9789187523823

Page 1

Sinne fรถr mord

MIKAEL LJUNG

Sinne fรถr mord En Edler & Benedict Deckare



MIKAEL LJUNG

Sinne fรถr mord En Edler & Benedict Deckare


sinne för mord En Edler & Benedict Deckare Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Mikael Ljung © Omslagsfoto: Privat, iStockphoto Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Tallinn, 2017 ISBN: 978-91-87523-82-3


Till Karin



Prolog Det som hände det hände och det var längesedan. Jag hade nästan glömt ända tills igår kväll. En sån chock att se det ansiktet igen! Det var som att få ett knytnävsslag i solar plexus men jag lyckades i alla fall samla mig och hälsa på ett normalt sätt. Jag såg ingen igenkänning i hennes ansikte. Hon var ju så liten när det hände. Men kan jag vara säker? En sån otur att hon dyker upp här och just nu. Man skulle nästan kunna tro att hon är här för att ge mig dåligt samvete! Men jag ångrar inte det som jag gjorde den där gången för så längesedan. Det som hände det hände och det fanns en orsak. Alla skulle kanske inte förstå den orsaken men för mig var det självklart vad som måste göras. Det var ju synd om henne förstås. Hennes enda syskon var det ju, men han förtjänade det! Att hon har kommit hit nu skrämmer mig men det får inte ändra något. Jag fortsätter som planerat. Nu måste jag snart gå ner till de andra. Jag får inte missa frukosten, det skulle verka konstigt. Måste samla mig och uppträda normalt. Jag tror inte att hon känner igen mig men jag måste bevaka henne. Om jag märker något konstigt så får jag ta itu med henne. Så som jag gjorde med hennes bror. Det behöver inte bli svårt, det finns alltid sätt. Men jag vill inte. Hoppas att hon inte märker något. Nu måste jag gå ner!

7



1 Wiltshire Manor var ännu vackrare på morgonen än kvällen innan, konstaterade Louise Edler nöjt. Hon hade gått fram till de stora fönstren i sitt rum på översta våningen och tittade nu ut över den parkliknande trädgården. Där hade hon spenderat mycket tid, inte minst i buskagen, tänkte hon och skrattade till. Ryckt ur sina tankar av ett plötsligt gonggong-ljud gick hon tillbaka till sängen och började klä sig. Det var frukosten som annonserades på detta ålderdomliga vis här på Wiltshire och den ville man inte missa. Innan hon gick ner blev hon stående framför den stora spegeln som satt på insidan av hennes rumsdörr. Trots sitt goda humör nyss kände hon ett sting av oro. Det var som att det fanns en annan känsla i huset. En känsla som hon inte kunde definiera men som ingav henne obehag. Hon försökte precisera närmare vad som oroade henne men utan att lyckas. Till slut ryckte hon på axlarna och började betrakta sig själv i spegeln istället. Tillbaka på henne tittade en kvinna i fyrtioårsåldern, något kortare än medellängd med blont hår som ramade in ett ovalt ansikte med en generös mun och ett par pigga blå ögon. Hon vände sig och betraktade profilen, sträckte på sig och sköt fram brösten. Dom dög tänkte hon och provade att puta med baken lite också samtidigt som hon gjorde en ironisk grimas mot sig själv i spegeln. Nöjd med intrycket öppnade hon dörren och gick ut i korridoren. Wiltshire Manor är en gammal herrgård belägen på Sveriges västkust i landskapet Bohuslän ungefär tre mil norr om Göteborg. Ursprunget till namnet är höljt i dunkel men kan förmodligen skyllas på det stora brittiska inflytandet i denna del av Sverige. Herrgården 9


