__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1

tisdagarna i berlin jonas sjรถstrand

Tisdagarna i Berlin


tisdagarna i berlin jonas sjรถstrand


Tisdagarna i Berlin Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Jonas Sjöstrand © Omslagsbild: iStockphoto Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2017 ISBN: 978-91-87523-76-2


Till Mimmi, den lรถmska och lekfulla


FÖRSTA KAPITLET

Brottet Han ska träffa någon som heter Marie Andersson. Det står så på lappen som ligger hopvikt i fickan. Tre slarviga rader i bläck. Namnet, tiden, platsen. Det där namnet är viktigt. Marie Andersson. Tiden och platsen är inte viktiga mer än för överenskommelsens skull. Det står något efter namnet också. Skapad av en mindre sorgsen gud, står det. Denna mening är viktig, för det är en signal. – Känner vi varandra, säger han. – Du skämtar givetvis, svarar mannen som nyss smugit fram till honom och lagt en hand på hans axel. De står mittemot varandra just efter rulltrappan upp från en tunnelbaneperrong, betraktar varandra under tystnad. Så visar mannen in honom i ett rum och stänger dörren. Mörkt i rummet. Ett glas blänkande vatten på ett bord. Han vet inte vem mannen är och det gör honom så pass förtrolig att han drar fram lappen och pekar. Jag ska träffa Marie Andersson. – Härinne är det ju outhärdligt dunkelt, säger mannen och tänder lysröret över diskbänken. Slå dig ner för all del, och de drar ut stolarna och sätter sig och mannen tycks förvänta sig att han ska säga något men istället rättar han till glasögonen och sitter tyst. Senast jag såg dig var du fjorton, femton år. Acke, Acke. En

7


grabb med laptopen i ryggsäcken. Uppe i det kvava rummet med gardinerna nerdragna. Ingen middag ville du ha. Klass 6C med tjugotre elever. Minns du inte. – Du tar mig för någon annan. Jag ska träffa en person här vid spärrarna. Hon heter Marie Andersson. – Du och min grabb lärde känna varandra. Du var hemma hos oss några gånger. Jag är lärare och hade sonen i samma skola. Handen mot bordsskivan och hans fingrar som trummar i takt till en mumlande radio. Justerar slipsknuten, den blårandiga skivan tyg under skepparjackan. Byxorna är enklare, kanske ändamålsenliga med en mängd fickor för pennor eller små verktyg. – Jag är inte den du menar. Och jag är redan sen. Nu går jag. Men då reser sig mannen och ställer sig framför dörren. En skugga av ett leende drar över hans ansikte. – Marie Andersson står och väntar på dig. Marie Andersson som kanske är noga med tider och som snart kanske är på väg att gå. Står där och suckar. Tror att du var en av alla dessa som aldrig dök upp. En charmig man vid datorn. I själva verket tre skrattande ungar i kalmar. – Jag har hennes mobilnummer. Och numret tillhör verkligen Marie Andersson. Det är kontrollerat. Flytta på dig nu. Jag antar att det finns kameror här. Din arbetsgivare kommer inte tycka att det här ser särskilt bra ut. – Nej, inga kameror faktiskt. Mannen tar ett par steg och pekar mot de olika hörnen. Du kan vara alldeles lugn, för vi filmas inte i personalutrymmena, personalen förväntas rapportera eventuella överfall. Jag rör mig inte ur fläcken. Acke petar upp glasögonen på nästippen. Nu tycker han att det känns rimligt att ta ett par kliv fram och knuffa mannen åt sidan, trycka ner honom på golvet och eventuellt sparka honom på revbenen, hur som helst rycka upp dörren och springa genom hallen förbi spärrarna och fram till Marie Andersson. Marie som förmodligen stått och väntat ett tag nu, ta henne i hand och

