9789180737166

Sicilien Sjuntorp

TILL

Sicilien till Sjuntorp, en äventyrslöpning

Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se

© Cecilia och Robert Wackerberg Jonsson

Grafisk form: Mattias Norén

Första upplagan

Tryckt i Viljandi, 2024

ISBN: 978-91-8073-716-6

TILL

Sicilien Sjuntorp

EN ÄVENTYRSLÖPNING

CECILIA

OCH ROBERT WACKERBERG JONSSON

”Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång, blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.”

/I rörelse – Karin Boye

PROLOG

Hur utmanande kan det vara att packa en barnvagn? Inte alls skulle jag säga. Inte om det gäller att packa blöjor, vällingflaskor, tvättlappar och barnet för en sväng i solen ett par timmar. Inför det stundande äventyret står jag och Robert med en helt annan utmaning: Vad behöver vi för en sväng i solen på tolv veckor? Allt vi packar ner ska vi skjuta framför oss. Varje sak måste förtjäna sin plats.

Vi provpackar. Staplar alla kartonger med poddar och sensorer Robert måste ha för sin diabetes på vagnens ena sida. Lägger bra-att-ha-saker, som Ipren, pannlampor, batteriladdare, en extra handenhet till diabetespumpen, tejp och annat, i en låda längst fram på vagnens andra sida. I botten ligger redan tältet, sovsäckar, liggunderlag, uppblåsbara kuddar samt reservinnerslangar. Vi fyller på med de löparskor vi kommer att växla mellan, lägger ut kläder och grejer på köksbordet. Väljer och väljer bort.

I tre år har vagnen varit i vår ägo, lika länge som idén om kontinentlöpningen växt och utvecklats i våra tankar. En Thule Chariot Cross 2, som vi döpte till Wiggoexpress efter vår åldrande jack russell. Genom dagsturer med kaffe, mackor, prosecco och andra godsaker har vi bekantat oss med vagnen. Wiggo har sprungit det han orkat och fått åka med när han blivit trött. Under löparäventyr som inneburit enstaka övernattningar på hotell, i tält och vandrarstugor har han trängts bland packningen. Men på de två längre löparturerna, till Sollefteå och de femtiotvå milen Östersund tur och retur, fick Wiggo stanna hemma med Roberts föräldrar. Vi har tränat, upplevt, härdat oss, njutit och förvärvat erfarenheter. Har till stor glädje för våra lårs framsidor

monterat en broms på vagnens handtag och gjort oss av med spritköket, då det tar onödigt mycket tid att laga mat på.

Jag känner en viss tveksamhet inför tältet också, det är svårt att ligga skönt på ett liggunderlag när man halkar omkring som en tvål i en tvålkopp och har en uppblåsbar kudde som inte har några planer alls på att anpassa sig efter brukarens behov. Jag törs knappt tänka på värmen inuti tältet. Hur kvavt kommer det inte att bli? Kommer vi att kunna sova? Men det finns en ekonomisk verklighet att förhålla sig till, så tält, liggunderlag, sovsäckar och kuddar får följa med till Palermo.

Vi packar och packar om och när vi väl fått med allt som vi anser förtjänar sin plats finns det fortfarande lite utrymme kvar. Vi får med var sitt par jeans också! Med en blick i backspegeln kan man ju fundera på vad vi skulle med dem till.

Wiggoexpress har blivit som en familjemedlem och under våra turer har vi utformat ett system för att styra vagnen. Någon av oss börjar med vagnen i sju kilometer, sedan tar den andre över och så byter vi av varandra i sjukilometers-etapper hela vägen. Det har hänt att jag, för mig själv, räknat ut om jag eller Robert ska börja för att jag ska slippa styra i vissa uppförsbackar. Fast det har jag bara gjort några enstaka gånger! Varför det blev just sju kilometer kommer jag inte ihåg men det fungerar bra. Om backarna blir för brutala går vi sida vid sida och styr på båda två.

När vi ska skriva denna bok lägger vi upp det på samma sätt: vi skriver var sitt kapitel och hjälps åt där det behövs.