består av en huvudbyggnad och två fristående flyglar och är omgärdad av en stenmur. Den korridor som Louise nu kom ut i låg på översta våningen i huvudbyggnaden. Hon tog åt vänster när hon stängt dörren bakom sig och gick sedan nerför den breda trappa som förbinder de tre huvudvåningarna, passerade mellanvåningen och kom ut i den stora hallen där en muntert sprakande stockvedsbrasa värmde ett antal hundar som låg utspridda framför den stora eldstaden. Det var nästan löjligt idylliskt och Louise började allvarligt begrunda om hon hade klivit rätt in i en gammal herrgårdsroman. Hon gick fram och började klia den närmaste hunden under örat och fick ett njutningsfullt grymtande som reaktion. – Jag är tillbaka igen Frida, viskade hon i örat på den svarta labradortiken som nu rullade över på rygg och krävde att bli kliad på magen, något som Louise bistod med ända tills hon blev störd av ett plötsligt ljud alldeles bakom sig. Hon vände sig om och upptäckte ljudets källa; en man några år äldre än hon själv hade smugit upp bakom henne och stod nu och tittade välvilligt ner på henne. – William du skrämde skiten ur mig! ropade hon och reste på sig. När kom du? – Igår kväll precis som du men senare, svarade han. Du hade redan gått och lagt dig fick jag höra. Jag missade givetvis middagen så nu tycker jag att vi går till matsalen medan det finns frukost kvar. – Ja, lunchen brukar ju inte vara så riklig här så det är nog bra att passa på. Kom så skyndar vi oss! För att komma till matsalen fick de gå tillbaka förbi den stora trappan och sedan svänga till höger in i en bred korridor där det också fanns ingångar till kök och bibliotek för att slutligen ta vänster vid de två vackra matsalsdörrar som nu stod uppställda. Vid det stora matbordet i massiv ek som användes för alla måltider på Wiltshire satt konstigt nog ännu inga andra gäster. – Skönt, nu kan vi sitta och prata lite ifred, sa Louise och slog sig ner vid bordet. Jag träffade några av de andra gästerna igår kväll precis när jag kommit men jag tror inte att det var alla. Vet du hur många vi blir totalt? 10


– Ja, jag frågade faktiskt vår värdinna igår när jag kom och hon berättade att vi blir tretton personer här denna helg inklusive värdfolket. Han skulle just fortsätta när en ung kvinna kom in i matsalen tittade sig runt och sedan började gå fram mot dem. – Det här tror jag kan vara Sarah Manning, dotter till professor Manning, väste William precis innan hon hunnit fram. Ett antagande som visade sig vara riktigt när kvinnan, eller snarare flickan, sekunden därpå sträckte fram handen och presenterade sig. – Är du här ensam? frågade Louise när presentationerna var avklarade. – Nej, pappa är med, svarade Sarah blygt. Vi kom tillsammans igår kväll. Flickan var väldigt söt på ett lite barnsligt sätt och Louise hade just börjat fundera på hur gammal hon kunde vara när det plötsligt kom en hel skock med människor genom matsalsdörrarna och började avancera mot dem. – Där är du ju, ropade en äldre man och gick snabbt fram till Sarah. Jag började undra vart du tagit vägen. – Tillåt mig presentera min far Otto Manning, sa Sarah på ett lite tillgjort vis. Det här är Louise Edler och William Olsson, fortsatte hon vänd till fadern. De kom igår kväll. – Ja, Louise och jag hälsade ju faktiskt på varandra då men vi har nog inte setts tidigare, sa Otto Manning och började energiskt skaka Williams hand. Nu hade även de övriga hunnit fram till dem och ytterligare presentationer följde. Det var en familj, Nilssons från Åtvidaberg, som inte hade varit på Wiltshire tidigare men som hade känt värdarna länge och nu blivit inbjudna denna helg. Föräldrarna, Camilla och Knut, en snygg kvinna i övre medelåldern och en man några år yngre hade Louise träffat kvällen innan men barnen, två pojkar i tjugoårsåldern, Lars och Stefan, var en ny bekantskap för henne. De var båda blonda och välväxta med en glad glimt i ögonen och Louise kände att hon gärna ville se mer av dem. Alla började nu förse sig med mat och dryck från det stora serve11


