__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1

HEMMET For BorTroVADe BArN

Planen


Av Camilla Lagerqvist har tidigare utgivits på Bonnier Carlsen: Pärlor av glas 2020 Flykten till Amerika 2020 Försvunnen i New York 2020 Gömd på Manhattan 2021

Hemmet för bortrövade barn: Planen Copyright © Camilla Lagerqvist 2021 Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2021 Omslagsformgivning av Cecilia Danneker Engström Foto på bokomslaget: Jan H Andersen, Shutterstock Sättning av Bonnier Carlsen Bokförlag Tryckt av ScandBook AB Falun 2021 ISBN 978-91-7975-661-1 www.bonniercarlsen.se


Prolog Juli 1910 Han höll så hårt i sin spelkula att knogarna vitnade. Det var ­säkert femton personer på torget utanför sockenstugan. De stirrade nyfiket och värderande på honom och de andra ­barnen som stod uppställda på rad på den provisoriska scenen byggd av sockerlådor. Han vågade inte titta på dem utan koncentrerade sig på leran som täckte gårdsplanen, på de fläckiga, nötta kängorna och de gyttjiga kjolfållarna. Allt var brunt och grått, luktade dy och unket av blöta, lortiga kläder. Han kände den lena kulan i handflatan och visste att den var blå, precis som himlen när solen sken, men nu hade det regnat i flera dagar och himlen var lika grå som den upptrampade marken. Han försökte sträcka på ryggen som Karin på barnhemmet sagt 5


att han skulle göra, men varje gång han rörde på sig vickade sockerlådan till. Ett par bruna skor med lerkockor under, stora som extra sulor, gick fram mot honom. – Vad heter du, pojk? frågade en man korthugget. – Alvar, viskade han, för rösten bar inte riktigt. – Högre! Har du inte mål i munnen? sa mannen och tryckte till så hårt om hans överarm att Alvar fick borra in naglarna i handflatan för att inte kvida till. – Alvar, nästan skrek han och nu tittade han upp på mannen som lutade sig över honom. Han såg gammal ut. Håret var grått under den slitna kepsen och fårorna i pannan påminde om hjulspåren på marken. – Klent byggd är han också, sa mannen och spottade så att en gulaktig loska träffade längst ner på sockerlådan. – Fast duktig på att bära in vatten och stapla ved, eller hur! Alvar ryckte till, rösten tillhörde den finklädde mannen som sagt åt dem att ställa sig på rad. Han nickade fastän han tyckte att det var svårt att stapla ved, men den finklädde mannen spände ögonen i honom och Alvar vågade inte göra annat. Alvar hörde en snyftning och såg att pojken som stod närmast honom börjat gråta. Han trodde att den finklädde mannen skulle ge pojken en hurring, men istället rusade en kvinna fram och lyfte ner pojken. Även om hennes kjol var fläckig var hon finare klädd än de andra. Hennes kläder hade inga lagningar och den blåa jackan hade guldknappar. – Din stackare. Du ska få följa med oss hem, sa hon och strök pojken över det lockiga håret. 6


– Ja, jag ger trettio kronor för den här kraken, men då hoppas jag att han kan jobba för annars har jag ingen användning för honom, sa den äldre mannen som stod så nära Alvars ansikte nu att han kunde känna lukten av ruttna tänder. – Trettio kronor, någon som bjuder mindre? ropade den finklädde mannen och Alvar kramade spelkulan. Snälla låt någon annan bjuda mindre, bad han, för han visste att det var den som bjöd minst som fick ta barnet. Det var så auktionerna gick till hade Karin förklarat. Han hade varit på barnhemmet i ett halvår. Ända sedan hans fostermor dött i tuberkulos. Han mindes inte sina riktiga föräldrar, men hans fostermor hade berättat att hans mamma hade haft lika mjukt, ljust hår som han. Hon hade döpt honom till Alvar eftersom han hade haft en rynka i pannan när han föddes och sett så allvarlig ut. – Hur gammal är han? frågade den äldre mannen och såg sig omkring som för att se om någon tänkte bjuda mindre. – Sju år, svarade den finklädde mannen innan Alvar hann säga något. Han skulle inte fylla sju förrän i januari och dit var det sex månader, men det kanske var bäst att inte säga något. – Gammal nog att arbeta som dräng, sa mannen och hans fingrar grävde sig in i Alvars axel. Mannen luktade så illa att han fick hålla andan. Om det var lukten eller att han förstod att han måste följa med den här hårdhänte mannen som gjorde att tårarna brände under ögonlocken visste han inte, men ­ingenting blev bättre av att man grät, det hade han lärt sig. Fast han kunde ändå inte låta bli att titta efter den lockige pojk­ en som höll kvinnan med guldknapparna i handen medan de 7


