AGNETA RÅNES
Ett medelstort kaos Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2023 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Agneta Rånes Grafisk form och sättning: Matti Bergh, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2023 ISBN: 978-91-8073-001-3
AGNETA RÅNES
1 VÄLKOMMEN TILL VÄSTRA VILSELE
Västra Vilsele (befolkning 5389) ligger mitt i ingenstans. Närma ste stad är Umeå och den är inte speciellt nära, eller speciellt stor. Vi är 14 mil från Umeå. Och 819 mil från San Francisco. Åtminstone är det vad som står på den humoristiska vägskylten mellan kommunhuset och servicehuset. Den pekar även mot ett gäng andra städer, för att påminna oss om alla fantastiska ställen vi inte befinner oss på, förmodar jag. Det sägs att alla historier har en början. Eller jag vet inte, det är väl mer ett faktum, liksom. Grejen är den att jag inte hittat början på min än. Att det för 17 år sedan föddes en liten flicka som fick namnet Nina Davidsson var inte någon början. Att flickan blev bästa kompis med en tjej som hette Alice och lekte med henne varje dag var inte heller början på något. Jag har en växande oro för att mitt liv inte kommer igång förrän jag blir tillräckligt gammal för att flytta härifrån, och det går verkligen inte för sig. När jag tar studenten ska jag till San Francisco och jag kan inte komma dit helt obörjad!
Nina: På gränsen till extremt kort (155 cm), gillar sång och film men inte paprika. Varit besatt av San Francisco så länge att ingen minns när eller hur det började. 5
Jag tar ett steg mot min framtid. Eller vänta. Jag tar ett steg tillbaka, krokar i Alices arm och tar ett steg framåt igen. Vi börjar andra året på gymnasiet idag och känslan av nystart bubblar i mig. ”Vart ska vi?” säger Alice. ”Visst är det häftigt att vad som helst kan hända i år?” säger jag. ”Jag förutspår läxor och att vi ser konstiga filmer hemma hos dig.” ”Filmen igår var inte konstig”, säger jag, för säkert tionde gången. ”Den var konstig”, säger hon, också för tionde gången. Jag leder Alice genom korridoren, förbi våra klasskompisar. Alice har som alltid en rutig skjorta i herrmodell, dagens är röd och blå och fladdrar som en mantel när hon rör sig. Svarta jeans och kängor till det. Mörkt i kontrast till hennes naturligt ljusa färger. Jag har en vit spetstunika med korta ärmar och ballerina skor. Mitt bruna hår är löst flätat med en blomma i. Kalla mig optimist men jag tror, jag tror på sommaren. Och jag tror att idag är dagen då jag kommer kunna säga att allt började. ”Okej, jag ska avlägga ett löfte”, säger jag allvarligt och höjer min lediga hand i något som känns som en passande löftes position. ”Vad gör du?” ”Ett löfte. I år börjar mitt nya spännande liv.” ”Jaså?” ”Det är jag som är huvudperson i mitt liv.” ”Starkt budskap.” Jag spanar runt omkring oss. ”Visst säger du till om du ser Duvetvem?” Hon gör en grimas. ”Inte lika starkt.” Vi når slutet av korridoren och jag gör en smidig vändning som tar oss tillbaka samma väg som vi kom.
