VER S ION LÄTT LÄST
Lix: 24
Lättlästnivå:
På vår hemsida finns arbetsmaterial till boken. Det är kostnadsfritt att ladda ner, utan kod eller inlogg.
Art.nr 47575
ISBN 9789180775427
Upplaga 1:1
© Tove Jansson (1957) Moomin Characters™ och Nypon förlag 2024
Nypon förlag – en del av Studentlitteratur info@nyponochviljaforlag.se www.nyponochviljaforlag.se
Studentlitteratur AB, Lund
Publicerad enligt avtal med Rights & Brands.
Titel: Trollvinter
Boken är en bearbetad version av Trollvinter, utgiven 1957.
Författare: Tove Jansson
Illustratör: Tove Jansson
Tryckt av Dimograf, Polen 2024
TROLLVINTER
Författare och illustratör:
TOVE JANSSON
Böcker om Mumintrollen av
Tove Jansson på Nypon förlag:
Småtrollen och den stora översvämningen
Trollvinter
Innehåll
1. Den insnöade salongen 9
2. Det förtrollade badhuset 20
3. Den stora kölden 38
4. De hemlighetsfulla 66
5. De ensamma gästerna 92
6. Hemulen och Salome 109
7. Den första våren 139
1
Den insnöade salongen
Himlen var nästan svart, men snön lyste blå i månskenet.
Havet sov under isen, och långt nere i jorden låg småkryp och drömde om vår. Men det nya året hade nyss börjat, så det var inte vår på länge än.
Vid bergets fot låg ett insnöat hus och såg ensamt ut. Strax intill fanns en flod med en bro över. Men inga fotspår gick över bron, och kring huset var snön orörd.
Inne i huset var det varmt. Massor av torv brann sakta i ugnen i källaren. Och i salongen sov muminfamiljen sin långa vintersömn.
De sov alltid från november till april, för så gjorde deras förfäder och mumintroll håller på traditioner. Innan de somnade åt de rejält med granbarr. Månen lyste in genom fönstret och rakt in i Mumintrollets ansikte. Och nu hände något som aldrig hänt sedan det första mumintrollet gick i ide. Han vaknade och kunde inte somna om!
Mumintrollet såg på månskenet och hörde ugnen brumma i källaren.
Han blev mer och mer vaken och förvånad.
Till slut klev han upp och tassade bort till sin mammas säng. Han drog henne lite i örat, men hon vaknade inte.
Mumintrollet visste att om inte mamman vaknade var det inte lönt att försöka väcka de andra.
Han smög vidare genom det tysta huset. Klockorna hade stannat, och det låg ett tunt lager damm överallt. Kristallkronan var täckt av tyg.
Plötsligt blev han rädd och kände sig övergiven.
– Mamma, vakna! skrek han och drog i mammans täcke. Hela världen har kommit bort!
Men mamman vaknade inte.
Mumintrollet rullade ihop sig på mattan bredvid hennes säng, och natten fortsatte.
I gryningen hörde Mumintrollet en duns. Det var snödrivan på taket som kasat ner och begravt det sista fönstret.
Nu kunde man inte se ut genom något fönster. Det var som om salongen legat långt nere i jorden.
Mumintrollet tände nattlampan och smög bort till byrån för att läsa Snusmumrikens vårbrev.
Snusmumriken hade skrivit samma som han brukade skriva varje år när han
vandrade söderut i oktober.
Det stod:
Hej!
Sov gott och var inte ledsen. Första varma vårdagen har du mig här igen.
Vänta med att bygga fördämningen tills jag är tillbaka.
Snusmumriken
Mumintrollet läste brevet flera gånger, och sedan kände han att han var hungrig.
Han gick ut i köket. Där var kusligt välstädat och tomt. Det enda han hittade var en flaska möglig saft och ett halvt paket knäckebröd.
Han satte sig under bordet och åt. Sedan lade han sig på golvet och såg sig omkring.
Plötsligt märkte han två små ögon under diskbänken som stirrade på honom.
Han stirrade tillbaka, men då försvann ögonen.
– Vänta! ropade Mumintrollet ängsligt.
Han kröp fram till diskbänken och lockade sakta:
– Kom, kom! Var inte rädd, jag är snäll. Kom tillbaka!
Men den som bodde under diskbänken kom inte fram.
Mumintrollet lade ut en rad med bitar av knäckebröd på golvet och hällde ut lite saft.
Så gick han in i salongen igen. – Nu går jag min väg, sa han. Jag är trött på er alla. Nu går jag söderut för att möta Snusmumriken.
Han försökte öppna ytterdörren, men den hade frusit fast. Samma sak var det med fönstren.
Då rusade han upp på vinden, slängde upp takluckan och klättrade ut på taket.
En våg av kall luft slog emot Mumintrollet. Han halkade, rullade över takkanten, och hamnade för första gången i en snödriva!
Det kändes obehagligt i hans sammetsskinn, men samtidigt upptäckte han en ny lukt. Den var lite otäck, men han blev nyfiken.
Han såg ut över dalen. Den var vit och stilla.
– Det är snö, viskade han. Mamma har sagt att det heter snö.
Utan att Mumintrollet visste om det började hans skinn att växa. Det bestämde sig för att bli en päls, som kan behövas om vintern.
Under tiden gick Mumintrollet vidare genom snön och kom fram till floden.
Den såg också annorlunda ut än den brukade, men den var kvar.
Även bron var där, och brevlådan.
Men han kände sig inte hemma. Och nu hade han vant sig vid lukten av vinter. Den gjorde honom inte nyfiken längre.
Den här världen tillhör någon som jag inte känner, tänkte han. Kanske Mårran. Den är inte gjord för mumintroll att leva i.
Men när han nu ändå var vaken ville han gärna slippa vara ensam. Därför
följde han ett litet spår som han såg i snön. Det gick över bron och uppför sluttningen, rakt in bland träden.
Det är vinter och mumintrollen sover sin långa vintersömn. Men plötsligt vaknar Mumintrollet och kan inte somna om.
Han tar sig ut, och upptäcker en vit och väldigt kall värld. Först känner han sig ensam och rädd.
Men så möter han Too-ticki, Lilla My och flera andra vintervakna figurer. Kanske är vintern inte så dum ändå?
Det här är en bearbetad version av Trollvinter.
Art.nr 47575