gick bort mot en hästdragen vagn. Han hörde klirret när den äldre mannen letade i sin plånbok efter pengarna som han köpt honom för, men precis då var det något som fångade Alvars uppmärksamhet. Bara ett par meter från vagnen stod en lång pojke som nästan var en ung man. Hans hår nådde ner till axlarna och hade en sällsam färg. Det var så mörkt rött att det påminde om färgen på stugan där Alvar bott med sin fostermor och sin bror. Det såg ut som om den rödhårige pojken tittade rakt på honom. När den äldre mannen började dra i hans axel följde Alvar inte med på en gång för pojken var på väg rakt mot honom. – Följer du inte med nu så kommer du att få ett så redigt kok stryk att du inte kan sitta på flera dagar, väste den äldre mannen i hans öra. Motvilligt följde Alvar med honom, men han tittade fort­ farande på den rödhårige. Han var så nära nu att Alvar kunde ha sträckt ut armen och rört vid honom. Han log mot Alvar. Det var ett snällt leende, ett leende som sa att han visste precis hur eländigt det var, men hur skulle han kunna veta det? Nu såg Alvar att hans ögon var lika blå som kulan han hade i fickan. Han kramade den hårt medan mannen ryckte tag i honom och muttrade några svordomar innan han föste honom bort över gårdsplanen. Leran fläckade de enda byxor Alvar ägde och när han tittade upp igen var den rödhårige pojken borta. Fyra nätter senare vaknade Alvar med ett ryck. Det var någon utanför! Han satte sig mödosamt upp. Ryggen värkte där hus8


bonden slagit honom med bältet och han var torr i munnen. Han hade inte fått något att dricka sedan igår eftermiddag. Det var strax före det att han snubblat över den dumma yxan och lyckats välta hela vedstapeln. När husbonden upptäckte det hade han blivit svart i ögonen och tagit av sig bältet och slagit honom tills han ramlade omkull. Sedan hade han kastat in honom i uthuset och haspat dörren. Alvar visste inte vad klockan var, men när han tittade upp mot det lilla fönstret såg han en skärva av månen på den mörkblå himlen. Det måste vara natt. Han huttrade till. Då hörde han det igen, ett skrapande ljud utanför. Var det husbonden som kommit för att släppa ut honom? Haspen skramlade till och dörren öppnades. – Nej, kved Alvar när han såg gestalten i dörröppningen. Det såg ut som ett monster. Ingen mun, ingen näsa, bara två mörka hål där ögonen skulle sitta.

9


Kapitel 1 Gryningsljuset sipprade in genom hålen på hästfilten. Den var så nött att trådarna såg ut att vara på väg att lösas upp på flera ställen, men den fungerade fortfarande som fattigmansalternativ till rullgardin. De andra två drängarna snarkade så högt att han nästan förväntade sig att filten skulle röra sig i luftdraget. Adam drog handen över timmerväggen, kände med fingertopparna över inristningarna. Drygt två veckor, så länge hade han varit här, och hans mage var fortfarande konkav trots att Hilma på fattighuset hade sagt att som dräng skulle han minsann få äta sig mätt. Ikväll skulle han karva in ett nytt streck med penn­ kniven som låg gömd under madrassen. Det var kvavt inne i den lilla drängkammaren. Luften stod stilla och förstärkte doften av otvättade kroppar. Igår kväll hade han varit ner till ån och badat. Han önskade att de andra drängarna skulle tvätta sig också, men vågade inte fråga om de ville låna hans tvål. Han var rädd att de skulle bli arga då, de var både äldre och betydligt kraftigare än han. Men den främsta anledningen till att han inte frågade var att hans tvål var dyrbar. Han hade fått den av Lilly som avskedsgåva. Det var svårt att tänka på henne, den där gnagande känslan i magen som inte bara berodde på hungern 10


