9789179698577

Page 1

Mats Almgren

Två morfäder


TVÅ MORFÄDER Mats Almgren



Mats Almgren

TVÅ MORFÄDER


Min mor hade två fäder. En, som hon till sitt 24 år höll för den ende, och en som hon lika länge såg som sin gudfar. Mats Almgren Noreens väg 70 75263 Uppsala mats.almgren7 at gmail.com © 2022 Mats Almgren Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-7969-857-7


INNEHÅLL Förord

7

Paula och John

9

Heine Holmgren

23

Paula och Gretel

31

Bröderna Tuneld

37

Heine i Chile

41

John i Ryssland

51

Paula och Gretel i Tyringe och Lund

67

Bertil Kindbergs resor

73

Heine kvar i Chile

75

Heine och Bertil möts i Santiago

87

Utrikesdepartementet

95

Efterord

107


Till Gretel från (gud)far Heine (Margaretas album)


FÖRORD

M

ormor fanns självklart i huset när jag var barn. Och farfar, en barsk herre, kom och firade jul med oss varje år. Men någon farmor hade jag inte, hon hade dött långt innan jag föddes. En morfar, mormors man, hade jag ett starkt minne av, och kanske andra mer obestämda.

Förmodligen var det storebror Göran som visade mig på fotografiet i ett av mammas album. En välklädd man, inget märkligt med det. Men han pillade ut det ur hållarna och läste texten på baksidan: Till Gretel från gudfar Heine stod det i bläck. Gretel, det var vad mamma hade kallats som liten. Och någon hade med blyerts satt en parentes omkring gud. Göran förklarade att det egentligen var Heine som var mammas far. Göran berättade också att Heine hade blivit ihjälskjuten av en vettvilling på svenska ambassaden i Chile. Egentligen var det ambassadören han var ute efter. Mamma bekräftade att det var sant, men mycket mer sade hon inte om saken. Det var inte hemligt, men ändå inget hon ville tala om. Hon hade väl annat att tänka på, med åtta barn och länge sin mor i huset, och så småningom också heltidsarbete som lärare. Pappa var upptagen med sitt. Dit hörde inte det vardagliga, det överlät han med varm hand åt sin hustru. Han kunde vara nog så meddelsam om sådant som intresserade honom. En enkel fråga kunde då ge en längre föreläsning, mer omfattande än vad läxläsningen krävde. Historier om släktingar och 7


annat folk, ofta med en sarkastisk udd, kunde han också leverera. När de senare fick mer tid, var kanske vi barn alltför upptagna med våra liv för att då intresseras oss för deras historier. Det gällde i alla fall mig, men några av mina syskon var tillräckligt nyfikna för att få mamma att skriva ner sina minnen: en biografi över sin mor, Paula, om besöken hos pappa John Tuneld i Leningrad 1932 och 34, och en hel del om hennes eget liv och oss barn när vi växte upp. Dessa anteckningar är en del av det material som jag baserar min berättelse på. Annat är de brev hon under åren fick från sin ”gudfar”, Heine Holmgren i Santiago, och samvetsgrant sparat bland annan korrespondens. Och alla fotoalbum! Det var egentligen först när jag själv blivit pensionär som jag började fundera mer över det här. Då var alla primärkällor borta. Jag började med efterforskningar i arkiven. Jag ville ta reda på vad som egentligen hade inträffat på ambassaden i Chile den där dagen, någon gång 1935-36. Det visade sig att någon ambassad i Santiago inte fanns då, bara någon sorts filial. På riksarkivet i Arninge fanns några handlingar, inte många men de gav en del. Dramat hade utspelat sig den 3 januari 1936, och det var två offer. Efter att ha skjutit Heine tog gärningsmannen, en svensk, sitt eget liv. Den som upptäckte dådet var Sveriges ambassadör, Einar Modig. Han var stationerad i Buenos Aires, och var på tillfälligt besök i Chile, för att lämna sina kreditivbrev till presidenten. En redogörelse (på spanska) för händelsen, som Modig skrivit för den chilenska polisens räkning, fanns i arkivet. I övrigt endast kopior av några märkliga brev som gärningsmannen skrivit, samt en del anteckningar om Heines efterlevande och om en eventuell pension för dem. Inte mycket, men det var en början.

