9789180737869 by Smakprov Media AB

Höst på socialkontoret

Till

kollegor på socialtjänsten

Inledning

Snabbt springer hon och gömmer sig bakom den stora mörka granen. Banar sig väg genom de stickiga barriga grenarna.

Om man går ända in till stammen finns inga barr kvar och man blir osynlig.

Risiga kvistar river i ansiktet och fastnar i hennes ljusa långa hår. Hon drar handen genom håret och stoppar in det under tröjan.

Så klättrar hon smidigt uppför stammen längs tunna kvistar och tjockare grenar. Hon är lätt och vet hur hon ska sätta fötterna och var hon ska hålla sig fast för att inte ramla ner.

Hon kan klättra hur långt upp som helst och hon kommer att göra det.

För att hon vill kunna se ut över världen och ha koll på när det är läge att återvända hem. När ilskan övergått till oro.

Det spelar ingen roll att det svajar i toppen när det blåser, för hon är inte rädd för vinden.

Det gör inget att det dröjer flera timmar, för hon har tålamod att vänta.

Hon är inte mörkrädd heller. Hon vilar i mörkret.

Häruppe på toppen har hon hittat en gren som hon kan sitta på som i ett knä. Hon har dragit bort de döda kvistarna, så att hon kan luta sig mot stammen.

Den stora stickiga granen är hennes vän som hon resonerar med och berättar sina hemligheter för.

Granen tröttnar aldrig på att lyssna och ger inga onödiga svar.

Svaren måste du hitta i dig själv.

Hon leker med orden, samlar på vackra ljud och sätter ihop till ramsor och dikter. Det blir som musik.

När granen rör sig tänker hon att den dansar till hennes musik. Jag ska bli som granen när jag blir stor.

Blicka ut över världen och följa vindens rörelser, men ändå stå kvar.

Bygga ett hölje med gröna barr som aldrig vissnar, och inte släpper in någon obehörig.

Nu letar mamma efter Inger.

1.

Måndagen den 2 september 2019 kom Inger Hansson inte tillbaka efter sin semester.

I vanlig ordning hade Inger tagit sen semester, eftersom hon visste att det alltid var en arbetstopp i maj–juni. Det var de studerande som behövde söka ekonomiskt bistånd över sommaren, liksom ekonomiskt utsatta barnfamiljer med gymnasieungdomar som inte fick studiebidrag under sommaren. Inför sommaren inkom också en topp av orosanmälningar från skolorna, som oroat sig hela terminen och ännu mer inför sommarlovet, orosanmälningar som skulle bli svåra att hantera då skolorna stängde ner och uppgifter om skolfrånvaro inte kunde följas upp. Vidare inkom alltid extra ansökningar om korttidsvistelse i form av läger enligt LSS. Under juli månad lugnade inflödet ner sig, med undantag för polisen som inkom med anmälningar om omhändertagande av berusade personer. På senare tid hade cannabismissbruket exploderat bland ungdomar, inte minst på musikfestivalerna som pågick under sommaren.

Socialtjänstens verksamhet gick med halv personalstyrka under semesterperioden, vilket innebar att alla på plats måste arbeta hårt och täcka upp för varandra, och det innefattade även att chefen ibland blev tvungen att handlägga. Därför hade Inger under flera års tid haft semester i augusti, när personalen började komma tillbaka. Tre veckor i augusti och sedan tre veckor i februari, efter bokslutet, vilket gav en återhämtningsperiod en gång i halvåret.

Men den 2 september skulle Inger varit åter. Sonja noterade

när hon kom klockan kvart över sju att Inger för ovanlighetens skull var sen, så hon öppnade arkivet för att hämta fakturapärmen. Därefter kollade Sonja faxen, där det låg en polisrapport gällande omhändertagande enligt LOB samt en rapport från sociala jouren om 14-åriga Vera som inte kommit hem på lördag kväll och vars föräldrar hade uppmanats att efterlysa henne. Sonja bekräftelserapporterade båda faxen samt stämplade dessa och la i respektive handläggares postfack. Sonja, som hade ett enastående minne vad gällde aktuella personer, visste att Evelina hade en pågående utredning på Vera och att Kjell-Åke hade kontakt med Tommy som blivit LOB:ad i helgen. Sin vana trogen fyllde Sonja på papper i såväl skrivare som fax. Hon tittade på Ingers postfack, ifall det kunde vara så att Inger varit och hämtat sin post och satt sig någon annanstans för att läsa den efter semestern, men postfacket var fullt. Då gick Sonja för att sätta på kaffebryggaren och ställde in sin mat i kylskåpet.

