KRISTER LILLAS AMANDA ÖHBERG DIAS
Berättelser fr Å n Andra dimensionen
Denna bok har getts ut med understöd från:
Svensk-Österbottniska Samfundet
Eugène, Elisabeth och Birgit Nygréns stiftelse
Olof och Siri Granholms stiftelse
Stiftelsen Kulturfonden för Gamlakarlebynejden r.s.
Revor
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Krister Lillas
Illustrationer: Amanda Öhberg Dias
Sättning: Crealio Design
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2024
ISBN: 978-91-8073-542-1
Albin
Snart 15-årig niondeklassare, tystlåten, har varit scout och gillar Formel-1, spelar Call of Duty i hemlighet, avskyr människor i allmänhet och mobbare i synnerhet. Favoritfärg: som om han skulle bry sig.
Amelia
Albins 10-åriga lillasyster, social med massor av vänner både på nätet och irl, gillar hästar, vackra saker och att åka på läger. Favoritkläder: en lila onepiece.
Hybridmästaren
Ålder okänd, utbildad cellbiolog och självlärd gentekniker, utfryst ur vetenskapliga sammanhang på grund av tveksamma forskningsmetoder, påstår sig kunna tala med djur. Favoritplats: närmaste laboratorium.
Rebecca
Simon
44 år, jägare, uppvuxen i närheten av Björnberget, skulle ha blivit skogstekniker, har ett långt ärr tvärs över magen. Favorithäst: Hilding.
35 år, jägare, dotter till en colombiansk diplomat och en engelsk universitetslärare, uppvuxen i London, studerat språk och nationalekonomi, jobbat som kryssningsvärd. Favoritmat: allt som är franskt.
Roy
33 år, jägare, skotska rötter men uppvuxen i New Jersey USA, har fyra äldre bröder, utbildad fallskärmsjägare, kan göra upp eld på fjorton olika sätt. Favoritvapen: schysta kastknivar.
TJUGOSJU ÅR TIDIGARE
Värmen hade hållit i sig i mer än två veckor och den regniga försommarens mygganstormning hade slutligen mattats av, vilket var en verklig befrielse, för ingen saknade de kliande myggbetten och surret i öronen.
Han hade på sig en T-skjorta och shorts. Hon hade en tunn sommarklänning. Båda var lediga från sina sommarjobb och kunde tillbringa kvällen precis som de ville. Att gå ut i skogen och plocka bär till en paj var ett bra alternativ. Dessutom var skogen ett ställe där de fick vara alldeles för sig själva.
Hon satte sig på huk vid en tuva och han satte sig bredvid. De tittade på varandra och skrattade. Han matade henne med några bär.
På håll hörde de ett par duvor ropa åt varandra mellan träden och längre bort kunde de ana fiskmåsarna skrika och skräna borta vid fiskehamnen. När de traskade vidare gick hon först och han följde efter.
Uppe på en av klipphällarna vände hon sig plötsligt mot honom. ”Känner du? Är det någon som eldar?”
Han lyfte ansiktet och vädrade i luften. Den salta havsbrisen förde också med sig en tydlig lukt av svavel. ”Kanske kommer det från fiskehamnen? Ingen är väl så dum att man gör upp öppen eld nu. Marken är ju snustorr.”
För att demonstrera sparkade han till ett sjok fönsterlav, som smulades sönder med ett frasande. ”Ska vi gå ner mot tjärnen? Där brukar det finnas gott om bär.”
Han tog henne i handen och de hasade försiktigt nedåt längs den branta hällen.
Varelsen som fått syn på dem mellan träden följde långsamt efter. Trots sina långa ben rörde den sig smidigt utan att trampa på några torra kvistar. Solreflexerna gjorde att de stora facettögonen skiftade mer i grönt än vanligt.
Det fanns gott om bär nere vid tjärnen. På en dryg timme hade mannen och kvinnan fyllt sina hinkar och begav sig hemåt. Svavellukten låg fortfarande tung över skogen. Den var faktiskt så
pass påtaglig att kvinnan började känna av en viss huvudvärk.
Mannen erbjöd sig att bära också hennes bär.
De gick tillbaka mot byn, men kom ut ur skogen på ett helt obekant ställe. Eller obekant var kanske fel ord. Skogsbrynet och ängarna kände de igen, men borta var landsvägen, de välskötta lantbruken, tevemasten och alla andra tecken på mänsklig bebyggelse.
Kanske den starka lukten fördunklat deras orienteringsförmåga, tänkte de, och gav sig av in i skogen igen, trots att allting tydde på att de nu gick åt helt fel håll.
Efter tre fruktlösa försök att hitta hem sökte de sig upp mot utkikstornet. Eller gjorde de? Kullen var den rätta, men varken tornet eller tevemasten fanns där. Kvinnans huvudvärk hade nu förvärrats så pass att hon vägrade att på måfå irra runt i skogen.
Mannen var övertygad att de gått rätt hela tiden och kunde inte förstå varför de inte kommit ut till landsvägen en enda gång. Denna skog var hans hemmaplan, där han lekt och åkt skidor hundratals timmar. Åtminstone borde de ha stött på någon av de otaliga privatvägar som slutade nere vid sommarstugorna.
Han vägrade att ta på sig skulden för att de gått vilse, även om det var det som hon med sin skeptiska min antydde, och förklarade än en gång att han visste exakt var de var. Varför de inte hittade någon bebyggelse kunde han däremot inte svara på.
Till sist försvann solen ner bakom trädkronorna, men eftersom augustimörkret fortfarande låg någon vecka bort kunde mannen och kvinnan utan problem söka sig ner från det som borde ha varit utkikstornets berg.
Samtidigt drog en svag men råkall vind fram mellan träden, en hälsning från det närliggande havet. Mannen och kvinnan sökte skydd i lä av en rotvälta från en gammal gran, trots att det kunde medföra vissa risker. De kurade ihop sig uppefter rotsystemets spretiga fingrar i förhoppning om att kunna bevara åtminstone lite av den kroppsvärme de hade kvar. Ingen av dem var ju klädd för att sova i skogen. Sedan åt de varsin näve av blåbären.
På avstånd påbörjade varelsen en kringgående rörelse för att kunna smyga närmare i skydd av rotvältan.
Vid ettiden på natten kom duggregnet och mannen gav sig i väg för att leta efter ett bättre skydd. Kvinnan stannade kvar under granen, nu mer plågad av kylan än av huvudvärken. Innan han gick kysste hon honom snabbt på munnen och det var det sista de såg av varandra.
Hon slöt ögonen och hann falla i en ytlig slummer på gränsen mellan frossa och sömn, när ett stenhårt skruvstäd klämde till om hennes midja och kastade upp henne i luften. Ryggraden knäcktes i samma sekund som varelsen fångade henne i munnen.
Mannen hade redan hunnit flera hundra meter bort när han hörde det korta skriket, men innan han var tillbaka var både kvinnan och varelsen försvunna. De enorma fotspåren varslade om en mardröm som bara börjat.
Återstoden av natten smög mannen runt och letade efter kvinnan, samtidigt som han aktade sig för allt som rörde sig i mörkret. Och mörkret vimlade av liv. Han begrep att någonting radikalt måste ha skett med hans omgivning, eftersom han var fullständigt vilsen i en skog som han borde känna som sin egen ficka.
Strax efter soluppgången sjönk han utmattad ihop mellan två stora stenblock, där han räknade med att ha åtminstone ett visst skydd. Sömnen blev kort, rastlös och full av mardrömmar, men han sov i varje fall.
När han vaknade var han vrålhungrig och de följande veckorna lärde han sig jaga, fiska och undvika att bli uppäten. Samtidigt började han bearbeta tanken på att den civilisation han kände var borta för gott.
Ibland blev sorgen värre och då lade han sig ner i fosterställning och grät i okontrollerade ryckningar. Det slutade han med den dagen en jättespindel så när spetsat honom på sin gadd. Ärret tvärs över magen hade han fortfarande kvar.
Mannen insåg att han nu var alldeles ensam och själv måste ta fullt ansvar för sin överlevnad. I fortsättningen gjorde han sina val enbart utifrån egen säkerhet, för ingen annan fanns där att hjälpa honom.
MANNEN PÅ ÅKERN
Albin var på väg upp till skolbussen när han för första
gången fick syn på mannen på åkern. Det var en tisdag i början av september. Mannen stod ett femtiotal meter bort, bredbent med armarna i kors, och bara tittade.
