9789180734707 by Smakprov Media AB

Som en docka

Som en docka Anna Hellenrud Hagström

Som en docka Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2023 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Text: Anna Hellenrud Hagström Grafisk form: Emelie Bohman Första upplagan Tryckt i Riga, 2023 ISBN: 978-91-8073-470-7

Som en docka

Anna Hellenrud Hagström

1934, Frykerud socken

”Tror du att han såg oss?” ”Jag vet inte.” ”Vet han att vi gick in här? Kommer han också gå in hit nu?” ”Du måste vara tyst Lavinia! Han kan höra oss från utsidan.” Lavinia trycker den lilla dockan hårt mot sitt bröst. Det piper och spränger där inuti efter att hon och Rut har sprungit hela den långa vägen genom skogen. Bakom dem hade grenar knäckts och en kraftig andhämtning vuxit sig starkare för varje steg de tog. Hon känner att hon behöver hosta men står emot impulsen. Vågar inte. ”Jag är rädd, Rut”, viskar Lavinia med en darrande snyftning. ”Jag vet, Lavinia. Vi måste vara modiga nu”, svarar Rut och hasar sig närmare. Hon lägger armen om Lavinia och sväljer hårt för att hindra gråten. Lavinia känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken. Hon huttrar. ”Jag fryser. Det är så kallt här inne.” Tyst, knappt hörbart, börjar Rut nynna på den melodi som Lavinia hört henne sjunga så många gånger. Näsan och kinderna värker av kylan men längs kinderna rinner nu de varma tårarna. Hon snörvlar och snyftar tyst.

”Rut”, viskar hon, ”vet du, när jag gråter blir kinderna varma igen.” ”Det är bra, Lavina”, viskar Rut tillbaka. ”Det är bra.” Tidigare under kvällen hade Rut bönat och bett honom att låta dem vara ifred. Hon hade ropat från fönstret på övervåningen, ner mot marken där han stod och gastade. Hon bedyrade att hon gärna skulle tala med honom, bara han blev nykter, men han hade fortsatt banka på fönstren, kasta stenar på väggen och sparka på den låsta dörren. När de sekunderna senare hörde kraset från kammarfönstret tog Rut beslutet att öppna dörren till balkongen. ”Kom Lavinia!” hade hon väst fram samtidigt som hon hade böjt sig ner och lagt händerna på Lavinias axlar. Hon hade med beslutsam blick tittat Lavinia rakt in i ögonen och förklarat: ”Vi måste ta oss ut på balkongen och klättra ner från den. Kanske måste vi hoppa. Jag vill att du klättrar upp på mina axlar så går det fortare.” Lavinia hade utan att ifrågasätta dragit upp nattlinnet och sedan klättrat upp på Ruts axlar. Rut hade i sin tur öppnat den tröga, jämrande dörren till balkongen och sen, smidig som en katt, klättrat över räcket och hoppat ner på marken med Lavina fortsatt sittande på sina axlar. Lavinia hade hört jämret från Rut när de träffade marken och förstått att hon hade gjort sig illa i foten. Men ändå sprang de! Så snabbt som Rut orkade trots sin skadade fot, sprang de genom skogen, över stockar, stenar och fallna granar mot platsen som Rut trodde skulle bli deras räddning. Tant Stinas gamla torp, vilket Rut kände till och visste att det stod övergivet och olåst. Nu hoppades hon att de kunde finna skydd där inne.

Det är där i torpet de nu sitter, gömda under ett bord och väntar. Väntar på att få gå hem igen. För Lavinia börjar det bli bråttom. ”Jag måste till dass, Rut.” ”Sch!” ”Lisa-Maria! Jag tappade min Lisa-Maria!” Rut lägger en bestämd hand över Lavinias mun och trycker till. Den späda rösten dör sakta ut medan Rut lystrar i mörkret. ”Lavina! Du måste vara tyst!” viskar hon vasst och drar den skälvande kroppen tätt intill sig. När de hör steg i grusgången och en tung fot som placeras på nedersta trappsteget förstår de att de är hittade.

Kapitel 1 Himlen är en dyster färgpalett av gråa nyanser. Nedanför fönstret växer sig vattenpölarna allt större och djupare. ”Så jäkla typiskt svensk sommar”, utbrister Linnea samtidigt som hon sparkar hårt på sänggaveln. ”Jag vill ju bada!” ”Äh, vi kan väl åka och bada ändå?” svarar Wille och släpper samtidigt blicken från telefonen. ”Lite regn har väl ingen dött av. Vi kan fråga pappa om han kan skjutsa oss till Klaxsjön eller Ringstadtjärn sen.” ”Men, nej! Jag vill ha sol när jag badar.” Linnea lutar huvudet bakåt och slår ut med armarna. ”Ååh, det är så tråkigt!” Det är första dagen på sommarlovet. Egentligen ska de vara lyckliga och sprudlande men vädret skickar mörka skuggor över bygden och lägger sig som ett täcke av tristess över landskapet. Linnea kastar en till synes tom Fantaburk rakt över rummet. Den träffar väggen med ett klonk och Linnea suckar högt när de sista dropparna skvätter ut på tapeten. ”Vad ska vi hitta på då?” klagar Wille och plockar upp en smutsig handduk från golvet. Han räcker över den till Linnea som hetsigt börjar torka upp Fantastänket med den. ”Märtha och Theo borde komma snart. De kanske kan komma på något”, försöker hon. Hon slänger i väg handduken och sätter sig sen på sängkanten. Wille reser sig upp från golvet, lägger undan mobiltelefonen på byrån och sätter sig bredvid Linnea. 8

