hon sällan ifrån då hennes minsta bara var ett dibarn. De hade fyra kor på Snickaregården, så det var heller inte gjort i en handvändning att dra den värdefulla mjölken ur spenarna. Däremot hade arbetet på åkrarna och i skogen alltmer tagits över av Brittas yngste bor, Karl Emanuel. Han hade inrättat sig i stora rummet på övervåningen tillsammans med sin Karolina och vilken dag som helst skulle hon föda deras första barn. Svägerskan hade länge haft svårt att böja sig för att den stora magen varit i vägen och hon hade haft otur och blivit opasslig dagarna före jul. Det var då de alla förstått att det skulle bli alltför tungt för mor Maria att sköta det tunga kvinnogörat på egen hand. Särskilt glad blev mor Maria över att denna piga till sist blev Hilda. Medan hon rörde med rakan i elden för att den skulle få fart, funderade Britta på om det nog inte var så att mor Maria redan 1874, då hon och Lars flyttade upp till Bäckåsarna, gärna hade sett att lilla Hilda bott kvar på gården. Brittas äldre syster Kajsa hade ett par år innan gått bort i soten, bara tjugosex år gammal. Saknaden efter henne hade tagit hårt på dem alla, men allra mest på mor Maria. Ledbruten och böjd med sorgsna ögon förstod alla hur hon ständigt sörjde att Kajsa lämnat dem, den äldsta dottern, så ung med hela livet framför sig. På något vis verkade det som om mor Maria förebrådde sig själv, som om det var en skuld hon betalade, ett pris för sina synder. Det hade varit lättare att komma bort ifrån de dystra tankarna och självanklagelserna när lilla Hilda fanns i närheten och otvunget kröp upp i sin mormors knä. Mor Maria, vars rygg rätat på sig vid anblicken av den lilla flickan, hade den gången de flyttat beklagat sig över att det blivit så tomt då de gett sig av. 17


En vintermorgon 1887 lämnar postiljonen Lars Eriksson sin stuga i Bäckåsarna för dagens värv. I glittrande snö med solstrålar dansande mellan granarna skyndar han fram i sin postsläde genom Klarälvdalen. Han vill hinna tillbaka till poststationen innan mörkret faller. Kvar i hemmet är hustrun Britta, som väntar familjens sjätte barn. När Lars inte återvänder på kvällen blir hon orolig och anar oråd. Postiljonen är en fängslande berättelse, en medryckande skildring av verkliga personer och händelser ur författarens egen släkthistoria och ett tidsdokument över hur människor i Värmland levde under 1800 talets senare del fram till 1917. En av dem vi får återse är Hulda, huvudpersonen i romanen Huldas Hemlighet (2012). Recension av Huldas Hemlighet: ”Skriven på ett klart enkelt språk med en varm medkänsla som genomsyrar boken utmärkt författardebut.” Elsbeth Hermansson BTJ ”En bok där empatin går hand i hand med intellektet.” Tina Papadopoulou Länstidningen Värmlandsbygden

Birgitta Renström Linde, legitimerad psykolog och författare, har sina rötter i Värmland, är född 1947 i Skoghall på Hammarö, uppvuxen i Skoghall, Glava och Åmål. Studerade i Göteborg. Bor nu i Alingsås.

Andra titlar av Birgitta: Huldas hemlighet

(2012 Idus förlag med nyupplaga 2018)

Spegelfällan ( 2013 Idus förlag) ISBN 978-91-87523-98-4

Författaren vid Skage Fyr på Hammarös sydspets i Vänern

www.vistoforlag.se

9 789187 523984

Profile for Smakprov Media AB

9789187523984  

9789187523984  

Profile for smakprov