Snittet Nisse Hallberg
EN DAGBOK
Snittet
Nisse Hallberg Snittet
EN DAGBOK
© Nisse Hallberg 2025
Mondial Kungsgatan 33 111 56 Stockholm office@mondial.se
omslagsmålning: © Viola Sparre
författarfoto : © Per Englund
omslag: Tilda Ekengren
inlaga: Gustav Schiring
Tryckt hos Scandbook (Falun) 2025 Första utgåvan, första upplagan
isbn: 978-91-8002-604-8
Förord
Allt talade verkligen för att jag aldrig skulle bli pappa. Mina levnadsvanor, mina val av flickvänner och mitt ständiga flyktbeteende. Men det blev ett litet barn till slut, en perfekt liten pojke som har fått mig att omvärdera allt. Klyschigt, absolut. Jag är inte unik med det utlåtandet, men helt plötsligt känner jag mig unik och det är helt underbart.
Vägen hit var dock en aning krokig, vi lyckades inte göra Emelie gravid, det ville sig bara inte. Första gången vi försökte, en ägglossning på Gotlandsgatan 58, slutade med att jag stod och grät i Emelies systers hiss 3 kvarter bort. Jag kunde inte prestera under ägglossningspress. Jag blev 15 år på nytt.
Till slut fick vi söka hjälp, för när jag väl lyckades hålla nerverna i styr så fick vi ändå inte till det, det ville sig inte, vi behövde koppla in lite proffs, proffs som kunde se till att en 44-årig kvinna med två barn sen tidigare och en 40-årig pojke utan barn sen tidigare skulle få det där de längtat efter, en liten gullig köttkorv. En liten köttkorv som bara var deras.
Jag fick åka och onanera i rum 4 på en sörmländsk IVFklinik en fredag i januari 2024.
På 39 sekunder var jag färdig, spermier på plats i burk, jag firade på järnvägskrogen med en kall 40 cl öl serverad ur rör som inte spolats sen i somras. Smaken av härsken smörkola var för dagen helt underbar. Burken var fylld. Vi var halvvägs där.
Några veckor senare, den 14/2, satt jag och Magnus Betnér i turnébussen på väg någonstans i landet. Emelie med lillasyster Celie Sparre och mamma Ann Furelid befann sig på plats i Sörmland, på samma klinik där hennes fästman satt och ströp tupp på en schäslong några veckor tidigare. Denna gång var det dock skarpt läge, nu skulle de in med vårt blivande lilla barn, eller det som förhoppningsvis skulle bli en förlängd del av oss.
Den fäste bra, eller för att använda proffsens ord: Den fäste PERFEKT.
Från den dagen började tiden gå väldigt snabbt, men samtidigt, otroligt långsamt.
Det blev en nio månaders kamp, väldigt många djupa dalar men även höga toppar.
Emelie och jag fick kämpa, hennes graviditet blev resor jobbigare än vad någon hade kunnat tro. Det fick mig att uppsöka min gamla terapeut igen, jag behövde vägledning, jag behövde hjälp att bli starkare, att undvika att fly från det jobbiga.
Det är ju jag som ska vara den som min havande partner ska kunna luta sig mot varje minut på dygnet. Hans tips var: Skriv av dig. Istället för att gå in i konflikter, skriv ner dem på ett papper, eller på mobilen.
Nu är vi här, det här är resultatet av en mans faktiskt väldigt bra tips. Trots att jag inte alltid lyckades bita mig i tungan och använda pennan istället så har det hjälpt mig och Emelie under de snabbast gående långsammaste månaderna i våra liv.
Jag är otroligt glad över att jag tog min kära terapeuts förslag till mig, att jag för en gångs skull inte avfärdade en yrkesmans tips utan verkligen gjorde hemläxan. För utan det hade mitt minne varit utraderat, jag vill inte bara minnas de fina sakerna,
jag vill även minnas det som skavt, det som varit riktigt riktigt
jobbigt. Det får mig att känna ännu större stolthet över att vara där vi är idag.
I soffan i vår lägenhet i Vasastan i Stockholm. Jag och Emelie, lyckligare än någonsin med en sovande liten grabb vid vår sida.
Vi klarade det tillsammans. Kanske med lite, lite, lite hjälp av att jag antecknade mellan varven.
Men antagligen mest för att hon stod ut med en 40-årig pojke och jag med en 44-årig kvinna.
Vad grabben fick heta? Det avslöjar jag inte än.
