Ewa Christina Johansson
Fler böcker av Ewa Christina Johansson utgivna på Idus förlag: Den svarta fjädern (2022)
Häxvrålet (2019)
Den blå dörren (2017)
Som ett järtecken
Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2024 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se
© Ewa Christina Johansson | ewa@ewachristina.se
Omslag och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2024
ISBN: 978-91-8092-355-2
SOM ETT JÄRTECKEN
Ewa Christina Johansson
Året var 1758 när den stora snöstormen drog in över Herrgården. Ingen då levande hade sett något liknande och många pratade om järtecken.
Mitt i stormen blev någon räddad och någon annan avslöjad.
Och alla var säkra på att det var något övernaturligt som hade hänt.
Vi hade otur.
Inte nog med att skolbussen gick sönder och blev stående mitt på vägen, det hände dessutom samtidigt som årtusendets snöstorm drog in över stad och land. Där satt vi, mitt ute i ingenstans, och bussen blev kallare och kallare för varje minut som gick.
Egentligen var ”ingenstans” fel ord. Jag visste ungefär var vi var och det var ganska långt hemifrån. Min lillasyster Ester och jag och några till som bodde på landet åkte den här vägen varje dag till och från skolan. För det mesta gick det bra att åka, men i dag hade det varit bättre att bo i stan. De som gjorde det hade säkert hunnit hem långt innan det började snöa.
Vi, däremot, satt fast mitt ute bland hagar och träddungar.
Utanför bussens fönster byggde snön upp iskalla, höga vallar och jag hade aldrig sett så mycket snö
förut. Det hade nog ingen annan på bussen heller. Vi tryckte näsorna mot de kalla rutorna och stirrade ut, både förundrade och lite rädda. Allt vi såg var en vit, kall vägg på andra sidan glaset.
– Jag tycker att det är otäckt, sa Ester med darrande röst och vände sig bort från fönstret. Hon sjönk djupt ner i stolens dammiga säte för att slippa se ut och höll sin bok krampaktigt i handen. Hennes smala axlar skakade under den tunna jeansjackan.
– Det är ju bara lite snö, sa jag och satte mig ner bredvid henne. Du har ju sett snö förut, eller hur? Det här är inte annorlunda.
– Lite snö?
Ester stirrade på mig som om det var det dummaste hon hade hört.
– Lite snö? Det är ju snö överallt! Och det är inte ens vinter. Hur kan det snöa då?
– Det kan snöa på midsommarafton också om man har otur, sa jag och försökte låta lugnande och glad på samma gång.
Det gick inte särskilt bra. För sanningen var att jag också tyckte att det var konstigt med en snöstorm nu när det nästan var sommar.
– I vilket fall som helst kommer de snart att laga bussen och sedan kan vi åka hem. Det ordnar sig, sa jag tröstande, men Ester bara suckade.
– Det vet du inte, envisades hon och skakade på huvudet så att den röda hästsvansen guppade.
Ester och jag hade samma röda hår och fräkniga hy, men Esters hår var lite mer koppar än den matta färg som jag hade begåvats med.
– Du vet inte, upprepade hon.
Jag tyckte att jag såg en tår rinna nerför hennes kind. Det var i vilket fall en liten snyftning som hördes i hennes hackande röst.
– Det är klart att det ordnar sig, fattar du väl. Det gör det alltid. Det är lugnt, sa jag och gav henne en kram.
Ibland glömde jag att hon var två år yngre än vad jag var och bara gick i fyran.
Kalle, som körde bussen, suckade plötsligt djupt. Han hade försökt starta motorn flera gånger, men den hade bara skrapat högljutt och vägrat gå i gång.
– Jag får gå ut och se om jag kan sparka i gång bussen, sa han till vår fröken Stella som satt på stolen längst fram.
Stella brukade inte åka med skolbussen, men just i dag var hennes egen bil på lagning och hon hade valt att åka med oss.
Stella såg först ut genom fönstret och sedan på Kalle.
– Vi kanske kan ringa efter hjälp? sa hon tveksam
och viftade lite med sin mobil i luften. Skalet hade glittriga stenar som glimmade när hon rörde på handen.
– Det verkar inte finnas någon täckning på mobilerna, sa Kalle.
– Den kanske kommer tillbaka? sa Stella med förhoppning i rösten.
Kalle vände sig om och ropade ut i bussen:
– Finns det någon som har en mobil med mottagning?
Tio elever stirrade ner i skärmarna och skakade samtidigt på huvudena. Jag stirrade också och min mobil hade definitivt ingen uppkoppling. Jag hade redan försökt posta ett snöklipp i klassens chatt. Det hade inte fungerat.
– Ingen som har någon mottagning? Du ser. Det går inte att ringa. Och här kan vi ju inte stå. Då kommer vi att frysa fast. Nej, jag måste öppna huven och kolla på motorn och det vore bra om du kan hjälpa mig.
Stella huttrade till.
