FLICKAN I KORRIDOREN
FLICKAN I KORRIDOREN
ETT REPORTAGE
ELINOR TORP
© Elinor Torp, 2024 Mondial, Stockholm
form: Elina Grandin
författarporträtt: © Tove Falk
Tryckt hos Livonia (Lettland) 2024
isbn: 978-91-8002-497-6
They say life is full of paradox. All you gotta do is gettin’ used to this marathon.
BTS, »Winter flower«
Inledning
Varför? Varför måste jag gå till skolan? Varför blir jag så trött? Varför måste jag se andra människor i ögonen? Varför får jag så ont i öronen?
Frågorna projiceras på en duk framme vid tavlan, tillsammans med en tecknad bild på en flicka i pyjamas. Hon kramar en kanin och håret hänger ner över ansiktet. Jag sitter längst ut på kanten, längst bak. Framme vid katedern står en äldre kvinna med skarpa ögon som vigt sitt forskarliv åt att synliggöra de osynliga. En nästan lika gammal kvinna har stannat i dörren utan att gå in. Jag känner igen henne som skolans rektor.
Mitt i klassrummet trasslar några kvinnor med en kamera på stativ och jag förstår att de ska filma pionjären som skolan lyckats få hit: Svenny Kopp, forskare och läkare, specialiserad på psykiatriska tillstånd hos barn och unga.
När föreläsningen är igång och Svenny Kopp utifrån bilderna på duken börjat prata om barnen som skolorna missar, tittar jag mig omkring bland föräldrarna. Vid ett tillfälle nämner forskaren namnet Desirée med blicken vänd mot en av kvinnorna som mixtrat med kameran. Först då förstår jag. Det är Karolinas mamma. Elva månader har gått sedan hennes dotter avvek från gympan och tog sitt liv.
Elva månader.
Är det dags? Kan jag fråga?
I många år har jag själv, som ensamstående mamma, krigat mot skola och bup för att få någon form av stöd åt min dotter som trollar bort sig själv överallt utom hemma där hon istället klöser sig blodig och slår sönder inredning för att stilla sin ångest. Länge har jag tänkt att jag måste skriva om det här.
Det måste ut.
Min tes. Lite slängig och ilsken. Vi har fifflat så mycket med skolan att den kvaddar våra barn. En framtida generation fördärvad till följd av miljön de tvingas vara i under tio år – ett helt decennium. När min dotter var yngre vädjade hon till mig att skriva till statsministern så att just hon kunde få dispens. När jag förklarade att det inte riktigt funkar strömmade tårarna nerför kinderna. Hon ville inte till något pris gå till skolan.
»Får jag skriva en bok om hur illa det är och känns?« frågade jag.
Dottern nickade. Det tyckte hon lät bra. Inte minst för att jag ju då jobbade hemma, och hon visste var hon hade mig. Eftersom hon bara hade mig. Det kändes tryggt. Mamma sitter hemma och skriver. Hemma, så att jag kan gå hem.
»Men du måste gå i skolan, även om jag är hemma, det förstår du?« sa jag, så att det inte skulle uppstå några missförstånd.
Hon varken bekräftade eller protesterade. Sa varken bu eller bä. Satt bara tyst.
»Men i morgon behöver jag väl inte gå till skolan?« frågade hon till slut.
Svenny Kopp vässar rösten och tittar rakt emot mig som att hon märkt att mamman längst bak i klassrummet har tappat fokus. Jag skärper mig och försöker lyssna, men fastnar hela
tiden i tankarna på Karolinas mamma som sitter högst några meter bort. Hur ska jag närma mig Desirée utan att klampa in i hennes sorg och göra det värre? Och så min lärares röst från Journalisthögskolan. Vi skriver inte om självmord. Enligt de etiska skrivreglerna gör vi inte det. Bara därför har jag alltid velat skriva om självmord. För vad är det i samhället som är så skevt att någon tar denna oåterkalleliga väg ut? Förstår ens ett barn att det är för alltid? Hur kan en tolvårig flicka på ett så drastiskt sätt ta bort sig själv? Hur kan min dotter på allvar säga att hon hellre dör än går i skolan?