Nisse Hallberg Stockholm, mars 2025
1/6 2024
Emelie sa idag, jag citerar: »Idag såg jag bilder från när vi träffades, du har VERKLIGEN åldrats!«
VA? Vem fan säger så? Vad är det att säga? För det första, absolut, jag vet att jag har åldrats, det gör man dagligen och man ser inte den gradvisa utvecklingen eller förfallet från dag till dag och jag förstår att man, om man ser en bild på ett nyförälskat par som togs för 2 och ett halvt år sen, kan se att ena personen har åldrats.
MEN VEM SÄGER SÅ?
Tänker inte dra det uttjatade kortet »tänk om en man hade sagt så till en kvinna« för det går inte att jämföra.
Att hon försöker rädda det med att killar åldras med värdighet biter inte heller för den delen.
Det var något som dog i mig.
Något förstördes.
Jag var för några år sen tillsammans med en hemsk människa, fruktansvärd var hon. MEN en gång så hon en snäll sak.
Hon sa: »Du har inte peakat än, du kommer att vara snyggast när du är 55, du kommer bara bli snyggare och snyggare.«
Detta har varit mitt bränsle, det och att hon antagligen bara blir fulare och fulare.
Men Emelies otroligt ärliga uttalande ändrade allt.
Jag bad att få se på bilden, å visst fan hade hon rätt!
Jag hade verkligen åldrats, mycket.
Började genast kolla gamla bilder, in på Facebook, helvete, helveeete, jag peakade 2010. När jag var 26.
Det har gått nedför i snart 14 år.
Jag, Nils Henrik Louis Hallberg, peakade för fan för 14 år sen. Jag kommer aldrig komma tillbaka till det där.
Det är inte det att jag ser ungdomlig och orörd ut. Nej, nej, jag ser typ likadan ut, men som att jag fått små små hästsparkar på mig 4 gånger om dagen sen dess. Som att en ponny har jabbat mig över hela gubben dagligen sen 2010.
Jag kommer aldrig läka från de sparkarna. Men jag kommer inte tillåta mig själv att bli »fulare«.
Kroppen ska vårdas. Inte överdrivet, inga 5 crossfit-pass i veckan med tillhörande broccoli-detox.
Jag ska fortsätta dricka öl och äta transfetter, men som jag gjorde året då jag peakade.
Inte för mycket, det är nyckelordet, inte för mycket.
Kroppen befinner sig på ett skepp, och det börjar blåsa upp till storm.
Jag ska vara redo, stormen ska skrattas i ansiktet, de andra kommer inte vara redo, i alla fall inte på samma vis som jag.
Det kommer absolut spenderas tid på gymmet, men med inställningen: Håll i det du har, håll i det du har!
Träningen är inte ett redskap för att på något vis bli snyggare, den finns nu endast till som huvudingrediens i att inte bli fulare.
Jag ska hålla den form och det utseende jag har nu, den skiten ska vara intakt om 30 år, jag ska hålla i.
Masten i mitten av skeppet är min, det är där jag klamrar mig fast nu när vindbyarna ökar i styrka.
Med 8 situps, 12 armhävningar och en lättare promenad i uppförsbacke på bandet i 10 minuter ska det funka.
Stormen kommer att komma och då är jag koalan runt elstolpen.
När skutan bryter 8 meters vågor och det blåser full storm står jag där skrikande:
»DRA ÅT HELVETE ANDRÉ POPS! MED DINA
JÄVLA BICEPS! VA FAN HJÄLPER DE DIG NU
NÄR DU SER UT SOM EN SJUTTIOÅRIG LESBISK
TANT SOM KAN UNNA SIG LITE DREJNING EN SÖNDAGSEFTERMIDDAG?«
En efter en kommer alla dessa trosfuktare flyga förbi mig där jag står, som fastlimmad, orörd i hyn.
Benjamin Ingrosso, vacker förr, nu ett par pälsiga axlar som fladdrar förbi till dånet av discodunk som någon annan komponerat. Gustav Lindh, far åt helvete med ditt porslinslika ansikte!
Deras peakar må ha varit högre, vackrare, berört fler.
Men när stormen lagt sig och alla ser ut som mellanchefer som tror de har samma karisma som Jan Johansen står jag kvar, stadigt med båda fötterna på däck. Inte en sekund vackrare, men viktigast av allt, inte en millimeter fulare.
2/6
Hoppas jag inte får någon jävla kris bara. Jag vill inte ha någon kris. Jag vill bara bli en bra pappa. Jag vet att jag kommer vara snäll, men snäll är inte detsamma som bra. Jag har fuckat upp mycket i mina dagar. Låt inte någon jävla kris fucka upp det här.
3/6
Sísí och hennes kille Danne är här ikväll. Ja, de är ju alltid här. Men ikväll hände något konstigt. De hade glömt sitt täcke på soffan, Sísí var och borstade tänderna och Danne var inne på hennes rum.
Jag knackar på och välkomnas in.
