9789180277488

Page 1

Sveriges Soldat Bertil Sörensson

Spänningsroman Thriller


1


2


Bertil Sörensson

”…när man inte längre slogs för sitt land eller för äran, och inte ens för sina närmaste kamrater. Han dödade bara för att själv komma levande hem…” Citat ur Sveriges Soldat

3


© Bertil Sörensson 2022 Typsnitt Calibri Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland

ISBN: 978-91-8027-748-8

4


Tack för all uppmuntran att skriva denna bok. Ingen nämnd, ingen glömd

5


6


PROLOG Det var på morgonen den 17 mars 1976. Klockan var ca 07.40. Solen hade inte gått upp än men enstaka gatlyktor lyste svagt upp den snöklädda marken. Framför dem sträckte sig den is- och snötäckta Luleälven. Kompaniet med sina 12 ”Infanterikanonvagn 91” hade fått i uppdrag att placera sig i bakhåll vid älvens östra strand. Vagnarna stod utspridda med ca 50 meters lucka och väl maskerade. Kompanichefens vagn stod vid kanten av en mindre grusväg med kanontornet och besättningens blickar spänt riktade utefter vägens sträckning. Den frusna älven framför dem utgjorde frontlinjen som skulle försvaras. Alla satt beredda på sina platser; föraren, laddaren och skytten. Bakom den sistnämnde, upphöjd med sina knän i jämnhöjd med skyttens rygg, satt kompanichefen major Höök själv och spanade ut genom tornluckan. De unga rekryterna var lite spända medan major Höök mest tycktes vara uppmärksam och förväntansfull. Han hade svårt att dölja att han verkligen älskade detta med att leka krig. Detta var den första större övning kompaniet deltog i, men det skulle bli många fler innan den 10 månader långa utbildningstiden var över. Plötsligt rörde det sig i vägkanten på vänster sida ett stycke längre fram och skytten lät kanontornet svänga och riktade eldröret mot det okända möjliga hotet. Men det visade sig bara vara en grupp skolbarn som närmade sig på kanske 25 meters avstånd. De var i 10-års åldern. 5-6 flickor och pojkar, med ryggsäckar, lovikavantar, mössor, vinterkappor och pjäxor. De var, i den vita, snörika omgivningen förvillande lika barnen från Bullerbyn, Astrid Lindgrens barnboksfigurer. 7


Den unge skytten var på helspänn, han hade förväntat sig att det var fientliga spanare eller något i den stilen som närmade sig. Nu glömde han helt av sig, såg barnen som ett möjligt övningsmål och kramade utan att tänka sig för in avtryckaren i sitt siktreglage som han höll om med båda sina händer, just så som han övat i ett par månader. Men med den stora skillnaden att det utbröt ett skräckinjagande RA-TA-TA-TATA! Kulsprutan var ju för första gången laddad, visserligen med lös ammunition, men den chockartade reaktionen blev inte mindre. Träprojektilerna förvandlades till damm i mynningsstoppet längst fram i pipan. Krutröken blåste snabbt undan och han såg hur barnen förskräckt hoppade undan och reflexmässigt höjde sina händer för att skydda sig. Han såg deras vidöppna munnar, gapande av skräck. Han kunde genast, i sitt inre, höra barnens berättelse när de med gråten i halsen skulle återge vad som hänt dem för sina lärare och föräldrar den morgonen på väg till skolan. ”Vi gick vår vanliga skolväg. Där stod en stridsvagn på vägen som svängde tornet och siktade på oss!” snyftade de troligen med upprörda röster till sina förskräckta föräldrar. ”Kanonen sänkte sig mot oss och följde oss när vi närmade oss. Sedan började den skjuta jättehögt. Vi trodde vi skulle dö!” Skytten blev som lamslagen och samtidigt sprakade det i hans inbyggda hörlurar i stridsvagnshjälmen. ”Vad i helvete, Dalman! Vad sysslar du med?!! Märkligt nog samlade major Höök sig efter sitt första utbrott. Inga fler förebråelser kom. Den bedövade skytten stammade fram något som ursäkt för sitt tilltag, han minns inte vad, och svängde genast tillbaka kanontornet till ursprungsläget.

