9789180077354

Jennifer Berglund

Klimatsmart och fullkomligt förvirrad

© 2021 Jennifer Berglund Omslag: Shutterstock Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-8007-735-4

Kapitel 1 Jag försöker verkligen sitta stilla på den smala britsen. Tyvärr är det inte lika lätt som man skulle kunna tro att sitta stilla med en rumpa som är full av kliande utslag och blåsor. Det naturbruna pappret känns strävt under mina bara lår, men jag är ändå väldigt tacksam över att det finns där och skiljer mig från britsens plastiga tyg, som med all säkerhet har varit med om en hel del genom åren.

För att få min hjärna att ta avstånd från domedagstankarna på diverse kroppsvätskor, som endast separeras från min kropp av ett tämligen meningslöst papper, försöker jag istället koncentrera mig på den glada tanken att jag i alla fall fortfarande har mina trosor på mig. Vilket jag troligtvis inte kommer ha så länge till inflikar min numera apokalypsinspirerade hjärna.

1

Den vänliga undersköterskan som ropade upp mig och följde med mig in i undersökningsrummet har redan varnat mig om att läkaren absolut och med all säkerhet kommer vilja se det drabbade området med egna ögon. Det kommer under inga som helst omständigheter räcka med min muntliga beskrivning. Med ett glatt leende sa hon att all vårdpersonal har tillitsproblem. Sedan pumpade hon ut ungefär en liter handsprit i händerna, proklamerade hur trevligt det var att träffa en nykomling här i Brohus, försvann ut genom dörren igen för att hämta läkaren och lämnade kvar mig för att sakta kvävas av spritångorna.

Den stora väggklockan tickar obönhörligt vidare och just när jag precis haft en väldigt intensiv attack av kliande, och därför hasat så långt ut på britsen som jag någonsin kan komma, kliver läkaren in genom dörren en nanosekund efter sin så kallade förvarnande knackning på dörren.

Och vilken läkare sedan. Med sin långa muskulösa kropp och sitt perfekta rufsiga hår och filmstjärneleende lyckas han till och med få landstingskläderna att se smickrande ut. Det är endast med ren viljestyrka och ett fast grepp på båda sidorna av bristen som jag lyckas undvika att trilla ner efter att hoppat ungefär en meter upp i luften av det plötsliga uppdykandet.

Medan jag med andan i halsen försöker återhämta mig och diskret dra mig upp en bit på britsen låtsas läkaren taktfullt inte ha märkt något, men lyckas inte helt dölja att det rycker lite i ena mungipan. Vilket förbättrar hans utseende från en medioker tiopoängare till en stark elva.

McDreamy har definitivt fått en konkurrent.

2

För sent kommer jag på att det kanske hade varit bättre att istället bara gett upp och ramlat ner från britsen och slagit huvudet i golvet. Då hade resten av undersökningen kunnat ske i en trevlig medvetslöshet. Jag tänker definitivt inte visa upp min bara rumpa för Mr Snyggaste-läkaren-som-världen-någonsin-skådat. ”Jaha, då ska vi se, Frida”, säger läkaren och sätter sig ner bakom den uråldriga datorn. Den brummar högljutt av glädje över att få lite uppmärksamhet. ”Jag ser här att du har bokat en tid för undersökning av utslag på rumpan”, fortsätter han och drar handen genom det redan rufsiga bruna håret. ”Undersökning kanske är ett lite väl starkt ord. Vi kanske kan säga konsultation?” svarar jag med en gäll röst som jag inte riktigt kan identifiera som min egen och drar handen genom mitt blonda hår, som jag verkligen hoppas inte är lika rufsigt som läkarens. Jag sänker lättat handen igen när jag känner min vanliga lättämjda pagefrisyr där under. ”Definitivt undersökning” fastslår läkaren.

Innan jag vet ordet av skaver britsens papper istället mot magen medan det nu drar kallt om min bara rumpa.

Medan jag koncentrerar mig på att inte dö av skam pumpar läkaren ut vad som låter som en hel sjö med handsprit i händerna. Jag förflyttar min koncentration till att istället försöka andas in så mycket av ångorna som möjligt. Det här skulle troligtvis gå mycket lättare under påverkan av en trevlig liten salongsberusning. Tyvärr verkar det inte fungera alls och bakom mig hörs det ett snärtande ljud av 3

gummi som får mig tappa alla tankar på att andas. ”Oh, här har vi ett riktigt praktexemplar, ser jag.” ”Ursäkta mig?” flämtar jag.

Sekunden innan jag flyger upp från bänken för att antingen rusa ut därifrån eller smälla till läkaren hör jag hur han börjar skratta där bakom. ”Jag menade naturligtvis utslagen. Sexism och att objektifiera kvinnor överlämnar jag åt Weinstein och hans kumpaner.”