”Det finns ju inget att hitta på här i Frykåsen. Vi kan ta tåget till Kil i stället? Köpa glass? Jag tror att det går ett tåg om en timme men jag kan dubbelkolla i appen.” Wille sträcker sig åter mot mobiltelefonen men hejdar sig mitt i rörelsen när Linnea hastigt reser sig upp från sängen. Hon går fram till sminkbordet, tänder lamporna och sätter sig på den lilla runda pallen framför spegeln. ”Det låter najs, så ja, varför inte?” Hon drar ut lådan och plockar fram sin gröna hårborste som hon sedan drar genom det långa, röda håret. Den tjocka hårmanen lägger sig som en pläd över axlarna. Hon delar håret i två delar och börjar fläta på vänster sida. Fingrarna är snabba och vana. Wille ser fascinerat på. ”Du kan få fläta mitt hår också”, säger han skämtsamt. ”Javisst, om du hade haft hår att fläta så …”, svarar Linnea och ger honom en menande blick. Wille drar med handen över det snaggade håret och plutar trumpet med munnen. ”Jag kanske skulle ha sparat ut håret ändå?” ”Nej, det tycker jag inte. Du är fin i kort hår. Dessutom är det varmt med långt hår på sommaren”, svarar Linnea sarkastiskt och slänger en blick mot fönstret och vattnet som rinner längs fönsterrutan. ”Om du säger det så”, skrattar Wille. Utanför fönstret flyger en flock fåglar över gärdena. Buskar och träd dansar i den lätta vinden och tycks huka sig då och då för de tunga vattendropparna som faller från skyn. Längre bort syns blänket från Pråmsjön. Linnea tänker tillbaka till förra helgen då hon, Wille, Märtha och Theo rodde ut med ekan och fiskade. Inga fiskar hade nappat men det gjorde inget för det var själva upplevelsen att få åka båt med dem som var så mysig. Willes hand hade nuddat hennes, 9

när hon vid ett tillfälle hade satt sig intill honom, men kanske var det bara en tillfällighet? Den där känslan inom henne som pirrade, bubblade och bråkade. Som hotade att komma ut i fnitter och röda kinder. Den var helt omöjlig att få bukt med. Den hade helt plötsligt dykt upp, som från ingenstans. Den var inte obehaglig men heller inte speciellt trevlig. ”Tänk att vi ska börja på högstadiet till hösten”, avbryter plötsligt Wille hennes tankar. Hans röst är eftertänksam och han kniper ihop ögonen så att en bekymmersrynka bildas i pannan. ”Ja, jag kommer sakna alla lärarna”, säger hon. ”Och lärarna kommer helt klart sakna oss. Det kommer bli så tomt för dem, utan alla dina pranks och dåliga skämt.” Linnea fnittrar till när hon tänker tillbaka på Willes alla påhitt. ”Kommer du ihåg när du lurade Berit att det var en groda i personalrummet?” Wille skrattar högt. ”Det kommer jag aldrig glömma. Hon vågade inte gå in där förrän Linda hade försäkrat henne om att grodan var infångad vilket den inte var eftersom den ju aldrig fanns. Stackars Berit har nog fortfarande inte förstått att jag drev med henne.” Linnea ler. ”Nej, det har hon nog inte. Minns du när du gömde dig inne i kylrummet i köket då?” Wille slår sig på knäna. ”Ja jäklar så arg hon blev, vikarien som jobbade då. Jag fick värsta utskällningen.” Linnea skrattar och himlar med ögonen. ”Fast, det kanske inte är så konstigt.” ”Men jag gjorde ju inget fel”, frustar Wille. ”Vi fick ju inte vara där över huvud taget”, svarar Linnea och skakar på huvudet. ”Men alltså, du skulle ha sett vikarien. Hon skällde ut mig så till och med Ruben blev chockad”, skrattar Wille