6
Alice tittar på mig. ”Vad går ditt nya spännande liv ut på egentligen?” ”Upplevelser. Människor. Äventyr. Världsherravälde och så vidare.” ”Skönt att du håller förväntningarna på en realistisk nivå.” ”Vi ska vara där det händer.” Jag sveper med en hand i luften. ”Visualisera det här: Jag och Duvetvem, du och valfri kille, dubbeldejter hela tiden och allt är perfekt.” ”Och om jag inte vill ha någon kille?” ”Du kan få en flickvän istället, om du vill?” ”Nä.” ”Det är okej”, säger jag. ”Du kan följa med på alla våra dejter ändå.” Alice ser inte övertygad ut, så jag fortsätter. ”Och i min vision har vi en anställd som fläktar oss med stora fjädrar.” Hon ler. ”Jag hade väl kunnat gissa det.” Jag lägger till några självspelande harpor och gyllene svanar och är halvvägs igenom en beskrivning av vår festmåltid när hon börjar skratta. Vi närmar oss andra änden av korridoren. ”Är vi på väg någonstans eller ingår det i ett spännande liv att gå ett visst antal gånger fram och tillbaka längs samma korri dor?” säger Alice. ”Lite både och”, svarar jag distraherat, för då släntrar våra sista klasskompisar in. En ganska anmärkningsvärd sak är att jag har rört vid alla i min klass. En gång innan sommarlovet berättade vår natur kunskapslärare att en person med ögonbindel kan identifiera bekanta enbart genom att känna på deras händer, även om den aldrig känt på dem förr. När klassen skulle utföra experimentet blev jag på något sätt den högst ofrivilliga personen med ögon-
7
bindel och hjärtklappning. Jag var övertygad om att jag inte skulle känna igen någon, utom möjligen Alice. Den första personen som lade sina händer i mina hade varma, torra händer. Och på något mystiskt sätt var jag säker på vem det var.
Iris: Längsta tjejen i klassen, och hon äger det. Hon kommer också med inbyggd gravitation. (Definition: Den attraherande kraft som en massa utsätter andra massor för.) Om vår skola har ett centrum så är det hon. Det var tyst en evighet medan jag funderade på hur pinsamt det vore att erkänna att jag utan tvivel kände igen Iris händer. Till slut svarade jag ”jag vet inte”. Efter Iris fick jag känna på vår lärares händer. De var grova och sträva och det var lätt att känna att de var hans, kanske ville han hjälpa mig. Vid det laget var jag så nervös att jag glömde bort vad läraren som vi haft i ett helt år hette och fick svara ”jag vet inte” igen. På alla sätt ett framgångsrikt experiment. Jag brukar begränsa mina kommentarer om Iris och hennes dragningskraft sedan Alice tittade på mig med smala, sura ögon efter ett par veckors prat om handidentifieringstraumat och frågade om jag var ”besatt av Iris, eller”. For the record så är jag inte det. Inte mer än genomsnittet i alla fall. Men vad skulle jag komma fram till? Jo, om vår skola har ett centrum så är det alltså Iris. Hon känner alla som spelar roll och jag vet att hennes liv är mycket mer intressant än mitt. Hon känner Duvetvem. Hon har vad jag vill ha. Jag styr oss diskret närmare Iris skåp, fortfarande med Alice i armkrok så att hon inte kan fly. Jag tänker inte missa en chans att prata med Iris. När vi är alldeles nära bromsar jag in. ”Iris!” Hon tittar upp och jag ler. ”Hur har din sommar varit?” 8
Iris synar mig länge med sina tropiskt havsturkosa ögon. Även Alice granskar mig. Jag ler vidare i tystnaden som börjar bli väldigt lång. Iris blinkar så långsamt att jag undrar om hon bestämt sig för att inte svara, men så öppnas hennes mörk sminkade ögonlock igen. ”Den var bra. Din då?” ”Bra! Jättebra!” säger jag reflexsnabbt. Ärligt talat minns jag mest att jag jobbade och hade tråkigt, men Iris uppmärksamhet förvirrar mig. ”Jag har separationsångest från min bikini nu.” Iris ansikte mjuknar i en antydan till ett leende. ”Jag vet vad du menar.” Jag jublar på insidan. ”Vi börjar om två minuter”, säger Alice till mig. ”Ska vi gå?” Genast vänder sig Iris bort, hennes intresse är förlorat. Jag ser från Iris tysta rygg till Alices bekanta ansikte och släpper mina idéer om saker att säga för att få Iris att vända sig mot mig igen. Jag ler mot Alice och accepterar att bli ledd mot klassrummet. Jag hoppade visst över en del miljöbeskrivning inledningsvis, så låt mig ta det nu: Vilsele gymnasieskola. Tegelbyggnad, tegelfärgad, två våningar, blå skåp, klassrum (i tegel), bord, stolar, korridorer (i tegel). Upphetsande, I know. Helvetets korridorer, brukar jag kalla dem. Okej, det brukar jag inte alls. Jag ville bara verka svår men jag är inte en sådan som grubblar på meningen med allting eller tänker på döden en gång i kvarten. Och jag är inte tjejen som blir inlåst i en skola där verkliga monster försöker döda henne. Jag är inte heller uppfostrad i en djungel och kommer inte att jämföra tonåringar med vilda djur. Jag är bara vanlig. Det luriga är att jag aldrig märkt hur väldigt tråkigt mitt vanliga liv är, inte förrän alldeles nyss. Och nu kan jag inte sluta tänka på det. ”Tänk att vara en skola”, säger Alice med en blick på trängseln. ”Först är det helt öde och sedan helt galet.” 9
Efter tio år som Alices bästa vän är jag expert på att föreställa mig vara vad som helst, det är hennes favoritlek. ”Äh, den gillar det. Den längtar till sommaren hela året men sedan får den abstinens när det är säsongsuppehåll i allt drama.” ”Som du då”, säger hon. ”Vänta du bara, det här kommer bli ett magiskt år!” ”Varför kan det inte vara som vanligt?”