Det hissnar när jag med ena handen mot tygnätet pressar tillbaka packningen och drar igen dragkedjan till vagnens framsida. Det förestående äventyret står framför oss så konkret. Skylten med den italienska och svenska flaggan och texten Running from Sicily to Sweden, som vi fått av Tidningen 7, buktar ut som magen på Sancho Panza, men allt fick plats. Vi klarade den första utmaningen och är ivriga att anta nästa.

Det är inte mer än två veckor kvar till flyget lyfter mot Palermo och jag sitter i soffan i vårt lilla hus och kan inte röra mig. Jag försöker fokusera på en punkt framför mig medan rummet roterar och tvingas ansamla all viljestyrka jag äger för att inte spy.

Den förbjudna tanken på att det inte är en vaxpropp som orsakat tinnitus, locket för örat och den här yrseln skriker allt högre och gör att det om möjligt spinner alltmer intensivt. Jo, men visst är det en vaxpropp. En stor sådan. Den har tryckt mot trumhinnan och nerverna inuti örat under tiokilometers-springturen.

En förhärdad vaxpropp, intalar jag mig själv. En fet jävla propp!

Trots att jag har händerna nerkörda i springorna mellan dynorna och klämmer samman den jag sitter på så accelererar allt. Jag svettas och Cecilia sitter kvar vid matbordet, mittemot min knappt rörda tallrik och frågar hur det är, säger att jag är helt grå.

Jag kan inte fokusera ögonen på en punkt hur mycket jag än försöker rikta fokus och hålla huvudet stilla. Det ringer, spinner så jag knappt står ut och djupt inom mig vet jag, det jag om några dagar ska få bekräftat. Det är inte en vaxpropp.

KAPITEL 1

Sommarvärmen omsluter våra kroppar när vi landar i Palermo, två dagar innan vårt löparäventyr ska ta sin början. Förväntansfull och med glädjen flaxande i magen går jag ner för flygplanstrappan och ut på den varma asfalten. Jag tar av mig tröjan och känner hur svetten bryter fram på ryggen. Det tog fyra timmar att komma hit men hemresan ska förhoppningsvis ta betydligt längre tid.

När Wiggoexpress kommer på bagagebandet, hel och komplett, är det svårt att stå still. Jag vill studsa upp och ner och jubla av lycka över att äntligen vara här, över att jag har möjlighet att få göra en resa som denna och över att vagnen är hel. Men det gör jag inte. Jag är en väluppfostrad svensk kvinna på dryga femtio år och står därför still och behärskar mig medan glädjebubblorna rusar upp och ner i blodomloppet.

Planen är att springa från Sicilien till Sjuntorp, från ett hav till ett annat med start i Palermo. När vi fattade beslutet om att springa över Europa var valet att börja i Italien självklart med tanke på Roberts kärlek till landet. Då Palermo är en av Italiens sydligaste städer valde vi att starta där. Valet av målgång beror på att jag kommer från Sjuntorp och att jag har mamma, min syster och hennes familj kvar där.

Tankarna och känslorna har varit många. Glädje och förväntningar har blandats med oro och ängslan. Men just idag ser jag framför mig vackra gång- och cykelvägar längs stranden, med den sommarvarma solen glittrande i havet som en trygg följeslagare. Ett glas prosecco i skuggan av ett parasoll, en god lunch på en mysig taverna. Första veckan räknar vi med att följa Siciliens strandlinje mot Messina, en platt och behaglig start,

det är vad mina naiva tankar lurar i mig när jag står här på flygplatsen och ler brett mot Robert.

Roberts yrsel har inte blivit bättre men inte heller sämre av flygresan, vilket både han och jag tar som ett gott tecken.

Det fanns tveksamheter till om vi skulle kunna åka med tanke på Roberts yrselsjukdom som debuterade några veckor innan avresedagen. Men vi resonerade som så: går det inte så flyger vi hem igen.

Vi funderar på om vi ska springa från flygplatsen till hotellet men väljer att ta en taxi. Det visar sig vara ett klokt val, förutom att det är långt och klockan är sent är vägen flerfilig och trafiken tät. Sådana vägar ska snart bli vår vardag, men det är vi omedvetna om denna varma lördagskväll i maj.