Där, i skolbänken, bestämmer jag mig.
Ska jag skriva den här boken måste jag hålla mig strikt till fakta. Jag ska förhålla mig objektiv så långt jag förmår, ta del av forskning och redan i morgon begära ut vartenda kommatecken som rör den här specifika skolan hos Skolinspektionen. Det ska kosta mig 706 kronor i avgift bara i första utlämningen, så många anmälningar om missförhållanden är det.
Jag ska sedan vidga granskningen – för det här är knappast den enda skolan i Sverige med så omfattande problem. Snart ska jag finna att tydliga politiska vägval, inte minst kopplat till elevhälsan, har lett fram till klassrumskaoset. Jag ska få ta del av suicidforskarnas kurvor och lära mig att självmorden minskar i alla andra åldersgrupper än bland barn och unga. Här ökar de istället med en till två procent varje år. Värst drabbade är tjejer med mer inåtvänd problematik. Som Desirées dotter. De löper tretton gånger högre risk att ta sitt liv.
Jag ska kontakta varenda kotte som varit involverad i Karolinas fall, alla som kan tänkas veta något om hur självmordet kunnat ske. Jag ska försöka med två olika rektorer, med Karoli-
nas klassföreståndare och med annan personal, och jag kommer att stöta på problem på vägen, eftersom den nuvarande rektorn uttryckligen råder medarbetare som jobbat nära Karolina att inte prata med mig. Men då har jag redan börjat träffa lärare och elever som valt att använda sin rätt att dela med sig av sånt som kan förklara varför det slutade som det slutade, för, viktigast av allt, om det överhuvudtaget ska bli någon bok, är att lära känna Karolina. Här ska hon få drömma som vilket annat barn som helst. Hon ska försvinna in i sitt älsklingsland Sydkorea. I musiken. I en värld som kanske ingen av oss andra förstod.
Hon ska få leva.
Och vuxenvärlden ska få känna att fan i helvete – hur kunde vi vara så blinda att vi inte gjorde mer?
Den här boken kommer att skilja sig från andra böcker jag har skrivit i den mån att jag själv är aktör, en förälder till ett barn på skolan. Jag behöver därför försöka separera mina två olika roller, mamman och den granskande journalisten. Om det går. Eller behöver jag det? Kan jag granska som mamma?
Jag inser att det kommer att bli ett outhärdligt och tidskrävande projekt med svåra gränsdragningar, men något säger mig att jag måste, för min dotter och för alla andra barn som känner sig missförstådda som Karolina. För deras skull ska jag förmå elever och skolpersonal att prata med mig om det allra svåraste och vad det är i skolan som inte fungerar. Jag ska få polis, präst och närstående att öppna sig. De som fann Karolina, de som var med henne, de som begravde henne. Jag ska ta del av hennes egna ord i skolböcker, dagböcker, mobil. Jag ska gå grundligt tillväga. Och jag ska göra det berättande, så att så många som möjligt ska vilja läsa. För jag är övertygad om att vi
har något att lära av ett barn som vid tolv års ålder har kommit
dithän att livet inte känns värt att leva.
Men först måste jag fråga mamman. Om hon vill. Om hon tror att Karolina hade velat.
DEL ETT
Varje djup sorg har förlorad glädje till föremål.
Tappa inte bort denna riktning.
Låt inte sorgen glömma sitt ärende.
Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.
Harry Martinson
Smile
Karolina 07.56
Are here now
Desi 07.56
Goodie! Have a nice Day my wonderful daughter! <3
Tre minuter kvar tills skolan öppnade. Hon höjde volymen och kröp djupare in i sin hoodie.
Samma arga röda tegel som hemma, faktiskt nästan exakt samma fasad. Men fönsterkarmarna här var målade blå för att pigga upp det hela lite. Några av de minsta klättrade på klipporna där det karvats ut en ormliknande fåra som ledde regnvattnet snirkligt ner till skolgården. Idag var det vinter i luften, och skulle någonting falla från himlen var det snö.