Alice: Hon ljuger aldrig, överdriver aldrig och blir aldrig generad. Och hon längtar aldrig. Hon bara är. Lojal och stark och glad. Alice och jag ska till San Francisco tillsammans efter studenten, det är bestämt. Jag vill ta töntiga foton vid Golden Gate-bron och åka kabelspårvagn uppför de branta backarna. Jag vill vara där så länge att jag hinner bli van och vandra på gator där vanligt folk bor och handla i deras mataffärer och besöka deras biografer. Här i Västra Vilsele säger man bara Vilsele [Viisälä], för det finns inget Östra. Inget Norra eller Södra heller. Alla här accepterar detta bisarra faktum. Jag har en teori, eller kanske en rädsla: Att Vilsele tar slut när jag tar studenten. Som svart ruta efter att filmen är slut. Jag flyttar härifrån och Vilsele slutar existera. Det står inte i historieböckerna men det var precis det som hände med Östra. I ena sekunden var samhället där och i nästa fanns det inte mer. För någon tog alla sekunder med sig. Jag har två år på mig att hinna med allt jag behöver göra innan det händer. Dags att börja.
10
2 BRUCE, ENFALD OCH MIN BROR
Jag bor i det ”nybyggda” området i Vilsele. Det vill säga ett område byggt på 70-talet då orten obegripligt nog expanderade. Gatorna är formade som skålar staplade i varandra och heter saker som Tallvägen och Granvägen. I princip alla hus är rödmålade enplansvillor med källare, så även vårt. Ja, det är den typen av håla där ett kvarter lika gammalt som mina föräldrar fortfarande allmänt kallas det nybyggda området. Ett ställe där det finns två sorters människor, de som flyttar härifrån så snart de kan och de som stannar kvar för evigt. Jag vet vilken sort jag är. Jag sliter upp dörren och kastar av mig väska och skor. I hallen står Magnus och kollar på sin telefon.
Magnus: Min 16 månader yngre bror. Jag minns vår barndom som ömsesidig dyrkan. Mamma och pappa minns vår barndom som konstanta slagsmål. Konstigt, det där. ”Öj”, säger jag. ”Var är mina tofflor och min tidning?” ”I din privata fantasivärld”, svarar Magnus utan att titta upp. ”Ända där borta? Kan du hämta dem, är du snäll?” 11
DET BÖRJAR MED ETT LÖFTE. Sjuttonåriga Nina är en rastlös drömmare som är less på sitt hopplöst vanliga liv och lovar sig själv att göra det spännande. Det här ska bli ett år av nya upplevelser, människor, äventyr och världsherravälde. Eller åtminstone tre av fyra. DET FORTSÄTTER MED EN GENIALISK PLAN. Ja, förutom att inget går som planerat … Men dagarna i det lilla norrländska samhället blir i alla fall snabbt mer händelserika. Nina måste jonglera nya kompisen, gamla bästisen, drömkillen, hans ex, en sabotör, en lojal lillebror och en irriterande boy next door medan hon hanterar magfjärilar, missförstånd och vita lögner. DET SLUTAR MED ETT LITET KAOS. Okej, ett medelstort kaos. Ett medelstort kaos är en sprudlande och varm berättelse om vänskap, kärlek och att välja fel för att hitta rätt.
www.vistoforlag.se