blev till ett stort, tomt hål då. Han vände sig försiktigt, trots det knarrade plankorna i ribbotten till. Olof, den äldste drängen, morrade i sömnen och Adam höll andan. De skulle inte bli glada om de blev väckta en halvtimme innan klockan ringde. Han tittade på det medfarna uret som stod på en pall mellan sängarna. Emaljen var delvis bortnött, och trots att klockan var rengjord förväntade han sig nästan att det skulle finnas spår kvar från där den hittats. – De där jävla stockholmarna slänger vad som helst i skit­ tunnorna. Vi hittade den här klockan och två silverskedar när vi gödslade, hade Olof sagt första kvällen och klappat på väckarklockan. – Och så har de så tjusiga namn på skiten, kallar det pudrett, men det spelar ingen roll, skit är skit, hade Måns, den andra drängen skrattat. Fram till dess hade Adam inte haft en aning om att gödseln som spreds på åkrarna kom från dasstunnor från Stockholm. Nu stod klockan där som ett bevis på att det fanns allt möjligt i de där tunnorna. Att tjäna som dräng var mycket bättre än att bo på fattig­ stugan och vara beroende av allmosor, sa alla. Men Adam var inte så säker på det. Kanske påminde det för mycket om när han som barn varit utauktionerad hos en bonde. Det var samma slitiga arbete, lika tungt fastän han blivit starkare nu. Eftersom han var yngst och kommit sist till gården fick han göra sysslorna som ingen annan ville göra. Ibland när han gick förbi hönshuset och såg ungtuppen, som blev hackad av de 11


större, färggrannare tupparna, tänkte han att ungtuppen var som han. Idag skulle han fortsätta röja en av åkrarna, bända loss stenbumlingarna, lyfta upp dem i kärran och köra dem till vägen där ängsmarken tog slut. Där hade Olof och Måns börjat bygga en stenmur. Han tänkte på Lilly igen. Om några dagar skulle hon börja tjäna piga. Han hoppades att slitet inte skulle förändra henne, att hon skulle fortsätta skratta och se på livet från den ljusa sidan trots allt. – Jag skrattar för dig också, du ser alltid så allvarlig ut, som om du bara väntar på att något dåligt ska hända, brukade hon säga när hon skrattat så att tårarna rann. – Fast det är mest dåliga saker som händer, hade han sagt, men inte tillagt att det var bäst att vara förberedd för då blev man inte lika besviken när det hände. Han kunde bara komma ihåg två gånger under sitt fjortonåriga liv när han blivit glatt överraskad. Den ena gången var när Lilly kom till fattigstugan. Den andra gången låg längre bak i tiden. Då hade han varit sex år och utauktionerad hos en elak bonde som använde hela bidraget han fått till att köpa kläder och mat till sina egna barn. Adam hade svultit och på kvällarna när hungern rev som värst brukade han smyga ner till banvallen och plocka vildhallon. Det var där han träffade Kati första gången, en mörkhårig, storvuxen rallarkokerska som brukade smyga åt honom mat. Utan henne hade han inte överlevt. Kati hade varit där med rallarna som byggde den nya järnvägen, och när de for vidare följde hon med, det var ju hennes arbete och liv. Långt senare fick Adam reda på att det var hon som 12


ordnat så att bonden förlorade vårdnaden om honom och han hamnade på barnhem. Kati hade skrivit till fattigvårdsstyrelsen och klagat och de hade rivit upp bondens kontrakt. Kati hade skrivit brev till Adam också, roliga brev med många svordomar i. Hade barnhemsföreståndarinnan läst dem så hade han aldrig fått behålla dem. Det var tack vare breven som han lärde sig läsa. En äldre flicka på barnhemmet hade lärt honom när hon förstod att han inte visste vad det stod i breven som han gömde under kudden. Fast breven hade slutat komma när det blev för många barn på barnhemmet och Adam, som var äldst, blev förflyttad till fattighuset. Adam sneglade på klockan. Bara tio minuter kvar nu tills den skräniga ringsignalen skulle väcka de andra. Han försökte röra sig så ljudlöst som möjligt, drog försiktigt undan filten och satte fötterna på golvet. Han aktade sig för att gå barfota för han visste att det var lätt att få stickor av de ohyvlade golvplankorna. Istället drog han fram trätofflorna som han skjutit in under sängen. Kanske skulle han hinna smyga ut innan Olof och Måns vaknade. Han satte fötterna i tofflorna och lyfte försiktigt upp skjortan och byxorna som hängde över sänggaveln. Med kläderna över ena armen smög han fram och tryckte ner handtaget. Bara ett svagt gnisslande hördes när han försiktigt sköt upp dörren. Morgonluften var sval mot hans ansikte och han drog in doften av nyslaget hö och av jasmin som kom från busken som växte vid stora huset. Vinden blåste från rätt håll och än hade inte 13