8


fortsätta mot torget, skynda under förortens milda lyktsken och fyrkantiga trevåningshus, bort över fälten. – Du räckte inte upp handen speciellt ofta men gjorde alltid dina läxor. Hur är det med din mamma förresten. Pressade dig ju inte alltför hårt i skolan, stöttade dig där hemma tror jag. Jag minns att du hade en ganska ung mamma och att hon hade en väldigt stor byst. – Jag skulle kunna vara vem som helst. Hur vet du att jag inte heter något annat än Acke. – Sluta larva dig nu. Du är min duktiga elev Acke. Nu för tiden en så gott som vuxen man. – Snart dyker någon av dina kollegor upp. – Släng ett öga på schemat där borta. Mannen nickar mot ett klottrigt papper på kylskåpet. Blankt den här tiden. Inga kollegor som har rast eller som ens är i närheten av att ha rast. Han öppnar dörren och genom glipan smyger en försiktig strimma skarpt ljus in. Rummet skuggigt annars, förutom kring diskbänken där lysröret så skamligt tydligt blottar varje kaffestänk och en upphängd trasas insmetade brödsmulor. Mannen för handen innanför jackans dragkedja och får fram en portabel sticksåg. Vinkar fram Acke till dörren och pekar på en tom kvadratmeter alldeles efter rulltrappan. Titta där, viskar han då en flicka passerar. Titta på den där bruden. Hur gammal kan hon vara. Nio, tio kanske. Om bara fem år suger hon av pojkar i ett rasande tempo, suger och slickar som en hund glufsar torrfoder. Det är ju avskyvärt. Han stänger dörren. Förstår du nu min poäng, Acke. Bli inte som henne. Bli aldrig som henne. Jag varnar dig. Jag vill bara skydda dig. För jag vet ju att du riskerar att bli jordens kuksugare, och han fingrar nu på sticksågen vilken ger ifrån sig ett lågt rosslande, snart ett gällt vrålande. – Vi känner inte varandra. Sticksågen framför mannens öppna jacka och skjortbröst och han gör ett par svängande rörelser, kommer åt dörrlisten så att någon decimeter av den på ett ögonblick blir till virvlande flisor och damm. – Så plötsligt har du glömt alla vackra ord, Acke. Ackes händer som far upp, upp med en kaffekopp från bordet

9


vilken han visar att han är beredd att kasta. Backar in i diskbänken och råkar då riva ner en almanacka med oktoberuppslaget föreställande en spårvagn vid nybroplan runt tjugo, trettiotal. Låt oss se vad den här kan göra för underverk i nuvarande berzelii park och på berns salonger, säger mannen. Se där, pulveriserat. Och Acke pressar sig mot ett hörn med mannen någon halvmeter ifrån, med sticksågen som fräser och accelererar, verktyget som vrids och vänds i knähöjd och en rush i sidled varpå de rör sig i cirklar med bordet mellan sig, runt runt bordet. – Snart blir jag sur på dig, Acke. – Vad sa du, säger Acke, för han hör verkligen inte vad mannen säger. – Vänta lite. Jag ska vrida av. Mannen pillar på sågen. Slår även av radion. Vad tycker du om dejten så här långt. – Går lite för hett till för min smak. Vem du än är så tycker jag att du går över gränsen. – Vilken gräns, och då mannen åter slår på sågen är det med den spinnande eggen pekande mot nedre delen av Ackes hals, vid nyckelbenets första mjuka linjer. En manöver åt vänster och mannen attackerar men missar så att bordets ena hörn sågas av. Så svängs sticksågen mot diskhon och kranen klyvs itu varpå isande kallt vatten sprutar åt alla håll, ett vulkanutbrott stänkande över väggar och golv och hela den anspråkslösa inredningen. – Kom och hjälp till, vrålar mannen. Sticksågen läggs på bordet och börjar rotera kring sig själv. En handduk binds fumligt kring den trasiga kranen och Acke tar några kliv mot dörren, men då rusar mannen dit. – Vad tar du dig till. Det är översvämning. – Stäng av apparaten så hjälps vi åt med kranen. Mannen störtar mot sticksågen och lyckas nätt och jämnt greppa rätt ände av det snurrande instrumentet, knycker med överkroppen, hans pendlande händer som samtidigt försöker få styrsel på kranen, sedan ett våldsamt oljud, en mullrande åska då sågen trycks genom diskbänken.

