9789180024518

Page 1


Alltıd nästan där

Genom Sverıge med

Lars Wınnerbäck

FREDRIK EMDÉN

MEDVERKANDE

Carl Ekerstam, född 1982, från Värnamo, gitarrist med Winnerbäck sedan 2016. Har bland annat spelat med och producerat skivor med Ola Magnell. Ger ut egen musik under namnet Les Bois.

Mikaela Hansson, född 1987, från Umeå, keyboardist med Winnerbäck sedan 2023. Har tidigare spelat med bland annat Fever Ray och Seinabo Sey.

Staffan Johansson, född 1973, uppvuxen i Sölvesborg, gitarrist med Winnerbäck sedan 2016. Spelar även med Per Perssons & Nya Packet. Har tidigare spelat med bland annat Ane Brun och Anna Stadling.

Jonna Löfgren, född 1987, uppvuxen i Boden, trummor, har studerat på musikhögskolan i Piteå. Var mellan 2010 och 2020 medlem i skotska bandet Glasvegas. Har även spelat med bland annat Hurula och Anna Ternheim.

Jerker Odelholm, född 1967, uppvuxen i Örebro, basist, producent, kapellmästare i bandet. Flitigt anlitad musiker, som spelat med bland annat Olle Ljungström, Ulf Lundell och Tomas Andersson Wij. Har spelat med Winnerbäck sedan 2007.

Kristian Stråth, född 1974, från Stockholm. Har arbetat med Winnerbäck sedan 1999, först som ljudtekniker och därefter som turnéledare. Har arbetat med bland annat Mikael Wiehe, Anna Ternheim och Backyard Babies.

Sandra Widman, född 1991, från Skellefteå, sjunger och spelar gitarr med Winnerbäck sedan 2022. Har tidigare varit med i bandet Oh Jonathan.

Lars Winnerbäck, född 1975 i Stockholm. Solodebuterade 1996 med Dans med svåra steg och har sedan dess gett ut totalt fjorton album. Har bland annat vunnit åtta grammisar och fått såväl Bellmanpriset som Evert Taubestipendiet samt en rad andra utmärkelser. Har även producerat skivor med Elin Sigvardsson och Lisa Ekdahl. Delar sedan 2016 ut stipendiet Nyponet, för att uppmärksamma kulturarbetare i Linköping, där Winnerbäck bodde under sin uppväxt.

FÖRORD

Hej Lasse!

Tack för senast. Jag är glad över att ha fått vara med vid premiärlyssningen av din skiva Eldtuppen och att vi sedan hade möjlighet att sitta ner och prata dagen efter. Jag är även glad över att du verkar tycka om artikeln.

Tyvärr blev det, så som det gärna blir, väldigt mycket som inte fick plats.

Det fanns gott om trådar som lämnades lösa, som aldrig knöts ihop, vilket jag upptäckte när jag lyssnade igenom intervjun.

Man blir aldrig klar.

Den där sanningen, som du beskriver, som man som skapande person strävar efter, den förblir en riktlinje, en morot i en tråd som dinglar framför näsan, en ambition.

Det har gjorts två filmer, som ju i stort sett visar upp samma bild av dig.

Det är möjligt att du är – eller vill vara – den person som skildras i dessa filmer, men det skulle vara roligt att få sätta dig i ett annat ljus och din musik i en större kontext. Jag tror det finns mer att säga.

Jag funderade över hur jag skulle vilja beskriva dig om jag hade en större duk att måla på än i tidningen Kupé. Jag kom då att tänka på boken Literally, som skrevs av den brittiske journalisten Chris Heath. Den handlar om en Japanturné som Pet Shop Boys gjorde i slutet av 1980-talet. Heath hänger med på turnén och beskriver den som ett reportage, där han varvar intervjuer med betraktelser, snappar upp konversationer, följer med Neil Tennant

och Chris Lowe ut och shoppar, hänger med kompmusikerna, lyssnar på snacket vid middagen. Han kommer Pet Shop Boys väldigt nära utan att behöva berätta allt.

Som ett fan kändes det bra att läsa Literally, för samtidigt som jag ju älskar att få vara en fluga på väggen så vill jag inte veta allt. Literally blir en sorts biografi utan att egentligen vara det.

Det är ett format som jag tror skulle passa dig. En reportagebok om Lars Winnerbäck på turné. Med fina bilder och en massa text som beskriver både dig och the rock’n’roll cirkus i en tid av förvandling, för både Sverige och musikbranschen, då allt färre musiker lyckas sälja ut stora arenor, då det knappt säljs skivor alls.

Precis som du beskriver i intervjun är kultur viktigt, alldeles för viktigt för att kallas ytligt eller bara betraktas som något underhållande. Det skulle jag vilja skildra.

Den boken skulle jag vilja skriva.

Är detta något för dig, så får du gärna höra av dig.

Fredrik Emdén, Visby, 6 augusti 2019

Kapıtel 1 Stockholm, torsdag

14 september, 2023

Ingen vet hur långt ett liv är

Ingen vet vad man har

Och det kommer dagar

När man tänker ett tag

Det är för mycket av en del

Och för lite av annat

Men än klappar hjärtat

Med friska slag

(”Nåt som verkligen är bra”, 2023)

”Det känns lite nervöst”, säger Lasse till journalisten Per Sinding-Larsen som står innanför dörren till biograf Capitol. Om en stund ska Neutronstjärnan, Lars Winnerbäcks fjortonde album, spelas upp för några utvalda fans.

Ytterligare en stund senare ska samma sak göras för hans vänner, kollegor och musiker.

Lasse kramar om och hälsar på alla som är där.

Utanför dörren är det höst, med spår av sommar, i luften. Det är fortfarande ljust ute, fastän klockan precis passerat fem.

De första fansen har anlänt i god tid till biografens foajé och när kvällens huvudperson uppenbarar sig är det som att någon dämpar ljudet med en volymkontroll. Alla vänder sina huvuden mot marmortrappan. Under de kommande minuterna både fylls och töms foajén, som påminner om en trång innergård.

Två minuter över halv sex sitter ett fyrtiotal fans bänkade i biosalongens

djupa fåtöljer. Lasse kliver upp på den lilla scenen framför bioduken för att hälsa välkommen. Han bär jeans, button down-skjorta och jeansjacka, allt i svart. Sorlet tystnar när han tar fram en papperslapp och börjar läsa.

Inför åhörarna berättar han om inspelningen av Neutronstjärnan, om hur han tog kontakt med Jocke Berg, tidigare sångare i Kent, för ungefär ett år sedan och att han sa ja till att producera skivan på en gång.

”Vi satte i gång ganska snabbt också. Det var tur att han inte hade så himla mycket att göra precis då”, säger han och berättar att Martin Sköld, basist i Kent, kom med i processen ganska snart.

Han berättar om hur han spelade in sång och gitarr i Oslo och sedan skickade ljudfilerna till Stockholm, där Jocke och Martin byggde produktioner runt dem. Han tackar dem som medverkar på skivan, bland annat sångerskan Sandra Widman, den norska musikern och artisten Erlend Ropstad.

”Det vore kul om ni inte spelar in alltihop och lägger ut på Youtube. Det är en vecka kvar innan skivan kommer. Det vore kul om den här hemligheten får stanna här. Så med det sagt … god lyssning! Tack för att ni är här och vi ses efteråt.”

Han viker ihop papperslappen, stoppar den i bröstfickan, publiken applåderar.

Medan ”Min gata i stan”, det första spåret på Neutronstjärnan, spelas upp i biosalongen slår sig Lasse ner vid ett bord i den lilla baren intill biografens foajé, precis innanför ytterdörren.

Jag sätter mig mitt emot och frågar om han verkligen är nervös. Han skruvar på sig, säger ”njae” det känns snarare ”utsatt på något sätt” att spela upp skivan för första gången. Han och producenterna har varit ”i en bubbla”, ingen har hört låtarna, ingen vet vad de ska vänta sig.

”Kanske har vi tänkt helt fel? Kanske är det bara skitdåligt?” säger han, utan att egentligen låta särskilt orolig.

Han är nöjd, över skivan, över låtarna, över att han valt att jobba på det här sättet.

”Men ändå, det är ett års jobb. Så plötsligt är det dags att bara släppa det och så ska det vara allas egendom. Det är ju inte så konstigt. Det är nog likadant med en bok eller film eller skiva eller vad det nu är. När det verkligen är dags att släppa ifrån sig så är det klart att man blir lite .…”, säger han utan att avsluta meningen.

Efteråt räknar jag ut att det har gått 1 535 dagar sedan vi sågs senast. Då satt vi och pratade i två timmar på ett folktomt Bananas på Södermalm, en för-

nästan där

middag i juli 2019. Jag hade blivit ombedd av tidningen Kupé att intervjua Lars Winnerbäck. Vilket ju inte är något man tackar nej till, eftersom det handlar om en artist som under drygt två decennier nästan hela tiden har varit aktuell, som släppt en lång rad hyllade skivor och genomfört utsålda och lika hyllade turnéer, som har vunnit åtta grammisar, sommarpratat i Sveriges Radio och … ja, gjort allt det där som kännetecknar en ”stjärna” i det här landet.

Så det är klart man är nyfiken, i synnerhet då stjärnan är så omtalat restriktiv med sina medieframträdanden.

Dessutom har jag följt honom under en stor del av hans karriär. Dels för att det under några år inte gick att besöka en svensk rockfestival utan att Winnerbäck var ett av dragplåstren. Dels för att min fru har en nära vän som har spelat i hans band, vilket inneburit att vi har sett fler konserter än jag kan räkna. Text och musik har nötts in i mig och stannat kvar.

Däremot skulle jag inte ha blivit bjuden att gå på den här förhandslyssning i egenskap av fan. De som är här är såna som handplockats från olika forum på sociala medier, där de är särskilt aktiva. De har tatuerat in hans låttexter på sina kroppar, de står längst fram på hans konserter och de ser hans ord som berättelser om sina liv.

Jag är inte en av dem, men jag kan förstå dem, för musik har samma betydelse för mig.

Och nu sitter vi här. På mitt initiativ, med Lasses bifall.

Jag kan inte låta bli att undra vad det var som fick honom att tacka ja?

Eller ja, första gången jag frågade tackade han nej. Men i våras, när jag ställde frågan igen, var han beredd.

Vid det lilla marmorbeklädda bordet i baren intill Capitols foajé fortsätter Lasse prata om förväntningarna på den nya skivan.

Jag undrar om bekräftelsen är viktig för honom.

”Jag vet inte”, säger han, hans vanligaste sätt att inleda ett svar på en fråga. ”Jag kan klara mig bra med att den tas ljumt emot. Det tror jag nog. Men samtidigt så är man väl någon slags bekräftelsesökare. Har alltid varit. Med konserter och skivor och så.”

En gång i tiden skrev han hela tiden. När han fortfarande bodde i Linköping, och sedan när han flyttade till Stockholm flödade sångerna ur honom. Nuförtiden går det långsammare. Det är något som alltid kommer upp, i de intervjuer och poddar han gör, om det slitsamma skrivandet.

Så även nu.

Jag påminner honom att han sa samma sak då vi sågs för fyra år sen, att skrivprocessen är plågsam. Lasse grimaserar inför detta ord.

”Det finns ett romantisk skimmer över att det skulle vara plågsamt att skriva. Men det är inte det. Det är bara tråkigt. Det är något jag gärna skjuter upp”, säger han och berättar om att han på resan från Oslo till Stockholm tidigare under dagen hade sällskap med Erlend Ropstad. Ropstads problem är det rakt motsatta: han måste hålla igen sin produktivitet. Skulle han släppa skivor i samma takt som han skriver låtar skulle varken publik eller marknad hänga med. ”Åh herregud jag kan inte släppa en skiva till nu, för det kom en för ett halvår sen”, härmar Lasse.

”Han älskar att skriva. Och han har tiotusen saker han vill … få ur sig. Och det är inte så att jag inte har saker jag vill få ur mig, men jag vet inte hur …”

Han tar ett andetag innan han säger ”jag ska få ur mig dem”.

”Det är inte så att jag har varit oproduktiv heller under någon längre period. Och den här gången har det på sätt och vis varit kul för att jag visste att kontexten skulle bli en annan, med Jocke och Martin. Men det var ändå … det är trist att skriva för att det bara är så små glimtar som är kul”, säger han.

”Nåt som verkligen är bra”, den första singeln från Neutronstjärnan, är skriven till hans nittonårige son Ebbe.

”Jag satt i två dagar och skrev ingenting och ingenting. Men då hade jag redan bokat studietid i Oslo. Men det gick inte och det gick inte”, säger han.

En timme innan han skulle gå och hämta dottern Edith på barnhagen i Oslo kom tanken på att Ebbe skulle ta studenten. Han började tänka på sin egen student. Så kom raderna: ”när det ringer sista gången och skiten är slut”.

Plötsligt fanns den där.

”Sen skrev jag klart den lilla versen som avslutades med ’nåt som verkligen är bra’. Sen var det bara att lämna låten, gå och hämta på dagis, handla, hem, laga mat. Edith går och lägger sig. Sen sitta den kvällen och ta ett glas vin och göra färdigt”, säger han.

Det är de stunderna han strävar efter.

”Det går inte att provocera fram dem. Det går inte att veta när de ska dyka upp eller varför.”

Men om det nu är så jobbigt, varför utsätter han sig för det?