Väl på kontoret satte Sonja igång sin dator för att påbörja dagens effektuering. Hon visste efter sina trettio år som administratör hur viktigt det var att denna uppgift fungerade, så att de människor som inte hade några inkomster fick sitt ekonomiska stöd. Sonja hade arbetat under tolv olika chefer under sin anställningstid i Lillkommun, varav de senaste tio åren under Inger, vilket också var den längsta tid som någon chef hade stannat.

Varje chef sätter sin prägel på verksamheten och med Ingers chefskap följde ett lugn. Hon var en stillsam och pålitlig chef, hon var alltid i tid och alltid på plats. Inte en sjukdag hade hon haft. Och aldrig att Inger glömde att beslutsattestera effektueringen, för hon förstod också hur viktig denna arbetsuppgift var. Det var ordning och reda med Inger, det fanns en förutsägbarhet som gjorde medarbetarna trygga. Hon gjorde sin plikt, kom först till kontoret och gick sist eftersom hon brukade avsluta dagen med att läsa handläggarnas utredningar. För Inger var det viktigt att vara påläst och ha kontroll över dagens agenda. Hon delade kaffepausen klockan 9.30 med sina medarbetare och hon

åt sin medhavda lunchlåda klockan 12.15 i lunchrummet. Senast klockan 12.45 var hon tillbaka på kontoret för att komma förberedd och i tid till eftermiddagens möten. Inger var en inlyssnande chef men bjöd sällan på sig själv och visade inte mycket känslor.

När effektueringen var klar tog Sonja sin rosenmönstrade porslinsmugg och gick för att fylla på med kaffe, mjölk och två suketter. På sitt kontor hade hon ett litet förråd med tilltugg, kardemummaskorpor, digestivekex, karameller, kexchoklad.

Men morgonens kaffemugg brukade hon dricka på Ingers kontor. Inger hade en blå mugg som hon fyllde med svart kaffe, utan tillbehör. Sonja hade sett fram mot att Inger skulle vara tillbaka idag och att de skulle sitta en stund tillsammans, småprata och förbereda sig inför dagen. Hon kontrollerade semesterlistan om det kunde vara så att Inger förlängt sin semester till idag, vilket Inger i så fall skulle ha fyllt i, men av semesterlistan framgick att hon skulle vara i tjänst. Inte heller hade Inger skickat något mejl eller sms om att hon var sen.

Klockan kvart i åtta kom Kjell-Åke hasande i korridoren, med innetofflorna på, en kaffemugg i ena handen och sin gamla Fjällräven Kånken-ryggsäck i den andra handen, och frågade var Inger var. Sedan många år tillbaka var Kjell-Åke aktiv i Vänsterpartiet i Storkommun, där han satt i kommunfullmäktige. Han hade arbetat tjugo år som socialsekreterare i Lillkommun och det som han brann särskilt för var att kunna hjälpa missbrukare till ett bättre liv. Med dessa trogna tjänsteår i socialförvaltningen hade Kjell-Åke, liksom Sonja och Inger, skaffat sig en gedigen kännedom om Lillkommuns 8 700 invånare och deras sociala problem.

Fem i åtta kom biståndshandläggarna Kristina och Desirée som samåkte till arbetsplatsen. Inger anställde Kristina under sitt första år i Lillkommun och hon hade sedan dess varit en trogen glädjespridare med sitt engagemang både för de äldre och för arbetsplatsen, där hon även företrädde fackförbundet Vision. Med sina 183 centimeter, sin djupa stämma och sitt rungande

skratt fyllde Kristina kontoret, vilket hon sedan fem år tillbaka delade med den mer försiktiga Desirée.