10


– Nu har jag dåliga nyheter, Acke. Hela vasken söndertrasad. Mannen gnyr och skriker. Kom hit, för tusan. Kom hit och visa mig magen. – Visa magen. Det här är ju idiotiskt. – Jag känner inte igen dig, Acke. Du har blivit så kall. Min bäste elev, min allra raraste elev. – Okej, jag ska visa dig magen. Låt mig bara få säga något först. Bara en sak först. – Dra upp jackan. Jag vill det nu, flåsar mannen. Han har börjat gråta. Det är obligatoriskt. Detta är ett prov. Låt mig få komma in i dig med sågen. Nu rycker mannen till och stannar tvärt, det är när han möter två uppsträckta handflator. – Still, säger Acke. Stirrar och gapar då Ackes händer sänks för att dra ner chinosgylfen, och då sänks också sticksågen, och Acke drar byxorna ner till knäna och gör en gest mot höfterna, lägger sin penis mellan låren och smeker och drar över könshåret. – Det är jag som är Marie Andersson, säger han. – Nej, det är ju jag, säger mannen. – Det är jag som är Marie, förälskad i allt det vackra du skrev. När mannen faller ner på golvet kan Acke ta ett kliv över honom, och från dörren, där han hastigt vänder sig om, ser han hur det strilande vattnet får mannen att smälta in i interiören, kinderna och den glänsande pannan som sjunker ihop och försvinner i en rykande hög av slipsmönster och jackkrage och skjorttyg. Han småspringer. Trycker sig genom spärrarna så att glasögonen glider av och då är det någon som ropar. – Acke, eller hur. – Jag. – Visst måste det vara du. – Vi måste skynda oss. En man i ett rum jagar mig med en sticksåg. – Visst är det Acke. Hon räcker honom glasögonen och ler med

11


hela ansiktet. Det här är dina glasögon, Acke. Det är jag som är Marie Andersson. Skapad av en mindre sorgsen gud.

Hämnd, brott Hon heter Marie Andersson, har ett varmt fast handslag och är trettioett år. Han däremot har kalla klena händer, är tjugosex och heter inte Acke. – Du måste vara yngre än vad jag är, skrattar hon. Han gör en gest, ett gäng fingrar över läppen och näsan. Javisst är det så. – Ditt handslag, en pojkes handslag. Sött på något vis. Jag skulle vilja gissa din ålder. Får jag gissa din ålder. Och så gissar hon rätt. – Jag är en smula uppjagad just nu, säger han. – Men namnet, säger hon. Acke. – Nej, det heter jag såklart inte. Han blir generad. Men du är alltså Marie Andersson. – Jag använder alltid mitt riktiga namn. Överallt och vad jag än gör. När jag skriver in mig på hotell. I gästlistor, i dataspel. Hon drar sig i ögonbrynen, en rörelse hon ska upprepa några gånger under kvällen. Marie Andersson, aldrig något annat. Hotellgästen Marie, spelaren Marie. Någon anledning att gömma mig ser jag inte. – Mitt namn är Robert Fusser. – Du hade inte behövt presentera dig. Förlåt, kanske är jag skyldig dig en ursäkt. – Världen är stor och ett namn säger ingenting. – Jag heter Marie Andersson. Och de skakar hand igen. In på ett kafé och beställer en kanna te. Några kvarter från centrum med utsikt mot parkerade bilar, hyreshus med vartannat fönster upplyst, hålögda husportar,

12


strimlan av en skogsdunge. Hennes röda hår lägger sig i koppen ibland, då och då gnider hon sig över pannan. – Du har flickvän, Robert. Du skrev ingenting om någon flickvän. Jag tittar på dig, jag ser det. – Vad skulle jag skrivit. Du frågade aldrig. Egentligen ville jag vara ärlig. Jag hoppades att du skulle vilja träffa mig. Att du skulle gilla mig. – Ni är nära att separera. – Hon älskar mig. Hon säger ofta just de orden. Att hon älskar mig. – Och om hon visste om det här. – Hon skulle bli arg och ledsen, mest arg kanske, vilket inte låter så dramatiskt och det är det inte heller. Han skakar på huvudet och petar till glasögonen. Vårt förhållande är alldeles lugnt för det mesta. Det är sällan jag gör några för henne oväntade rörelser. Vi kompletterar varandra men har varit nära att separera ett bra tag nu. Men jag kan känna mig övergiven ibland. Jag tror det, det måste vara så. Robert lång, 194 centimeter. Som ett vindkraftverk. Det är så Marie uttrycker det, hon säger till och med att han är som förnybar energi och ger ifrån sig sitt kokande hjärtliga skratt varpå Robert bleknar. Som ett vindkraftverk med pendlande ljudlösa armar, sitter stålrak och kritvit med glänsande gelé, verkstadsoljan utsmetad över det översta maskineriet. Men det är ju första gången han ordnar dejt med någon över internet. Faktum är att det är första gången han ordnar dejt med någon överhuvudtaget. Det säger han inte. Han tänker det, han tänker på det hela tiden och hans överläpp darrar. Marie Andersson, hon hade funnits på en sida med kåta brudar, en sida med diverse pornografiskt innehåll. Fram med surfplattan, några snabba manövrar och han hade skapat sig ett konto. Med en diskret annons hade han fått kontakt med ett antal kvinnor och sedermera med Marie och de hade börjat mejla varandra. Han tyckte hon verkade trevlig och att hon skrev bra, bilderna hon