lukten från ladugården och den gödslade åkern lagt sig över de andra dofterna. Det var lite molnigt, men solen lurade bakom det gråa. Det såg inte ut som om det skulle bli regn som han hade hoppats. Hellre regn än stekande sol när man skulle vara ute på åkern och arbeta hela dagen. Det prasslade till och den svartvita ladugårdskatten kom tassande genom brännässlorna. Brände djur sig inte på nässlorna? Han böjde sig ner och strök katten över den mjuka pälsen. Han önskade att han kunde ta upp den och krama den, men han visste att de andra drängarna skulle skratta åt honom om de fick syn på honom. Om han skulle klara livet på gården fick han inte vara för mjuk. Det hade Måns sagt åt honom när han släppt ut en liten mus istället för att slå ihjäl den med träskon. Han tittade sig omkring. Pigorna var nog inne hos korna för inte en människa syntes till. Kanske kunde han hålla katten en liten stund och vila kinden mot den mjuka pälsen. Han hann inte mer än lyfta upp den förrän han hörde en röst bakom sig. – Står du där och kelar med kattkraken som en jänta? Adam ryckte till och släppte ner katten. Olof flinande. Han måste ha dragit på sig byxorna i en hast för hängslena hängde som två öglor på var sin sida om låren. Nu kom Måns ut från drängkammaren också. Håret stod på ända och han tittade yrvaket på dem. – Berättade du om karln som var här och snokade igår? frågade han och kvävde en gäspning med handen. 14


– Nä, det trodde jag du gjorde, svarade Olof. Adam tittade från Olof till Måns. – Var någon här och letade efter något? – Efter dig, sa Måns och sträckte på sig så att hålet under ärmen syntes. – Efter mig? – Tja, sa Måns. Han beskrev någon som lät väldigt lik dig i alla fall, men vi sa att husbonden hade skickat iväg dig eftersom du var för klen för att bli dräng. Måns slog sig på knäna och började skratta och snart stämde Olof in. – Det kanske var din hemlige far? Jag tror han var kusk för han hade uniformen på sig. Adam kände hur det knöt sig i magen. Han var föräldralös, det visste de. Hur kunde de vara så elaka?

15


Kapitel 2 Det hade gått flera timmar sedan Måns och Olof skrattat åt honom, Adam hade inte pratat med dem sedan dess. Svetten rann under skjortan när han tog i med spettet och bände upp stenen som gömt sig långt ner i åkerjorden. Han hade jobbat ursinnigt med stenarna, tagit ut varenda stickig känsla som sjöd inombords. Varför hade de låtsats att någon varit och letat efter honom? Var det för att Olof och Måns pratat om vad de skulle göra på sin lediga söndag och båda sagt att de skulle hälsa på sina föräldrar? – Du då Adam, åker du också hem till de dina? hade Måns frågat. – Nej, jag har ingen familj, hade han svarat. – Ingen familj? Alla har väl för fan en familj, hade Olof hojtat, men blivit tyst när Måns rynkade ögonbrynen åt honom. Adam hade varit på vippen att säga att Lilly var hans familj, men då måste han berätta om fattighuset och allt det andra och det ville han inte. Dessutom skulle de bara reta honom om han berättade om Lilly. Det där om att alla hade en familj hade gnagt sig fast, även om det var länge sedan han hade slutat dagdrömma om att ha en 16


familj, någon som brydde sig om honom, som kramade honom god natt, som frågade om han var hungrig eller om han frös. Det var ännu längre sedan han slutat hoppas att han skulle bli någons barn, att han skulle få säga ”mamma” och ”pappa”. Det hade han förstått redan när han var sex år då bonden som köpt honom på auktion sagt åt honom att kalla honom ”husbonden” och hans fru fräst åt honom att om han kallade henne mamma igen skulle hon ge honom en örfil så att han for i golvet. Adam gjorde en grimas, irriterad på sig själv. Han hade lärt sig att tränga bort det, för det var bättre att inte känna något alls. Han tittade bort mot Måns och Olof, vinden bar deras röster när de staplade stenarna på varandra. Det såg ut som ett pussel att få den ena stenen att passa ihop med den andra. De munhöggs och skrattade och det gjorde att arbetet såg lättare ut. Adam böjde sig ner och lyfte upp stenen. Det värkte i varenda muskel, men efter två försök fick han den äntligen över kanten på kärran. Varför hade de hittat på att en kusk varit och frågat efter honom? En bonde eller en dräng hade varit mer sannolikt. Ibland, när han tillät tankarna att fara iväg, undrade han vilka hans föräldrar varit. Hade hans mamma varit rödhårig precis som han eller hade han ärvt hårfärgen av sin pappa? Vad hade de arbetat med? Det troligaste var att de varit fattiga båda två, kanske en dräng och en piga som mötts på någon gård. Döda var de hur som helst, det visste han, för det stod ”föräldralös” i hans papper från fattigvårdsstyrelsen. Han viftade bort en envis fluga och torkade svetten ur pannan. Ett par meter längre fram låg nästa sten, stor som ett brunnslock. Den skulle bli svår att 17

Profile for Smakprov Media AB

9789179756611  

9789179756611  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded