9789180075343

Page 1


-Vad sjuk du blev, lille Mats. En självbiografi av Mats Gustafsson



Innehållsförteckning

Kapitel 1. Fel riktning. Kapitel 2. En riktigt mörk dag i mitt liv. Kapitel 3. Ny verklighet. Kapitel 4. Uppvaknandet. Kapitel 5. Fritt fall. Kapitel 6. Helt osannolikt. Kapitel 7. -Vad sjuk du blev, lille Mats. Kapitel 8. Dyster höst. Kapitel 9. Nytt år med nya prövningar. Kapitel 10. Osäker tid. Kapitel 11. En obotlig blodsjukdom till. Efterord.

Sid. 4 Sid. 23 Sid. 38 Sid. 49 Sid. 67 Sid. 78 Sid. 89 Sid. 101 Sid. 116 Sid. 129 Sid. 141 Sid. 150


© Mats Gustafsson 2021

Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-8007-534-3


Förord. Denna självbiografi är skriven av mig, Mats Gustafsson, och handlar om tiden i samband med mina sjukdomar. Någon annan person kan mycket väl ha helt andra erfarenheter från ett liknande händelseförlopp, det är mest troligt. Vi har alla en individuell gräns för vad vi tål innan vi ger upp. Exakt när det sker, går inte att förutsäga. För att bilda sig en uppfattning om vad som är skrivet i boken, behöver man läsa all text från första till sista sidan. Att plocka ut enskilda meningar eller avsnitt kan ge ett ofullständigt intryck och medföra att man drar fel slutsatser. Jag har varit noga med att inte nämna någon vid namn i något negativt sammanhang. Trots detta kan möjligtvis vissa känna sig träffade då jag nu delger mina synpunkter, men dessa står jag för, fullt ut. Det var exakt så här som jag upplevde det. Ända sedan jag gått igenom värsta faserna, har jag haft funderingar på att skriva vad jag varit med om i en bok. Det hann bli tio författade böcker på mindre än fem år innan den här kom på pränt, men i bakhuvudet har hela tiden tanken funnits. Att det dröjde cirka femton år sedan första sjukdomsbeskedet, beror på att jag fann det lättare att skjuta dokumentationen framför mig, det var helt enkelt för jobbiga tankar kring det hela. På samma gång kände jag ett stort behov av att förmedla det jag varit med om.

1


Huvudsyftet är inte att söka medlidande eller beklaga mig, utan mer att tända ett hopp för de som hamnat i en liknande situation och för att delge min bild på hur svårt livet kan vara. Jag lider sannerligen med de som drabbas av svår sjukdom. Även de som har förmånen att vara friska, kan här få en inblick i hur det kan vara för någon i gränslandet mellan levande och död. Trots nattsvarta prognoser med fruktansvärda behandlingar, kan man dock ha lyckan att bli hyggligt återställd. Det finns ingen garanti för att det verkligen blir så, men ibland vill ödet och turen att det förverkligas. Tankesättet hos mig har blivit helt annorlunda sedan jag kom tillbaka till ett liv där jag är i dagsläget. Friskförklarad blir jag aldrig, vilket en del tycks ta för givet, men det gäller inte de här sorterna. Jag har aldrig ansökt om eller innehaft någon sjukpension eller försökt att bli förtidspensionär. Kanske att jag varit berättigad till det, men jag har klarat av det ändå. Hade jag varit borta från min arbetsplats längre tid på grund av ännu värre tillstånd, skulle det givetvis haft till följd att det inte gått. Stelopererad rygg och maximalt strålade lungor känner jag av i varje andetag och det är inget som blir bättre med åren, utan tvärtom. Nuförtiden är det betydligt mer att man varje kväll försöker plocka fram det som under dagen varit positivt. Mitt i allt elände brukar jag tänka, att det var tur att inte mina döttrar eller min fru Susanne blev så här sjuka, utan jag.

2


Det som varit mindre bra sedan man vaknade på morgonen, är det möjligt man kan dra någon lärdom av. Insikten har också vuxit fram med åren att det inte alltid går att få en fulländad och perfekt tillvaro, knappt ens för ett ögonblick. Tacksamheten är alltid närvarande, att man haft lyckan att få vara med ett tag till och se sina barn och nu även barnbarn växa upp, samt att banden med min bästa livskamrat Susanne fortfarande är mycket starka. Förtroendet och tilliten vi har för varandra, har många gånger varit helt avgörande för att vi tillsammans kunnat ta oss dit vi är nu. Kanske är det tur att man inte vet speciellt mycket om morgondagen, men på samma gång är det fruktansvärt svårt att leva i ovisshet. Då tänker jag inte på banala saker, utan mer livsavgörande ting, såsom provsvar, röntgenbesked eller att någon nära anhörig drabbats. Det är alltid frustrerande vem det än är som blir sjuk, även någon man knappt vet vem det är. Det går dock inte att lasta på sig allas problem, det är omänskligt. Gör man det, finns det inga planer att man orkar hålla sig över ytan.