Snälla söta rara undersökningsbritsen bara öppna dig och sluka mig levande är du snäll. ”Eh, just det. Du har mitt tillstånd att fortsätta”, säger jag med nådig röst.

Om leenden kunde tala är jag helt säker på att jag hade hört ett sådant bakom mig just nu. ”Jo, som jag just sa har du rejäla utslag och några små blåsor. Vad tror du kan har orsakat dem?” ”Ehum, någon allergisk reaktion kanske?” säger jag, inte helt utan stolthet, då jag faktiskt googlat innan jag kom hit. ”Jo, fast det måste vara något ganska rejält för att orsaka en sådan här kraftig reaktion. Har du gjort något speciellt med din bakdel på senaste tiden?” svarar läkaren och ser inte ut att förvänta sig ett skämt till svar när han åter slår sig ner på snurrstolen framför datorskärmen.

Jag känner genast att samtalet börjar röra sig mot farliga vatten. ”Det kanske inte är så viktigt vad som är orsaken? Vi kanske kan koncentrera oss på lösningen istället?” säger jag och ler mitt vänaste leende samtidigt som jag snabbt 4

drar på mig kläderna igen och återgår till att försöka låta bli att gnida rumpan mot britsen när det kliar som värst. ”Nja, jag tror nog ändå att det är viktigt att veta vad som är orsaken. Vi vill ju inte gärna att det ska bli värre eller att det kan komma tillbaka igen när det väl försvunnit. Har du verkligen ingen aning om vad som kan vara orsaken?” ”Nej, faktiskt inte.”

Jag gör mitt bästa för att se grubblande ut. Aldrig i livet att jag tänker berätta att jag vet exakt vad som orsakat utslagen. ”Hmm… Då kanske jag behöver göra en ny undersökning. En längre och grundligare sådan.” Hans ögon glittrar av något som inte kan misstas för annat än munterhet. ”Nej nej, det är nog inte nödvändigt”, piper jag. ”Som vårdpersonal får vi höra alla möjliga historier.

Det finns ingenting att skämmas för. Till exempel finns det ju många sexue… ” ”Okej okej, jag ska berätta”, avbryter jag snabbt. Mina kinder kan omöjligt bli rödare än vad de redan är. ”Jag råkade nog komma i kontakt med en växt som jag numera, tack vare Google, vet är giftig.” ”Din rumpa råkade alltså komma i kontakt med en giftig växt? Kissade du ute i naturen? Kommer du ihåg hur växten såg ut?” Läkarens långa fingrar börjar knappa på tangentbordet samtidigt som han tittar frågande på mig. ”Nja, jag kissade faktiskt inne på toaletten och torkade mig med växten efteråt. Den hade små vita blommor och spetsiga blad.” Tydligen kunde mina kinder trots allt bli rödare. Mycket rödare.

5

”Aha, jag förstår. Du hade slut på toalettpapper och använde blad istället. Det låter som att det var Björnloka som du torkade dig med. Det kan orsaka en allergisk reaktion.”

Läkaren ser nöjd ut över att ha löst mysteriet utan att behöva lyssna på ännu en historia om konstiga sexuella preferenser. ”Ja, nästan så i alla fall.” Jag speglar hans lättade utseende och känner att jag ändå kom ganska lindrigt undan.

Tyvärr verkar läkaren vädra sig till min svaghet som en blodhund. En sanningsblodhund. ”Nästan? Dessutom borde det inte ha blivit en sådan stark reaktion bara av att du torkade dig en gång.” Hans lättade ansikte byts genast till misstänksamhet.

Mitt ansikte byts genast till en tomat. ”Eh jo, jag hade gott om toalettpapper. Men jag försöker bli mer klimatsmart och då får man inte använda toalettpapper. Blad är mycket mer naturligt. Faktiskt. Och sedan kan det vara så att jag råkade sola lite efter det. Naken.” Jag viskar fram det sista ordet.

Läkaren försöker inte ens dölja att hans frustning är ett skratt.

6

Kapitel 2 Två veckor tidigare Med skakande hand sträcker jag mig fram mot pausknappen och bilden på datorskärmen stannar mitt bland eftertexterna på miljödokumentären som jag just tittat klart på.

I vanliga fall gillar jag att titta på eftertexterna för att se vad alla människor har för konstiga yrken och ännu konstigare namn. En gång såg jag drömnamnet McMaster bland eftertexterna. Hur fantastiskt vore det inte att kunna presentera sig som Frida McMaster. Ingen kan undgå att förstå vilken otroligt begåvad person det måste finnas bakom ett sådant namn. Frida Sandberg har definitivt inte samma klang.

Utanför fönstret sjunger fåglarna glatt i försommarkväl7

len, som om de inte har ett enda bekymmer i hela världen.

