9789180578226

ROMAN

Om du bad mig stanna

Om du badmig stanna

Mikael Falk

Om du badmig stanna

Roman

Citatur»Kärleksroman« ur Kärlek itjugonde seklet, ©Hjalmar Gullberg,1933. Tryckt med tillståndavStiftelsen Hjalmar Gullbergs ochGreta Thotts stipendiefond.

Citat ur »Knô dej in«, svensk text ©Sten-ÅkeCederhök, 1969, Fred W. Leigh &Charles Collins, »Don’t DillyDallyonthe Way«. Tryckt med tillstånd.

Citatur»Gårdakvarnar ochskit«, ©Håkan Hellström &Björn Olsson, 2005.Trycktmed tillstånd.

©Mikael Falk 2024

Satt med Calluna 11,5/14,5punkter

Förlag: BoD –BooksonDemand, Stockholm, Sverige Tryck:BoD –Books on Demand, Norderstedt, Tyskland

ISBN: 978-91-8057-822-6

[blanksida]

[blanksida]

Kapitel 1

»Jag har en hemlig karriärsom tavelmörderska.«

Laura lerstort,och Andreas skrattar till.

»Det där …var det knäppaste …jag har hört.«

»Som konservator ska jag bevara målningar och lagasådana som skadats. Menför att läramig något om skador,måste jag först se hurdeser ut. Alltså misshandlar jagmålningarför attsevad som händer och vadsom går att göra åt det.«

»Är det verkligensåman skagöra?«

Laura rycker på axlarnaoch sippar på espresson.

»Jag vet inte, jag harju inte kommitinpåutbildningen än. Menjag prövar mig frampåegen hand.Det skadarinte att jag får lite praktiskerfarenhet.«

»Men tänk om du skulleförstöra någon verkligt värdefull tavla?«

Honskakar snabbt på huvudet.

»Jag väljer mina offer med omsorg. Mendet måstevara måleri med riktiga färger,inga simpla reproduktioner.Jag köper hötorgskonst på loppis,tar hem ochsmutsarner,skär sönder,kastarpil på och så vidare.När du ringde hade jag en målningi ugnen.«

»Som din jurist måste jag ändå varnadig föratt dina grannartill slut kan fattamisstankar.Jag kan se löpsedlarna: ’Tavelmörderska gripen.Granne: Honverkade så trevlig.’«

Laura lägger armarna ikors och sträcker framhakan.

»Om polisen frågarmig om någraförstörda målningar, säger jag att de varsådana frånbörjanoch attdet varenbekants bekantsom glömde kvar dem hemmahos mig. Ingen kan sätta dit mig förnågot.«

Honler och ser märkvärdigt oanständigut.

»Lyckas du laga någonting då?«

Honskakar på huvudet.

»Nä. Inte snyggt iallafall. Däremotlär jag mig massor om att kännaigen olika sorters skador på duk. Mankan väl säga attjag är iendestruerande fas ilivet och attden fårtasin tid heltenkelt.«

Första gången Andreassåg hennevar ihöstaspåKurs- och tidningsbiblioteket. Det varenavdedagarna närhan gick överdit från Handelshögskolan föratt sitta och plugga mer ostört.

Den däreftermiddagen satt hon längst fram iläsesalen, bakåtlutad och med blickenriktadmot den enorma tavlan på väggen framför sig. Honslängde ner anteckningari en skrivboksom honknappt tittade i.

Något med henne –alltmed henne! –gjorde attdet inte gick att låta bliatt titta.

Hennes nonchalanta kroppsspråk,hennes svarta page –om det nu var rätt ord, när håreti nacken var så kortklippt –alltfick henneatt verka självsäker på ett närmast främmande sätt fördet härrummet. Samtidigtvar detomöjligt attföreställa sig henne annorlunda. Precis somenParisbohem. Kanskevar det hennes svartaoch röda kläder som fickhonom att tänka på det viset, mendet verkade fullkomligt rimligt. Just där och då vardet nästan konstigt atthon inte rökte också.

Hans uppslagna kursböcker ioffentlig rättblevliggande utan att han såg åt dem.Hon där framme var mer fascinerande än några framtida betyg. Vemvar hon? Varför verkade det självklart att honsattdär?Pånågot sätt vardet som om

han hade sett henne förut. Ellersom om hon varnågon som han visste att hanskullekänna igen.

Som om han mindes henne–utanatt någonsin ha sett henne.

Han gick inte fram tillhenne, trotsatt hanville.Vad skulle en förstaterminsstudentsäga tillenParisbohem?