Söndagen ägnar vi åt att turista i Palermo och att packa

Wiggoexpress med packningen vi har i resväskorna och i handbagaget. Allt vi behöver, förutom mat och dryck, ligger på söndagskvällen nerpackat i vagnen. Väskorna lämnar vi efter oss, tomma på hotellrummet.

Jag tänkte innan vi for att vi skulle klara oss bra på engelska och den lilla italienska som Robert kan, men det visar sig vara mycket svårare än jag trodde att göra sig förstådd. Inte ens på hotellen eller turistställen kan italienare engelska, inte den yngre generationen heller. Kroppsspråket, däremot, är internationellt och det använder jag flitigt på kvällen. Efter många ord på olika språk, mycket viftande med händerna hit och dit och många skratt och förvecklingar lyckas jag till slut få hotellpersonalen att förstå att vi tidigt nästa morgon ska springa från hotellet och därför önskar två frukostpaket om det finns, innehållande vegetariska och glutenfria produkter. Det är inte lätt och det blev

inte så bra heller, en spartansk frukost bestående av var sin liten yoghurt och en liten burk juice är vad vi får med oss. Men, det är vegetariskt och glutenfritt.

Trots en högljudd luftkonditionering på rummet, en lika högljudd tupp utanför fönstret och miljoner tankar innanför pannbenet sover vi skapligt sista natten innan vi ska starta vår färd.

Måndagen den sextonde maj är äntligen här. Första dagen av många då vi sätter den ena foten framför den andra, lite snabbare ibland, lite långsammare ibland. Vissa dagar gör vi det långt över femtiotusen gånger, andra dagar något färre. Hela tiden med en strävan framåt, mot ett mål många, många steg bort.

Vi lämnar Palermo, vilket inte är någon förlust då Palermo inte blivit någon favoritstad varken för mig eller Robert. Vi står på trottoaren vid sidan av vagnen och försöker fånga våra känslor i en selfie. Det går inget vidare, ser vi inte skrämda ut ser vi konstlade ut, men på vårt Instagramkonto hamnar den.

Roccella Mare, campingen som är vårt dagsmål, ligger sextiofyra kilometer bort. Där på trottoaren har vi ingen aning om vad det här äventyret ska komma att innebära. Vi tror kanske det, men ganska snart lär vi oss att dagarna mycket sällan utvecklas på sättet som vi tror.

Det är med en underligt euforisk känsla vi i solskenet tar de första stegen genom Palermos hamn och in på Strada Statale 113 (SS113). Den väg vi kommer att tillbringa mest tid på medan vi springer på Sicilien mot Messina. Nu ska vi, till fots, ta oss till Sjuntorp. Herregud vilken galen tanke!

De smala gatorna, fulla med skräp, är hårt trafikerade. Det är svårt att ta sig fram helskinnad. Ibland finns det trottoarer,

men de är så smala och vi är så breda med vagnen att vi inte får plats, dessutom står där bilar parkerade. Vi får springa ute på vägen och konkurrera om plats bland all annan trafik. Bilarna är små, buckliga och skadade i lacken av solen och närgångna medtrafikanter. Ingen verkar särskilt rädd om sin bil, vilket kanske är lika bra det då det ser omöjligt ut att undvika krockskador.

Jag ser hur krampaktigt Robert håller i Wiggoexpress. Bilarna kör nära oss, tutar åt allt möjligt och vi försöker göra oss så små vi kan och undvika att bli påkörda. Jag springer med en känsla av att detta äventyr kan vara över på en tiondels sekund om oturen är framme.

Efter tjugo kilometer blir vägen bredare och trafiken glesare och jag vågar lyfta blicken från vägen. Näthinnan träffas av en fantastiskt vacker bild. Det solbeströdda havet, de höga bergen och kullarna med sin grönska är bedårande där de ligger, stilla och majestätiska, obrydda om både skräp, smala gator och hård trafik. Robert försöker se sig om, ta in allt det fantastiska som ligger runt oss. Han vinglar till med vagnen och saktar ner.

”Det går inte”, säger han. ”Allt bara snurrar när jag vrider på huvudet.”

