Eriksdotter
Inte som förut
Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2025 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se
© Anna Eriksdotter
Omslagsillustration: Anna Eriksdotter Grafisk form och sättning: Mattias Norén, Idus förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8092-457-3
Anna Eriksdotter
Pappas ögon var allvarliga. Han höll i kaffekoppen med båda händerna.
På frukostbordet stod ett vitt stearinljus. Min pappa brukade aldrig tända ljus, om det inte var jul förstås.
Men nu var det vår.
När han berättade att Filip var död kunde jag inte tro på det han sa.
Brorsan fattade först. Han var två år yngre än jag
och hade alltid sett upp till Filip. Nu reste sig brorsan så snabbt att stolen välte och skrek till pappa: Han börjar väl inte leva bara för att du tänt ett jävla skitljus!
Sedan gick han till sitt rum. Pappa sa inget och inte jag heller. Vi bara satt där.
Jag var tom inuti. Mina känslor hoppade inte ut så där plötsligt som brorsans fast jag ibland önskade att de gjorde det. I stället studsade tusen frågor runt i mitt huvud.
Varför dog han? Hade han ont? Fick han inga mediciner?
Jodå, sa pappa. Mycket mediciner och starka. Läkarna gjorde allt de kunde. Men det hjälpte inte.
Hans sjukdom var så ovanlig. Det gick inte att rädda honom.
För några veckor sedan hade allt varit som vanligt. I alla fall nästan. Filip hade visserligen varit hemma från skolan ganska länge och var jämt trött. Det var tråkigt för han orkade inte träffas och hitta på grejer på kvällarna och helgerna som vi brukade. Han ville inte ens se på film längre. Så jag var med Linn och vi kollade på film hemma hos henne. Eller det var inte riktigt sant. Egentligen stängde vi dörren till hennes rum och satte en stol under handtaget så att hennes jobbiga storebrorsa inte kunde komma in. Sedan lekte vi med barbiedockorna.
Ja, det var extremt barnsligt. Vi var för stora. Men ibland när det bara var hon och jag tog vi fram lådorna med barbiedockor som stod gömda under hennes säng. Vi klädde på, fixade frisyrer och låtsades att de var tonårstjejer som alla killar ville vara ihop med. Men de sa alltid nej eftersom killarna luktade konstigt och inte fattade något.
Det gjorde att jag inte tänkte på Filip nästan alls
under den där tiden. Mamma hade sagt att han var väldigt sjuk. Men inte att han skulle dö. Det hade hon inte sagt.
Jag borde ha visat mer att jag brydde mig om Filip när han var sjuk. Hört av mig. Hälsat på fast han inte orkade göra något. Nu var det för sent. Men jag hade ju trott att det skulle gå över. Inte att han skulle dö. Visste han det själv? Hade han varit rädd? Tänk om han hade haft ont.
Jag frös och hade huvudvärk. När någon dör, speciellt någon som är ens vän, borde man gråta. Men det kom inga tårar. Inuti var det en enda röra men ingenting kom ut.
När mamma sträckte fram en kopp varm choklad var det som om det inte var jag som drack. Jag var som en robot. Sedan fick jag ont i magen. Jätteont. Jag var tvungen att gå och lägga mig. Mamma la den randiga filten över mig och satte sig på sängkanten. Hon strök mig över håret och jag ville att hon aldrig skulle sluta.
Filip och jag hade känt varandra hela livet. Vi gick i olika skolor men han bodde ganska nära oss. Hans familj hade en stor gård med får, kor och några hästar.
Jag var ofta där och hälsade på. Ibland var vi hemma hos mig.
Men den senaste tiden hade vi inte träffats lika mycket. Något hade hänt redan innan han blev sjuk. Filip hade varit mer med sina killkompisar efter skolan och jag med Linn. När vi ändå träffades var det inte riktigt som förut. Det hände att vi inte visste vad vi skulle hitta på och jag gick hem.
Om det var så här att bli stor hade jag verkligen ingen lust att bli det. Det verkade krångligt. Samtidigt längtade jag efter att få köra moppe, gå på fester och åka själv in till stan med en kompis. Men inte efter att gå på begravning. Det var sådant vuxna gjorde. Inte barn. Och barn skulle absolut inte dö.
Jag var alltså elva år och skulle gå på begravning.
Det var fredag och skoldag egentligen. Linn satt
säkert i korridoren med de andra och väntade på att engelskan skulle börja. Var hon med Amine nu när jag inte var där? Jag längtade till skolan där allt var som vanligt.
Mamma sa att barn inte behövde ha svarta kläder på begravning. Det gällde bara vuxna. Jag tog min nya gröna jacka med lent foder i fickorna.
Pappa hade förklarat hur en begravning gick till och att vi skulle ha med oss blommor att lägga på kistan.
Han sa att jag kunde gå ut och plocka vitsippor i kanten av fårhagen om jag ville. Eftersom jag inte visste vad jag ville gjorde jag som han sa.
Det enda jag tänkte på medan jag plockade blommorna var att någon från skolan skulle se mig och tro att jag skolkade. På måndag skulle de fråga varför jag inte varit i skolan. Vad svarade jag då? Hur skulle jag kunna berätta att min vän som bara var elva år hade
dött? Jag ville verkligen inte prata om det utan helst låtsas som om det aldrig hade hänt.
Jag böjde mig ner bland vitsipporna med ryggen mot stora vägen och tänkte att ingen såg mig då eftersom jackan var grön. Jag satt där så länge att det började sticka i benen.
Filip hade aldrig brytt sig om blommor. Jag blundade och försökte se honom framför mig. Ville han verkligen ha vitsippor på sin kista? Jag drog försiktigt med fingrarna längs blombladen. Det kändes mjukt och ömtåligt.