13


skickat var fördelaktiga och framför allt lagom avslöjande, och nu sitter hon här och han har inga vettiga svar på hennes frågor. – Jag vill inte att vi ska bli vänner, Marie. På det svarar hon inte och det blir att han lutar sig bak, väger på stolen i en halvminut tills någon ur personalen dyker upp och poängterar att det där är ganska dyra stolar. Jag känner mig konstig idag, säger han. Jag är inte särskilt intresserad. Jag vill inte att vi ska lära känna varandra. Också hon verkar tycka att han är ointressant. När hon talar är det mer och mer med stela välformulerade meningar, anmärkningsvärt frusna, han tittar inte på henne och hon knappast på honom. De sitter och mumlar och sörplar medan kvällen trycker mot fönstret och för hans del så är det mest ditåt han stirrar, på hennes spegelbild i fönstret. Så ger hon ifrån sig ett skratt, för kanske fjärde femte gången den här kvällen och han vänder sig mot henne och håller fram handen och de börjar smeka varandras fingrar, och han sticker även ut tungan vilken han vinklar och juckar med, som slickade han hennes sköte. Då tittar hon slött förbi honom, som är de är två gamla katter med varsitt revir och som för länge sedan steriliserats. Och det är exakt så hon säger. Du och jag är ett par ofruktsamma katter. En platt replik utan något som helst tonfall, en textrad. Det hela artar sig till ett ganska krystat möte. I fortsättningen blir det mest att de pratar om sticksågsmannen. – Du hoppades att jag skulle vara någon annan. Var jag inte exakt den jag utgav mig för. Lyckades jag inte beskriva mig själv. – Först befarade jag att du skulle vara någon annan. Ett skämt, eller en prostituerad och så vidare, sedan att det nu känns fel, jag har ingen aning. Vad vill jag känna, jag ser inga konturer. Du sitter här men det betyder ingenting, eller nästan ingenting, du river dig i ögonbrynen och dricker ur koppen. Vi är på det här kaféet, jag befinner mig mittemot och vi tittar på varandra. Han harklar sig, avbryter sig inte egentligen utan avslutar artigt meningen, ser ut genom fönstret som för att leta efter rörelser vid de parkerade

14


bilarna och kring träden. Den där mannen höll på med det där verktyget. Högg och viftade outtröttligt. I hans blick fanns ett begär jag inte kan sätta fingret på. Han var otäck faktiskt. Ville sprätta upp mig antagligen. Möjligen bara skrämma mig. Det som stör mig så enormt är att jag inte begriper vem han är. – Han är väl ingen speciell. – Hur visste han mitt namn. – Det var ju inte ditt riktiga namn. Robert suckar. På denna fråga vet han redan svaret. Det där snabbt påkomna chatnamnet han använt sig av vid ett antal tillfällen i ett antal olika situationer. Acke, Acke, vilket värdelöst namn. Aldrig mer ska han ta det. Sticksågsmannen hade blivit varse hans och Maries planer, men då han anstränger sig att tänka klart, han kryper ihop med hakan över knäna och med skorna på stolen bredvid, då blir det hela inte så svindlande trots allt. Imorgon ska han stänga ner de engagemang han har på några olika sidor och byta en del lösenord. Mer behövs inte. – Vem trodde han att du skulle vara, frågar Marie. – Du menar, vem ville han att jag skulle vara. Robert läppjar på teet och fyller på med mer mjölk. Det där är ju intressant. Han talade om någon gammal elev, ville att jag skulle vara en liten skolpojke, någon han träffat för år sedan och som han inte sett sedan dess. En duktig elev och smilfink som nu vuxit upp till stor man. Det var så han la fram det. – Att han verkar drivas av leken, det är obehagligt. – Kanske är han på något vis godhjärtad. – Att han drivs av nöjet och att han skulle kunnat dragit det längre, ännu längre, hur långt som helst. – Eller att han har sina små infall bara. – Det finns en chans att han följt efter oss. – Jag är beredd att förlåta de flesta. Men då jag blundar kan jag höra det knastrande ljudet av skjortan han stryker om mornarna, den välstrukna skjortan, ett ljud som påminner om ljudet när han om kvällarna sitter och onanerar.

