9789180730563

ETT SKRIVET BLAD

David Axelsson

Ett skrivet blad

Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2023 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se

© David Axelsson

Omslagsillustration: Sunny Ahmed Sättning: Visto förlag

Första upplagan

Tryckt i Viljandi, 2023 ISBN: 978-91-8073-056-3

ETT

SKRIVET BLAD

David Axelsson

del i

SCEN #1

Tunnelbanan, Fridhemsplan, dag

Hon då?

Nej. För ung. För cool.

Lina betraktade tjejen på andra sidan tunnelbanefyran. Hon såg ut att vara sexton, men hon brukade alltid gissa fel kring den åldern. Tjejen hade vikt ihop benen likt en fällkniv och hälarna på hennes höga Converse vilade på sätet. Med huvudet nedböjt mot mobilskärmen blev hennes bruna utväxt till en abstrakt målning på en gulblond fond. Lina tyckte att den mörka formen påminde om en humla, men det var nog med utväxter som det var med moln eller sådana där bläckplumpar: man ser det man vill. Varför hon nu ville se humlor var en annan fråga.

En medelålders man i grå kostym knyckte med huvudet åt tjejens håll. Han blåste luft genom näsborrarna så att det visslade. Lina förstod direkt att visslandet var en markering mot de smutsiga hälarna på sätet, men tjejen tog ingen notis. Kanske ignorerade hon honom.

Mannen la pannan i djupa veck och återgick till att författa något på sin mobil. Han skrev långsamt och använde bara höger pekfinger, en metod som signalerade att inte heller han tillhörde målgruppen.

För gammal. För traditionell.

Varför var hon så besatt av att spionera på främlingar? På jobbet kunde hon följa antalet visningar i realtid, uppdelade efter kön, ålder och geografi – betydligt mer vetenskapligt än att se någon läsa en artikel på tunnel…

Hon är perfekt.

Kvinnan på andra sidan mittgången var klädd i en senapsgul blus och öppen vit kappa. Medelålders, ledigt professionell. Kvinnan svepte långsamt uppåt på skärmen, pausade och fnissade ljudlöst åt det som dykt upp.

Lina gjorde en snabb analys: använder sin smartphone för att surfa efter underhållning, dock inte alltför långt ut på öppet vatten. Internetkultur var lockande men svårt att greppa. Kanske även lite skrämmande? Betrodda medier var de som krängde papperstidningar, gammeldrakarna. Och SVT förstås.

Rätt målgrupp.

Nu kunde hon inte hålla sig. Hon måste se kvinnans skärm. Lina lyfte vänsterarmen och knyckte med handleden i en överdrivet stor rörelse. Hon lutade sig åt sidan som om hennes armbandsur var av en speciell sort som bara kunde avläsas från en viss vinkel. Överkroppen hängde långt ut över mittgången och hon kände rumpan lätta från sätet. Hon bedömde att hon var en skakig inbromsning från att ramla i knäet på den här kvinnan. Men nu kunde hon se. På skärmen hade kvinnan en artikel. Sidhuvudet sa: RR.se.

Yes! Jag visste det. Kvinnan hade scrollat förbi rubriken och under sidhuvudet syntes ett stycke brödtext som klövs itu av ett reklamblock. Lina kisade.

… man kan då fråga sig om inte debattsidan spelat ut sin roll i dagens polariserade identitetssamhälle.

Helvete, hon läste kulturkrönikan. Var den så himla rolig? Fnissrolig? Hon var säkert en sådan där som skrattar för att markera för omgivningen att man ser absurditeten i något samhällsfenomen. Jävla pretto. Okej, hon måste släppa jobbet. Skrubba bort Reginas själsdödande redaktionsmöten ur hjärnan. Hon kunde fortfarande höra hennes dåliga skämt och Williams lismande skratt ekade hela vägen in i tunnelbanevagnen.

Nej. Sluta. Om hon inte slutade tänka på det så skulle hon aldrig återhämta sig.

Nu skulle de ha en trevlig kväll, Johan och hon. De skulle dricka fint och äta gott och se en bra föreställning. Det skulle bli lika trevligt som när de såg Tartuffe några veckor efter deras första dejt. Det är inte många par som går på teater tillsammans innan de går på bio, mindes hon att hon tänkte då. De hade sex nästan varje dag på den tiden. Om hon fick säga något till den där nykära och självgoda flickan så skulle det vara ”njut medan det varar”.