Det är verkligen något annat, menar han.

”Jag älskar att turnera. Förr tyckte jag mer om att sitta hemma och skriva. Nu har jag gått över till att jag älskar det sociala. Jag älskar när jag är klar

med att skriva och att få träffa bandet. Vi får börja ge låtarna liv i en replokal eller en studio. Jag kan inte komma på något roligare.”

Lasse ser fram emot förberedelserna inför turnén. Under i stort sett hela oktober kommer bandet repa fem dagar i veckan.

”Det är som ett vanligt arbete, måndag, tisdag, onsdag, torsdag och fredag.

Men jag älskar det.”

Han tittar mot dörren och skiner upp.

”Hej Liselotte”, säger han till kvinnan som kommit in i rummet. ”Du smyger som att vi håller på med något hemligt här.”

Liselotte ”Lisse” Andersson har titeln ”management assistant” på bokningsbolaget United Stage och är den som bättre än någon annan har koll på vad Lars Winnerbäck gör. Hon har varit med lika länge som Lasse har samarbetat med United Stage, det vill säga sedan januari 2000.

Lisse nickar mot foajén. Dörrarna till biosalongen har öppnats och det hörs applåder. Sista tonerna av ”Vår tid” har klingat ut.

”Är det sant? Är det klart? Är de i chock?” säger Lasse.

”Ja, men lite, tror jag. De satt ju som ljus”, säger hon.

”Ja, det gick ganska fort. Är plattan under femtio minuter? Vi har precis hunnit käka lite pasta”, säger han. ”Ska jag gå ut och mingla nu?”

I foajén möts Lasse av en spontan applåd. Under 45 minuter skriver han autografer, pratar med fans och blir fotograferad. På avstånd är det svårt att avgöra om han är förlägen eller stolt. Och det är lika svårt att avgöra om han faktiskt känner igen personerna han möter eller om han bara är duktig på att få dem att känna sig sedda.

Han är i varje fall omgiven av en skara människor som alla utstrålar upprymdhet. Och han ser ut att tycka om dem.

En stund senare har fansen gått och vi är tillbaka vid det lilla bordet. Det är en timme innan nästa genomlyssning ska starta.

Lasse dricker en öl.

Vi pratar mer om Neutronstjärnan. Under arbetet med skivan har Lasse försökt att lägga sig i så lite som möjligt i vad Jocke och Martin gör. Om han skulle göra det så skulle det ”låta precis som vanligt”. Och det har hela tiden varit tanken med skivan, att det ska vara något annat.

Det var egentligen bara vid ett tillfälle som han protesterade. Det gällde skivans titelspår. I Jockes och Martins händer blev ”Neutronstjärnan” till en början alldeles för tung och mörk. För Lasse har den en helt annan innebörd.

”Den handlar om att jag är en stjärna som har slocknat. Jag känner liksom inte … jag känner inte det där längre. Och det är ganska skönt. Det är en befrielse. Det ska bara kännas som en härlig vårlåt, som en slags ny epok i livet. Jag går och strosar på stan och tittar på grejer”, säger han.

I stället blev det tvärtom, som att han försökte säga att ”fan, jag är inget, nu är det slut”. ”Om man öppnar upp den så kan man känna det ’ja, det är lite slut, men det är skönt’. Nu är jag någon annan, nu siktar jag på något annat, nu tävlar jag mot något annat. Jag är inte så upptagen av det där.”

Han ger ingen förklaring till vad han menar med ”det där”, men jag tolkar det som att den snart 48-årige Lars Winnerbäck just har lagt fram sin programförklaring. Att det är därför han räckt över en samling låtar till Jocke Berg och Martin Sköld och låtit dem, mer eller mindre, göra vad de vill.

Och kanske är det svaret på min fråga, varför han låter mig, en person han knappt känner, följa med honom på höstens turné.

Men vad tävlar han emot nu?

”Inget, nu känner jag bara att jag är ute på ärevarv. Nu är det bara kul att vara med. Det är bara en sån jävla ödmjukhet för att det efter så många år fortfarande kommer folk på våra spelningar och att det fortfarande finns ett intresse.”

Klockan närmar sig åtta på kvällen. Det har mörknat över Sankt Eriksgatan och Lisse står i dörren och prickar av gästerna som anländer till kvällens andra förhandslyssning. Det är fortfarande ljummet i luften. Musiker, vänner, branschfolk, Lasses fru, den norska skådespelaren Agnes Kittelsen, den före detta statsministern Stefan Löfven hälsar och tar sig nerför foajéns trappa.