Här bör tilläggas att de dagen innan hade bakat två plåtar med focaccia, som 18-åringar gör.
Lite som när man hade lärt sig att göra päronkräm på hemkunskapen och i 2 år framöver skulle stoltsera med att göra den där vidriga sörjan.
När jag kommer in i rummet ligger Danne på sängen i shorts och vad jag antar är Sísís korta t-shirt, utan täcke såklart, då det är det jag är där för att överlämna.
Runt honom på sängen, likt en gloria, ligger där 3–4 stora bitar focaccia.
Vi talar nu här om 2 kilo focaccia. Va fan är det som pågår?
Mina kära familjemedlemmar i hemmet skulle nog kalla mig pedant. Det är jag absolut inte.
Men i jämförelse med deras stök kan jag nog framstå som det.
Jag tycker om att ha det städat och rent, inte mer än så.
MEN det här var något nytt, det här har nog aldrig någonsin hänt innan, någonstans.
Att en 18-årig kille ligger med ett halvt bageri i sängen.
Jag behövde ju veta vad fan det var som försiggick, vad var det som hände? Framför allt, varför hände det?
Men i alla tankar, i all förvirring, fick jag liksom inte ur mig mer än: »Men Danne, sover ni med bröd?«
Svaret som följde var så oväntat att jag gick ut ur rummet med fler frågor än jag kom in med.
Danne svarade kolugnt: »Oj jag hann inte städa, jag visste inte att vi väntade främmande.«
Jag sitter nu på soffan, stirrar in i väggen som vetter mot rummet han och brödet vilar i och försöker förstå.
Kan vara som så att jag aldrig kommer förstå, det är som den ryska annekteringen av Krim.
Focaccian och Danne med ledaren Sísí i spetsen har annekterat en del av vår lägenhet.
Där är jag inte en av dem längre.
Där är jag främmande.
Sjukaste av allt är ändå att jag känner mig lite besviken att jag inte fick smaka brödet.
Nu ska jag gå och lägga mig bredvid mitt lilla mumintroll.
Det har varit en bättre dag idag. Vi ser varandra, det är skönt.
Men jag ser även att hon jobbar hårt med att upprätthålla en fasad för att få mig att tro att hon mår bättre än vad hon gör. Det kan bli en krasch imorgon, jag är redo.
4/6
Nästan alla föräldrar som hör att man ska bli pappa, framförallt pappor, säger samma sak, de upprepar samma tröttsamma mantra, ni upprepar det om och om och om igen.
Jag kan ha gnällt om det här tidigare, men det tål att gnällas på igen.
Alla säger: »Jag beklagar, fy fan så jobbigt du kommer ha det, det är helt jävla fruktansvärt jobbigt alltså. Men missförstå mig rätt va, det är ju så värt det också!«
TYST med er. På riktigt, TYST!
Jag skiter i om du har det jobbigt, eller om du har haft det jobbigt.
Varför ska ni försöka ge mig ångest inför något som ni inte har att göra med?
Töntigt är det. Puckat är det. Pinsamt är det.
Sköt dig, ditt misslyckade samliv och dina stackars barn istället.
Låt mig vara ifred, vill inte höra om era problem.
»Du vet väl att 2 av 3 väljer att gå skilda vägar efter att de skaffat barn? Det gäller verkligen att vååårda sin relation.«
Då kanske de inte borde skaffat barn då? Eller ni som klagar på hur jobbigt det är, ni kanske inte ska ha barn. Ni kanske ska fortsätta vara ensamma, dricka fickvarm Zinfandel och onanera till Ferry Svan som håller på med timmersport.
Funkar för båda könen, kvinnor älskar dalmål och killar som ser friska ut, män, ja vi gillar överdrivet stora motor-
sågar som kan kapa ett Redwoodträd på längden under fyra sekunder.
Ni kan fan dra åt helvete.
5/6
Jag vet verkligen inte hur jag ska göra längre. Skrivit en del om hur maktlös jag känner mig i våra tjafs och förstår att vi inte är unika i att hamna i bråk när allting är så skört som nu. Det finns rädslor från båda håll, kring hur detta ska påverka vårt förhållande, det finns rädslor för huruvida barnets hälsa är bra, det finns rädslor för allt.
De rädslorna får oss båda att vara otroligt lättantändliga. Jag behöver bara lugn och ro. Emelie behöver detsamma. Töntigt nog behöver vi bara närhet av den andra, men båda är för trötta och ledsna för att orka ge den andre exakt det den behöver.
Så jag vet inte hur jag ska göra. Vill fly iväg som jag tidigare gjort med olika bedövningsmedel. Men vill hitta något nytt sätt att fly på. Något som inte är dekadent eller skadligt för oss.