Förra månaden hade Johan jobbat sent sexton av tjugotvå vardagskvällar. Ja, hon hade räknat. En diskret markering i mobilkalendern: S för ”sen”. Hon hade sedan länge slutat kommentera tiden när han kom hem och han hade säkert misstagit tystnaden för acceptans.

Förra torsdagen hade han blivit lite för bekväm.

Han hade kommit hem runt halv nio-tiden (nej, 20:36 exakt). Som vanligt hade hans hemkomst annonserats redan från hissen; någonstans kring våning tre kom hans mobil inom räckvidd och anslöt sig automatiskt till ljudanläggningen i vardagsrummet. Karaktärerna i Mindhunter fick sina röster strypta och ersatta med Johans högljudda klubbmusik. Hon hade nästan fått en hjärtattack.

Han hade slängt upp dörren och sparkat av sig kängorna med sådan kraft att skostället välte. Med en knapptryckning dog musiken och han hade låtit tystnaden bre ut sig. Om han hade bemödat sig att lyfta blicken, då hade han sett att hon väntade på en ursäkt. Men det enda hon fick var ett pekfinger som bad henne hålla tyst medan han svarade på ännu ett telefonsamtal. Det hade lika gärna kunnat vara långfingret.

Mellan mm-andet och de kontrollerade jobbskratten hade han väst: ”Var fan har du lagt min laddare?”

I samma stund som orden lämnade hans läppar hade de fått ögonkontakt. Ursäkten kom omedelbart, men för sent. Lina hade gjort matten och stått redo att informera honom om att han hade kommit hem sent 73 procent av kvällarna förra månaden. Samma andel kvällar som hon hade lagat både middag och matlåda åt dem båda.

Teaterbiljetterna var Johans försök till en försoningsgest, även om han aldrig skulle erkänna att de hade något med bråket att göra.

Troligen ville han inte känna igen sig i könsdynamiken ”man sviker kvinna, man köper dyr present till kvinna”.

Lina brydde sig inte. Hon ville bara ha en trevlig kväll som förr. Dessutom var även hon skyldig till att använda kvällen för att mildra ett dåligt samvete.

Hon såg fram emot att träffa Maja. Verkligen. Hon hyste inga illusioner om att hennes förslag om en dubbeldejt skulle gottgöra alla inställda fikadejter och obesvarade meddelanden, men det var i alla fall något.

”Nästa: S:t Eriksplan”, meddelade tunnelbanerösten.

Jag borde dubbelkolla att Johan faktiskt är på väg, tänkte hon. Om någon på jobbet gett ens en vag antydan om att något behövde göras skulle han ha vänt om, hängt upp rocken och startat upp sin dator igen. Inte ikväll. Hon lyfte telefonen till örat.

”Hej älskling, tänkte bara kolla så att du är på väg … När det börjar? Det spelar väl ingen roll, vi skulle ju ses allihop vid sex … Ja. Ja. Nej, jag förstår. Visst. Föreställningen börjar sju. Men du, kom i tid till den åtminstone, det är inte en kvart reklam innan. Okej. Ses snart. Puss.”

Hon andades djupt och väntade på att ilskan skulle blossa upp i bröstet, smalna av synfältet, spänna tinningarna. Hon tänkte på vinet hon skulle svalka sig med och tröstgodiset hon skulle köpa.

Men ilskan kom aldrig. Om något kändes bröstet kallt. Det skrämde henne.

Han kommer ju i alla fall, sa en inre röst utan känsla eller melodi. Han missar drinken, men teatern kommer han till.

Och hon kunde ju faktiskt umgås med Maja och … Tim? Nej, det var den förra. Werner hette den här. Herregud, hur länge kommer en Werner klara sig med Maja? Så fort hon tänkt tanken skämdes hon.

Mobilen surrade till i handen. Hon vände upp skärmen och Majas namn slog mot ansiktet som en örfil. Hon öppnade meddelandet, men hon visste redan vad det skulle säga. Somliga straffar Gud med detsamma.

Hej, vi blir lite sena. Max en timme. Sorry! :)

Nej, det var inte :). Det funkar inte så. En felaktig handling kan inte ursäktas med en jävla emoji.

Lina knöt nävarna så hårt hon kunde, spände armar och ben, manade fram ilskan.

Nej – inget. Hon kunde inte bli arg. Bara trött och uppgiven. Det är nu det händer, tänkte hon. Du har börjat ge upp.

”Nästa: Odenplan.” Här skulle hon av. Hon följde den jäktande folkströmmen upp ur tunnelbanan och hann svepas med några hundra meter längs Karlbergsvägen innan hon stannade upp.