Vid åttatiden hördes flera snabba steg och röster, då gänget som pendlade med buss anlände till kontoret. Det var Petra som sedan sju år tillbaka var socialsekreterare på barn och unga, och hennes kollega Emelie som var nyutexaminerad, det var Adriana som sedan några år tillbaka var kommunens vårdplanerare, och

Karl och Hoda som var socialsekreterare på ekonomiskt bistånd sedan ett respektive två år. Hodas tjänst var en förstärkning för att hantera det ökade ekonomiska bistånd som kommunen fått till följd av flyktingkrisen 2015, då statens etableringsstöd upphörde efter två år men etableringen på arbetsmarknaden för flertalet nyanlända tog betydligt längre tid.

Sonjas oro hade nu börjat stegras, det måste ha hänt Inger något. Kunde hon ha blivit påkörd på väg till jobbet, eller hade hon blivit sjuk? Det måste vara något allvarligt, för Inger skulle aldrig stanna hemma för en liten infektion. Kjell-Åke lugnade henne och föreslog att de skulle hämta lite kaffe, men Sonja kunde inte släppa det. Efter att ha slutfört sin del av effektueringen hastade hon ner till Jessica som satt i kommunhusets reception. Hade hon hört något från Inger? Medan Sonja pratade med Jessica i receptionen, kom socialchefen Anders Lundström med sin portfölj och Sonja haffade honom genast för att fråga efter Inger. Anders ryckte på axlarna och utbrast: ”Men klockan är ju bara åtta, hon har väl tagit en sovmorgon bara.”

”Inger kommer alltid senast klockan sju”, förklarade Sonja. Anders nonchalerade Sonjas påstående och gick till sitt kontor. Han hade alltid irriterat sig på Sonjas känslosamma utspel om små detaljer. Pustande med sin stora kroppshydda på minst 100 kilo och i blommiga klänningar och stora halsband, stressade Sonja upp sig så att hon ofta blev högröd i ansiktet. Nu förväntade hon sig att hennes chef skulle vara på plats innan klockan åtta, rent trams!

Men Sonja gav sig inte så lätt, om Inger inte kommit till fikan

skulle Sonja prata med Anders, för han var faktiskt Ingers chef och hade ansvar om hon inte kom till jobbet. Jessica lovade att höra av sig till Sonja om hon fick någon information och hon skulle koda Ingers telefon fram till klockan tio. Så återgick Sonja till kontoret, där hon möttes av oroliga handläggare som undrade om inte Inger skulle komma idag. Sonja tittade efter Josefine, den av handläggarna som hade vikarierat för Inger under semestern och som därmed hade behörighet att beslutsattestera effektueringen, men Josefine hade inte kommit än. Hon måste komma, för innan klockan tio måste pengarna skickas för att komma fram i tid.

Sonja kände hur hettan steg i hennes kropp och svetten började rinna i armhålorna och i nacken. Hon öppnade fönstret på sitt kontor på vid gavel, vädrade sig en stund för att få ner oron. Kom därefter på att hon ännu inte hämtat sitt morgonkaffe, men väl vid kaffebryggaren var kaffet redan slut och hon fick sätta på nytt.

Vid halv nio kom äntligen Josefine, med andan i halsen och håret på ända. ”Fan, jag glömde maten i hallen”, hördes hon utbrista när hon passerade kylskåpet. Därefter hördes hur hon slängde ner sin väska och jacka på golvet på sitt kontor, medan hon tryckte igång datorn. När Josefine satt sig tillrätta stegade Sonja in för att be henne att skicka pengarna, eftersom Inger ännu inte kommit.

”Va, är inte Inger här?” utbrast Josefine. ”Vad har hänt?” Utan att invänta svar fortsatte hon: ”Vet du, jag har haft en skitmorgon, Nea vägrade klä på sig så jag fick tvinga på henne kläder och bära in henne i bilen. Och maten kommer stå och lukta därhemma. Jag får köpa nåt på Coop. Ja, självklart, jag ordnar med effektueringen. Förresten, vad sa du, var är Inger?”

När Sonja förklarade att ingen visste varför Inger inte kommit än, förstod Josefine allvaret. ”Vet Anders?” frågade hon. Sonja svarade att hon informerat Anders, men att han inte hade tyckt att det var något att oroa sig för då hon nog tagit en sovmorgon bara.

”Inger är alltid morgontidig, särskilt när hon haft semester i tre veckor. Det här stämmer inte”, sa Josefine kvickt.