Mitt huvud, däremot, snurrar som klockvisarna i en gammal Charlie Chaplin-film. Jag är helt betagen av utsikten. Bergen, havet, allt omkring mig är vackert, dramatiskt och helt underbart. Hur jobbigt det än blir är det i denna vackra miljö vi ska springa och uppleva vårt äventyr.

Vi, mest jag, börjar känna av att frukosten inte varit särskilt mättande och vi beslutar oss för att leta upp en affär. Robert följer Google Maps och vi viker av från SS113. Det är en väldigt brant backe upp till affären. Och lång. Solen skiner otroligt starkt och det är varmt, vilket ingen av oss hunnit vänja sig vid ännu. När vi lämnade Sverige var det tolv–tretton grader, nu är det tjugoåtta. Vi kämpar uppför, sida vid sida hjälps vi åt med vagnen som är avsevärt tyngre nu än vi är vana vid från våra turer hemma. En liten bit upp i backen kör vi på ett brunnslock och det smäller till.

”Vad hände? Fick vi punktering?”

Jag sträcker ut huvudet mot vagnens sida. Vänster däck är alldeles platt.

Ett tiotal meter högre upp finns det en parkeringsficka, vi tar oss dit. Jag packar ur vagnen för att få tag på verktygen och reservinnerslangarna som ligger i botten av vagnen. Jag har aldrig lagat en punktering eller bytt en innerslang, men det har Robert, för cirka trettiofem år sedan, så han drar det kortaste strået.

Wiggoexpress har varit vår följeslagare på många utflykter hemma, men vi har aldrig fått punktering. Inför resan har vi dessutom bytt både däck och slangar för att undvika just punkteringar. Men nu är det punktering, mitt i backen under den värmande solen. Robert kämpar på med slangar och däck medan jag inte kan göra annat än att försöka fånga allt på bild. Jag lyckas någorlunda med omgivningen, men bilderna på Robert när han svettig, yr och med tinnitus skrikande i örat gör ett fantastiskt arbete med att byta slang uteblir.

Tillbaka på vägen är vi överens om att vagnen är för tungt lastad, vi är tvungna att göra oss av med någonting, men vad?

När vi väl kommer upp för backen finns det bänkar utefter en mur i skuggan under några träd. Och därifrån är utsikten helt fantastisk, det är så bildskönt att det nästan ser overkligt ut.

Jag tror jag säger att utsikten är helt fantastisk hundra gånger den dagen och många andra dagar. Mitt ordförråd gällande utsiktsbeskrivningar känns något fattigt.

Robert försöker följa med in i affären för att köpa något till lunch men vinglar och far som en kula i ett flipperspel mellan hyllorna så han är tvungen att gå ut igen. Han sätter sig i den svalkande skuggan och försöker få världen att sluta snurra medan jag går in. Det är första dagen och utbudet i affären är begränsat. Jag skyller på det, för den lunch jag inhandlar ger upphov till många skratt under resan. Just idag blir det dock inte särskilt muntert när jag kommer ut med en stor bit hårdost, chokladkex, körsbärsyoghurt och något att dricka. Ost och chokladkex är

kanske inte det bästa när det är varmt. Vi filmar en snutt vid muren och lägger ut det på Instagram, varefter vi fortsätter längs vägen.

Vi är inte så rutinerade denna första dag på Sicilien och börjar efter ytterligare tio kilometer att få ont om vatten. De flesta människor, tror jag, har någon form av obefogad rädsla eller åtminstone obefogad oro över någonting. En av mina obefogade rädslor är att få njurskador på grund av vätskebrist. Nu håller vattnet på att ta slut och det är jättevarmt. Njurskadorna lurar runt hörnet om vi inte snart får tag på vatten! Nåja, så farligt är det kanske inte, men vi inser båda två att vi behöver hitta en affär för att kunna köpa mer vätska. Återigen googlar Robert och hittar en affär några kilometer längre fram.

För Robert var det redan från början självklart att följa Google Maps, både när det gäller att hitta vägar, affärer, restauranger och även boende, och inte följa en gammaldags papperskarta, som jag i mitt inre sett framför mig. Robert tar hela ansvaret för all navigering den första tiden. Jag lär mig så småningom och vi kan hjälpas åt, men just denna dag är Robert ensam vid rodret.

I affären handlar vi dryck och vagnen får ytterligare några kilon att bära. Jag springer med en obehaglig känsla av att vagnen inte ska orka all vikt och nu med ytterligare kilon är jag helt övertygad om att vagnen måste avlastas. Någonstans här, efter affären, kommer Robert med en av sina två briljanta idéer under denna resa.

”Vad tror du, Cecilia, om att ta bort tältet?”

Hurra! Vilken underbar idé, min själ jublar! Högt säger jag sansat: ”Ja, det låter som en idé, men fungerar det ekonomiskt, tror du?”

Vi funderar en stund, en mycket kort stund, sedan är det beslutat. Så skönt, inga tältnätter att gruva sig för. Jag tror verkligen inte att det är härligt att ligga i ett tält mitt i den italienska sommaren. De två första nätterna är sedan tidigare bokade i

stugor på campingar och innan tredje natten ska tältet vara borta.

Vagnen känns redan lättare.

Branta backar uppför avlöses av branta backar nerför och efter fyrtiotre kilometer är jag helt slut. Håret och linnet är blött av svett, blåsor slår upp på huden trots solskyddskräm och törsten gör sig hela tiden påmind.

Hemma är jag van vid att äta frukost, lunch och middag på relativt fasta tider. Nu springer vi kilometer efter kilometer med alldeles för lite mat i magen. Robert är blek, säger att yrseln tilltagit och att han mår illa. Mina hälsenor gör ont varje gång jag ska starta igen efter en paus och det känns som om jag har grus i skorna.

Innan vi åkte hade jag beställt en tid på idrottsmedicin i Umeå för att låta en idrottsläkare titta på mina hälsenor. De hade besvärat mig under en längre tid och jag var orolig för hur illa det kunde bli. Läkaren undersökte mig och konstaterade att båda senorna var skadade och svullna, men han lovade att de skulle hålla att springa på. Jag skulle få ont och vara stel, men de skulle inte gå av. Skönt att veta det i alla fall.

De sista tjugo kilometerna är en kamp för oss båda, men det är lättlöpta kilometer, varken brant uppför eller nerför. Trafiken är hanterbar och miljön vi springer i är helt underbar. Trots att jag upplever denna första dag som oerhört jobbig, inte alls som mina naiva tankar lurat i mig, så säger både jag och Robert till varandra flera gånger: ”Vad bra vi har det.” Vi gör det vi planerat och längtat efter. Vi är här, mitt i vårt äventyr.

Fram på kvällskvisten kommer vi fram till samhället Lido Giglio och möts av en så otroligt vacker solnedgång. Vattnet och himlen brinner medan solen sänker sig ner i havet. Jag vet inte om det är synen av solnedgången eller det faktum att vi har klarat första dagens prövningar som gör mig rörd, det kan också bero på att jag är ohyggligt trött.

Camping Roccella Mare, som vi bokat en stuga på, ligger alldeles vid strandpromenaden och är lätt att hitta. Men när vi

ska gå in genom grinden är den låst. Jag känner hur all energi rinner av mig, den lilla som är kvar, och tårarna bränner innanför ögonlocken. Jag tycker inte att det är roligt. Efter bara en dag tvingas jag gräva djupt efter svaret på min varför-fråga.

Efter att ha samlat mig en stund går jag till restaurangen som ligger granne med campingen och frågar ägaren om han vet om campingen är stängd, medan Robert sätter sig på en bänk och försöker få brandvarnaren i huvudet att dämpa sig något.

Robert har varit i kontakt med campingen tidigare under dagen och fått veta att den är öppen och att vi är välkomna. Men nu är den låst. Den vänlige, endast italienskspråkiga, mannen på restaurangen ringer upp campingägaren, som meddelar att de är på väg från Palermo och att de kommer om en timma. De säger också att grinden är upplåst, vilket den visar sig vara, men den är trög så jag måste ta i lite för att få upp den. Jag passar även på att fråga restaurangägaren om vi kan äta vegetarisk och glutenfri mat på restaurangen lite senare, det kan vi inte.

Medan vi sitter där hungriga och trötta i väntan på ägarna pratar vi om vad vi gett oss in på. Ska alla dagar bli så här svåra?

Vart försvann den platta och lättsprungna gång- och cykelvägen?

Kommer vi inte att kunna springa längs kusten? Måste vi upp bland bergen varje dag? När jag tar av mig skorna inser jag att det som tidigare känts som grus i skorna i själva verket är vätskefyllda blåsor på in- och utsidan av båda hälarna. Jag har aldrig tidigare fått blåsor av mina löparskor, men här är blåsorna, bara att konstatera.

Robert sneglar ner mot mina fötter och håller sig fast i bänken. Han höjer blicken mot horisonten. Säger att det nog är värst första dagen och att det säkert blir lättare sedan.

Jag nickar och drar med handen över blåsorna. Han har säkert rätt för någonting inom mig säger också att det kommer att bli lättare, bara jag vänjer mig lite vid värmen, törsten, hungern och den irriterande molvärken från hälsenorna.

Efter en timme kommer ägarna inrullande med sin bil på

campingen. Trevliga människor som gör vad de kan för att få oss att känna oss välkomna trots en dålig start. Vi får en fin stuga till ett kraftigt rabatterat pris och de erbjuder sig att skjutsa oss till en pizzeria som kan servera glutenfri pizza.

”Vi ska ändå äta”, säger de. ”Följ med oss i vår bil, om ni vill.”

Det vill vi!

Både jag och Robert beställer var sin Quattro Formaggio. Hungern är den bästa kryddan, pizzan är den godaste jag någonsin ätit. Men jag ser rödfärgade salta strimlor på den. Bacon? Till en början petar jag bort några men sedan struntar jag i det. Jag behöver äta. Senare förstår vi att det vi ser på pizzan är yttersta lagret av en körsbärsträdsrökt ost.

Vi är så tacksamma över att campingägarna tog med oss, vet inte var vi skulle ha ätit annars. Till slut hamnar vi i säng. Vi ställer ingen klocka och somnar som stockar. Det är en riktigt tuff start som lärt oss massor: se till att ha tillräckligt med vätska i vagnen, ha koll på var affärer och restauranger ligger, köp bättre solskyddskräm. Sicilien kommer inte enbart att innebära härliga strandpromenader utan många höjdmeter bland bergen, så försök att undvika de varmaste timmarna i solen.

Fotoalbum

Roccella Mare och ett första möte med italiensk gästfrihet.

Ut från Palermo var det tät trafik, trångt och skitigt.

Resans första bad.

Hunden som ville följa med oss hem.

På jakt efter föda, vid boendet den tredje dagen.

En livgivande kallkälla, precis när vi behöver den som bäst.

En inte så trafikerad del av SS113, mellan Palermo och Messina.

Vår tidigarelagda vilodag spenderade vi bland citronerna på Il Limoneto Rooms.

”Nu kan det väl inte bli svårare?” Vi kämpar femtio, sextio meter åt gången medan solen steker oss, vi stannar, vilar och dricker vatten. Men det blir svårare; stigen blir brantare, smalare och bitvis full med vassa stenar. Oron för att vagnen ska få punktering igen gnager. Paniken lurar bakom pannbenet. Omöjligheterna staplas i huvudet. Varför gör jag det här, varför?

Den femtonde maj 2022 satte sig Cecilia och Robert på flyget till Sicilien för att påbörja sin äventyrssemester. Planen var att springa från Palermo till Cecilias hemby Sjuntorp. Några avrådde dem. Sa att äventyret inte var möjligt med Roberts diabetes och celiaki. Tyckte det var dumt med Cecilias höft och hälproblem. Stundtals tvivlade de och tvingades söka efter svar på varför de prövade sig, men oftast kände de sig privilegierade. Tre månader och tvåhundranittio mil, steg för steg, där det långsamma sättet att färdas vidgade vyerna och skapade en närvaro som upptog nästintill all plats.

Som de själva säger: ”Snacka om semester!”

www.vistoforlag.se