Sedan: en smäll. Kostymmannen från tåget verkade ha använt henne som hare i sitt pendlarlopp och lyfte huvudet först när hans hjässa slog mot hennes nacke.

”Ursäkta”, mumlade han irriterat och tittade yrvaket upp från sin mobil. Några sekunder senare var han borta, svald av folkhavet. Lina smekte sin ömma nacke. Varför skulle hon stressa på i sitt vanliga tempo? Hon ville ju få den närmaste timmen att gå så fort som möjligt.

Johan hade sagt någonting i morse om att han behövde en putsduk till sina glasögon, och där låg ju faktiskt en optiker.

Nej, nu var hon för praktisk. Hon var ju sur på honom!

Vad vill jag göra, tänkte hon så högt att en förbipasserande kvinna tittade upp.

Äta. Äta vill jag göra.

Hon hade redan börjat drömma om en sunkig pressbyråkorv med sötstark senap när hon märkte att väskan var aningen tyngre än vanligt. Hon hade använt samma väska länge nog att hon med relativt hög precision kunde förnimma dess innehåll baserat på bara vikten. Och nu sa väsksinnet att hon hade en halvprickig banan som måste förtäras innan hon med gott samvete kunde unna sig en lyxig korv med bröd.

Hon slet upp bananen och skalade den slarvigt, tog en tugga. Den var mosig.

När hon vek in på Sörmlandsgatan kastade hon den i pappers-

korgen på hörnet, extra hårt för att känna sig demonstrativ. Det funkade inte.

Varför gjorde hon sådant? Varför måste just hon äta en banan som hade ratats av varje schimpans med ett uns av självrespekt?

Hon lyckades stoppa tankespiralen där. Det var inte värt att ha ångest över frukt. Bananen var inte anledningen till att det molade nere i maggropen.

***

Under den breda mässingstungan satt ett hundratal dekorativa glödlampor i påfågelmönster och badade både henne och trottoaren i varmt ljus. Byggnaden i ljus granit var ståtlig, fasaden beklädd med hundratals noggrant utformade ornament. Högst upp på huset tornade en förgylld fransk lilja som kastade enorma solkatter runt om kvarteret. Längs gatan köade taxibilarna för att släppa av sina passagerare. Troligen färdtjänst, tänkte hon, baserat på åldern på de som steg ut.

I de sena tonåren hade hon varit en flitig teaterbesökare. Hon hade till och med drömt om att bli skådespelerska ett tag. En del av henne trodde nog fortfarande att det fanns en liten, liten chans att bli upptäckt på gatan (äkta talang syns givetvis på utsidan) och medsvept till Broadway eller West End för en raketkarriär inom show biz.

För stunden fick det räcka med att se en lagom svår föreställning på den anrika Rebusteatern. Hon tänkte att ett besök på en privatteater måste räknas som minst två–tre statliga uppsättningar, om man gick efter priset.

Hon tog sikte mot entrén, där taket bars upp av tjocka kolonner med omsorgsfullt inmejslade motiv från nordisk mytologi. Härifrån kunde hon räkna Tors magrutor. Var det problematiskt att gilla nationalromantiken? Hon arkiverade frågan som uppslag till en text hon aldrig skulle skriva och gick upp för stentrapporna. De breda trappstegen hade alla blankpolerade skålar där hon satte fötterna och hon skänkte en tanke åt alla de människor som måste ha gått här före henne.

Hon fångade dörren efter en grupp skrattande kvinnor på väg ut. De var alla minst tio år äldre än Lina och bar eleganta formsydda klänningar. En av dem, i en smaragdgrön axellös skapelse, blottade en diskret men perfekt jämn solbränna. Hon tänkte på de vita, gränsande till transparenta lår som förvarades i hennes blåjeans och kände sig personligt attackerad.

Det här var kvällens första och enda föreställning. Smaragdkvinnan måste ha dykt upp på teatern långt tidigare än hon, flera timmar tidigare av det täta molnet champagnedoft att döma. Behövde inte hon jobba?

Champagne

.

En minnesbild slog henne med full kraft. Johan och hon här på Rebusteatern. Varsitt glas champagne i handen och en Karolinersal målad gyllengul av skymningen. Sorlet från de finklädda människorna. Snart skulle klockan ringa och de skulle skynda in för att se Orgon lova bort sin dotter till bedragaren Tartuffe, men just där var tiden stilla och livet en målning. Champagne var lösningen. Det var självklart nu. Ett kallt glas champagne i Karolinersalen. Eller mousserande, åtminstone. Hon behövde ingen pojkvän för det.

Det började suga i armen som höll upp dörren.