Det är mycket mer människor i lokalen nu än efter den förra lyssningen. Stämningen är kollegial, här blir ingen starstruck av att se Lasse, även om det är hans kväll.

Två fans som var inbjudna till den första lyssningen är kvar. Deras tåg från Växjö blev försenat och de kom inte fram till biografen förrän skivan redan var uppspelad. För att de inte ska ha rest förgäves har Lisse erbjudit dem att stanna kvar på den senare lyssningen.

Nu ser jag dem storögt betrakta skaran människor som trängs i det lilla utrymmet.

”Det är bara kändisar här”, säger den ena.

Jag hälsar på Michael Hartung, som driver Propeller Studio i Oslo, där Lasse har spelat in sina låtar innan de skickades till Jocke och Martin i Stockholm. Han står vid ett bord mitt i lokalen.

Michael, som kommer från Los Angeles, men har bott i Norge under tjugo års tid, hade aldrig tidigare jobbat med Lasse, de hade inte ens träffats. Vid ett tillfälle under den första inspelningsdagen avbröt Lasse mitt i en tagning.

”Jag är ledsen, jag kan inte den här låten så bra”, sa han i mikrofonen till Michael, som satt i studions kontrollrum.

Lasse började om och till slut fick de en hel tagning. När de efteråt åt lunch frågade Michael: ”Du skriver dina egna låtar, eller hur?”

Han generades över sin egen fråga och kände sig nödgad att förklara.

”Du skriver så fantastiska låtar och när du sa att du inte kunde låten så bra tänkte jag att du kanske sjöng någon annans låt?”

”Nej, jag kunde den inte så bra för att jag skrev den i morse”, svarade Lasse.

Michael skrattar åt sin egen historia, han tycker att den säger mycket om Lasse.

Efter två decennier i Norge kan han tillräckligt mycket norska för att kunna följa med i Lasses texter. Han tycker att ”de är otroliga, som att titta på en film”.

”Så bra låtar och att han kan komma på dem en halvtimme innan han kommer till studion. Tänk att kunna skriva sånt till frukost”, säger han.

Inne i biosalongen åker papperslappen fram igen. I mikrofonen säger Lasse ungefär samma sak som vid den första lyssningen, men broderar ut texten när det gäller vilka han har arbetat med.

Han avslutar med att säga ”stort tack alla för att ni är här, det betyder oerhört mycket för mig”.

Han säger inget om att ingen får spela in.

Sen rullar skivan i gång, ackompanjerad av stillsamma, svartvita filmer tillsammans med låtarnas texter.

Efter uppspelningen av skivan och efter att Lasse, Jocke Berg och Martin Sköld har tagit emot en lång applåd och hela sällskapet har återvänt till foajén, är han glad och lite full.

Förlägenheten syns inte längre i hans ansikte. Tillsammans med några personer som jag känner igen från hans band dividerar han om de ska åka vidare till Pelikan eller Bananas, hans stamställen på Södermalm.

Nu är det min tur att fråga hur det känns.

”Nästan onödigt bra”, svarar han.

Kapıtel 2 Oslo, torsdag

21 september

Jag känner bra folk i Oslo

Vi kan vara där på fem timmar

Bara vi kommer ut från stan

Bara kommer härifrån

(”Vi åkte aldrig ut till havet”, 2013)

”Klassisk replokal”, konstaterar Martin Sköld när vi kliver igenom den tunga ståldörren och blickar ut över rummet.

Väggarna är försedda med träpanel och ljudplattor. Precis under det låga taket vetter några mindre fönster ut mot Akerselva, vattendraget som rinner genom Oslo. Svarta lådor för instrument och ljudutrustning ligger utspridda över rummet. Texten på dem förkunnar att banden The Dogs och Oslo Ess brukar hålla till här.

Det är i denna lokal, på denna dag, som förberedelserna inför höstens turné inleds på riktigt. Under några dagar ska Lasse spela igenom den långa lista av låtar som han valt ut till turnén. Han konstaterar att listan är ”skitlång”, men sannolikt kommer att kortas över tid. Han har gått igenom skiva för skiva och valt bland titlarna.

Vissa låtar är svåra att komma ifrån. ”Hugger i sten” har han valt bort några gånger. Låtar som ”Söndermarken” och ”Elegi” är måsten.

”Det känns lite tomt om vi inte spelar ’Elden’. Den ska vara med när det är stort band. ’Kom ihåg mig’ är väl den äldsta vi har med, det är kul att ha med den mot slutet”, säger han.

”Man vill inte ha för mycket ballader. Det är lätt och det är fint, men ska

Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.