Bredvid berghällen låg stora grusplanen där lärarna försökte få eleverna att spela fotboll på rasterna, och bortom alltsammans tog skogen vid.
Så många gånger hade Karolina stått här vid porten. Alltid bland de första. Nuförtiden med K-pop i öronen, musik som effektivt skingrade tankarna och sovrade bort allt sorl. När Sofia fick låna lurarna häromdagen hade hon skrikit till och klagat på att det skar i öronen. Hon hade ryckt ut öronsnäckorna direkt.
»Hur kan du lyssna så högt?«
Karolina brydde sig inte ens om att förklara, Sofia skulle ändå inte förstå.
Ingen förstod.
Låset i träporten knäppte till och skolan öppnade för dagen. Hon kände vinddraget av elever som stormade in och i en massa trängde igenom pastellen uppför trapporna. Munnarna rörde sig så snabbt, använde så många ord och skapade så höga ljud. I den nya klassen var de snälla. De försökte. Hon märkte det. Keyla, Sofia, Delta … kanske gick det att kalla dem vänner, men de skulle snart ge upp om henne de också, hon visste det. Delta hade förslagit att de skulle rymma från alltsammans. Att de bara skulle ge sig av. Men vad hjälpte det? Mamma hade kommit på Karolina med att aldrig äta i matsalen längre, och pratat med läraren om det, och efter lunch var det gympa, och nu ville hon bara ha en ny nål av Sofia så att hon kunde sticka djupare.
Sofia var inte här idag. Hennes stol gapade tom. Och Keyla kom alldeles för sent. När lektionen redan hade pågått i vad som kändes som en timme. Läraren malde på om fjärran galaxer, om universums svarta hål och system bortom vårt eget system och hur allting bara fortsatte. Klassrummet var litet, men hoodien dolde bra. Och trots att hon satt längst fram var det ingen som såg. Jo, Keyla såg och ställde jobbiga frågor. Hon gläntade på bänklocket och rev loss ett hörn ur en skolbok och skrev: »Hur mår du?« Tummen åkte upp, men blicken var kvar i bänken och Keyla lät sig inte nöjas. Hon skrev en ny lapp: »Säg till om det är nåt.« Nu var läraren inne på deras eget planetsystem och närmade sig jorden, men Karolina visste redan att människorna döpt sitt klot till Tellus, och att gravitationen höll dem kvar,
och att ett allt tunnare lager ozon gjorde att de inte strålades sönder, och att de tack vare atmosfären med viss möda kunde andas. Keyla gav sig inte, och frågade på ytterligare en lapp om Karolina ville följa med henne till toaletten. Karolina tvekade, sneglade ner i Keylas bänk. Bänklocket gick knappt att stänga på grund av alla lappar och prylar som Keyla förvarade där. På andra sidan om henne stod Sofias prydliga, där var sak hade sin plats under locket. Precis som i hennes egen bänk, minus K-pop.
Snön hade ännu inte börjat falla utanför fönstret, och lite bakom henne i klassrummet satt Delta och hade säkert redan glömt vad hen messade härom kvällen, det om att rymma ifrån alltsammans. »Vart?« hade Karolina frågat. »Överallt men ingenstans«, hade hen svarat. Och de hade bestämt söndag. Då skulle skolan få fortsätta bäst den ville utan dem på måndag. Och mamma skulle sluta tjata om mat.
Ute i korridoren sjönk de ner på första trappsteget. Några eftersläntrare rörde sig mot sina respektive klassrum, och någon enstaka vuxen passerade förbi dem i trappen.
»Är du säker på att du mår bra?«
Karolina kröp in i huvtröjan, både händerna och ansiktet försvann som i ett skal.
»Vad är det?« sa Keyla.
Karolina skyndade sig att täcka även ögonen för nu kom tårarna. Det var inte ofta hon grät, men nu gick det inte att stoppa.
»Jag orkar inte mer.«
Keyla kramade henne hårt, lät henne inte dra sig undan. En kille i klassen passerade förbi och smet in på lektionen.