Tänk om hon dessutom visste vadhan satt ochtänkte på!

Innan hon gick vände hon sig åt hans håll, sågrakt på honom och smålog.

Om han inte hade sett henne igen ilördags natt, hade han kanskefortsatt atttro att hon verkligen varenParisbohem på tillfälligt besök–eller att han hade drömtatt han sett henne i biblioteket.Men därvar hon, inne på Pustervik av alla ställen. Honmärktes på långt håll ifolkmassan. Det var något specielltmed hennes sätt att röra sig till rytmernaavmusiken.

Inbillade han sig, eller tittade hon åt hanshåll?

Honsåg allvarlig ut men på ettattraktivt sätt. Absolut inte sur, men framföralltinteglättig. Hennes ansiktsuttryckverkadesäga»Klarar du av mig?« till varje killesom ensfunderade på att närmasig. Och den där tighta klänningenkläddehenne alldeles förbra.

Om hon bad honom dra åt helvete, skullehan ändå inte behöva träffahenne igen. »Laura.«

Det var så hon presenterade sig. Hurskullehon kunna heta något annat?

Honvillehellre ha vin än öl,taladeintegöteborgska och villeprata om färger och måleri. Det hade visst medhennes egna studier att göra. Vadskullehan säga? Det var inte ett typiskt samtal som manhade medentjej på en nattklubb. Honskulle förmodligenförsvinna om hanintefångade hennes intresse.

»Duborde se hur färgstarka gamlamålningar faktiskt är«, avslutade hon en utläggning om gulnad fernissa.»Då skulleduförstå.«

»Färgstarka?«Andreas log. »Det är närmast ettord man vill använda om dig.«

»Tack!« Honskenupp ochskrattade. Hanstod still och tittade på henne.

»Jag har absolutaldrigträffat någon som så passionerat talar om färg klockanett på natten.«

»Det tror inte jag heller attduhar.« Hennesleende var svårt att tolka.

»Äntligen ett heltnyttintryck iden här staden.«

»Duärinteheller härifrån?«

Hanskakade på huvudet.

»Jag flyttade hit ihöstas föratt börja på juristprogrammet. Jagkanskestannar kvar efteråt, men jagvet inte.«

»Vet du inte?« Honsåg närmastroadut.

»Ska man göra karriär, fårman vara beredd på attflytta dit de bästa jobben finns.« Han drog efterandan. »Det är bara så det är.«

»Vad tycker du om Göteborg då?«

»Jämfört med Charlottenberg är det ettenormtlyft.Men jag är ärligt talatinteriktigthemma härän. Härfinnsbåde vackertoch fult–och en del konstigt.« Honfnissade.

»Jo, de pratar speciellthär.«

Hantyckte redan om attsehenne skratta.

»Dusjälvdå?«

»Har bott härtvå år.«

»Kan man vänjasig?«

»Man kan välja vilka stadsdelarsom manvilllevai.Och vilka kulturformer manvilltatill sig.Det finns lyckligtvis

tillräckligt mycket av allt föratt manska få ett urval.«

»Med andra ordmåste manintebli en go gubbe, och tycka om fotboll ochordvitsar föratt alla andra gör det?«

»Inteomman inte vill.«

Det lät lugnande. Han tömde sin öl.

»Din tur att bjuda«,sahan och höll upp sitt tommaglas. Hontittade på honom innanhon svarade.

»Vill du följa med hemoch dricka absint?«

Så direkt hon ställde frågan! Han måste ha ryckt till.

»Ska det inte vara te manföreslår?«

»Alltså«, sa hon och fortsatte atttittastadigt på honom, »det är ingen omskrivning förnågot annat. Jagundrarom du vill dricka absintmed mig.«

»Sådantdär gröntsom manblir galenav?«

»Riktig destillerad absint. Inte tjeckisk sprit med karamellfärg. Ska vi gå?«

De satt mitt emotvarandra ihalvdunklet vidhenneslilla köksbordientvåaiLinnéstaden. Uteihallenstodoinramade tavlorlutade motväggarna,och det låg böckerstaplade ihögar på golvet. Lauravar inteden sombad om ursäkt för någon röra.

Honhällde uppgrönabsintitvå kantigavinglas,lade någon sorts perforerad tårtspade med en sockerbit ovanpå sitt glas ochhälldekallt vatten över.

»Den blir ju vit!«

»Det ska absint bli. Det är ettteckenpåatt den är äkta.