Hans klädsel kändes lite malplacerad, men Albin kunde inte riktigt sätta fingret på varför. Kanske var det materialet, kanske var det färgen. En mörkbrun, nästan svart, nyans av någon sorts läder.
Och vem var mannen? Albin kunde inte minnas att han skulle ha sett honom tidigare.
Mannen följde honom med blicken, men gjorde ingen ansats att ta kontakt. Skönt. Albin avskydde människor. De var oftast självupptagna, falska och fjäskande, vilket bekräftats gång på gång under hans snart femtonåriga liv. Med några få undantag – och de var verkligen få – var jordens yta befolkad av idioter.
Albin gick upp till stora vägen, där morgontrafiken sedan länge var i full gång. Hälften av sjukskötarna i den närliggande stadens sjukhus bodde i grannstaden och tvärtom. Likadant var det med de anställda i städernas industrier.
Om stadsborna bara bytte jobb med varandra skulle vägen ligga öde större delen av dagen, men folk var som sagt idioter.
Uppe vid busshållplatsens illa medfarna kur tittade Albin ut över åkern ännu en gång, men nu var mannen försvunnen
och Albin riktade fokus mot ett mer aktuellt problem. Hur skulle han överleva skoldagen?
Tack och lov stod det ingen idrott på schemat. De dagarna var alltid värst. Det var då som mänsklighetens sämsta sidor kröp fram.
Albin kunde inte riktigt begripa varför han var så utsatt just under gymnastiken. Han hade varit med i scouterna och var van att röra på sig, åtminstone ute i skog och mark.
Kanske var det bristen på bollkänsla som gjorde det. I ett land där bollsporternas stjärnor hyllades som gudar fick man tydligen skylla sig själv om man inte kunde eller ville hantera klubba och boll. De lokala hockeylagen var ökända för sin råa jargong och för sin nedlåtande attityd mot alla som inte spelade själva.
Albin fnös. Hockeykillarnas trash talk var bara luft. Ingen av dem skulle någonsin spela på någon högre nivå, men just nu var de tillräckligt stöddiga för att göra livet surt för honom.
Samma eftermiddag fick Albin för andra gången syn på mannen på åkern. Han hade hunnit ner en bit längs byvägen, när han plötsligt kände sig iakttagen.
Mannen stod på exakt samma ställe som på morgonen, men denna gång verkade han mer rastlös. Med jämna mellanrum såg han sig om, som om han väntade på någon.
Att stanna och stirra på folk var inget som Albin normalt sett gjorde, men det var någonting med mannen som gjorde det svårt att låta bli. Varför stod han där mitt på blanka eftermiddagen? Hade han inget arbete att sköta? Hans beteende kändes så omotiverat och hela hans figur var så fel.
Och vem var han? Albin blev mer och mer övertygad om att han aldrig sett mannen tidigare, varken i byn eller någon annanstans.
Plötsligt verkade mannen reagera på något. Han vände på
ABBISIPPEN
Abbisippen, kan du hjälpa mig med remmen?” Albins
tioåriga syster Amelia stod i dörren till hans rum med ryggsäcken i ena handen och en lös axelrem i den andra. ”Den lossnade och jag får inte dit den igen.”
Albin vände sig motvilligt bort från datorn, där han just skulle uppgradera sin Ak-47:a. ”Kan du sluta kalla mig det där? Du vet att jag hatar det.”
”Men den lossnade. Snälla!”
Albin suckade. ”Ge hit den då! Snabbt!”
På tio sekunder hade han tråcklat tillbaka remmen i dess spänne och slängde tillbaka väskan. ”Och stäng dörren!”
”Tack. Ska du inte till skolan i dag? Är du ledig?”
”Nej, jag är inte ledig.”
”Mamma sade att du skulle skynda på.” Amelia slängde upp väskan över axeln och försvann nerför trappan. Dörren lämnade hon på vid gavel.
Albin suckade och släckte datorn. Han borde skynda på, men det tog emot. Onsdagarna var alltid värst. Inte nog med idrotten. Han hade dessutom fysik med Fabbe och Herman, två av tyrannerna från parallellklassen.
Skolan gick att uthärda de dagar han hade lektioner enbart med egen klass, i synnerhet om han lyckades tillbringa rasterna i något undanskymt hörn, men på onsdagar och fredagar brukade ingetdera lyckas.