ringsbordet som stod uppställt i rummets bortre ända och slog sig sedan ner vid matbordet i en fri placering. Louise hamnade bredvid Lars, en av de båda pojkarna, och skulle just fråga hur gamla de var när ytterligare tre personer kom in genom matsalsdörrarna. Det vill säga de kom inte riktigt samtidigt, först genom dörren var en kraftig man någonstans mellan femtio och sextio med skarpskurna drag och mörkt, nästan kolsvart hår som tittade sig lugnt omkring och hälsade ett avmätt ”god morgon” till alla de närvarande för att sedan gå fram till serveringsbordet. Tätt efter honom kom två kvinnor i glatt samspråk. Den ena en blondin kring de sextio, den andra, med magnifikt långt grått hår som hon bar utslaget, betydligt äldre, kanske redan uppe i åttioårsåldern. – Dom här tre träffade jag också som hastigast i går kväll, viskade Louise till William som satt på hennes andra sida. Mannen är väldigt dryg. Han är tydligen ordförande i något kommunalt utskott här och verkar ha låtit det stiga sig åt huvudet. Kvinnorna tror jag är systrar med efternamn Cunningham det är allt jag hann få reda på igår kväll. Nu dök också värdparet upp. De var blonda och rödlätta, gillade att bjuda in mycket folk och att ställa till med fest. Herr och fru Delselius var helt enkelt mycket gästvänliga. De hälsade alla välkomna än en gång, då ju sällskapet inte varit fulltaligt vid gårdagskvällens middag, och slog sig ner vid bordet. Ja nu sitter vi här alla tretton, tänkte Louise. Tretton förresten, det var ju inget bra tal! Plötsligt blossade olustkänslorna från morgonen upp igen. Kunde de inte ha sett till att vi blev tolv eller fjorton? Så lugnade hon sig. Det där är ju löjligt, bara gammalt skrock, tänkte hon och vände sig om och började prata med William.

12


2 Benedict Bengtsson böjde sig framåt och försökte titta in i sitt navelhål igen. Var det en fästing som satt där inne? Det kliade som fan men han vågade inte dra i det som faktiskt såg ut som att det skulle kunna vara bakdelen av en liten fästing. Tänk om han på något sätt lyckades knyta upp navelknuten! Han gav upp försöken och började istället kontemplera sin misslyckade karriär. Det var nu fyra månader sedan han tvingats lämna sin tjänst som ekonomichef på Ljunghedssons Tryckeri men han kunde fortfarande känna en overklighetskänsla inför det som hänt. För sen ankomst och en avvikande humor hade tolererats men att han insisterade på att behandla alla lika, oavsett om de var chefer eller underställda, det var det som de aldrig kunnat förlåta honom. Nu stod han utan jobb och med inkomst från avgångsvederlaget i bara två månader till. Han hade haft tur som fått hyra Wiltshire Manors gamla skogsvaktarbostad till en mycket rimlig hyra. Hans vänskap med Rolf Delselius, som ju ägde Wiltshire Manor tillsammans med sin fru Anna, gick mycket långt tillbaka och han skulle säkert ha kunnat få bo där gratis men det förbjöd honom hans stolthet. Av denna anledning, och för att kunna bekosta sitt leverne i övrigt, måste han snarast skaffa en inkomstkälla. Frågan var bara vad det fanns för möjligheter för honom nu när han var i stort sett brännmärkt på den lokala arbetsmarknaden? Så kände han plötsligt hur meningslöst det var att älta detta. Hans tankar gick på rundgång och ledde inte fram till några användbara idéer. Istället tvingade han sig att skifta tankespår, tillbaka till Rolf Delselius. De hade varit mycket unga när de möttes första gången 13