Du får hälla vatten över din egen nu.Långsamt.«

»Kan man intedricka den somden är?«

»Tro mig, det villduinte.«

Detsmakadenärmast somlakritskritor upplösta isprit. Hanhöllglaset ihanden.

»Ska man bligalen nu?«

»Dehar ändrat receptet sedan1800-talet. Manblirinte lika galen som förr,men på dentiden stjälptefolkockså isig absintisamma mängd somvin.«

Andreas såg sig omkringiköket.

»Och härsitter jag. Konstigt!«

»Så du hade inte planerat attfölja mednågon hemdå?«

Honlog snett.

Han skakade på huvudet.

»Nej, vi gick ut somvanligt ettgäng kursare, ochdet är inte alltid jag vet var vi hamnar. Jaghadeingenplanför kvällen, men jag tror att jag ändå skullehaövergett den efteratt ha sett dig. Fast jagvisste förstås inte attjag skulle hamnahemma hos dig.«

»Känns det felatt vara här?«

»Intealls.«

De satt tysta och tog varsin klunk till.

»Hur hamnadeduiGöteborg?« Honstödde hakaniena handenoch såg forskande på honom.

»För att gå juristprogrammet så klart.«

»Ja, men varför?«

»För att blinågot.«

»Jag kan upplysa dig om attduredan är något; jagpratar meddig just nu.«

Han satt tyst ett tag. Om hon bara visste.

»Duhar inte växt upp på ett litet ställe, va? Har man hela tiden käntatt man inte passar in menatt detsamtidigt inte finns något annatliv attvälja,dåvill man bara bort. Då vill man slippa att fortsätta känna sig fel vad manängör.Någonstansmåste det finnas en platsdär man kan vara sig självutan att få skit fördet.Dåvill man ge fingret åt allt ochallaoch försvinna föratt få forma sitt eget liv.«

Han stjälpte isig mer absint.Det varsom om hanbefann sig iendrömdär han kundeberätta sanningenutanatt riskera något. Varför verkade det så rättatt säga till just henne allthan nyss hade sagt?

»Svar på tal minsann.« Honvar lika lugn somtidigare.

»Det finns alltid något annat attvälja.«

Hansatte ner sittglas så försiktigt hankunde.

»Det är förstnujag kan välja«,sahan med en utandning.

»Det är därför jag är här.«

»Såhar du egentligenflyttat till Göteborg ellerbarabort från någotannat?«

»Både och. Detfinns ju ingetjuristprogramhemma.«

»Och det var det du ville gå?«

»Det tog ett tag attkomma på det.« Hantittade på en punkt bredvid henne och försökte minnas närtankenpåjuridik hade dykt uppför första gången.

»Hittillshar jag inteångrat mig. Jaggillardet.Dessutom hjälper det att vetaatt studierna en dag också kommeratt ta mig till ett liv somjag faktisktvillha. Närdehäftiga grabbarna där hemma går kvarmed sina rörmokarjobb,och de snygga tjejerna sitter isnabbköpskassan medgulnadhyoch barn att försörja ensamma,dåärjag långtdärifrån.«

Honlutade sig framåtmed ettleende.

»Jag har lite svårt attföreställa mig dig som rörmokare, sombor ivilla,har tvåbilar och garagetfyllt med starkölsflak.«

»I så fall får du kommadit och slåmig.Jag stårinteut med att folk låter sig själva stelna och att de är så förbannat nöjda med det.«

»Duhar åtminstone en tydlig bild av vadduintevillbli«, sa hon och smuttade på absinten.

Han tog en klunk självoch tittade på henne medan han satte ner sitt glas.Hennes ljusblå ögon verkade närmast självlysande under den mörka pannluggen.

»Är du medveten om attdu liknar Karin Boye?«

»För frisyren?« Hondrogfingrarna genomhåret.»Om du ser bara på den ochhoppar över allt annat så antarjag det.«

Fanns det sarkasm ihennesröst?

Sominflyttad till Göteborgär Andreas äntligen fri attforma sitt liv,och juridikstudierna kommer attgehonom vadhan behöver för atttasig vidareuti världen.

AttmötaLaurafår allt attbli annorlunda. Kvällendemöttes slutade med attdesattuppe sent på natten ihennes kök, drack absintoch pratade länge.Sedan dessgår det inte attglömma henne.

Laura–tavelmörderska och blivande konservator.Hon är inte precis den han trodde atthan skulle falla för.

Det är både underbart och förvirrande attbli lycklig med någon utan attförstå varför.Men en dag måste hanbestämma sigför vadhan vill.Och en dag kommer studietidenatt vara över. när vet man vadman känner för någon annan?