15


– Jag tycker att vi ska polisanmäla redan nu ikväll. Det lär i och för sig vara full kalabalik där borta. Han förstörde alltså hela rummet. Men inget larm gick. Du sprang därifrån. Ut från rummet och träffade mig. Jag har svårt att se allt det här framför mig. – Du tror att jag berättar det för att verka spännande, och för första gången på länge ser han henne i ögonen, det är med en stadig men möjligen besviken blick. Att jag planerat det hela och sitter och hittar på. En relation som börjar med action, att det skulle kunna fungera som någon sorts attraktion. – Jag föreställer mig att det du säger är sant. Jag tror verkligen att det är sant. Marie drar hårtestarna bakom öronen, hon kisar, och hon plockar nu ett krusigt hårstrå ur sin kopp samtidigt som den andra handen söker sig vidare och fattar hans handled, den smeker hans arm. Han behandlade saker om din barndom, han tog upp en del företeelser. – Som alltså inte stämde. – Kanske ville han verkligen något, berätta något. – Ge inte sticksågsmannen olika egenskaper. – Att han verkligen träffat dig förut och ville meddela något. – Genom att uppträda så pass hotfullt. Marie suckar och skrattar. – Även om det är omöjligt så är det rätt kul att försöka förstå honom. – Han fick tag i mina inloggningsuppgifter eller så hade han på något annat sätt som jag inte kan förstå nu och som verkar idiotiskt listat ut hur han skulle kunna följa vår konversation och pricka in vårt möte. Den stora frågan är vad du har skrivit och vad sticksågsmannen har skrivit. – Jag kan redogöra för allt jag skrivit. Det som jag kommer ihåg. Robert rycker sig loss från greppet och höjer ett finger, som för att poängtera att detta är viktigt. – Jag antar att det var du som skrev det där om leverfläcken på vänster skinka. – Jo då.

16


– Och ditt ärr, det var ju ganska ingående beskrivet. – Nej. – Nej, säger Robert och slår knytnäven i bordet. Då har han alltså rört till det. Sticksågsmannen har gått in och ändrat dig. – Visst är det olustigt. Men du vet hur han såg ut. Du ska såklart polisanmäla. – Vad det handlar om är ett mordförsök, visst, men jag vill inte få den uppmärksamhet som en anmälan skulle ge. – Du tänker på din flickvän. Han tittar åt sidan och det gör hon med och deras blickar möts framför den svarta gatan, i fönstret stirrar de på varandras genomskinliga ansikten. – Vad heter hon. – Vad skulle ett namn säga. Våra personer ligger begravda bakom de där namnen. Det känns jobbigt, det som nyss hänt. – Gör det till en läxa. – Att sticka ut huvudet från ett utrymme. Att vara så kylig. Det råder ingen tvekan om att det är en dåre jag haft att göra med. – Du är fortfarande upprörd, Robert. – En del av mig skärrad. Trygg känner jag mig verkligen inte. – Om du bara kunde beskriva hans utseende. Att han är anställd inom sl eller något av alla företag runtom sl måste vi nog utesluta. Robert håller med, sedan tar han tag i hennes hand vid koppen, för den mot munnen och trycker in pekfingret mellan sina läppar, suger lite grann och biter. Han säger att hennes finger smakar sött och salt och hon nickar. – Det enda jag vill ha är känslomässig trygghet. Som då vi skrev till varandra. Känslorna riktade åt ett enda håll. Fokus mot själva skärmen. Fokus på dig. Då var du något av det mest stabila på hela jorden. – För mig var du något svajigt, om än det enda jag hade. – Alla dessa e-post. – Ett epos.