Det var kallt i bussen, men ännu kallare ute och hon hade inte någon jacka. Bara en tröja, som också hade glitterstenar, och den var för tunn för vinterväder.
– Jag var rädd för att du skulle säga det, sa hon och försökte le mot oss som satt längst fram.
Ester ville alltid sitta långt fram för att inte bli
åksjuk. Mig spelade det egentligen ingen roll, så hon brukade få bestämma.
– Det här kanske dröjer en liten stund, sa Stella med låg röst som nog inte hördes längst bak i bussen. Men vi kommer att fixa det. Om ni börjar frysa mycket får ni … jag vet inte. Hoppa lite upp och ner kanske? Försök hålla värmen så gott det går.
Börjar frysa? Jag huttrade redan i min tunna jacka och kände knappt mina händer. När jag sneglade bakåt kunde jag se att de andra också frös. De huttrade och kurade in sig i sina tunna jackor och huvtröjor. Bara kalla, röda nästippar stack fram ur luvorna.
– Okej, sa jag. Vi får väl försöka.
– Bra, Ellen. Det går alltid att lita på dig. Du kan väl hjälpa till att hålla modet uppe hos de andra också? Du brukar vara bra på sådant.
Jag nickade, fast jag var inte helt säker på att det var sant. Jag var en av de tystaste i klassen så varför skulle de lyssna på mig?
Kalle öppnade bussdörren med ett pysande ljud och en driva snö svepte in. Virvlade fram längst bussgolvet och lade sig som puder på golvet.
I morse när vi hade åkt till skolan hade det varit solsken och femton plusgrader. Nu verkade hela världen bara bestå av is och snökristaller.
Kalle tog ett steg ut genom dörren och tittade på
Stella. Hon i sin tur tittade på sina snygga stövlar med höga klackar.
Motvilligt reste hon på sig.
– Det kommer att bli bra, sa hon till mig och Ester och försökte låta lugn på samma sätt som jag hade försökt förut. Men effekten försvann lite när hon hackade tänder och gned händerna för att hålla dem varma.
– Ja, det är väl lika bra att jag går ut då, sa hon och tittade mot den halvöppna dörren. Det verkade som om hon hoppades att någon skulle stoppa henne, men det hände inte. Vi bara tittade med stora ögon och önskade att hon och Kalle skulle kunna starta bussen så att vi fick komma hem.
– Ja, så att, då går jag då … om ni inte behöver mig just nu?
– Nej.
– Klarar ni er verkligen?
– Ja, sa jag fast.
– Vi är precis där utanför om det är något. Hämta mig gärna då! sa Stella.
Med axlarna uppdragna till öronen följde hon motvilligt efter Kalle ut genom dörren. Den gick knyckigt igen efter dem.
De var någonstans där ute, men jag kunde inte få syn på dem, hur mycket jag än stirrade ut genom rutan.
Bredvid mig sjönk Ester ännu djupare ner i stolen. Snart skulle hon vara nere på golvet och det kanske var det hon ville. Sitta tryggt under sätena. I handen kramade hon fortfarande boken hon hade läst innan snön började falla.
– Tror du att de kommer tillbaka? frågade hon och såg på mig med blanka ögon.
– Kalle och Stella? Det är klart att de gör det, sa jag. Var inte dum, Ester. De skulle aldrig överge oss, förstår du väl. Kalle är jättebra på att laga bussar.
Fast egentligen undrade jag om det var sant. Jag kunde höra hur det dunkade och slog i plåten och det lät inte så tryggt. Kunde de ens se något?
Men jag sa inget. Inte till Ester.
Min syster bet på en nagel, tuggade nästan på fingertoppen.
– Jag ska prata med några av de andra, sa jag och rörde på mig i stolen. Stella ville att jag skulle göra det.
– Du tänker väl inte gå, Ellen? Du får inte lämna mig ensam här!
Ester var så blek i ansiktet att fräknarna nästan stod ut och hon höll plötsligt hårt i min jackärm. Fingrarna var som klor.
– Men jag är bara ett par meter bort, sa jag och pekade bakåt bussen. Jag kommer snart tillbaka.
En fruktansvärd snöstorm blåser in och skolbussen som Ellen och lillasyster Ester och skogen sluter sig runt dem.
Plötsligt är ingenting sig likt längre.
Genom fönstret får Ellen syn på en pojke med lysande ögon och märkliga kläder.
Hon tror att han är där för att hjälpa till och jagar efter honom ut i snöovädret. Men i jakten på pojken hamnar hon bara mer och mer vilse …
Stjärnorna är klarare, mörkret djupare och den okända herrgården där hon söker hjälp är full av glimmande facklor och människor som inte verkar lägga märke till henne. Hur ska hon få dem att lyssna?
Och hur ska hon ta sig hem igen?
Som ett järtecken är en ovanlig spökhistoria om att övervinna rädslor och att känna sig osynlig. Men det är också en kuslig berättelse om en tidsresa med modiga spöken och oväntade möten.