Hon tog några snabba steg över entrémattan och planterade fötterna stadigt på golvet. Hon lät blicken vandra över foajéns detaljer: det blanka marmorgolvet, biljettkioskerna i polerad valnöt, de snirkliga ledstängerna som följde breda mattklädda trappor upp till första balkong.

Det är med byggnader som med mat, tänkte hon. Om det ska bli riktigt bra kan man inte fuska med råvarorna.

Vid trappornas topp fanns ett dörrpar som ledde till Karolinersalens servering och bar. De var stängda. Lina kisade och kunde utgöra en liten, blank mässingsskylt som hängde i ett rep över de båda handtagen.

Helvete, baren var stängd.

Någonstans i det här huset måste det finnas champagne, tänkte hon. Eller åtminstone en vaktmästare med fickplunta.

Alla tankar om dricka hade gjort henne kissnödig. Hon bestämde sig för att reka på vägen till damernas.

Det enda Lina hittade var en kö. Den ringlade sig från det gravt underdimensionerade toalettrummet på salongens högra sida, längs korridoren, nästan hela vägen ut i foajén. Huset var byggt på 1800-talet; folk kanske inte kissade lika mycket på den tiden? Hur mycket är vackra ledstänger och guldornament värda om man är tvungen att kissa på kinakrogen bredvid i pausen, tänkte hon.

Hon tog upp mobilen och en bild på Johan i en ful peruk lyste upp. Vita siffror i hans panna klargjorde att hon stått här i snart tio minuter nu. Kön hade inte rört sig mer än en meter, högst två.

Skulle hon verkligen tillbringa sin timme av värdefull egentid med att lyssna på hur tanterna bakom henne beklagade sig över eländiga karlar som bara följde med på teater under knivhot?

Enligt logikens alla regler borde ett motsvarande toalettrum för dessa karlar ligga på andra sidan salongen. Lina bestämde sig för att se efter.

Hon hann knappt kliva åt sidan innan de sura tanterna hade marscherat fram och fyllt hennes plats i kön. Lina gav dem en blick medan hon gick därifrån.

På andra sidan salongen kunde hon bekräfta sin teori. Det var kö till herrarnas också, men den var betydligt kortare. Med små försiktiga steg ställde hon sig bakom en gammal man med en kavaj som var lika bred som lång.

Hon såg sig om. Ingen av herrarna verkade ha tagit notis om att hon ställt sig i deras kö.

Ingen småpratade i den här kön, vilket antingen kunde tolkas som att män helt enkelt inte kan småprata, något hon ibland misstänkte, eller som att det här var nedbrutna män som släpats med av kvinnorna i den andra kön.

Det var något bekant med en av männen, han som stod näst längst fram. Lina kände igen den blå kavajen, men bara en ryggtavla var inte mycket att gå på.

Dörren till herrarnas slogs upp och en storväxt man med svart

kavaj kom ut. När han såg mannen i blått sken han genast upp och kastade sig i armarna på honom. Deras glada skratt och ”Nämen!” ekade våldsamt mot stenväggarna. Mannen i svart hade ett dovt, mullrande skratt och mannen i blått … Hon hann precis registrera det gälla, kluckande skrattet när mannen vände sig om. Det skarpa ljuset gav ansiktet en glödande kontur.

Lina frös. William. Vad gjorde han här?

Hon tog instinktivt ett kliv bakåt.

Om de sågs nu så skulle han börja prata jobb. Om det fanns någon rättvisa i universum så kunde hon väl få undvika honom tills aktpausen i alla fall? Då skulle de åtminstone kunna utbyta några standardfraser om föreställningen.

Lina skannade omgivningen efter en flyktväg.

Hon väntade tills männen begravde sina ansikten i ännu en kram, sedan tog hon några snabba steg åt sidan, bort från toalettkön och de ihåligt ekande skratten.

Hon lutade sig mot en vägg och andades ut. Ett lättat skratt slank ur hennes mun och in i den mörklagda korridoren. Den verkade leda bort från salongen, troligen mot teaterns administrativa delar.

Konstigt att de inte … Jo, de hade spärrat av. En tjock röd korv i fusksammet hängde mellan två mässingsstolpar tillsammans med en skylt som Lina bara såg baksidan av. Korven spände bara upp hälften av den breda gången och man kunde missa den helt om man inte var uppmärksam. Bevisligen.

Men vem bryr sig, tänkte hon. Hon skulle ju bara vara här tills hon var säker på att William hunnit in på herrarnas.