och gapar så stort med klotrunda ögon att Linnea inte kan hålla inne det bubblande skrattet längre. Ruben är den härliga kocken. Han är så otroligt snäll, men kan verkligen se helt väck ut. Lite så som Wille ser ut nu. Linnea skrattar så tårarna rinner. ”Jag har inte sett den där vikarien efter den dagen”, tjuter hon. Wille ler ett av sina mest luriga leenden. ”Tror jag det. Jag hjälpte henne förstå att läraryrket inte var något för henne, trots allt.” ”Jag kommer helt klart sakna mellanstadiet”, konstaterar Linnea när skrattet har ebbat ut. ”Vi får väl kanske åka till vår favoritskola och hälsa på någon gång?” ”Klart vi gör”, flinar Wille. ”Hur ska det bli att börja samma klass som flirtiga Marko då”, säger han sen retsamt. ”Äh”, svarar hon undvikande och viftar bort en envis fluga. Hon vill inte visa besvikelsen över att hon och Wille inte kommer att hamna i samma klass. Hon vill heller inte nämna det faktum att han själv kommer att hamna i samma klass som Nellie. Hon har allt sett hans blickar och hört Nellies irriterande fnitter så fort han varit i närheten. ”Jag kommer nog att sakna Berit mest”, säger hon i stället. Lite för snabbt. ”Jag hoppas, för elevernas skull, att den nya läraren blir bra men det är nog svårt att ta över Berits plats.” ”Ja, hon var verkligen en superlärare”, svarar Wille. ”Hon var så rolig och påhittig. Sen älskade jag hennes skratt och att hon alltid tog sig tid att prata när man behövde det. Jäkla pensionsålder”, säger han med ett snett flin och plockar upp dagens tidning från golvet. ”Ha! Det står att några barn har skrivit brev till Putin”,

säger han. ”Coolt! Det hade faktiskt kunnat vara Berits idé – att hon inte tänkte på det. Det hade vi också kunnat få göra i svenskan i stället för att skriva de där tråkiga insändarna. De har publicerat brevet här i tidningen också. Barnen uppmanar honom att sluta kriga.” ”Så gulligt”, svarar Linnea och rättar till några hårslingor som hamnat fel. ”Men samtidigt sorgligt. Putin kommer aldrig läsa det där! Jag hörde förresten några barn snacka härom dagen, när jag satt på bussen. De funderade kring hur barnen i Ukraina har det. Om de får gå i skolan. Om det finns mat så att det räcker. Sen undrade de om kriget skulle komma hit också. Det är så hemskt. Barn ska inte behöva vara oroliga för sånt där.” Wille hummar tyst samtidigt som han slår ihop tidningen. ”Men samtidigt är det bra att de pratar om det på förskolorna och på lågstadiet.” ”Ja, det är klart”, svarar Linnea. ”Vi får hoppas att kriget får ett slut snart.” De hör plötsligt hur dörren slår igen nere i hallen. ”Hallå!” ropar Märtha. Strax efter hörs Theos röst: ”Vi är hemma nu. Är ni hungriga?” Linnea är precis färdig med den andra flätan och lägger ner hårborsten i sminklådan igen. Hon känner ett sting i bröstet när hon hör Theos röst. Visst har hon förståelse för att Märtha och han vill umgås typ jämt. Men ibland känns det som att Theo håller på att ta Märtha ifrån henne. Det händer allt oftare att Theo och Märtha vill umgås helt själva och Linnea saknar tiden då de alla fyra umgicks och gjorde allt tillsammans. Är det så här det kommer att bli nu framöver, när hon och Wille lämnar mellanstadiet och barndomen bakom sig, tänker hon. De där magiska 12

somrarna de hade ihop. Först hon och Märtha. Oskiljaktiga. De hade klättrat i träd, lekt häst och utforskat skogens alla vrår. Från att de var riktigt små, tillbringade de varje sommar här i Frykåsen, hemma hos farmor och farfar, innan mamma och pappa bestämde att de skulle flytta till huset de bor i nu. Det var åtta år sedan. Sen flyttade killarna till Frykåsen och anslöt till systrarnas lekar. Varje ledig stund träffades de för att hitta på något tillsammans. Men nu … nu verkar Märtha och Theo bara ha ögon för varandra. Linnea snurrar runt på stolen och ser Wille som sitter djupt försjunken i sin mobil … Ja, och så har vi de där mobilerna också, som är så intressanta tydligen, tänker hon irriterat. Wille tycks inte ha tagit någon notis om att Märtha och Theo nyss har ropat. Linnea puffar bryskt till honom på axeln. ”Lägg undan den där nu”, säger hon argt. ”Vi kommer!” ropar hon sedan ner mot hallen.

”Vad pratade ni om?” frågar Rut, så fort hon har försäkrat sig om att han är borta. ”Ingenting. Han visade mig några korttrick bara”, svarar Lavinia tyst. ”Var försiktig med honom”, viskar Rut med gråten i halsen. ”Han får inte göra dig illa!” I den värmländska lilla byn Frykåsen har Linnea, hennes syster Märtha och deras vänner Theo och Wille sommarlov. Linnea och Wille lämnar mellanstadiet och kanske också barndomen bakom sig, och även om det känns skönt är det också konstigt. Vad ska hända med deras vänskap nu? Linneas oro över att förlora Wille får snart sällskap av ren och skär skräck: Vad är det egentligen för spöklikt torp de har hittat ute i skogen? En övergiven docka tycks bära på en mörk hemlighet och någon från den ”andra sidan” verkar vilja söka kontakt. Allt för sent inser Linnea och de andra vilka mörka krafter de väckt upp. Nu måste de gräva i historien för att kunna avsluta det de har satt i rörelse.