8


Barnen samlade ihop sig och smög tyst och försiktigt vidare förbi dem och till skolan, hukande som för att hålla sig undan en ny beskjutning. Om vapnet hade varit laddat med skarpa skott hade den unge soldaten varit en barnamördare nu. Denna insikt skulle aldrig lämna hans minne helt. Mycket glömmer en människa under livets gång, men denna händelse brände sig fast och dök upp ibland, även många år senare. Han förväntade sig en replissalie. Tre dar i buren var kanske en förlegad företeelse, men hemförbud, avstängning, en stämning av barnens föräldrar? Vad som helst. Kort sagt, en rejäl avhyvling! Men märkligt nog hörde han istället aldrig ett ord om händelsen från någon. Inte ens hans kamrater i vagnen tog upp det, inte som han kunde minnas i alla fall. Major Höök nämnde det definitivt aldrig mer och han hörde heller ingenting från förargade föräldrar eller lärare. Barnen måste ju ha fått en upplevelse att berätta om resten av sina liv. Han bar det inom sig genom åren som en sorts hemlighet, glad att inget allvarligare inträffat än det som verkligen skett. En knappt vuxen pojke, runt de tjugo, som i sina händer fått en dödsmaskin var kanske inte vuxen den uppgiften? Ändå blev han vald till Sveriges Soldat ett drygt halvår senare. Vad hade hans bedrift egentligen bestått av? Var han verkligen värd det? Så gick hans tankar.

9


1 26 augusti. Sven Dalman tvättade den lilla runda penseln av storlek 0. Först doppade han den i en glasburk med penseltvätt, sedan vispade han noggrant runt den i en burk med rent vatten. Till sist torkade han av penseln mot en pappersnäsduk och såg till att den inte efterlämnade några spår av färgrester. Att sköta sina penslar visste han värdet av efter att ha arbetat nästan 50 år som byggnadsmålare. Han hade gått i sin fars fotspår. Ok, det fanns arbetskompisar som tyckte han slarvade ibland, han glömde kanske penslar någon gång, invirade i plast som torkat efter någon vecka. Han hade väl bara glömt att tvätta ur dem. Själv skyllde han på de vattenspädbara färgerna som gjorde penslarna mer känsliga för att torka. När han var ung målades det nästan bara med oljebaserade färger inom byggnadsmåleriet, och penslarna placerades efter arbetsdagens slut i en burk med vatten. Så länge vattnet inte tilläts dunsta bort var penseln lika fin när man tog upp den nästa dag som när man ställt dit den. Man kunde ha samma pensel i flera månader utan att den torkade eller blev sämre. Målarna på den tiden hade tvärtom den uppfattningen att en pensel skulle slitas in innan den var perfekt, en helt ny pensel var sällan bättre än en gammal inkörd. Tankar av det slaget gled nostalgiskt genom Svens huvud medan han tittade på dagens utförda verk. Han målade inte så ofta med stora yrkespenslar längre. Eller spacklade väggar eller tapetserade heller för den delen. Sven hade gått i pension.

10


Nu höll han sig till små verktyg, konstnärspenslar och vassa hobbyknivar. Han hade tagit upp den hobby som många grabbar höll på med för 50 år sedan. Han byggde plastmodeller! En hobby som många vuxna karlar börjat om med, efter ett livs uppehåll. Ett familjeliv. Ett yrkesliv. Ett vuxenliv. Han höll just nu på med ett diorama till en tysk stridsvagn från andra världskriget. En bottenplatta av frigolit hade bestrukits med gipsbruk som sedan målats i grönt och brunt. Detta utgjorde grunden till nästa steg; applicering av statiskt gräs, samma typ av underlag som man använde till modelljärnvägsbyggen. När han var en liten grabb målade han sällan sina byggen, plasten hade rätt kulör från början ansåg han då. Idag var målningen kanske den största utmaningen inom modellbygge, även om byggsatserna också hade utvecklats enormt i detaljrikedom under de fem decennier som passerat. Blivit svårare att bygga. En avancerad stridsvagnsbyggsats i skala 1:35 kunde kosta många hundra kronor och ha runt 800 delar, några så små att de var svåra att hantera. Pincett och starka glasögon eller förstoringsglas var helt nödvändiga. Och mycket stark belysning. Det räckte inte heller med ett lager färg. Det skulle grundas, målas med tidstypiska kulörer, skapas slitage, damm, rost, skuggor och dagrar. Men rätt utfört såg det faktiskt ganska realistiskt ut. Han hade tänkt bygga ett trasigt staket i fonden som komplement till stridsvagnen, kanske någon typ av husfasad

11


också, men han hade dåligt med balsaträ hemma, det hade nästan tagit slut i ett tidigare dioramabygge. Och det behövdes fyllas på med fler grejor. Färger, lim, och kanske en bättre hobbykniv. Om man skulle ta en tur till Göteborg och shoppa lite? Han visste att det inte skulle lyckas att bara fönstershoppa, om man går in i en hobbyaffär av kvalitet kommer man oftast ut med något oplanerat inköp under armen. Det visste alla som höll på med den här sysselsättningen. ”Ulrika? ... Ulrika!” Cleo, deras svarta labrador som låg vid hans fötter lyfte lyhört på sitt huvud. ”Gäller det mig?” undrade hon. ”Ok, tydligen inte.” Hon lade sig tillrätta igen och somnade om. Hustrun hörde inte hans tillrop, då hon var ute i trädgården och vattnade rabatterna. Sven hittade henne på baksidan av villan. Hans hustru, ett par-tre år yngre än han själv, såg fokuserad ut där hon stod i stövlar på gräsmattan med trädgårdsslangen över rabatterna. Hon hade tagit på sig oömma kläder och bar blommiga arbetshandskar. Typiskt att lura på hemmafixare färgglada handskar av sämre kvalitet än de proffsigare sorterna. Sven log för sig själv när han lade märke till dem. Ingen av dem var någon trädgårdsexpert men Ulrika var den av dem som åtminstone försökte hålla ogräset stången. Tomten sluttade och det var lite tungt att klippa gräset i den här delen av trädgården, men de hade i övrigt inga avancerade odlingar att sköta. ”Bara ogräsodlingar” som Ulrika brukade uttrycka det. ”Och de växer så bra utan hjälp av en trädgårdsmästare.”

12


”Ulrika, vad säger du om jag åker till Göteborg imorgon? Jag tänkte åka till båda hobbyaffärerna och skaffa lite grejer.” Hon tittade upp mot altanen där han stod. ”Gör du det, jag jobbar imorgon så det passar väl bra. Men förköp dig inte! Är det verkligen nödvändigt?” ”Jag har inte något balsaträ kvar, det behövs till hus och sånt. Det är alltid kul att göra något annorlunda än att bara vara hemma”, förklarade han ursäktande. Hon svarade inte, utan fortsatte vara koncentrerad på vattningen. Sven gick tillbaka till hobbyrummet och tog fram penna och papper, nu gällde det att notera vad som skulle behövas så han inte åkte den långa vägen i onödan. Huset de ägde var tidigare litet och halvt omodernt, men de hade låtit bygga ut det till dubbla storleken en kort tid efter att de köpt det. Det var nu över 30 år sedan. Det var ett gammalt timmerhus på stengrund, uppfört på 1940-talet, och det hade stått tomt en tid efter att de förra ägarna gått ur tiden. Möblemangen var enkelt. Förutom en del ärvda möbler bestod det mest av IKEA-prylar. För en svensk sågs det kanske inte direkt som statusfyllt att de flesta möblerna i hemmet inhandlats i det svenska företagets butiker, men priserna och den med åren ökade kvaliteten i IKEAs utbud fick bli vägledande när en vanlig arbetarfamilj skulle förnya sitt hem. Priset kanske spelade den största rollen, trots allt. På väggen i hallen hängde ett inramat foto på det strävsamma paret, det var det första som tagits på dem tillsammans efter att de bestämt sig för att bli ett par. De var väldigt unga på fotot men med lite vilja kunde man känna igen dem trots att det hade passerat över fyrtiofem år sedan det togs.

13


När de flyttade till bostaden hade de två yngre barn, men under åren som gått hade familjen växt till fyra avkomlingar. Och de var dessutom nu inne på sin andra labrador. Alla rum hade behövts till sovrum för den relativt stora familjen. Från barnkammare till tonårsrum. Från barnkalas till trotsiga tonåringar; varje skrymsle hade använts till bristningsgränsen. Men nu, när alla barnen hade blivit vuxna och flyttat hemifrån hade huset egentligen blivit alldeles för stort för de två, (eller tre med hunden) men det var väldigt svårt att hitta något mindre och lämpligare som samtidigt var lika billigt att leva i. Det var också praktiskt att kunna ta emot barn och barnbarn, alla på en gång. Att fira jul eller födelsedagar inomhus, eller vistas ute i trädgården under sommaren om vädret tillät. Trots att Sven hade en stor erfarenhet att måla och tapetsera fanns det alltid ytor som aldrig blivit färdiga därhemma, man blir väl hemmablind och bekväm. Hur lyder det gamla ordspråket? ”Skomakarens barn går med trasig läst.” Nu var han ändå pensionerad och borde ha all tid i världen att komma ifatt med underhållet av huset, men det var en enorm lättnad att inte behöva gå upp så tidigt om mornarna, en viss lättja hade smugit sig på honom. Men det skulle nog bli dags för arbete tids nog, nu skulle han först njuta av friheten ett slag. Och så var det där här med att plötsligt ha gott om plats. Sven kunde nu utan problem lägga beslag på det minsta sovrummet till sitt eget hobbyrum, där hans modellbyggande fick sitt eget himmelrike. En arbetsbänk, vägghållare för de små färgburkarna, en airbrusch färgspruta och hyllor för färdiga skapelser eller byggen under konstruktion. Det fanns också en rejäl lådhurts för byggmaterial och verktyg i rummets ena hörn. 14


En verklig lyx som han satte stort värde på. Visst kunde man köpa allt som man behövde genom internet men det är alltid roligt att besöka en fysisk butik. Att upptäcka saker man inte tänkt köpa om man inte sett dem i affären, och att lockas av olika byggsatser eller verktyg på hyllorna. Att låta fantasin få flöda lite extra. Och inte minst få goda råd och tips från en kunnig personal. Det fanns visserligen oändligt mycket information om modellbygge på YouTube, men inget slår väl att diskutera frågeställ-ningar ansikte mot ansikte? Att kunna ställa relevanta följdfrågor och få intressanta och användbara tips. När Sven var barn kunde man köpa plastmodeller lite överallt. I leksaksaffärer förstås, men inte bara där. En byggsats av den typen han brukade bygga kostade på den tiden 2 kronor. Han kunde få köpa en ny ibland för mamma. En regnig lördag eller en förkylningsperiod kunde vara en bra anledning att be om tillräckligt med pengar för att inhandla en ny byggsats. Mamma såg att pojken trivdes med pysslandet, han kunde ju sitta i timmar och tålmodigt bygga, måla och sedan leka med de färdiga skapelserna. 2 kronor var en del pengar 1965 men det kunde han väl vara värd. Pappa kommenterade sällan vilka flygplan eller stridsvagnar sonen byggt. Fäder var kanske inte sådana på den tiden. De som intresserade sig var däremot hans jämnåriga skolkamrater, grabbar i 10-årsåldern. Killar som också byggde. Det var en rolig del i deras gemenskap att jämföra och kommentera de olika modellernas skillnader eller likheter, och de lärde sig en hel del om teknik och historia på köpet. Nuförtiden fanns i Sveriges näst största stad, Göteborg, bara två butiker med ett specialiserat utbud av hobbyartiklar på området, och de butikerna var de närmast belägna från Byn räknat, där paret Dalman bodde. 15


Nätförsäljning hade nästan helt tagit över handeln och för dem som hade allt för lång väg till en hobbybutik var internet kanske det enda sättet att få tag i det man tyckte sig behöva. 2 Sven besökte inte Göteborg lika ofta som tidigare. Han gillade staden där han vistats så mycket som ung, men mycket hade förändrats sedan dess. På utsidan var den för all del fortfarande den mysiga ”lilla” storstaden. Allt som behövdes fanns där; alla sorters butiker, restauranger, caféer och förströelse som sportarenor, biografpalats, konserthus, teatrar och muséer etc. Men samtidigt kände han sig inte fullt lika trygg som förr när han besökte staden, Göteborg var inte riktigt densamma längre. Det drev omkring ungdomsgäng i centrum, gäng med tveksamma avsikter. Öppen narkotikahandel och drogpåverkade personer ställde ibland till osäkerhet bland vanligt folk. Sven hade själv sett och upplevt det. På grund av konflikter på andra håll i världen hade många flyktingar från krig och dysfunktionella regioner sökt sin tillflykt till Europa och Sverige, och många av de nyanlända människorna hade hamnat i Göteborg med dess förstäder. Sven tyckte att ordet ”nyanlända” lät lite komiskt. Man kunde få intrycket av att de hade anlänt från en annan planet, som om det var helt naturligt att folk anlände lite då och då, trots att det egentligen var ett närmst ologiskt fenomen. Hade alla dessa människor levt under vettiga och trygga betingelser där de kom ifrån skulle de säkerligen helst velat stanna kvar där de växt upp och hörde hemma från början. ”Borta bra men hemma bäst” heter det ju.

16


Sveriges ökande problem med gängrelaterad kriminalitet och otrygghet i samhället kräver radikala åtgärder. Det tilltagande våldet och droghandeln måste bromsas. Finns det en lösning? Sven Dalman, en pensionerad byggnadsmålare, blir indragen i en mordhärva där han själv är den skyldige. Vitt blir svart. Svart blir vitt. Tempot skruvas upp. Hoten ökar. Snaran dras åt. Handlingen utspelas i Göteborg med omnejd.

9 789180 277488