8


PAULA OCH JOHN

M

ormor var tyska. Hon föddes i Münster i Westfalen den 4 februari 1875. Hennes far, Otto Burkhe var militär av enkel härkomst. Han hade deltagit i tyska enhetskriget 1866, blivit befordrad och förflyttats till förvaltningen. Då, 1874, kunde han äntligen gifta sig med sin Terese (Schultze), efter tio års förlovning. Terese drabbades strax efter Paulas födelse av tyfus och dog. Hennes systrar, Anna och Ida, fick rycka in och ta hand om det lilla barnet de närmaste åren. Otto fortsatte sin karriär, och via Magdeburg hamnade han till slut i Berlin, som Geheime Rechnungsrat im Kriegsministerium (en hög befattning som administrerade krigsdepartementets ekonomi). Han hade kommit upp sig, och också gift om sig med en vacker professorsdotter; och Paula fick en halvbror Kurt. Paula växte upp i Berlin på hästspårvagnarnas tid. Hon var livlig och läraktig och fick mycket goda skolbetyg. Hon var också musikalisk med mycket vacker sångröst och fick därtill gedigen utbildning i pianospel, och fick så småningom uppträda vid olika evenemang. Samtidigt såg pappa Otto till hennes fysiska fostran. Hon lärde sig rida och t.o.m. fäkta med sabel. Bad i kallt vatten på morgonen och att ”marschera” med pappa på söndagspromenader hörde till. Paula beundrade sin far oerhört. Men för sin unga fru förde han kanske ett alltför strängt regemente i hemmet. Hon förföll så småningom till ett alltför måttlöst 9


vindrickande. Hon var ofta berusad så att Paula sällan vågade ta hem några kamrater. Till slut blev det skilsmässa. Frun fick ta sin son med sig – och det var väl inte så bra. Kurt vande sig också vid vindrickande i för stor skala. Han blev emellertid student, med många ärr, och jurist. Han deltog i första världskriget och blev sårad, och dog någon gång på 20-talet i sviterna av sina skador. Med hans fru Margarete brevväxlade Paula länge, även efter andra världskriget. De hade två söner, som båda deltog kriget, och som sedan kom att hamna i varsin del av Tyskland, mer är inte bekant om dem. Paula ville gärna studera efter avslutad flickskola. Men i Tyskland på den tiden kunde flickor inte ta studenten. Det fick bli lärarinneseminarium. Vid sidan om kunde hon ändå lära sig engelska genom att delta i språkkurser som gäststudent vid universitetet. Det var förmodligen så hon fick många utländska vänner, glad och impulsiv som hon var. En hel del skandinaver studerade i Berlin och hon kom in i deras kretsar. Enligt mamma träffade hon först en ung man, Hugo Hallencreutz från Skåne, och de förlovade sig t.o.m. men det höll inte.1 Desto starkare blev banden med några ungdomar från Dalarna, som Paula blev bjuden att besöka i Grängesberg. Hon var där sommaren 1897 kanske också vid flera tillfällen. De somrarna räknade hon bland sina lyckligaste upplevelser. Familjerna Nauckhoff och Salwén (Anders Salwén var chef för Grängesbergsfältets gruvor) hade glada och vänliga barnaskaror, och Paula fick vänner för livet, särskilt Ingeborg N., gift med en forstmästare Wesslén i Värmland, där Paula hälsade på på gamla dar. En annan Dalaväninna var Sigrid Bouveng, 1 Enligt

rapporter ligger en Hugo Hallencreutz av passande ålder begravd i graven intill Paulas på Örgryte gamla kyrkogård i Göteborg. Men frågan är om det inte istället var Henning Hallencreutz som Paula var förlovad med. Mer därom följer. 10


Margareta gifte sig 1934 och for med sin make till Leningrad för att presentera honom för pappa John. Det var då hon fick veta att det var gudfar Heine Holmgren som var hennes biologiska far. Heine hade emigrerat till Chile. Han hade efter olika misslyckade projekt blivit gift och fått två små söner. 1935 blev anställd som kanslist vid svenska konsulatet i Santiago. Den 3 januari 1936 blev han där skjuten till döds av en sinnessjuk svensk, som sedan också tog sitt eget liv. Denna bok handlar om Margareta, hennes mor och två fäder. Den är baserad på arkivmaterial, brev och otryckta minnesanteckningar.

9 789179 698577