Nu hade Josefine landat på jobbet och då hon hade haft chefsansvaret under Ingers semester hörde hon med Sonja om vad som kommit i faxen och om alla andra var på plats. Allt annat var under kontroll, men Sonja påminde Josefine om att hon måste effektuera nu så Josefine skyndade sig att göra detta.

Det hade hänt en gång under Ingers semester att hon glömt det, trots att Sonja alltid meddelade när hon var klar med sin del. Förutom att missen innebar mer administrativt arbete hade det lett till ett par arga klienter som behövde matrekvisitioner och till att socialsekreterarna på ekonomiskt bistånd tittat surt på Josefine i några dagar, och Ulrika hade påmint henne varje morgon i två veckor om att inte glömma effektueringen. Ulrika hade, med sina åtta år på ekonomiskt bistånd, tagit på sig något av en informell ledarroll bland sina kollegor och det fanns nog ingen handläggare som var mer fyrkantig än hon. Det skulle möjligen vara Yvonne, LSS-handläggaren. Yvonne stapplade in på kontoret någon gång mellan nio och tio, eftersom hon led av reumatism och behövde två timmar hemma på morgonen för att träna och få igång sin kropp.

Josefine hade sett fram mot att få lämna över till Inger efter fikan och äntligen få tid att färdigställa sina utredningar och ett par överväganden som skulle upp i septembers utskott. Under Ingers semester hade Josefine både vikarierat för Inger och haft sin egen handläggartjänst att sköta, vilket i princip hade lett till att hennes egna arbetsuppgifter fått prioriteras bort. Trots att det under sommartid inte var några ledningsmöten eller andra chefsuppgifter som skulle färdigställas, så hade Josefine haft fullt upp med att sköta den operativa delen av Ingers tjänst. Det var en gåta för Josefine hur Inger hann med sitt arbete, men egentligen hann hon ju inte det då hon konstant arbetade övertid. Josefine hade under dessa tre veckor tvingats jobba över vissa kvällar, för att skriva in

journalanteckningar och ringa upp klienter som sökt henne under dagen.

Ändå var det en självklarhet för Josefine att ställa upp på detta, hon gillade utmaningar och trivdes med uppgiften att vara ett stöd för sina kollegor. När Inger frågat Josefine första gången för två år sedan, så hade hon känt sig smickrad över att Inger trodde på henne i en ledarroll. Därefter hade Inger följt upp med Josefine hur hon hade upplevt ledarskapet och frågat om Josefine hade tankar på en framtida chefskarriär. Absolut, Josefine brann för utvecklingsarbete och såg en möjlighet att som chef kunna påverka verksamheten. Men ju fler gånger Josefine hade vikarierat för Inger, desto mer bekymrad blev hon över chefens arbetsmiljö och förutsättningar. Hur skulle hon klara att kombinera en sådan roll med att samtidigt räcka till för Noel och Nea därhemma?

2.

Fredagen den 30 augusti 2019 hade socialchef Anders Lundström lunchat med sin chef, kommundirektör Per Hurtig, på värdshuset. De brukade luncha ihop på fredagar och den här fredagen hade de bokat en förlängd lunch för att prata vidare om det ekonomiska läget på socialförvaltningen och vilka förändringar som kunde göras på myndighetsenheten. Per menade att handläggarna måste bli mer restriktiva i sina beslut och aktivt leta alternativ, till exempel var det ohållbart med kommunens åldrande befolkning att alla över 90 år skulle beviljas plats på äldreboende. Vidare måste det tas ett krafttag vad gällde kostnaderna för personlig assistans och LSS-boende; bara för att Försäkringskassan blivit mer restriktiv i sina bedömningar så kunde inte detta vältras över på den kommunala budgeten. Handläggarna måste bli tuffare och våga avslå mer.

Per hade varit kommundirektör sedan 2016 och tyckte att det var hög tid att förnya på myndighetsenheten och ”tänka utanför boxen” för att kunna möta framtidens utmaningar. Efter valet 2018 var detta också något som politiken efterfrågade. Vad var egentligen kommunens primära uppdrag?

Anders förstod vad Per menade, men han visste att en socialtjänst har vissa lagar att förhålla sig till och att det också fanns starka anhörigföreningar inom handikappomsorgen. Man kunde inte göra vad som helst utan att riskera att förstöra kommunens rykte och få medierna på sig. Per funderade lite och undrade hur Anders ställde sig till att tillsätta en utvecklingsledare inom myndighetsenheten, för att få fart på förändringsarbetet.

Visst var Inger en kunnig och erfaren chef, men hon var ju inte någon utvecklare. Hela Inger utstrålade förvaltning och kontorsråtta, enades herrarna om. Man skulle behöva någon yngre med mer drivkraft och charm, också för att kunna möta politikens krav. Inger kom alltid förberedd och påläst till utskottet och svarade lydigt på frågor hon fick, men det var tydligt att hon inte trivdes med att stå i rampljuset och efter valet hade politikerna börjat ifrågasätta ärendena som hon gick upp med. Inger levererade bra skriftliga underlag, men man hade behövt en annan presentation.

Under sina tio år som myndighetschef hade Inger skapat en stabilitet på sin enhet och lyckats rekrytera utbildade och erfarna handläggare, men Per menade att det också hade lett till stagnation. Vissa av handläggarna borde kanske bytas ut för att få in lite nytänk. Anders höll med om detta, han hade haft en del diskussioner med Inger främst gällande Yvonne, LSS-handläggaren, som upprepade gånger hamnat i klinch med enhetscheferna på LSS-boendena då hon klampade in där och hade synpunkter på utförandet. Hon betedde sig som en minichef, men det hade hon inte mandat till, menade Anders. Inger hade genomgående tagit Yvonne i försvar och förklarat att Yvonnes beteende berodde på att hon hade höga kvalitetskrav och som handläggare även hade ett uppföljningsansvar. Enligt Inger var Yvonne en mycket duktig och kunnig handläggare, som kunde vara ett stöd i utvecklingen på boendena.

Per menade att det var fler handläggare som var ”lite knepiga” och kanske inte hade den rätta attityden och framåtandan som behövdes. Som den där övervintrade marxisten Kjell-Åke, men där fick man väl vänta in pensionsavgången. Anders tänkte på Ulrika på ekonomiskt bistånd, som han upplevde som dominant och lite av en besserwisser. Ulrika kunde skicka långa detaljerade mejl till ledningen om saker som hon inte tyckte fungerade. Och så var det den där surpuppan Petra på barn och unga, som inte själv hade någon familj trots att hon var över fyrtio. Anders hade

funderat på hur hon klarade av att möta familjer i kris och få deras förtroende.

”Det sägs att chefer tenderar att rekrytera och behålla personal som liknar dem själva. Inger har väl egentligen varit här för länge, så personalen har alltmer kommit att likna henne. Inger sköter sin verksamhet, hon är duktig och korrekt, men hon är ingen charmör”, sa Per. ”Tyvärr så lär hon väl stanna här i tio år till då hon går i pension, för hon är inte den personligheten som söker sig till nya utmaningar.”

Anders hade förvisso bra stöd av Inger, hon ställde alltid upp och levererade det som behövdes för att kunna redovisa för politiken. Inger verkade också vara uppskattad av sina medarbetare, då det inte framkommit några klagomål på henne, och hon var ytterst självgående vad gällde chefskapet. Men Inger var ingen person som man lärde känna närmare, hon deltog inte i sociala aktiviteter om det inte var obligatoriskt och ofta satt hon tyst under ledningsmötena.

Det som var känt om Inger var att hon hade en gedigen erfarenhet av myndighetsarbete i Storkommun, många år som socialsekreterare och därefter hade hon varit enhetschef där i fem år innan hon sökte tjänsten som myndighetschef i Lillkommun. En anledning var att hon bodde i kommunen och nu kunde cykla till arbetsplatsen, fyra kilometer, vilket överensstämde med hennes miljötänk. Därmed sålde hon sin bil. Sedan många år tillbaka var Inger vegetarian, dock åt hon fisk, vilket var en kompromiss för att inte krångla till det för mycket. Vidare var det känt att Inger hade en vuxen son som var bosatt i Australien och som hon ibland rest på semester till under vintern. I övrigt levde Inger ensam och hade så gjort sedan separationen från sonens pappa för 25 år sedan, vilket vissa förvånades över då Inger hade varit en stilig kvinna med sin långa, slanka gestalt, och ännu vid 55 års ålder gav ett välbehållet intryck.

