Ann-Kristin Lundmark
Aldrig mera skola
Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2024 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se
© Text: Ann-Kristin Lundmark
Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag
Första upplagan
Tryckt i Viljandi, 2024
ISBN: 978-91-8092-206-7
Ann-Kristin Lundmark
Prolog
En dag fick jag nog. Det var en måndag på svenskan.
En röst i mitt huvud sa högt och tydligt: ”Gå hem. Gör det bara. Du behöver faktiskt inte sitta här. Gå.”
Där och då bestämde jag mig.
Jag, Zooey Robertsdotter Wallin, reste mig upp och gick ut ur klassrummet, förbi skåpen, ner för trappan och ut genom entrén.
Luften på skolgården var frisk. Jag tog några andetag och kände mig lätt. Jag nästan flög fram hela vägen hem.
Hemma i hallen tittade jag länge på de två svartvita korten som satt på hallspegeln. Bilder på mamma och Robert, hon med vita tänder och Robert med sitt svarta hår och stora leende.
Jag undrade vad han hade sagt om han visste att jag slutat skolan. Att mamma skulle bli galen var lika säkert som mitt beslut.
Det var det läskigaste och modigaste som jag hittills hade gjort. Och allt var den svarta ryggsäckens fel. När jag hittade den förändrades allt.
Kapitel 1
Men det är nog bäst att ta allt från början – när det började bli jobbigt på riktigt, alltså efter jullovet i sexan. Innan dess stod jag ut trots att det kändes som att jag hade stora stenar i fickorna när jag hasade mig upp för trapporna till vårt klassrum på tredje våningen.
Jag är en sån som har koll och känner efter.
Allting som händer mig stannar kvar länge, ungefär som ett blåmärke efter en för hård boll på träningen, fast inuti. Till slut var jag blå på nästan hela kroppen fast ingen såg.
Varenda morgon kändes det som att jag hade ont i halsen, men när mamma la handen på pannan och strök mitt mörka hår åt sidan sa hon att jag var frisk.
”Men jag känner mig sjuk”, försökte jag för så var det.
Hon svarade alltid samma sak: ”Du överlever nog. Upp och hoppa och skynda dig på.”
Fast hon sa det med sin snällaste röst blev jag besviken. Man vill ju att ens mamma ska ställa upp och fatta.
Skoldagarna kändes dubbelt så långa som de gjorde i femman. Och jag ville bara att de skulle ta slut. Det var tur att jag satt vid en bänk nära fönstret och kunde titta ut för att få tiden att gå.
Kyrkan ligger granne med skolan och där hände det något spännande nästan varje dag. Mest begravningar faktiskt. Det syntes för nästan alla som klev ur bilarna på parkeringen var finklädda och allvarliga och hade blommor som de tog av pappret på innan de gick in i kyrkan.
När kyrkklockan hade ringt klart blev allt stilla utom den gången en familj med fyra barn kom för sent och sprang från parkeringen och den minsta ramlade och fick ett sår på knät. Blodet rann ner på de vita strumpbyxorna och ungen skrek högt när hon såg det. Jag hade aldrig förut sett någon bli så ledsen för ingenting.
Pappan som hade gått före ropade att de måste skynda sig på. Han såg stressad ut.
Jag undrade hur det var på en begravning. Den enda som dött i min familj var mormor, men hon dog innan jag föddes så jag missade hennes.
Trots att jag la mig i tid under vardagarna kunde jag inte somna utan låg bara och vred och vände på mig. Tankarna hoppade som pingpongbollar i huvudet. Mest var det jobbiga saker som hänt under dagen som jag inte kunde sluta tänka på. Helst ville jag bara gå och lägga mig hos mamma, men hon hade svårt att sova då och därför lät jag bli.
Det hjälpte lite grann om jag gick upp och ställde mig vid fönstret, då blev tankarna stilla i huvudet. Virade in mig i täcket för att inte frysa. Vissa nätter lyste stjärnorna klart. Jag har alltid älskat stjärnor, speciellt de som är lite större och lyser klarare än de andra. Ibland såg man bussarna som går till och från centrum susa förbi på vägen mellan mitt hus och skolan. Lyktorna lyste upp mörkret ett litet tag, men annars fanns det ingenting att titta på.
En röst i mitt huvud sa högt och tydligt: Gå hem. Gör det bara.
Du behöver faktiskt inte sitta här. Gå.
En dag får Zooey nog. Varför gå i skolan när internet är mycket bättre än alla lärare hon hittills haft?
Men frågorna är många. Vad kommer hända med alla kompisar, som fortsätter träffas om dagarna fastän Zooey inte är där? Hur ska hon göra med matten, och med fotbollen? Kommer hon orka stå på sig, när hon står alldeles ensam?
Mamma, rektorn och kuratorn – alla försöker de få henne att ändra sig. Men Zooey är fast besluten om att aldrig återvända.
Aldrig mEra skola är en berättelse om att våga gå sin egen väg, men också om att bli osams med sin bästis och hur man faktiskt kan bli kär trots att man är säker på att det aldrig skulle ske.
www.idusforlag.se