17


– Det finns en sorts frihet naturligtvis i att inte veta vem den andra är. – En hel del skrev vi till varandra. Under flera veckors tid, var det månader. – Du kändes rejäl och stadig. – Du var enkel men medryckande. – Huruvida det nu var du som skrev det. Det mesta skrev hon, jo då. Sticksågsmannen kanske en del. Men försök bortse från hans kommentarer. Förmodligen var hans kommentarer de mer oromantiska. Efter att ha haft ansiktet nästan nere vid bordsskivan sträcker hon på sig, rycker sig lätt i ena ögonbrynet. Te droppar från hennes hår. – Du skrev att vi skulle stå på alla fyra, säger Robert. Vända bort från varandra med byxorna nerdragna. Minns du, skinkorna skulle tryckas mot den andres och likt två lok som kopplades ihop skulle vi pressa tills könen nuddade vid varandras. – Jag skrev det. – Att vi skulle sitta i en jacuzzi till gryningen med tjugoårigt vin från champagnes västra sluttningar. – Det däremot, måste varit sticksågsmannen. – Jag ska slå ihjäl honom. Sticksågsmannen lärde mig faktiskt ganska mycket om champagne. – Kanske har sticksågsmannen bidragit med en del spänning trots allt. Kanske kan det födas någon sorts nyfikenhet mellan oss. Hon skakar på huvudet. Förlåt. Ingenting kan födas ur sticksågsmannen. Men han mår inte bra. Försök se humanistiskt på det hela. Sticksågsmannen vill någonting annat, precis som alla andra, men att han inte kan sätta ord på det och framför allt inte omsätta orden i handling. – Du sa det, säger Robert och reser sig och tar tag i henne, rycker henne ur stolen så att de tappar balansen. Nu går vi tillbaka dit, skriker han så att de andra gästerna sneglar mot dem. Nu ska vi se vad den här clownen har att komma med, ifall han fortfarande är lika uppkäftig.

18


Hand i hand lämnar de kaféet. Vid ett hörn en gest mot henne som betyder att hon ska stanna på stället medan han ser sig omkring. En gräsmatta och några balkonger, en bil med halvljuset påslaget och Robert följer dess svaga ljuskägla mot ännu en husknut. Han drar fram en stilett och med Marie efter promenerar han trottoaren fram, ungefär samma väg de kommit men vid ett tillfälle viker de av för att snedda genom en av alla dessa skogsdungar. Marie håller hårt i honom och han vänder sig mot henne och ger henne en slängkyss. Vid torget stannar de och då betraktar han de oupplysta väggarna och parkeringen, snor runt och kisar mot trädstammarna de just lämnat. Marie, viskar Robert efter att han gett henne en kram, och hon pekar på en äldre man med keps utanför en tobakshandel. – Det skulle kunna vara han, säger hon. – Det skulle kunna vara han, men jag tror inte det. Robert sjunker ner på huk och låter stiletten byta hand. De smyger in i hallen. Vid spärren skylten var god passera och Robert springer fram för att trycka in bladet i glaset och rista två halvcirklar. – Där är en dörr, ropar Marie. – Den dörren är det. Det var där jag var. Och då Robert närmar sig dörren befinner hon sig så tätt intill honom att han spritter till. – Lugn, lugn, säger han. – Rara Robert, när vi är klara med det här, om länge länge, vill du då gifta dig med mig. – För att sedan skilja oss. Jag antar att du skämtar. Eller tror du detta är någon sorts komedi eller tragedi eller kärleksroman. Vad pratar du om. Den kåte jäveln ska få igen, det är allt. Robert öppnar dörren och hugger framför sig. Ett bord och en diskbänk, en radio som är påslagen. Ett varv genom rummet och efter att ha inspekterat hörnet närmast dörren sticker han stiletten i väggen. Tillbaka till dörren och där några liknande vilda hugg. – Här har spår sopats undan, säger han.