Jag vill slita tag i varenda fågel, skaka dem och tala allvar med dem. Istället för att fortsätta med sitt fåniga kvittrande borde de oroa sig över att polarisarna smälter, att vi inte kommer nå utsläppsmålen och att det finns farliga kemikalier exakt överallt. Det skulle inte finnas så mycket kvar att kvittra åt efter det kan jag tro.

Nu skulle jag i och för sig aldrig få för mig att ens närma mig en fågel och definitivt inte skaka någon. Det där folk brukar säga om att fåglarna är mer rädda för oss än vad vi är för dem är så långt ifrån sanningen som man kan komma i mitt fall. En gång på tågstationen såg jag en duva som helt sonika slog sig ner på huvudet på en kvinna som precis gått av tåget. På huvudet. Den satt helt lugnt kvar medan kvinnan skrek och försökte slå bort den.

Jag hade nog aldrig återhämtat mig igen om det hänt mig.

Det känns faktiskt som att det nästan hände mig, fast jag lyckligtvis satt tryggt bakom ett fönster medan händelsen utspelade sig på perrongen.

Jag reser mig upp ur soffan och börjar planlöst vandra omkring i min lilla etta medan jag försöker lugna ner mitt skenande hjärta. Att börja tänka på fågelincidenten hjälpte inte direkt till och att det knappt finns något utrymme att vandra på gör heller inte saken bättre.

Mellan den lilla kokvrån med sina grå luckor och den bastanta tv-bänken kan jag ta några steg och likadant mellan sängen och den lätt nersuttna, men väldigt sköna sammetssoffan. Vilket innebär att jag snabbt blir alldeles yr i huvudet av att gå i en snäv cirkel i det minimala mellan8

rummet mellan möblerna.

När jag för tredje gången snubblar på mattkanten och med en hårsmån undviker att ramla med näsan rakt ner i golvet tvingar jag mig själv att ta några djupa andetag. Den vita ullmattan kostade alldeles för mycket för att jag ska riskera att fläcka ner den med näsblod.

En fluga surrar dåsigt runt runt i rummet och verkar göra sitt bästa för att inte låtsas om mig medan den letar efter utgångar från det fängelse som min bostad utgör. Ettan är tydligen så liten att till och med en fluga blir rastlös här inne. Att stirra på den ignoranta flugan känns underligt nog lugnande och mitt i min privata miljökris känns dess kämpaglöd som något beundransvärt. Ända tills den gör en kraftansträngning och tar sikte mot friheten utanför det öppna fönstret. I full karriär kommer den susandes. Jag kan nästan se hur den lilla kroppen vibrerar av glädje över att ha hittat en utväg.

Bara en sista sväng förbi fönsterbrädan.

Och där slog den i fönsterkarmen tillräckligt hårt för att lämna jordelivet. Först känner jag ett litet styng av sorg, innan jag tar mig samman och inser att det var lika bra.

Flugan är nu förskonad från att behöva uppleva klimatkrisen på nära håll. Det var bäst så här.

Jag inser att jag uppenbarligen inte kommer kunna distrahera mig själv med flugskådning och bestämmer mig för att ta tjuren vid hornen och istället börja göra något aktivt för att dämpa min ångest. Vad jag måste göra känns ganska självklart. Jag ska bli miljömedveten. Kanske till och med rädda hela jordklotet och dess befolkning med min 9

medvetenhet.

Nu känns det genast lugnare och min rundvandring tar abrupt slut framför kylskåpet, som är översållat med magneter i alla möjliga färger och former. Samtliga köpta till minne av olika resor. I vanliga fall är jag mycket förtjust i mina souvenirer men med nya klimatglasögon på sticker deras gälla färger istället i ögonen.

Min första åtgärd som klimatmedveten blir att ställa in sommarens utlandssemester med mamma. ”Hej Frida. Har det hänt något?” ”Hej mamma. Nej, det händer faktiskt att jag ringer bara för att prata också.” Jag försöker låta positiv och inte inleda samtalet med att börja bråka. ”Oj, vänta lite. Häng kvar. Jag hör dig knappt. Jag måste byta hörlurar.”

Jag kväver en suck. Mamma har ungefär en miljon olika mobiler, då hon har flera jobbtelefoner till alla sina olika jobb och till sist även en privatmobil. Hon har dessutom ännu fler hörlurar som aldrig verkar vara ihopkopplade med rätt telefon. ”Så, nu tror jag att det ska fungera. Ville du något speciellt?” ”Som jag sa händer det faktiskt att jag ringer ibland bara för att prata. Fast eh, just den här gången vill jag faktiskt någonting speciellt och det har verkligen hänt något.” ”Vad har hänt? Mår du bra?” Mammas röst låter upprörd och som att hon pratar långt bort i en tunnel. Jag orkar inte påpeka att det inte blev rätt headset den här gången heller utan fortsätter tappert ändå.

10