3.

Vid förmiddagsfikan den 2 september låg det ett moln av oro över hela myndighetsenheten. Det pratades, spekulerades, vad kunde ha hänt Inger? Hon fanns inte på sociala medier, vilket var en princip från hennes sida, och därmed fanns ingen information att hämta där. Men om Inger inte kom idag – hade någon effektuerat, vem hade delegation att fatta beslut för Inger, vem skulle läsa utredningarna till utskottet? Och på torsdag var det en förhandling i kammarrätten, berättade Evelina – skulle hon tvingas ta den själv?

När Anders kom in i fikarummet störtade sig Sonja på honom och talade om att Inger fortfarande inte hade dykt upp. Hon förklarade att hon sett till så att Josefine hade effektuerat idag, men någon måste ta kontakt med Inger och höra vad som hänt. Ville Anders själv göra det, då han var hennes chef, eller skulle Sonja ringa? Anders värjde sig mot Sonjas påhopp och svarade snabbt att han skulle ringa.

Sonja nöjde sig med detta så länge, hon hade nämligen mycket att göra idag. Det var delegationslistorna som skulle sammanställas och skickas till nämndsekreteraren. Sedan behövde hon ta fram statistiken till delårsbokslutet och skicka över till ekonomen. Ej verkställda beslut för kvartal ett och två skulle redovisas och i år hade politiken begärt en förklaring och åtgärdsplan för hur förvaltningen skulle komma tillrätta med att de haft svårt att verkställa beslut om kontaktfamilj och kontaktperson i tid. Inger hade innan hon gick på semester skickat över ett mejl till Sonja med bifogad förklaring och åtgärdsplan, så nu återstod för Sonja

att skriva en tjänsteskrivelse, bifoga Ingers dokument och sin egen statistiksammanställning på ej verkställda beslut. Allt detta behövde göras under början av veckan, för på fredag var sista dag för inlämning till utskottet och i samband med det brukade Sonja hjälpa handläggarna med tjänsteskrivelser. Ovanpå detta så hade det i fredags inkommit en begäran från en advokatbyrå om att ta del av alla handlingar i ett familjerättsärende som innehöll en omfattande dokumentation, vilken måste expedieras skyndsamt. En administratörs arbetsuppgifter på en myndighetsenhet är oändliga. När Sonja passerade arkivet såg hon högen med avslutade akter som skulle rensas och högen med nya ärenden som behövde akter. Hon måste beställa nya aktskal och rekvisitioner innan de tog slut och skyndade sig att göra det först av allt. Då kom Ulrika och talade om att tonern till skrivaren verkade ha börjat sina, så Sonja och Ulrika gick gemensamt till skrivaren men det fanns inget som tydde på att bläcket var slut. Så Sonja rengjorde, men det blev inte bättre utskrifter för det. Hon tänkte på handlingarna som skulle skrivas ut till advokaten; det här måste åtgärdas för så här kunde det inte se ut! Hon la en felanmälan till servicefunktionen. Sedan påbörjade hon arbetet med delegationslistorna och kände hur svetten rann. Hon öppnade fönstret och fyllde på sin vattenflaska.

Under förmiddagen satt Josefine med stängd dörr och skrev för fullt, när det gällde kunde hon fokusera och leverera på löpande band. Det visste Inger och Sonja och alla Josefines kollegor. Bakom spontaniteten och tankspriddheten fanns en stor beslutsamhet och handlingskraft. Det var väl detta som gjort att Inger hade valt ut Josefine, för att hon såg att Josefine skulle orka med en stor arbetsbörda och klara att fatta beslut i svåra ärenden. Josefine är en bra tjej, tänkte Sonja, hon är stark och snabb och tar ansvar.

Vid lunch hade oron övergått till en uppgivenhet. Ingen visste något än. Kristina försökte muntra upp kollegorna och hade på lunchen varit och handlat ett storpack Delicato chokladbollar.

Hon berättade om vilka filmer som skulle komma i höst och

frågade vilka som ville följa med på bio.

Efter lunch bad Anders Josefine att komma bort till hans kontor. Han berättade för henne att han både ringt och skickat sms till Inger, men inte fått något svar. Förhoppningsvis skulle hon svara senare under dagen, men det var uppenbart att något hänt som hade gjort att Inger inte kunnat komma till jobbet eller höra av sig idag. Den praktiska situationen på arbetsplatsen måste emellertid lösas, så Anders frågade om Josefine kunde tänka sig att hennes förordnande för Inger förlängdes med en vecka.

”Självklart”, sa Josefine, ”det är ju bara en vecka, men jag har en del som jag behöver skriva till utskottet.”

”Du får göra så gott du kan och kolla om det är något som kan skjutas upp till nästa utskott. Självfallet finns jag också på plats, så du får komma om det är något du vill ha hjälp med”, svarade Anders. Han tog en liten paus och sa sedan: ”Jag är jätteglad att du ställer upp, och jag tror att dina kollegor behöver det med. Jag har sett att du har bra ledaregenskaper, har du funderat på en vidare karriär?”

”Litegrann, jag gillar ju utmaningar och utveckling och så. Sen ska man få ihop det med sitt privatliv med, det är mycket jobb på en sån tjänst som Inger har.”

”Det finns andra typer av chefstjänster som inte är lika belastande, men där man kan pröva sitt ledarskap. Själv började jag som enhetschef på ett äldreboende, vilket var väldigt givande och lärde mig mycket om chefskap. Jag har varit chef för handläggare också, en kortare period, det var på omsorgsförvaltningen i Storkommun, men det var nog inte min grej riktigt. Jag är ingen detaljmänniska som Inger, och handläggare vill gärna ha en chef som kan svara på frågor om olika detaljer och lagar.”

”Ja, man vill ju att ens chef ska förstå ens arbete och kunna hjälpa en i det. Jag gillar myndighetsarbetet, det är utvecklande för att man lär sig nya saker hela tiden”, sa Josefine.

”Kul att höra! Det behövs personer som är intresserade av att leda inom myndighet, det är svårt att rekrytera och finns många chefer som nu närmar sig pensionsåldern. Vet du förresten om det är någon som haft kontakt med Inger under hennes semester?”

”Ja, jag hade kontakt med Inger på telefon. Hon brukar alltid säga att jag ska ringa om det är något jag behöver fråga kring. Jag vill ju helst inte störa henne på semestern, men det var två tillfällen, två olika ärenden … Det senaste var inte förra veckan, jag tror det var på fredagen veckan innan … Ja, det var det, vi fick in en väldigt allvarlig LVM-anmälan, så jag ville rådgöra inför helgen. Sen … det vet du väl, men Inger läser alltid sina mejl själv under sin semester. Jag vet inte om någon har tillgång till den ens?”

Anders höjde på ögonbrynen, han var övertygad om att Inger gett Sonja eller Josefine behörighet till mejlkorgen.

4.

”Allvarligt, Josefine, tror du verkligen att det bara blir en vecka som du ska gå in för Inger”, utbrast Petra som var Josefines rumskamrat och närmaste kollega sedan sju år tillbaka. ”Det fattar du väl att något allvarligt måste ha hänt Inger, eftersom hon inte hört av sig. Hon kanske har fått en hjärtinfarkt och ligger på intensiven.”

”Men Inger ser inte ut som någon som får en hjärtinfarkt, och hon som lever så sunt”, svarade Josefine.

”Man kan inte se på människor om de kommer att få hjärtinfarkt, det finns elitidrottare som fått plötsligt hjärtstillestånd! Och vad gäller Inger så är hon ingen ungdom längre, hon är faktiskt över femtio, och då pallar inte kroppen det arbetstempo som hon har haft i alla år.”

Petra skulle alltid problematisera och föreställa sig det värsta scenariot, medan Josefine såg möjligheterna och trodde att saker skulle lösa sig. På så vis hade de som kollegor kompletterat varandra genom åren och haft många givande diskussioner. Petra kunde ibland irritera sig på Josefines lite naiva inställning, där hon i sin spontanitet snabbt sa ja och hoppade på saker. En vecka till för Inger – Petra var redan övertygad om att det skulle bli hela hösten, och vem skulle då göra alla Josefines arbetsuppgifter? Jo, de skulle få fördelas mellan övriga tre handläggare som skulle få en förfärlig arbetsbörda.