19


– Kanske var han verkligen en anställd. Jag menar att han kan ha fått hjälp av kollegor att städa undan hela röran. – Det är en möjlighet vi inte kan utesluta. – Eller så befinner vi oss i fel rum trots allt. Robert rycker av sig glasögonen och putsar dem med skjortärmen, står mitt i rummet med slaka armar. Kontrollerar bordet och diskbänken och undersöker kranen, rör sig knyckigt runt igen. Vänder med stiletten blad på almanackan, låter eggen smeka över novemberuppslaget och trycker in den i bilden av december, det snöklädda värmlandstorpet. – Ingenting är som när jag var här. – Finns det då inget utrymme som sticksågsmannen kan tänkas gömma sig i. – Rummet har förändrats. – Nej, det ser ju ut precis som du beskrev det. – Jag har drömt om ett liknande rum. Vet du, jag minns att jag väcktes av flugor, flugor som stört mig en hel natt och som alltså gjort avtryck i drömmen, de blev till vågor och skum som kittlade mina mungipor och näsborrar och jag hoppade undan, men jag vet inte ifrån vad. – Ska vi gå härifrån innan väktare kommer och undrar vilka vi är, frågar Marie. – Jag åker båt och klarar mig alltså undan ett dödande hugg från flugorna och drömmen gör ett hopp här. Går runt på en finlandskryssare och hittar till slut restaurangen där jag äter god mat och dricker några glas och senare går jag för att dansa foxtrot. – Du dansade och hade kul. – Går upp på däck med en öl. Blåsigt, mörkt. Står där mot räcket med vinden och den dånande svarta horisonten och skummet som slår upp mot kinderna. – Kan det förresten vara han. En spärrvakt med hakan i handen, de går fram till honom och han tittar upp inifrån hytten, återvänder till sin bok.

20


– Du berättade att han var ganska lång och att han hade slips. Och ögonen, det går att känna igen folk på ögonen. – Det skulle kunna vara han, säger Robert. – Även du är lång. – Jag är 194 centimeter. – Och du beskrev den där blicken. – Men det är mer än själva blicken. – Jag tror det är han, det måste vara han. Robert stoppar in stiletten i luckan som vore det en biljett och då mannen gör sig beredd att kontrollera den knycker Robert till varpå mannen tar emot den med hakan, ett snabbt hugg som tränger så pass djupt att stiletten för några sekunder blir hängande från käkpartiet. Mannen studsar till med fladdrande ögonlock, ena handen som febrilt försöker slå bort bladet medan den andra alltjämt sträcks fram som för att ta emot biljetten. Då kramperna för ett ögonblick upphör ser han på Robert med stora undersökande ögon, sedan det där sprattlandet och fäktandet igen och han slår bort stiletten och föser den ur luckan så att den hamnar rödglänsande framför Roberts och Maries fötter. Innan han sjunker ihop hinner han pressa de blodiga handflatorna mot hyttglaset, sedan upp med dörren som leder ut i hallen för att därefter krypa längs golvet mot rulltrapporna och i förvirringen väljer han den som vandrar uppåt varpå kavajärmen fastnar och hans högra ben våldsamt dras runt. Det hela blir till en märklig kullerbytta där kroppen slingrar och vrider sig mot rulltrappans mynning och till synes medvetslös ligger han sedan där med handen skumpande över det räfflade utloppet. Nu glider tre väktare över rulltrappskrönet varav två fryser på stället och i några sekunder inte uträttar någonting alls. Den tredje springer fram till Robert och Marie och knuffar omkull dem. Robert faller handlöst mot golvets stenplattor medan Maries tinning träffar en soptunnas vassa kant. De nyss orörliga väktarna ansluter och allihop ställer de sig snart och ser ner på Robert och Marie.

21


Tisdagarna i Berlin tar avstamp i ett färglöst Stockholm. Vi möter en berättare som mest sitter på kammaren och skriver filmrecensioner. Har avslutat ett långt förhållande, har sagt upp sig från jobbet. Men då barndomsvännen Robert Fusser dyker upp tar hans liv en ny vändning. Robert vill hitta sin gamla internetdejt Marie Andersson. Något som är långt ifrån lika lätt som det låter. Vem är Marie? Varför nås hon så enkelt i den digitala världen men inte i den verkliga? Sökandet efter Marie leder vår berättare till Berlin, en stad där fyllig historia möter plottrig samtid. Men sökandet blir också en smutsig och smärtsam resa i berättarens inre. Eller renande, en början på något nytt?

Tisdagarna i Berlin är en såväl satirisk som skrämmande och sann roman om vår samtid. Jonas Sjöstrand är född 1978 och bosatt i Stockholm. Tisdagarna i Berlin är hans debutroman.

ISBN 978-91-87523-76-2

www.vistoforlag.se

9 789187 523762

Profile for Smakprov Media AB

9789187523762  

9789187523762  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded