Jenny Grand
KALL ALLBADHUSETS GÖMDA SKATTER
Tidigare böcker av Jenny Grand, utgivna hos Visto förlag: Övergivna öns hemlighet, 2021 Vattenfyllda gruvans hemlighet, 2020
Kallbadhusets gömda skatter Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2023 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Jenny Grand Omslag och sättning: Sandra Stridh, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2023 ISBN: 978-91-8073-484-4
Jenny Grand
KALLBADHUSETS GÖMDA SKATTER
Kapitel 1 – Rör inte min kompis!
”Men hallå, vad håller ni på med? Lägg av!” Ellie flyger upp från sin handduk och rusar fram till gruppen killar som har samlats längst ut på bryggan. Hon känner igen dem, Valles gäng, och hon vet med säkerhet att de inte har något trevligt för sig. ”Vad sysslar ni med?” Killarna flinar överlägset mot henne, men skingrar sig. I mitten står en, för Ellie, okänd kille och tittar ner på sina fötter. Han ser ut att vara i samma ålder som killarna, men det är alldeles tydligt att det är han som är i underläge. Underläppen darrar, men bara knappt märkbart. ”Stick härifrån!” gormar Ellie och viftar med armarna för att schasa iväg killarna. Hennes ögon skjuter blixtar av ilska. Är det något hon avskyr så är det mobbare. ”Men chilla”, säger den längsta av dem och fortsätter att flina mot Ellie. ”Är ni kära i varandra, eller?” Han är längre än Ellie och nästan lutar sig över henne, men hon sträcker på sig och spänner ögonen i honom.
5
”Håll käften, Valdemar!” ryter Ellie med tydlig betoning på hela hans namn, trots att alla i hela Ljungskile vet att han vill bli kallad Valle. ”Har du inget bättre för dig kan du väl gå längst ut på bryggan och visa något av dina snygga dyk.” En av Valles kumpaner skrattar till, men tystas genast av en mördande blick från Valle, samtidigt som den tomatröda färgen stiger i Valles ansikte. Det blir en stark kontrast mot hans ljusa, nästan vita hår och isblå ögon. ”Kom vi drar, här kan man ju inte stanna.” Valle håller kvar sitt hemska flin i ett försök at dölja att han just blivit besegrad. Av en tjej dessutom. ”Det är bara en massa losers här. Vi drar till Kungs parken istället.” Han vänder tvärt om och går med snabba steg därifrån. ”Men kom då!” vrålar han efter sina två kumpaner som inte är lika snabba. ”Hej då, Ellie”, mumlar en av dem och ger Ellie ett generat leende som hon inte besvarar. ”Idiot”, mumlar hon och vänder sig sedan mot killen som står kvar. Han som nyss var föremålet för deras elakheter. ”Bry dig inte om dem”, säger hon och tittar nyfiket på honom. ”De är ett gäng töntar allihop. Valle är rädd för att dyka i från bryggan, som du säkert förstod …” Ellie ler försiktigt mot killen framför sig, samtidigt som hon pekar mot änden av betongbryggan.
6
”Dessutom är han kär i min storasyster, det vet alla, men hon är inte intresserad av honom.” Killen möter Ellies blick och sträcker lite på sig. Han knycker med nacken för att kasta undan luggen som hela tiden verkar falla ner framför hans ögon. Hans hår är ljusbrunt och yvigt, och när han ler mot Ellie under luggen, lyser han bruna ögon av tacksamhet. ”Tack”, säger han med låg röst, nästan viskar. ”Tack för att du hjälpte mig.” ”Inga problem!” svarar Ellie. ”Mobbare är det värsta jag vet. Jag tror inte att jag har sett dig här förut? Jag heter Ellie, vad heter du?” ”Jag heter Leo. Jag ska bo hos min mormor och morfar hela sommaren.” Leo vänder sig om och pekar mot kullen bortanför kyrkan där stora vackra skärgårdshus trängs om utrymmet och havsutsikten. ”De bor ovanför Klocktornet. Jag har varit här förut, men nu är det första gången jag ska stanna här hela sommarlovet. Jag kom igår.” Han vänder sig tillbaka mot Ellie igen och drar handen genom luggen. ”Annars bor jag i Göteborg, på Linnégatan.” ”Ok”, säger Ellie. ”Linnégatan … det är nära Slottsskogen va? Och Naturhistoriska museet?” Leo nickar. ”Där har jag varit”, säger Ellie. ”På Naturhistoriska alltså. Min pappa brukar släpa med oss till en massa dammiga museer.” Hon ler försiktigt mot Leo och får genast ett leende till svar. Leo kan inte hjälpa att han känner sig oväntat varm inuti av flickan som står framför honom.
7
”Var bor du då?” frågar han Ellie. Hon vänder sig om och pekar mot andra sidan viken. ”Jag bor där borta, bakom träden på berget där. Huset syns inte, men vi kan se kyrktornet. Mamma brukar säga att vi har havsutsikt på vintern.” Ellie skrattar till och hennes blå ögon glittrar som solens strålar på vattenytan. ”Kom!” säger hon, ”vi sätter oss här borta!” Leo plockar upp sin ryggsäck och följer efter Ellie tillbaka till bänken där hon har lagt sin handduk och sin väska. ”Varför var Valle och de andra töntarna elaka mot dig? Hade ni bråkat om något?” undrar Ellie när de har satt sig i skuggan längst in under taket. ”De tyckte att mitt namn var hemskt lustigt …” Leo suckar och tittar ner på de slitna träplankorna under hans fötter. Ellie kan inte låta bli att bli lite fnissig åt hans sätt att prata, som om det fanns en liten farbror inuti hans kropp som bestämde vad han skulle säga. ”Men Leo är ju inte konstigt alls?” Ellie tittar förvånat på honom med stora runda ögon. Leo suckar igen och sjunker ihop där han sitter på bänken. ”De såg namnet på min ryggsäck.” Han vänder motvilligt väskan mot Ellie så att hon kan se. ”Leopold von Silfversköld.” Ellie lägger medlidsamt huvudet på sned. Det var onekligen ett annorlunda namn. ”Ja, det är lite speciellt. Men fint, tycker jag.” Hon vill egentligen ge Leo en kram när han sitter och ser så olycklig ut, men det vågar hon inte, de har ju nyss träffats.
8
”Bry dig inte om idioterna. Valle är tretton år och ska börja högstadiet, tror att han är världens coolaste. Sixten går i min klass och Tage är hans lillebror, de är helt ofarliga men de hänger efter Valle som två skuggor. De är töntar allihop, tro mig.” Ellie tystnar och tittar nyfiket på Leo. ”Jag ska fylla tolv år om några veckor. Hur gammal är du?” Leo skiner upp. ”Också tolv”, säger han. ”Jag fyllde i januari.” Nu ser han genast lite gladare ut, nu när de har något gemensamt. ”Var glad för att du har ett superkort namn, förresten”, säger han sedan. ”Ellie. Det är jättefint.” Ellie börjar skratta, vilket får Leo att rycka till av förvåning. ”Åh, du skulle bara veta”, fnissar hon. ”Jag heter egentligen Eleonora, inte alls särskilt kort. Mina systrar har också superlånga namn – Gabriella, Alexandra och Vilhelmina, fast de kallas för Gabbe, Alex och Ville. Killnamn som smeknamn, jag fattar inte vad mamma och pappa tänkte på.” Leo börjar fnissa han också, Ellies skratt är smittsamt. De sitter intill varandra i skuggan under taket och när skrattet har lagt sig plockar Ellie fram en flaska med saft. Hon räcker den till Leo. ”Vill du ha? Det är mammas hallonsaft. Supergod faktiskt.” ”Gärna.” Leo tar en stor klunk.