”Josefine, om du får frågan om längre tid, så begär åtminstone en högre lön! Du kommer få slita som ett djur, tänk på hur Inger har haft det!”

”Jaja, men nu är det bara en vecka. Vi får väl ta en vecka i taget. Jag tänker i alla fall skriva klart det jag har till utskottet, jag tar hem datorn och skriver ikväll när barnen lagt sig.”

”Du är fan inte klok som ställer upp på sådana villkor. Du måste prata med facket.”

En stund därefter var Petra inne hos Ulrika på ekonomiskt bistånd. Ulrika var en klok person som hade koll på det mesta och som Petra litade på.

”Alltså, tänk om Inger inte kommer tillbaka, vad tror du händer här då?”

”Ja, ledningen verkar vilja ha Josefine och hon lär nog säga ja till det.”

”Exakt, Josefine säger alltid ja. Men det innebär att vi på barn och unga kommer gå en man kort, kanske hela hösten!”

”Men Josefine kan ju inte bara släppa sina ärenden så där rakt av, då får vi kräva att de tar in en konsult”, menade Ulrika.

”Ledningen kommer säga att det inte finns budget, och kräva att vi ska jobba mer effektivt. Jag tror de skiter i vår arbetsmiljö. Vad tror du förresten om Josefine som chef?”

”Jaa … Hon har ju driv och är en duktig handläggare på barn och unga. Och hon har prövat att vara chef ett par somrar, så hon är nog lite sugen på det. Men det är också mycket som hon inte kan och får lära sig i så fall. Som ekonomiskt bistånd, det har hon aldrig jobbat med, så vad har vi för hjälp av henne i det?”

”Vet du, jag är jättetveksam fastän Josefine kan barn och unga. Hon känns för ung och naiv, liksom. Jag vill ha en chef som är mogen och trygg i sig själv. Som inte bara söker bekräftelse och karriär. Har du aldrig funderat på att bli chef?”

”Nej, det är inte aktuellt. Jag skulle inte vara beredd att lägga den tiden på jobbet, det finns annat som är viktigare för mig. Och jag vill få jobba med klienter, det var ju därför jag pluggade till socionom. Chefer verkar mest sitta i tråkiga möten. Jag kan ta ansvar för ekonomiskt bistånd om det behövs när det gäller arbetsledning. Men chef, det tänker jag inte bli”, svarade Ulrika.

”Du då, skulle du vilja vara chef?”

”Aldrig i livet! Sitta i möten med chefer och politiker och räkna budget, nej fy fan!”

1 februari 2019

Lönesamtal hos en tio år yngre chef med hälften så lång chefserfarenhet som hon själv. Inger hade fyllt i underlaget, för att det skulle gå undan och för att kunna styra innehållet.

Anders kom oförberedd men i kavaj, han ögnade igenom vad hon skrivit.

Hon visste varför han var chef, det var för att få glänsa. Annars klättrar man inte så snabbt och så högt utan att förbereda sig bättre.

”Inger, du har varit på din tjänst länge och har koll på ditt uppdrag. Ibland kan man fastna i att bli en förvaltare. Vad har du för utvecklingstankar?”

”Utvecklingen ger sig oftast av sig själv med nya lagar och metoder som man måste hänga med i.”

”Jag menar förändringsarbete på din enhet och utveckling för din egen del.”

Inger drog sig tillbaka, sökte efter kontrollen.

”Är det något särskilt du tänker på?”

”Har du inga karriärdrömmar, Inger?”

”Jag tycker inte det hör till vårt lönesamtal. Är det något du är missnöjd med i mitt arbete?”

”Ibland skulle jag vilja se lite mer driv, och att du var mer aktiv i ledningsgruppen.”

Inger tittade bort och snörpte med munnen. Till vilken nytta bedömdes man år efter år genom hela livet?

”Jag är den jag är. Din uppgift är att sätta min lön.”

”Om jag ska ge dig mer lön, behöver du visa mer driv.”

Inger hade för längesedan slutat bry sig om lönepåslagen. Men hon visste varför hon var chef, det var för att få bestämma. Det fanns inga andra vägar.

”Är vi klara nu?”