Abbisippen. Albin fasade för vad som skulle hända om familjens smeknamn på honom kom ut i offentligheten. Med mamma var det ingen fara. Hon kallade honom alltid Albin när de var ute bland folk.
Men Amelia var som en osäkrad granat. En pratkvarn med ett gigantiskt socialt nätverk. Minsta lilla oförsiktighet – och det ska gudarna veta, hon var sist i kön när den sortens filter delades ut – och idioterna i skolan skulle få ytterligare en anledning.
Han rafsade åt sig gymnastikpåsen, som han inte öppnat sedan förra veckan, och gled ner längs ledstången.
”Albin, du vet vad jag tycker om det där.” Mammas röst kom från köket, där hon hjälpte tvillingarna med frukosten.
”Jag sticker nu.” Han stängde dörren innan hon hann säga mer, och blev tvungen att springa hela vägen upp till busshållplatsen. Hur svårt kunde det vara att fixa cykeln? Det handlade bara om en ynklig punktering.
Mannen på åkern höjde en hand till hälsning. Albin besvarade den inte.
Gymnastikbasketen blev som väntat en katastrof. Förutom förnedringen i att sakna bollsinne möttes han i omklädningsrummet av ett par dyblöta skor, som någon under drickapausen placerat i handfatet.
Albin försökte så gott det gick att få dem torra, men inte ens hårfönen på full effekt kunde förhindra att han resten av dagen gick omkring med sura skor och dito strumpor. Han undvek att tänka på hur ett par blöta skor skulle kännas när vinterkylan satte in om några månader.
Folk i korridoren glodde efter honom när hans skor lämnade mörka fläckar på de nötta stenplattorna, och han kunde höra en del illa dolda fnissningar.
De var ändå lättare att stå ut med än det fysiska. På något sätt åt sig våldet längre in i honom när det skedde handgripligen. Inte så att han blivit misshandlad någon gång, men mängden knuffar, krokben och nålstick som han fått räckte till för att placera honom längst ner i näringskedjan.
Albin hade i och för sig inga ambitioner att höra till innegänget. Det enda han önskade var att bli lämnad i fred. Tyvärr skedde det inte så ofta nuförtiden.
Kunde han bara överleva ett långt läsår till skulle han sedan välja nästa skola enbart med målsättningen att bli fri från den belastning som det innebar att ha stämplats som ufo.
Folk fick tycka att han var annorlunda. Det hade han inget emot. Det som gjorde ont var att det verkade ha skett så godtyckligt och att ingen protesterade, när han som ny elev i sexan blev utsatt.
Varför skulle förresten han som var ny i klassen behöva bli mobbad? Folk flyttade och bytte skola hela tiden. Det var inget konstigt med det.
Hans familjesituation var kanske lite speciell, men det var inte heller hans fel. Dessutom fanns det ensamstående mammor och frånvarande pappor överallt.
Albin misstänkte att någon haft en dålig dag och helt enkelt bestämt sig för att det var honom man skulle trampa på. Kanske för att själv undvika att bli påtrampad. Vem visste?
Albin går sista året i högstadiet och bara väntar på att skolan ska vara över. Då behöver han aldrig träffa mobbarna igen. Till dess försöker han överleva genom att synas så lite som möjligt.
En helt vanlig tisdag upptäcker Albin en ingång till en parallell verklighet, Andra dimensionen. Där finns det människor som behöver hans hjälp.
De svarta örnarna har tagit kontrollen över Björnberget och Hybridmästaren föder upp blodtörstiga
rovdjur så fort han hinner. Något måste göras. Men vad? Och hur? Albin bestämmer sig för att försöka hjälpa till och färden blir mycket mer dramatisk än vad någon kunnat föreställa sig.
www.vistoforlag.se
ISBN 978-91-8073-542-1
”När jag läste kändes det så verkligt, fast det inte kan hända på riktigt. Jag var så inne i den att jag inte kunde slita mig. Jag ger den 10/10.”
– Esther, 13 år
”Det är en av de bästa fantasyböckerna jag läst. När jag en gång börjat läsa kunde jag inte sluta förrän jag läst den klart. Man sögs in i boken. Jag ger den 10/10.”
– Svea, 12 år