9
”Ja, den var supergod.” Han räcker över flaskan till Ellie igen. ”Min mamma gör aldrig saft, eller bakar bullar heller för den delen.” Hans blick vandrar ofokuserat ut över stranden och vattnet. Han vickar lite på tårna. Ellie sitter tyst och avvaktar, det verkar som att Leo har fler saker han vill säga. ”Mina föräldrar jobbar hela tiden, känns det som.” Han tittar ner på sina fötter. ”Det är därför jag ska vara här hela sommaren.” Han blir tyst en stund och Ellie kan se att hans ögon blir ledsna. ”Det är jättefint här såklart, man kan bada och så, men jag känner ingen förutom mormor och morfar. Det blir lite ensamt.” ”Men nu känner du mig!” säger Ellie glatt för att försöka få Leo på bättre humör. Ellie får ont i magen av att se människor hon tycker om ledsna. För hon tycker om Leo, från första stund. ”Hemma hos mig är det tvärtom.” Ellie ger Leo ett snett leende. ”Jag har tre systrar, och mamma och pappa jobbar hemifrån, så jag är aldrig ensam.” Hon samlar ihop det långa röda håret i en hästsvans. ”Vi har rött hår allihop, fast i olika nyanser. Pappa brukar skoja och kalla oss julgranskulor på vintern och tomater på sommaren. Han är så pinsam med sina pappaskämt.” Ellie himlar med ögonen. ”Det är därför jag cyklar hit själv, för att få lite lugn
10
och ro. Jag brukar ta med mig en bok och mina hörlurar. Då kan jag vara i min egen värld.” ”Har du en cykel, förresten?” fortsätter hon sedan på nästa inandning. ”Nej …”, svarar Leo sakta. ”Det har jag inte, men kanske morfar har någon gammal som jag kan använda.” ”Bra!” säger Ellie och ler så att hennes fräknar sprider sig över hela ansiktet. ”Då ska jag visa dig Ljungskile! Det finns faktiskt en hel del coola ställen här omkring. Om du vill?” Leo inser att han aldrig har velat någonting lika mycket i hela sitt liv. Han nickar och känner hur det nästan bubblar av glädje i magen. ”Ja, det vill jag gärna!” ”Bra! Kul!” säger Ellie. ”Men nu måste jag hem!” Hon rafsar ihop sina saker och Leo hänger sin väska över axeln. Han följer Ellie till hennes cykel som står lutad mot skjulet med kajaker. ”Då ses vi här imorgon. Ta med en cykel!” ropar Ellie när hon cyklar iväg så att gruset knastrar. ”Ja, vi ses imorgon”, svarar Leo. Han vinkar och följer Ellie med blicken ända tills hon passerat segelklubben. Ellie, hans nya vän. Trots den hemska starten får Leo en känsla av att det kanske kan bli en bra sommar, trots allt.
11
Leo från Göteborg måste tillbringa hela sommarlovet hos mormor och morfar i Ljungskile. Visst är det fint och så, men han känner inte någon. Inte blir det bättre av att ett gäng elaka killar ger sig på honom på badbryggan, inför allas ögon. Som från ingenstans kommer Ellie. Ellie som är tuff men snäll och inte rädd för någonting. Hon räddar Leo, och från den stunden är de oskiljaktiga. Ett plötsligt och våldsamt åskoväder tvingar Ellie och Leo att söka skydd under Kallbadhuset. Djupt ner i sanden hittar de en flaskpost. Riktigt gammal är den, äldre än andra världskriget. I hemlighet, och med förhoppning om att hitta en dyrbar skatt, tar de med sig den. Men jakten på skatten leder dem ut på ett spännande och stundtals livsfarligt äventyr, via Silverfallet och Muntras grotta, och till slut har de ingen aning om vad de egentligen letar efter. När de slutligen tvingas berätta om flaskposten kommer gamla sanningar upp till ytan. Sanningar som inte bara får stor uppmärksamhet, utan också förändrar livet för en ensam gammal man. Och de hittar en skatt till slut, men inte på det sätt de hade tänkt sig. En äventyrsberättelse om vänskap i vått och torrt. Och om att känna sig ensam och rädd ibland, men att trots det våga tro på sig själv.
Av författaren till Vattenfyllda gruvans hemlighet och Övergivna öns hemlighet. hemlighet.
www.vistoforlag.se