Kyrkan var alldeles full. Mamma, pappa, brorsan och jag satt på femte raden. Filips föräldrar satt längst fram. De såg hopsjunkna ut. Hans mormor, morfar och några mostrar satt på nästa rad. Det hördes snyftningar både framför och bakom oss. Någon snöt sig. Mamma hade en näsduk i ena handen och ett papper med sångtexter i den andra. Jag höll hårt i vitsipporna och vägrade ta av mig jackan. Den var som ett skydd omkring det ihåliga.
Jag ville också gråta. Släppa ut det sorgsna som trängdes därinne. Men jag kunde inte. Ögonen var helt torra.
Egentligen var det konstigt för om jag såg en film
där någon dog grät jag massor. Men det här var ju som tjugo filmer på en gång. Jag hade behövt skrika. Minst.
Men då hade alla tittat och tänkt att jag var knäpp.
Just nu ville jag bara att det skulle synas att jag var lika ledsen som de andra. Tänk om jag ändå kunde bli lite allergisk mot vitsipporna så att mina ögon också blev röda och rinniga.
Prästen började prata. Jag hörde inte vad hon sa. Tittade bara på kistan. Tänk att Filip låg där inne och var död. Hur såg han ut? Blundade han? Det gjorde han säkert eftersom pappa hade sagt att döda människor såg ut att sova. Men vad hade döda på sig? Fick de ha kläder i kistan? Var han naken? Nej, nej, nej. Det skulle vara så fel. Han måste ha sin vanliga randiga tröja och jeansen.
Tänk om Filip visste att alla han kände satt här.
Kunde han märka det fast han var död?
Jag rös när jag tänkte på att han var ensam och att locket nog satt fast.
Någon spelade trumpet. Den lät så himla olycklig.
Jag hade aldrig hört så sorgsen musik någonsin.
Nu reste sig folk för att gå fram och lägga blommor på kistan. Pappa nickade mot mig för att visa att det var vår tur. Jag följde efter honom. Brorsan gick tätt
bakom mig och mamma sist. Varje steg kändes som en mil. Jag la min bukett på högen av blommor.
Sedan gick vi tillbaka. Mina händer var svettiga och det hade blivit bruna fläckar i handflatan av vitsipporna. Jag frös trots jackan.
Efteråt var det fika. De vuxna pratade högt och vräkte i sig av tårtan. Jag ville inte ha något fast det var grön marsipantårta. Det äter man ju på kalas och det här var verkligen inte något kalas.
Alla vid bordet pratade om folk de kände och vädret. Hur kunde de tänka på något annat än Filip? Två gubbar satt till och med och skrattade. Jag hatade dem. Brydde de sig inte? Det fanns väl inget att skratta åt nu när Filip var död. Jag förstod inte hur jag någonsin skulle kunna bli glad igen.
Jag gick ut och satte mig på trappan. Det var flera barn med på begravningen men de hade gått i väg till gräsplanen en bit bort. Brorsan också. De spelade fotboll och verkade ha roligt. Jag hatade dem också. Fattade de inte att Filip låg död under högen med blommor i kyrkan och aldrig mer skulle spela fotboll.
På kvällen kunde jag inte sova. Mamma kom in till mig. Hon ville prata men jag kunde inte. Orden hade fastnat i ett trassel av jobbiga tankar som inte gick att
reda ut. I stället kröp jag längst ner under täcket och vände mig mot väggen. På ett ställe där tapeten lossnat lite började jag pilla bort små tapetbitar. Det blev tomma vita fläckar där mönstret försvann. Mamma sa inget om det. Hon släckte bara lampan och satt på min sängkant tills jag somnade.
Den natten drömde jag om Filip. Han var precis som vanligt. Kisade lite med ögonen och log som han brukade. Vi cyklade. Plötsligt satt han vid mitt skrivbord och ritade i ritblocket. Sedan mindes jag inget mer.
Nästa kväll försökte jag rita Filip. Jag höll på länge och det gjorde mig lite gladare. Även om jag aldrig skulle säga det till någon, hoppades jag innerst inne att det inte varit någon dröm utan att han skulle komma tillbaka någon mer natt. Då skulle han se teckningen.
Det var konstigt men jag tänkte mer på honom nu när han var död än när han levde.
Jag ville berätta för Linn om drömmen. Om Filip.
Om begravningen. Men visste inte hur. Samtidigt ville jag inte prata om det. Kanske skulle jag göra det en annan gång då jag visste vad jag skulle säga.
När Linn frågade varför jag inte varit i skolan sa jag att jag haft ont i magen. Det var sant. Jag hade haft ont i magen varenda dag sedan Filip dog. Men det sa jag inte.
Jagvar elva år och
skulle gå på mitt livs första begravning.
I skolan visste ingen att han var död. Det var svårt att berätta. Helst ville jag glömma att det hänt. Kanske behövde ingen få veta. För vissa saker är svåra att säga, till och med till sin bästa vän. Om nu Linn och jag fortfarande var bästa vänner. Sedan Greta kom till klassen ville Linn bara vara med henne.
Nu fick jag försöka hålla mig undan för Emilia i 8A på egen hand. Emilia tyckte verkligen om att trycka ner oss som gick på mellanstadiet. En gång brände hon ett litet hål i min jacka med sin cigarett och hotade att elda upp mitt hår om jag skvallrade. Jag sa inget. Men en dag såg jag något som jag inte borde ha sett och det förändrade allt.
Inte som förut är en berättelse om livet och döden. Om vänskap, kärlek och allt annat som kan hända i brytpunkten mellan barndom och tonår. En inre resa i en tid av förändring.
www.idusforlag.se