3


Kapitel 1 Fel riktning. Strävan efter lycka finns hos alla människor, det är sedan länge konstaterat. En del finner den aldrig, andra kanske ett flertal gånger i livet. De stunder jag tänker på själv som varit i det närmaste fullkomliga för mig, är först och främst den riktiga kärleken då man fick gensvar för sina känslor. Oron fanns dock, att man då inte visste hur länge den skulle vara besvarad. Just att duga någonting till och att få bekräftelse för detta är helt klart upplyftande, om det så bara är för att man lyckats bra i något sammanhang eller kanske nåtts av en glädjande nyhet. Ytterligare ett par oförglömliga tillfällen, infann sig givetvis även när jag blev pappa! Osäkerheten fanns tyvärr där då också, skulle allting gå bra för dem och hade man själv kapacitet att ledsaga dem genom deras uppväxt? Flyter allting på som det ska, är det lätt att man tar mycket för givet. En av mellandagarna 2005 kommer jag alltid att minnas som en av de lyckligaste i mitt liv. Egentligen var det bara en liten stund under en vintersemester som förevigades med en digitalkamera. Det var min första egentliga ledighet då resan styrdes mot ett varmare land. Allt var på topp och jag tror vi alla fyra kände likadant. På något sätt, överträffade konstigt nog detta tillfälle det mesta jag hittills varit med om, möjligtvis för att vi alla i familjen äntligen kunde vara tillsammans under en stressfri vecka utan krav på att prestera det yttersta. 4


Själv gladdes jag lite extra åt att företaget återigen lagt ett år bakom sig med hyggligt resultat samt att jag fysiskt var rätt så vältränad. I samma stund som kortet tagits, infann sig oron för att det på något sätt var här och nu som det skulle vända, till vad visste jag inte då. Att allt ska vara extremt bra jämt existerar ju bara inte, så rent logiskt kunde det faktiskt bara gå utför nu, eller? Evig lycka tror jag inte på, utan man kanske når en topp under ett ögonblick och otroligt nog anser man säkert att det var värt alla vedermödor att nå målet, fast tiden inte ville stanna just vid peaken. Det som spädde på orostankarna, var den skärande värken högt upp i ryggen som kommit och gått sedan sex till sju veckor tillbaka. Mestadels nattetid och under förmiddagar, orsaken till detta försökte jag förklara med att jag kanske lyft något fel, halkat omkull eller rentav suttit för länge i bilen. Smärtan som kom under natten efter den förevigade stunden, var helt outhärdlig och för första gången på mycket länge grät jag och fasade för vad som höll på att hända med min kropp. Med facit i hand, var det då jag på allvar märkte att mitt liv var på väg i fel riktning. Det skulle dröja fem och en halv månad tills jag skulle få svaret på vad det var. Så här i efterhand kan man lätt konstatera, att jag givetvis borde lyssnat mer på vad jag blev tillsagd att göra beträffande att kontrollera vad värken berodde på, men så blev det inte.

5


Av tidigare erfarenhet, visste jag att mycket kunde gå över av sig självt och att det var långt ifrån alltid man blev hjälpt av att söka vård. En gastroskopiundersökning med för grov slang satt i färskt minne, och jag förlåter mig inte själv för att läkaren fick fullfölja sina gärningar. Upprepas något liknande kommer jag aldrig låta det ske. Att livet många gånger är en strid och att man ofta får stå ut med en hel del obehagligt är inget nytt, det är något jag lärt mig. Inte minst att människan av naturen är en ytterst egoistisk varelse, vilket framkommer med all tydlighet när allting står på sin spets. Det finns de som hävdar motsatsen, men jag är av en annan uppfattning och den står jag för. Insikten om att det är på det viset, har hos mig förstärkts och bekräftats genom åren. Möjligt att det låter destruktivt i mångas öron, men fördelen är att man inte blir så besviken över brutna löften och oschyssta beteenden längre. Tvärtom så härdas man, om man inte låter sig knäckas. En logisk följd av detta tankesätt blir, att misstänksamheten är hög när man erbjuds något som låter alltför bra. Vanligtvis framkommer det en ful baktanke i slutändan som i första hand definitivt inte gynnar mig själv som person. Misstron hos vissa att man verkligen hade ont, var frustrerande. Berättade man om värken, blev ofta svaret att de själva eller någon i deras bekantskapskrets absolut upplevt något som varit värre. Om någon på fullt allvar tror att det lindrar, kan jag upplysa om att så är det ej. Inte för mig i alla fall. 6