Jag behöver verkligen att den lilla kommer snart. Vi behöver det. Vi behöver dig mer än någonsin.
7/6
Sitter på Stigbergsgatan. Kontoret som ligger på en bergsknall.
Låter som en dröm va? Att man får sitta i en 1700-talskåk och bara pumpa ur sig kultur.
Det är inte vad som händer.
Ska få 10 lådor TT levererade av Bring.
Pissluffaren till chaufför vill inte köra till dörren utan tycker att Renstiernas gata är nog. Så här sitter jag i en telefonkö dagen efter turnéavslut och filmning av showen »Bränner ner huset«.
80 gig avslutade och det känns tomt.
Emelie är otroligt gravid.
Inte så att man ser det direkt än, men känslorna. KÄNSLORNA!
Jag hade ingen mottagning i 30 minuter.
Hon var på väg hit då hon trodde att budet hade dödat mig. Budet dödat mig?
Kommer inte den jäveln inom 30 minuter så kommer jag få sitta på sluten och tillverka kubbspel kommande 8 år.
Eller 8 år? Räcker det? Vad får man för överlagt strypmord av muppjävel till bud nu för tiden?
Plats 16 i kön nu. Telefonrösten redovisar allt på svenska, allt förutom siffrorna. De sägs på norska. Som att den här dagen inte kunde bli sämre.
Utebliven öl, Northugs lillasyster rabblar treans gångertabell och Emelie är väldigt skör.
Det finns ju även öl i kylen.
Men jag har karaktär. Man måste kunna säga nej också.
Eller att ta en öl är ju mer karaktär. Pappor tar ju en öl för att det är gott.
Jag ska ju bli en sån pappa, som tar en öl och sen kan fortsätta med mjölk.
Budet verkar utebli.
Hoppas man får skriva dagbok i häktet.
8/6
Kunde aldrig strypa budet igår, han kom ju aldrig. Planen var värdelös från start.
Strypa någon på grund av att den inte dyker upp.
Ja, ni förstår ju själva.
Bring är på mig om att jag ska boka en ny tid.
Jag dröjer, det är mitt långfinger, de ska gå och undra över dessa 240 flasköl.
De ska börja hata dessa 240 flasköl.
De ska vilja tulla, vara beredda på att göra det man inte får. Ta av flasköl som inte är deras. DÅ, precis DÅ, visar jag återigen mitt intresse för leverans.
De små slagen är minst lika viktiga.
14.30 idag beger jag mig mot Fridhemsplan för att hinna till bolaget innan gymmet.
Dålig Riesling och Johnnie Walker Black Label införskaffas.
Vinet ska det brässeras lammlägg i och whiskyn ska ner i mig. Jag behöver den idag. Absolut för att det är gott, men mest för att skapa imma på hornhinnorna.
Jag står i köket mellan 17 och 23.05.
Då det blir en sen middag fixar jag krustader med skagenröra, vinägerchips (69 spänn för 100 gram, någon ska straffas), gårdagens dippsås, oliver, såna små ostar som av någon outgrundlig anledning är doppade i stearin och den nya smaksatta finncrispen med någon salt röra på.
Allt detta för att köpa mig tid.
Maten som idag ska lagas ska vara helt fri från alla tillsatser.
Renare än Adam och Eva.
Eller renare än Adam.
Eva den sugna jäveln, ja vi alla vet. Törstig var hennes mellannamn.
Börjar med att salta 3 lammlägg.
Medan saltet skapar långsam magi börjar jag skära upp grönsakerna till en soffritto. Blekselleri, morötter, gullök och även, dagen till ära, vitlökar.
Fräser allt i någon pissdyr olivolja jag investerat i ifall ryssen kommer.
10 liter italiensk fascistjuice är det vi har vid en invasion.
Eller efter idag är det nog 9,5 liter.
God som stryk är den i alla fall, trots att tanterna som fyllt dunken antagligen kastar sten på nordafrikanska gästarbetare så fort de har chansen.
En flaska äcklig Riesling slogs på när jag hörde hur Salka och Emelie från varsitt rum ropade ut hur gott det doftade.
Ner med brynta lammlägg, på med lite vatten och sen lock.
Nu får klockan ta över.
Gräddtårta serveras till dessert.
Anslag bakas, Crème Anglaise kokas, jordgubbssås på färska jordgubbar likaså.
22.50 börjar jag långsamt vispa grädden.
Den ska vara silkeslen.
Även denna anrättning gjord helt på rena råvaror. Allt från grunden. Allt för att göra en gravid kvinna som för tillfället verkar falla tillbaka i gamla rädslor nöjd och lugn.
Det ser ut som en tårta värdig ett kungabröllop sent 1800tal.