Hon kisade in i mörkret, försökte kartlägga korridorens form. Ögonen kämpade för att ställa om från foajéns opulenta belysning; grått brus täckte hennes synfält.

Korridoren var tyst och sval, en annan värld från stimmet där inne. Ett bra ställe att hämta andan, tänkte hon. Nästan som att ha sin egen …

”Jag tror inte du ska vara här egentligen.”

Lina hoppade till. Rösten hade kommit från någonstans djupt inne i dunklet. Även fast hon visste ungefär var hon borde leta tog det ett tag att lokalisera röstens ägare.

En figur. Den satt ner på en soffa. Hennes växande pupiller avslöjade nya detaljer för var sekund: en man, vit skjorta, mörka byxor med manchesterräfflor. Över skjortan hade han en kavaj av något slag. Han satt nedsjunken och avslappnad, som om den kalla stenkorridoren var hans vardagsrum och de munblåsta fönstren hans tv.

Hon förstod direkt att han inte var en av de medsläpade toalettbesökarna. Var han en skådespelare?

Lina gick närmare och gjorde sig beredd på möjligheten att mannen skulle visa sig vara en kändis. Hon skulle vara helt oberörd. Mannen lutade huvudet mot soffans ryggstöd och ljuset föll över hans ansikte, nog för att hon skulle se linjerna av en skarp käklinje och en knölig näsa.

”Letar du efter nåt?” frågade mannen med en röst som gjorde anspråk på mystik.

Nu hade ögonen vant sig nog så att Lina kunde syna honom. Mannen var orakad och några hårtestar tillhörande en borttynad frisyr vinklade ut vid öronen. Han såg ut att vara mellan fyrtio och femtio. Fina drag men rätt så sliten. Sviden likaså: proper, men inbodd. Kulturman, blev hennes omdöme. Men ingen som hon kände till. ”Jag hade för mig att det låg en bar här nånstans”, sa hon och hörde en röst som var något mörkare än hennes, mer teatral. En sådan där röst som hon tänkte sig att världsvana kvinnor i svartvita filmer har. Kvinnor med sådan röst fick alltid sin vilja igenom. Mannen stirrade på henne utan att röra en min.

”Följ mig”, sa han och reste sig ur träsoffan, vars högljudda k narrande överröstade all mystik. Han rörde sig långsamt och värdigt – inte ut mot foajén, ljuset och salongen, utan djupare in i mörkret mot teaterns dolda delar.

Lina stelnade.

”Det räcker om du pekar var den ligger.”

Mannen ryckte till som om Lina hade dragit i hans koppel. Han vände sig långsamt mot henne.

”Litar du inte på mig?”

Hon försökte tänka ut en formulering som inte skulle låta otrevlig. ”Inte direkt. Jag vet ju inte vem du är.”

”Jag jobbar här.” Han viftade med vad som såg ut att vara ett passerkort. När han släppte kortet flög det magiskt till hans höft och stannade där. ”Baren är stängd. Karolinersalen renoveras hela våren.”

”Så vart är du på väg?”

”Vi har kontor och personalrum här bakom. Finns vissa resurser där. Jag får egentligen inte ta med obehöriga, men du såg så moloken ut att jag tänkte göra ett undantag. Men om du inte vill så förstår jag dig.”

Lina tvekade. Hon trodde på att mannen jobbade här, han kändes som en person som skulle jobba på en teater. Inte för att det garanterade hennes trygghet, följde man nyheterna visste man att det snarare kunde vara tvärtom.

Sedan tänkte hon på Johan, hur lätt han bytt bort deras champagnedejt mot en arbetstimme bland tusen andra. På Maja, som alltid tjatade om hur Lina behövde ”släppa loss”.

”Okej. En drink. Visa vägen.”

Mannen log snett och vinkade åt henne att följa efter.

Nyexade journalisten Lina har världen framför sina fötter. Hon lyckades snärja jobbet på den stora tidningen och har ett stabilt och tryggt förhållande med ingenjören Johan. Hon borde vara lycklig, men tillvaron känns snarare tråkig och kvav.

Hon beklagar sig för en främling som visar sig vara en märklig dramatiker med sargat rykte. Dramatikern lovar henne en intervju, men när tiden kommer får hon istället ett annat erbjudande: han vill skriva hennes liv. Lina ska få den spännande tillvaro hon drömmer om, bara hon följer hans manus.

Snart har Lina både en glamorös jobbtitel och en nytänd gnista i sitt förhållande – allt enligt dramatikerns penna.

Men vad handlar egentligen manuset om? Och vad händer om Lina slutar att lyda?

www.vistoforlag.se