eller åtminstone kändes det så nu. Benedict var förstaårsstudent på ekonomlinjen i Uppsala och Rolf gick sista året och av någon anledning började de umgås. Han hade varit en ganska blyg yngling men Rolf introducerade honom till livet på alla de olika studentnationerna med billig mat och sprit och många festglada studenter. Ja, i princip kunde man festa alla dagar i veckan vilket de också gjorde ett tag ända tills ekonomin och de uteblivna studieresultaten satte stopp. Det var också där han hade träffat Louise Edler och blivit så vansinnigt kär. Det hade varit en passionerad affär, i alla fall från hans sida, ända tills Louise gjorde slut när hon tyckte att det blev för allvarligt. Men hon hade velat att de skulle fortsätta relationen som vänner, något som han först motvilligt accepterat men nu – fortfarande till sin stora förvåning – trivdes mycket bra med. Och nu var hon på herrgården inbjuden av Rolf som hon känt sedan barnsben. Rolf som väl också hade varit lite förtjust i Louise eller hur hade det varit mellan dem egentligen? Plötsligt avbröts han i sina funderingar av en kraftig basgång följd av ett ursinnigt hamrande på trummor. Han spratt till och höll nästan på att ramla av stolen men lyckades återvinna balansen samtidigt som han kom på vad ursprunget till ljudet måste vara. Till råga på allting annat hade han ju precis fått nya grannar här ute i skogen. Artisten Snoop Loop med följe hade flyttat in i den angränsande fastigheten. Hittills hade de hållit sig lugna men detta var nu tydligen på väg att ändras, något som ytterligare accentuerades när en dov mässande röst anslöt sig till basen och trummorna. Benedict svor ilsket för sig själv men kände att han inte orkade ta någon grannkonfrontation just nu. Istället hoppade han vigt upp från stolen och stegade iväg mot herrgården. Rolf hade sagt att det var något han ville prata med honom om denna helg och detta verkade vara en bra tidpunkt att höra vad han ville.

14


3 Anna Delselius var en och sextio lång, rödhårig och sa ofta fel saker för högt. Därför blev Benedict inte förvånad när han hälsades med utropet ”se här kommer ju hjonet” vid sin ankomst till Wiltshire. I stället för att bli förnärmad gick han fram till Anna, som stod mitt på gårdsplanen med en hink vatten i vardera handen, och låtsades försöka lugga henne. Hon släppte snabbt hinkarna och hoppade undan. – Förolämpa inte dina gäster utan för mig till din husbonde, sa han med sträng röst och hytte med fingret åt henne. – Rolf och Louise sitter i salongen och har bara ögon för varandra! Det är därför jag är här ute på gården och dämpar min sorg genom hårt arbete. – Då snabbar jag mig upp dit och tar dem på bar gärning! Han smög uppför trappan och fram till salongsdörren och skulle just rycka upp den och rusa in när han råkade kasta en blick på Rolfs gamla schackspel som stod på ett litet bord vid sidan av dörren. Det var något konstigt med det och när han hade justerat synen för den dunkla belysningen såg han vad som fångat hans uppmärksamhet. Damen hade fallit och var bruten mitt itu. Spelet var inte särskilt värdefullt, tillverkat i onyx och köpt på marknad i Texas-staden San Antonio, men han visste att Rolf skulle bli ledsen då det hade en särskild betydelse för honom. Han hade fått det i present av Anna precis när de hade träffats och trodde att det gav tur i deras relation. Benedict beslöt sig för att inte säga någonting utan låta Rolf upptäcka detta själv, så öppnade han snabbt dörren och steg in i rummet. Louise och Rolf satt på var sin sida av ett litet bord böjda 15


över vad som såg ut att vara en gammal karta. De tittade hastigt upp när han kom in men när de såg vem det var slappnade de av. – Du kommer som på beställning, sa Rolf och drog ut en stol som Benedict tacksamt sjönk ner på. Kan du bevara en hemlighet? – Det tror jag nog. – Bra, sa Rolf, för det som jag berättar nu måste stanna mellan oss tre. Jag har bjudit hit Louise denna helg för att jag behöver hjälp och jag har också tänkt inviga dig i detta ända sedan jag fick reda på det. Det jag nu skall berätta låter som något ur en gammal äventyrsroman men det är faktiskt på riktigt. Som du vet har min släkt bott här på Wiltshire mycket länge, ja det var ju faktiskt vi som lät uppföra herrgården för en herrans massa år sedan. År 1751 stod den klar enligt de dokument som jag har tillgång till. På sistone har jag börjat intressera mig mer och mer för gårdens historia och arkitektur och det var detta som ledde mig till det jag nu har hittat. Du förstår, jag har alltid tyckt att väggen mellan biblioteket och köket varit onödigt tjock och när jag för några veckor sedan hittade originalritningarna till herrgården upptäckte jag något konstigt. På ritningen fanns markerat en hålighet just i denna vägg men utan någon vidare förklaring. Självklart blev jag nyfiken och började undersöka om det fanns någon möjlighet att komma in, typ en hemlig dörr eller något liknande, men jag hittade ingenting. Till slut blev jag så frustrerad att jag lät bryta upp väggen och det var då som jag upptäckte det här! avslutade han och pekade dramatiskt på kartan som täckte det lilla bordet. – Och vad är ”det här” om man får fråga? – Det här, min vän, är ett dokument som visar att Assurs guld ligger på Wiltshires marker. – Assurs guld, vad är det för något? – Det är inte så konstigt att du inte känner till det. Assur var en vikingahövding som levde i början av 1000-talet i nuvarande Bohuslän. Han drog västerut med sina män, härjade och plundrade på Englands kust för att sedan slå sig ner där och bilda familj. Enligt legenden drabbades han på ålderns höst av hemlängtan, tog med sin familj, sina trognaste män och sitt guld och seglade mot hemlandet där han steg iland någonstans på västkusten och det var det sista 16


man hörde av honom. I väggen hittade jag två dokument, en karta och en handskrift gjorda på pergament, som visar att Assur och hela hans familj och övriga följe, alla utan en, blev dödade men att de innan dess hann begrava skatten. I handskriften finns också beskrivet hur den ende överlevande, Torbjörn den vittfarne, flyr för sitt liv efter massakern och lyckas ta sig över till England igen där han tar hjälp av munkar för att framställa kartan som vi nu har framför oss och också själva handskriften. Varför han lät framställa dessa kan man fråga sig om han nu ändå kom ihåg var guldet låg men det kan vara så att han inte vågade återvända själv och istället ville skicka någon annan för att hämta guldet. – Vart i England tog han sig? – Det vet jag inte men det måste ha varit till folk som han litade på. – Och hur lyckades du tyda handskriften? – Den var skriven på latin precis som texten på kartan, du kommer väl ihåg att jag tog extrakurser i latin i Uppsala och nu kom de äntligen till nytta! svarade Rolf och såg mycket nöjd ut. – Men hur vågade Torbjörn lämna sina uppgifter till munkarna? – Ja det är intressant. Min teori är att han tog kontakt med munkar på olika ställen i landet för framställandet av handskriften respektive kartan. Du förstår man behöver bägge för att hitta skatten. – Bägge? Kan du förklara mer? – Det skall jag göra imorgon när vi går på skattjakt! – Skattjakt låter spännande men det är en annan sak jag undrar över, bröt nu Louise in. Handskriften och kartan murades in i väggen troligen år 1751 när herrgården byggdes eller vid något senare tillfälle men var har de varit mellan det att Torbjörn lät framställa dem någon gång på 1000-talet och fram till att de murades in? – Det är en bra fråga, svarade Rolf. På något sätt har de hamnat i mina förfäders ägo men hur vet jag inte. Eller också fanns de där innan herrgården byggdes. – Hur menar du nu? – Wiltshire är byggt på en plats där det låg en kyrkoruin och en del av stenmurarna från den gamla kyrkan var i så pass gott skick att 17


man införlivade dem med den nya byggnaden. Det är alltså mycket möjligt att den vägg i vilken jag hittade dokumenten stod här redan innan herrgården byggdes. – Men du sa ju att det fanns markerat en hålighet i väggen på ritningen. Hur kunde den som gjorde ritningen veta det om väggen redan stod där? – Det kan ju vara så att man bröt upp en del av väggen som inte skulle vara kvar och då upptäckte håligheten som sträcker sig längs hela väggen men inte såg dokumenten. Och så murade man igen den del av väggen som skulle behållas och ritade in håligheten på ritningen. – Ja, allt är ju möjligt. Hur gammal skulle den kunna vara då tror du? – Jag vet faktiskt inte, kanske kan man forska vidare i det. Det vore ju intressant att veta om den stod där redan när skatten grävdes ner fast jag tror inte att det byggdes stenkyrkor i Sverige på den tiden. När jag tänker efter nu så tror jag att någon berättade för mig att den byggts någon gång på 1100-talet vilket ju verkar mer troligt. – Du hittade inget mer där? – Nej tyvärr. Men nu tänkte jag att vi skulle gå igenom förutsättningarna för morgondagens uppgift. Det vill säga om alla är redo att ställa upp på detta företag. Han fick jakande svar och så frågade Louise: – Och om vi nu hittar guldet, vad skall vi göra med det? – Jag skulle vilja lämna in det till Historiska museet men mina affärer har inte gått så lysande på sista tiden och jag behöver pengar för att hålla gården i skick. Därför är min tanke att vi avyttrar guldet och delar ersättningen på tre. Vad tycker ni? – Inte mig emot, sa Benedict. Jag behöver alla pengar jag kan få. Och du Louise? – Instämmer helt, shoppingsuget har varit starkt på sistone så ett penningtillskott vore välkommet. Bara Rolf tar hand om guldförsäljningen så. – Bra då är vi överens. Då gör vi så att vi träffas imorgon vid Benedicts stuga klockan tio på förmiddagen. Om någon undrar vad vi skall göra så säg att vi skall på utflykt och diskutera gamla student18


minnen. Själva skattjakten tillgår så att vi uppsöker den plats jag kunnat lokalisera med hjälp av kartan och handskriften. Där får vi turas om så att två gräver och en håller vakt. Några frågor på detta? – Nej det var föredömligt koncist presenterat, sa Louise men jag undrar över en annan sak; varför tar du inte hjälp av Anna också? – Anna vet inget om detta, svarade Rolf och såg lite generad ut. Anledningen är att hon skulle insistera på att guldet lämnades till Historiska museet. Som du vet är hennes far arkeolog och hon skulle aldrig kunna godta att vi behöll det vi eventuellt hittade. – Jag förstår, sa Louise, några sådana skrupler verkar ju ingen av oss ha som tur är. Nu skall jag i alla fall gå och sova middag för att stärka mig inför morgondagens guldgrävning. Om det nu finns något guld kvar vill säga. Det kan ju vara uppgrävt redan!

19


När den levnadsglada och tyvärr något slösaktiga ekonomen Louise Edler blir inbjuden till sin gamle vän Rolf Delselius herrgård i Bohuslän ser hon fram mot en avkopplande helg med alla utgifter betalda. Men det visar sig snart att Rolf har andra planer. Han har hittat en gammal handskrift och en karta inmurade i en av herrgårdens väggar och nu behöver han hjälp att leta efter den stora guldskatt som enligt dokumenten skall ligga gömd på gårdens marker. Louise går med på att bli hans kompanjon och till sin hjälp får de också Benedict Bengtsson, Louises gamla pojkvän som för tillfället hyr Rolfs skogvaktarstuga. Men skattletandet får ett abrupt slut då Rolfs fru, Anna, hittas död. Fastän polisen avskriver det hela som en tragisk olyckshändelse kan Louise inte släppa tanken att Anna i själva verket har blivit mördad. Men i så fall av vem och varför? Undan för undan dras nu de tre vännerna in i en kamp mot en okänd fiende. En fiende som hela tiden verkar ligga steget före. Sinne för mord är författarens debutroman och den första boken i en planerad serie med Louise Edler och Benedict Bengtsson i huvudrollerna.

ISBN 978-91-87523-82-3

www.vistoforlag.se

9 789187 523823